Mitt i allt larm och kaos under SD Stockholms stads långdragna årsmöte i Alvik igår, när William Hahnes styrelseförslag med stor marginal vann över valberedningens, kunde en rad för distriktets arbete viktiga substansfrågor ändå behandlas, och till och med, med lite god vilja, en del fördjupade diskussioner föras, både i den formella behandlingen av dagordningens punkter och vid sidan av dem.
Mötet, som avslutades först omkring 23.30, var utan tvekan, som Hahne sammanfattade det i sitt tack- och segertal, en stor framgång för vad han kallade interndemokratin inom partiet. Kanske var kvällen i det avseendet historisk. En rad personer med från den gamla styrelsen delvis skild ideologisk inriktning och personlig erfarenhet och bakgrund, men framför allt med en annan allmän approach till partiets verksamhet i Stockholm, är nu tillsammans med Hahne invalda som ledamöter och suppleanter, eller kommer knytas till verksamheten på en lång rad andra poster. Stockholmsdistriktet står inför en nystart.
I sitt korta tal som nyvald ordförande uttryckte Hahne stor erkänsla även för kandidaterna i valberedningens styrelseförslag och de medlemmar som inte röstat på honom. Dessa kompetenta partiföreträdare kommer ju självklart ha en fortsatt viktig plats i verksamheten (flera sitter också i kommun- och landstingsfullmäktige), och det är nu av stor vikt att understryka betydelsen av enhet, samling, och gemensamt arbete för partiets bästa.
Mötet började dock inte bra. Eller rättare sagt, från början till slut var det en hel del i arrangemanget som inte var bra. För det första hade mötet, som lätt hade kunnat förutsägas skulle ta lång tid, förlagts med startpunkt klockan fyra på eftermiddagen. Vidare kom de flesta av de församlade medlemmarna till en början inte ens in i lokalen p.g.a. en mycket långsam registreringsprocess. Därefter visade det sig att lokalen, Alviks medborgarhus, var för liten – något som man också tycker borde ha kunnat förutses. Kontrovers uppstod sedan snabbt om flera personers rätt att närvara, och om röstlängden. Mötet försenades över en timme, varvid majoriteten fick stå i kö ute i kylan.
Allt detta blev för de flesta redan från början ett åskådningsexempel och en bekräftelse på den sittande styrelsens brister, i detta fallet rent organisatoriska, och under kvällen togs det också upp som sådant av Hahne och andra.
Allt eftersom mötet fortskred, och i synnerhet när den aviserade tidpunkten för dess avslutande genom nämnda fel i planeringen oundvikligen överskreds, framfördes ytterligare högljudda protester från golvet såväl som från talarstolen, i synnerhet när vissa föreslog ajournering. Mötet genomdrev med överväldigande majoritet den ”förlängning” som i själva verket bara var ett nödvändigt framflyttande av slutpunkten som konsekvens av förseningen.
Argumentationen för valberedningens styrelseförslag sköttes till övervägande delen av valberedningen själv, inte av de nominerade kandidaterna, med undantag för Kent Ekeroth som i stället för den föreslagna ordföranden Maria Danielsson lancerats som förslagets huvudnamn. Det är naturligtvis nödvändigt att valberedningen försvarar sitt arbete, men det blev något oproportionerligt med denna dominans på dagordningens alla punkter av personer från partitoppen.
Nya medlemmar måste ha fått en mycket oklar bild av själva den föreslagna distriktsstyrelse som de hade att rösta om. Samtidigt hölls det vid upprepade tillfällen mot oss i det alternativa förslaget att vi var “okända”. I flera fall, såsom mitt eget, var det också första gången vi överhuvudtaget talade inför distriktet och vid dess årsmöte (min insats för partiet under de drygt fyra år jag varit medlem har ju bestått endast i mina artiklar och informella möten och samtal). Det föll sig därför naturligt att vi försökte lägga in korta presentationer av oss själva, som tog en del av våra anförandens knappa tid. Detta är dock också helt normalt och ofta helt nödvändigt för nya kandidater i frågor som denna.
Jag tycker det finns anledning att skarpt protestera mot att detta från valberedningens såväl som presidiets sida ifrågasattes, och till och med av någon beskrevs som att vi talade om vår ”egen förträfflighet”, samtidigt som vi kritiserades för bristande insatser för partiet.
Dock vill jag inte uppehålla mig vid alla dessa faktiska märkligheter, och inte heller vid de påstådda märkligheter som förekom mot slutet när en rad för mötesdeltagarna okontrollerbara uppgifter om när lokalen måste utrymmas, huruvida tidpunkten för detta kunde framflyttas, och t.o.m. om att polisen var på väg för att avhysa oss från lokalen, framfördes. Generellt måste sägas att det neutrala presidiet med Pavel Gamov och Paula Bieler gjorde beundransvärda försök att hålla ordning på den bångstyriga församlingen. Det var olyckligt att mötet måste förlöpa på detta sätt, men arrangörerna hade sig själva att skylla.
Jag vill heller inte uppehålla mig vid att en mötesdeltagare faktiskt dristade sig till att tala om ”ideologiska avvikelser”.
I stället vill jag betona vikten av det väsentliga sakinnehåll som dock alltså trots allt också fick plats och kunde dryftas i denna röra. Under kvällens lopp kunde jag föra vad som kanske kan sägas vara under omständigheterna mer eller mindre ingående diskussioner med valberedningens representanter Oscar Sjöstedt, Linus Bylund och Jonas Åkerlund, såväl som med Kent Ekeroth, Martin Kinnunen, David Lång, de flesta av de avgående styrelsemedlemmarna, och många andra på deras sida.
Såväl i deras formella anföranden och repliker som i dessa diskussioner framförde de vad som trots stridens hetta kunde urskiljas som några betydelsefulla argument, som jag föreslår att vår nyvalda styrelse beaktar och tar med sig under det nya verksamhetsåret. De vederlägger emellertid på intet sätt riktigheten i William Hahnes analys av vad som krävs för Stockholms stad och hans program för att åstadkomma det. Jag ska försöka återkomma till dessa “motståndarsidans” argument i kommande inlägg.
Här vill jag bara avsluta med att rikta ett stort och varmt tack till mina partivänner i Stockholmsdistriktet för deras förtroende. Vi i William Hahnes nya styrelse kommer göra allt vi kan för att motsvara det.
Jan Olof Bengtsson 
Fullkomligt storartat arbete att slutföra mötet under dessa förhållanden – och ledsamt att se vilken aggressivitet som några av era motståndare tydligen visade.
Medlemsmöten är alltid spännande. Mer spännande än ombudsmöten, där de som röstar kommer med mandat att rösta på vissa sätt och kanske privatekonomiska skäl att minnas vad de blivit tillsagda. Men vad som lärdes av igår är att “det går”. Jag hoppas att gårdagen kan bli startskott för en vitalisering av interndemokratin inte bara i SD utan även i andra partier.
Stort tack för att du, tillsammans med andra kvalificerade och kloka personer, har valt att engagera dig i SD! Det behövs verkligen. Jag blir beklämd när jag ser hur ledningen motarbetar välmeriterade partimedlemmar som i ett sunt parti hade välkomnats med öppna armar.
Vågar man hoppas på att gårdagens möte markerar ett trendbrott i SD vad gäller ledningens totalitära tendenser? Striden är vunnen men kriget är inte över.
Det var för övrigt extremt oseriöst av f.d ordföranden Danielsson att lämna mötet oannonserat innan klubban hade slagit i bordet. Expofalangen tappade verkligen ansiktet. Mötet valde den nya styrelsen med acklamation och det var minsann inte bara “Hahne-lojala” på mötet. Antalet röster emot William och det vinnande styrelseförslaget gick att räkna på ena handens fingrar.
“Vågar man hoppas på att gårdagens möte markerar ett trendbrott i SD vad gäller ledningens totalitära tendenser? Striden är vunnen men kriget är inte över.”
Om någon “strid” är vunnen återstår väl att se. Inte minst Hahne riskerar väl uteslutning ur SD. Och säga vad man vill om “ledningens totalitära tendenser”, men du kan inte klaga på partiets remarkabla utveckling från utskrattad sekt till ett folkligt och kraftigt växande parti under deras ledning. Ett parti som SD måste ha en stark toppstyrning, annars riskerar vi att få ett nytt Ny demokrati. Därmed inte sagt att partiledningen alltid är felfria. Den här Danielsson, som många ur partiledningen verkar ha ett gott öga till, verkar ju vara ett svagt kort som uttalat minst sagt partiavvikande saker. Hahne tycks då vara av ett bättre virke, även om han också gjort sina felsteg (som han fått sota hårt för). SD behöver mer av starka personer som vågar stå upp mot vårt närmast sinnessjuka etablissemang och mindre av veka anpasslingar. SDU under Kasselstrand och Hahne har också visat en positiv utveckling. Borta är den öldoftande vitmaktskiten som “nationella” ungdomsorganisationer tidigare brottades med. Nu verkar rejäla och sunda ungdomar söka sig till SDU.
Allt verkar peka på att mötet inte kommer ogiltigförklaras eftersom de som lämnade mötet gjorde så utan att presidiet hade ajournerat mötet. Man kan inte bojkotta årsmötet för att man upplever att ens egen sida har förlorar, och sedan ta hela resten av mötesdeltagarna som gisslan och hävda att “många var tvungna att passa tider hemma” och att mötet därför inte är giltigt.
Hahne valdes alltså till ordförande i distriktet på ett legitimt sätt, mötet valde att bestämma den formella sluttiden till 05.00 och allt klarades av innan midnatt. Även Hahnes förslag på landsdagarombud och dito suppleanter, samt sammansättning av valberedning inför nästa årsmöte valdes av mötet. Det betyder att i nästa val är det med största sannolikhet William Hahnes lista till KF som gäller och distriktet är framöver att betrakta som en i princip permanent maktbas för sverigedemokrater som inte tillhör den ohederliga Expofalangen.
S.k nolltolerans och andra slagträn är i praktiken ett sätt för PS att manövrera bort obekväma människor, kompetenta människor som i framtiden kan hota att ta över deras poster. Det är inte sant att vi har toppens intrigerande och skapande av en rutten angiverikultur i partiet att tacka för valframgångarna.
Jag har hört ryktesvägen att personärendena troligtvis kommer läggas ner eller inte leda till någonting, men detta återstår som sagt att se.
“och distriktet är framöver att betrakta som en i princip permanent maktbas för sverigedemokrater som inte tillhör den ohederliga Expofalangen.”
Då är det alltså upplagt för hårda falangstrider inom SD framöver. Jag känner igen retoriken från tidigt 00-tal. Fast då kallades “förnyarna” för “sionistfalangen” och liknande. Tråkigt, men kanske inte oväntat i ett parti med SD:s historia och snabba tillväxt. Vi är många som sätter vårt sista hopp till SD. Det vore en tragedi utan motstycke om det sumpas genom interna strider.
“Jag har hört ryktesvägen att personärendena troligtvis kommer läggas ner eller inte leda till någonting, men detta återstår som sagt att se.”
OK. Annars har man ju fått intrycket av att de som står bakom dessa verkar rätt säkra på sin sak.
Låt mig göra tydligt att den nyvalda styrelsen i Stockholmsdistriktet inte är en falang, utan den består av en rad personligheter som har följande gemensamt: de har inte blivit tillsatta av en valberedning bestående av partitoppar, utan de har med egen styrka argumenterat för sin duglighet som styrelse i ljuset av det totala haveri som präglat det gågna verksamhetsåret.
Valberedningen (som bl a bestod av partiets vice ordförande) beaktade inte den kritik som många gånger framförts utan presenterade istället ett förslag med Danielsson som fortsatt ordförande, som till 50% bestod av personer med anställning hos Sverigedemokraternas riksdagskansli, och hälften av de tilltänkta styrelsemedlemmarna var under 26 år. Man kan alltså vara gymnasieelev och sakna alla tänkbara meriter och ändå klättra i politiken så länge man är lojal.
Här är det ledningen och dess inkompetenta ja-sägare som har misskött sig kraftigt. Det finns i den här striden en tydlig falang, och det är Expofalangen. Vilka är motståndarna, medlemmarna i Stockholms stad?
Det som hände i söndags var enbart positivt för partiet.
Ang personärendena så får framtiden utvisa hur det blir med den saken. Partiet har gått ut med att mötet var giltigt, och vill de vingklippa en styrelse som hade stöd av en bred majoritet på årsmötet är de inte speciellt kloka.