Jan Olof Bengtsson

Responsen från mina vänner i underjorden på mitt inlägg Karlsson, Hahne och Stockholm är märkvärdigt svag. Jag tog upp punkt efter substantiell punkt som borde vara av centralt intresse för signaturen Frappant, sedan länge, genom alla striderna, en av de mest fanatiska försvararna av gamla SDU och kritikerna av Mattias Karlsson, ibland men inte alltid i en på Flashback vanlig stilistisk modalitet som jag inte ännu en gång behöver gå in på.

Jag försökte på mycket konkret sätt visa att, och varför, det inte föreligger någon skillnad i politisk inriktning eller självständighet mellan den sittande rumpstyrelsen och det nya förslaget till nystart för SD Stockholms stad, ett förslag till en ny distriktsstyrelse. Men det verkar som om Frappant inte kan förhålla sig till informationen. Han kör på som vanligt, i blindo, på autopilot, oförmögen att ställa om till den nya situationen. Han slår ifrån sig och försöker svepande avfärda vad jag säger med omdömet att det är ”Allsmäktigt ordblaj i kolossalformat av en person som ställt sig själv i periferin av alla politiska skeenden.”

Den billiga bluffen går ingen på. Det stämmer förstås att jag ställt mig själv i periferin, såtillvida som jag meddelat att jag inte ställer upp för omval och därmed inte själv ingår i nystartsförslaget. Det är dock oklart hur från denna position det påstådda “ordblajet” kan bli ”allsmäktigt”.

Det är bra att man inte går ut och attackerar varandra i större media som förra året vid denna tid. Ett styrelseförslag har lagts fram, ett annat kanske kommer, och sedan blir det ett årsmöte där man diskuterar saken. Det är fullt normalt och i sin ordning, liksom det var det för ett år sedan. Behövs mer diskussion, för man den i adekvata fora internt. Räcker inte det, behöver man föra diskussionen offentligt, exempelvis i sociala media, i bloggar, i kommentarfält, gör man det på ett sätt som överensstämmer med partiets kommunikationsplan och etiska riktlinjer.

Även om det bara är i underjorden, är det beklagligt att påhopp av det slag jag diskuterar ägt rum, och åtminstone delvis kommit från personer som det framgår är engagerade och styrelsen närstående medlemmar. Inte minst därför att de trots min nya position i periferin fokuserar så mycket på mig, svarar jag dem. (Mitt tillbakadragande från det formella politiska arbetet var alltså frivilligt, men faktum är att jag också ställts i periferin av Expo och DN, som säger att jag är en hemsk antisemit och neofascist, vilket innebär att jag inte kan undervisa på universitetet eller, antar jag, skriva i några tidningar längre.)

Andra låter sig utan motstånd angripas. Självklart kan man inte bemöta alla påhopp. Men många menar också att man helt enkelt kan och bör ignorera dem när de sker på Flashback. Men ett av mina projekt här i bloggen har ju varit att visa dels att det relativt nya fenomen dessa påhopp på nätet utgör är problematiskt och, mer eller mindre, berör samhället i stort, dels att det är möjligt att i tillräcklig utsträckning framgångsrikt bemöta många av påhoppen i vanliga debattermer. Det är detta projekt signaturen KlausStein inte förstått.

En annan sak jag kan ägna mig åt i periferin är att skilja kloakeriet från vad som kan urskiljas av verkliga, substantiella och väsentliga argument. Och då kan man få fram saker som ofta berör även andra, ovan jord.

Såvitt jag har förstått menar Frappant att den föreslagna nya styrelsen skulle innebära en väsentlig politisk omorientering i fel riktning. Men om han vill övertyga mig om detta måste han bemöta vad jag faktiskt säger, inte bara komma med förolämpningar. Ingenting har hittills presenterats i tråden som skulle kunna uppväga vad jag anför och utgöra trovärdiga skäl till varför någon som helst skillnad gentemot nuvarande ledning föreligger.

Jag upprepar därför frågan. Exakt vilka avgörande skillnader för SD:s politik är det man tror att det nya styrelseförslaget skulle medföra? För det måste väl vara ett oerhört starkt engagemang för vissa politiska ståndpunkter, en viss politisk inriktning, som driver Frappant och de andra kritikerna? Ett engagemang för saker som de nu ser hotade? Samma saker, närmare bestämt, som de såg hotade under förra årets strider? De saker William Hahne stod för, trots att, som Frappant påminner, det var han som en gång begick misstaget att nominera mig, ”proffsblajaren”?

Men när man går vidare till signaturen KlausSteins reaktion visar det sig att det faktiskt inte alls är säkert att det förhåller sig så. För honom handlar det inte om något sådant engagemang. Detta är mycket anmärkningsvärt. Stein skriver att jag ”fullständigt har missuppfattat iaf. min [Steins] drivkraft. Jag bryr mig inte om Hahne för han är redan ute ur leken sedan snart ett år tillbaka. Jag bryr mig heller inte så mycket om exakt var nuvarande styrelse står ideologiskt eller har för åsikter i saker och ting. Det jag reagerar på är maktmissbruket från partiledningens sida. Karlssons rädsla och tyranni som smittar av sig på alla hans undersåtar.”

Detta kan väl rimligen bara gälla Stein själv, ett undantag? Drivkraften för det enorma, ihållande och envisa engagemanget från skribenter som Frappant och SmokeyNegroni måste väl vara grundat i ideologi och åsikter om saker och ting? Men det kan inte hjälpas att efter läsningen av Steins inlägg ett tvivel smyger sig in. En hållning av den typ han nu avslöjar skulle kunna förklara tomheten och tillgripandet av lättgenomskådade skällsord i Frappants kommentar.

Andra i tråden försöker ju i alla fall, om än med stilistisk klumpighet, tala i med kloakspråk uppblandade högstämda termer om den sittande styrelsens upphöjda nationalism, om hur den men inte det nya styrelseförslaget kan ”rädda ett folk med tusenåriga traditioner” o.s.v. Men hos Stein handlar det alltså nästan uteslutande om maktmissbruk och tyranni från partiledningen. Detta är ju samma sak som i åtminstone defensivt syfte under förra året uttalades av vissa företrädare för SDU: det var i verkligheten uteslutande en personkonflikt, en personlig maktkamp; partiledningen uteslöt SDU-ledarna och avskilde till slut hela förbundet enbart för att man kände sig hotad av dem.

Jag har mycket svårt att se att detta skulle vara den verkliga och tillräckliga drivkraften för de långvariga Flashbackkrigarna. Är det verkligen tillräckligt viktigt för dem om Karlsson eller Kasselstrand styr partiet, eller Lång eller Hesselbäck eller Hahne styr Stockholm, om ideologiska och politiska skillnader mellan dessa är oviktiga? Anser de verkligen Karlssons maktmissbruk och tyranni vara av sådant slag att de i sig motiverar denna kamp?

Man får väl tillstå att de faktiskt skulle kunna göra det. Nästa fråga som i så fall uppkommer är förstås om Karlsson verkligen är en maktgalen tyrann. Låt oss för att slippa den diskussionen här anta även det. I det läget återstår ju fortfarande att bevisa att det nu handlar om detta, att även nystarten för Stockholm är ett uttryck för Karlssons maktmissbruk och tyranni. Här har kritikerna såvitt jag kan se knappt ens börjat försöka. Som så många andra trådar svämmar den nu aktuella över av idel impressionistiska lösligheter. Jag beskrev lite av hur det gick till när förslaget tillkom. Exakt hur var Karlsson, eller på hans uppdrag hans ”undersåtar”, involverade i detta? Initierade de processen? Ingrep de senare? När och hur?

Det är inte bara så att nystartsgruppen naturligtvis bestrider att det handlar om detta. Den bestrider också att det handlar om några politiska skillnader. Den sittande styrelsen har närmat sig och uppnått ett modus vivendi med partiledningen. Det nya styrelseförslaget innehåller flera personer från Hahnes styrelse och stöds av ännu fler därifrån; den accepterar naturligtvis att den nuvarande styrelsen åstadkommit mycket bra och avser att bygga vidare på det.

Länge var det även meningen att Hesselbäck skulle vara med i förslaget, ja att han skulle sitta kvar som ordförande. Hahne har inte tagit ställning utan förhållit sig neutral i denna konflikt i det parti han inte längre får vara med i. Här ovan jord har jag hittills bara hört en enda av våra medlemmar, Towe Egeland, ifrågasätta nystarten. Och även om några som gör det under jord är medlemmar, kan man inte säga att de är många.