Jan Olof Bengtsson

Min erfarne partivän Joakim Larsson skriver föredömligt under eget namn på Flashback, fullt medveten om det förkastliga i det anonyma förtalet. Åtminstone tidigare har också flera andra partivänner gjort det. Borde även jag göra det?

Signaturen KlausStein hänvisar till mina ”övriga skriverier om Flashback”, d.v.s. mina äldre skriverier, långt före min nu pågående diskussion om tråden om SD Stockholms stad. Han finner dem “allt annat än imponerande”, vilket bl.a. innebär att han gör anspråk på att ha läst dem. Problemet är att han har missat det mesta jag sagt om varför jag skriver om Flashback här i bloggen.

Klaus anser att den typ av blogginlägg jag skriver om vad som skrivs på Flashback, ”hela den här typen av av inlägg, dessa ’kommentarer’ om vad anonyma användare på flashback skriver, [är] otroligt löjliga. Antingen är man med i diskussionen eller så är man det inte. Ingen tar den skrikande killen på bänken på allvar.” Eftersom frågan om varför jag inte själv skriver på Flashback utan tvekan nu är aktuell igen, så ska jag ännu en gång förklara det. Det har, som framgår av mina ”övriga skriverier”, tidigare funnits flera skäl till varför jag inte gör det, men de som gäller nu är följande.

Som jag nämnt har jag skrivit själv på Flashback. Klaus tar fasta även på detta, men vill mena att jag ”inte klarade av att hantera faktumet att även [jag] måste förhålla [mig] till Flashbacks regler”. Jag hade ju nämligen berättat att två moderatorer ingrep mot mig. I ett kommande inlägg kan jag återge min korrespondens med en av dem och med en av forumets admins för att visa vad det verkligen handlade om: att det inte alls var fråga om tillämpning av någon av de få reglerna utan om rent godtyckliga ingripanden som i verkligheten inskränkte den yttrandefrihet som är Flashbacks påstådda grundidé och hela poäng. Den enda bakomliggande orsak till dem som lätt kunde urskiljas var den jag nämnde: man får inte kritisera kloakeriet. Denna oskrivna regel tycks vara rent psykologiskt betingad: inte bara de många rasande skribenterna utan även moderatorerna och administratörerna tar sådan kritik som en personlig förolämpning.

Det kommer framgå varför mina inlägg i mediakrigstråden inte var off topic. Det var inte så att jag diskuterade kloakeriet enbart på Flashback. Tvärtom tog jag, med hänvisning till några mediakrigare, upp ett vida utbrett fenomen som jag hävdar i själva verket är nyckeln till hela förståelsen av mediakriget. Ingenting kunde vara mer on topic. Genom att förbjuda diskussion av det omöjliggör man all verklig förståelse av kriget. Mycket av värde sägs ändå i tråden, men den verkliga förståelsen är otillåten. Det är ett märkligt omvänt elefanten-i-rummet-fenomen, av samma slag som de vi finner i den politisk-korrekta debatten. Tråden hade sin egen censur, sin egen politiska korrekthet. I min egen tråd blev jag sedan avstängd tills, hette det, jag bekräftat mottagandet av moderatorns varning – utdelad efter att några inlägg redan tagits bort – för ”trams och off topic”. Detta var lika groteskt som det förbud jag ålades i mediakrigstråden.

Den omedelbara anledningen till att jag inte skriver på Flashback sedan dess är att jag helt enkelt inte godtar dessa varningar. Jag har inte bekräftat mottagandet av den senare och förblir därför avstängd. Jag skulle gärna skriva, och hade en mängd saker att säga framför allt i medietråden, även om andra saker än de jag faktiskt hann skriva lite om där (några enstaka inlägg tror jag t.o.m. står kvar, efter att andra tagits bort även där). Men jag kan tyvärr inte deltaga på de villkor som moderatorernas åtgärder uppställer. Jag tänker därför fortsätta protestera tills det allmänt förstås varför det jag säger inte är off topic och trams, d.v.s. tills det överhuvudtaget förstås vad det är jag säger.

Hade modereringsåtgärderna inte vidtagits skulle jag nu ha skrivit i den nya tråden om SD Stockholms stads styrelse. Men redan innan jag skrev i de ovan nämnda trådarna hade jag av olika skäl diskuterat med Flashbackskribenterna genom inlägg i min blogg – skäl som ofta i sig var föremål för utförlig diskussion. Och några av dem kvarstår som åtminstone goda argument för att fortsätta med detta. Jag vill ta detta tillfälle att påminna om dem.

Signaturen SmokeyNegroni upprepar den missuppfattning jag redan ett oändligt antal gånger bemött: ”Ett uppenbart problem med JOB’s kommentar är att han beskriver Flashback som en monolitisk klump. Det är ungefär lika dumt som att avfärda hela Internet med att det bara skulle vara porr, pladder och reklam, och fullständigt missa den pivotala roll som Internet spelar för medborgarsamhället som guldgruva för den mest värdefulla information som finns att tillgå.”

Det förhåller sig precis tvärtom: anledningen till att jag överhuvudtaget diskuterar Flashback är just att jag inte betraktar det som en monolitisk klump. Jag har efter den första trevliga kontakten nästan enbart tvingats polemisera mot dåliga inlägg, men att jag befattar mig med forumet till att börja med beror på att jag tar det på allvar och finner mycket av värde i det.

Jag vill ta tillvara och lyfta fram detta värdefulla innehåll, skilja det från kloakinnehållet. Det bästa på Flashback är innehållsligt långt bättre och formellt ofta fullt i klass med vad som skrivs i gammelmedia och alternativmedia. Flashback, inte bara internätet i allmänhet, har med alla sina brister utan tvekan betydelse för medborgarsamhället sådant det teknologiskt gestaltar sig i vår tid. Det intresserar mig också därför att jag gärna vill relatera till nätets specifika resurser i just denna blogg.

Det är på flera sätt ett paradoxalt fenomen. Etablerade skribenter fortsätter uppenbart att ta sin tillflykt till det för att uttrycka sina verkliga tankar. I detta anonyma forum med dess sunkiga design och reklam, och snabbt förlorade i långa trådar där de inom mycket kort tid blir svårfunna och bortglömda, finns massor av bra inlägg och diskussioner som borde göras tillgängliga på annat håll.

Om man går djupt in i någon kontroversiell politisk tråd, kanske med skribenter med specialkunskaper på något för en själv mindre känt område, och stannar där en tid, följer den några dagar, öppnar sig ibland en fascinerande, subkulturell värld för sig, där obestridligen viktiga marginaliserade sanningar kommer fram. En annan unik sak är trådar i det utrikespolitiska delforumet där personer med bakgrund i länder berörda av pågående konflikter eller andra viktiga skeenden bidrar i realtid med fakta, perspektiv och ställningstaganden som är frånvarande och okända i övriga media. Så minns jag i alla fall att det var för några år sedan – idag gör jag inte så ofta sådana djupdykningar. Att vissa för mig viktiga trådar har blivit betydligt bättre såtillvida som de nu i långt större utsträckning är fria från kloakinnehåll, tycker jag mig dock ha kunnat se.

På något sätt känns ändå Flashback ännu mer marginaliserat idag än för fem år sedan. Det är ytterst sällan det som skrivs där citeras och länkas till någon annanstans. Man kunde tänka sig att det vore vanligt på Facebook och Twitter, men nej – åtminstone jag ser nästan aldrig något från Flashback där.

Genom bloggen når jag läsare jag helt enkelt inte skulle nå på Flashback. Det är s.a.s. inte jag som är den skrikande killen på bänken, utan Flashback som är en enda stor bänk med skrikande killar (och på Flashback skriks det verkligen). Som ingen tar på allvar. Det är de som, genom att envisas med att år efter år skriva bara där, ställer sig utanför diskussionen med åtminstone vissa för mig viktiga grupper av läsare.

Flashback-skribenterna må tycka vad de vill om detta, men det är en god anledning till att diskutera med dem här och inte där. Men notera att det ju ändå är en direkt diskussion, inte bara ”kommentarer”, även om de s.a.s. måste få formen av sådana. Jag diskuterar alltså med Flashback, om än inte på Flashback.

Vad jag genom detta idealt sett skulle begränsa mig till att göra är alltså att lyfta fram de bästa skribenterna för en ny publik som borde läsa dem, en publik som i långt större utsträckning än jag och därmed också i hög grad orättvist betraktar forumet som helt enkelt icke-respektabelt. Från första början argumenterade jag för att de bästa skulle flytta till ett annat forum där de nådde fler. Efter fem år känns det ännu mer absurt att så mycket värdefull politisk analys ligger dold för så många i framför allt tråden om mediekriget. Det är en gåta att de bästa skribenterna fortfarande inte gör åtminstone något litet mer än det de nu gör av sitt material. Var och en av det stora antalet förstklassiga skribenter skulle kunna nå inte bara fler utan framför allt andra läsare än dem de nu når, de skulle komma in i diskussionen, lämna bänken, tas på allvar, redan om de bara startade varsin anonym blogg. För att inte tala om vad som skulle hända om de framträdde med samma inlägg under sina verkliga namn.

Eller samma inlägg komponerade till större helheter, till reguljära artiklar eller åtminstone blogginlägg. Och här kommer vi till ett annat skäl till att skriva här och inte där: jag vill ofta kunna skriva längre texter än vad som är möjligt eller åtminstone normalt och accepterat på Flashback. Jag har försvarat det korta forumformatet som ett tekniskt framsteg för debatter. Men det är inte tillräckligt i sig. Idag vänjer sig folk alltför mycket vid det, den negativa reaktionen på blotta längden av mina texter är vanlig. Gårdagens inlägg om Karlsson, Hahne och Stockholm var, hette det exempelvis, i ”kolossalformat”. Denna inställning är givetvis ett problem som finns i hela mediavärlden – texter som s.a.s. inte borde bli kortare blir det även på annat håll.

Men nu är det ju alltså så att jag mest har polemiserat mot dåliga inlägg och skribenter. Då gäller förstås inte att jag vill lyfta fram dem. Men kvar står att jag endast här i bloggen når mina läsare, och att jag endast här kan göra mina egna inlägg permanent lätta att hitta, dela och sprida. Av detta skäl publicerade jag också trådstarten till Flashbacks politiska inflytande här i bloggen. Kloakeriet reducerade detta inflytande, påstod jag föga djärvt. Det är och förblir något djupt sjaskigt och oanständigt över ett forum där folk blir anonymt förtalade på det sätt som där sker. Men både i den tråden och i min tidigare diskussion om Flashback här i bloggen var det oundvikligt att komma in på frågan om hela den offentliga tonen och grunderna för den politiska kulturen som sådan – sådant som naturligtvis under mycket lång tid underminerats inte minst av media- och underhållningsindustrin. Men även de bästa skribenterna visade sig oförstående och avvisande inför mina argument. Medvetenheten om de sociala och politiska konsekvenserna tycktes utplånat på ett sätt som man faktiskt ännu inte alls märker bland “vanliga människor”.

Den känsla man fick var att snart bara högafflarna står mot pseudoeliterna. Skulle så bli fallet så handlar det om medborgarsamhällets död i stället för dess teknologiska befrämjande. Att en generell bildningsnivå som omöjliggör smaklösheter och verkligt missbruk av yttrandefriheten är en utopi hindrar inte att en norm kan upprätthållas i en utsträckning som åtminstone i det väsentliga sätter sin prägel på den offentliga debatten under någorlunda normala förhållanden. Det visar den historiska erfarenheten. Men med teknologin har demarkationslinjen mellan de tidigare reguljära offentliga fora och inte bara det vanligaste köksbordet utan den mest försunkade drängstugan kollapsat. Allt jag säger i detta inlägg tycks numera obegripligt för väldigt många. Det kommer nu antingen ignoreras eller kloakas, hånflinas och högafflas på Flashback.

Hela min, som man kunde tycka, självklara analys av yttrandefrihetsfrågan som jag fick anledning att snabbt göra efter min första kontakt med detta forum, kvarstår därför som i sin helhet giltig. Ja, den framstår som ännu mer angelägen idag, när de lätt förutsedda åtgärderna (eller förberedelserna för åtgärder) från myndigheters såväl som Googles, Facebooks och Twitters sida för att inskränka yttrandefriheten har tagit nya hotfulla steg framåt. Detta är ett annat ämne än SD Stockholms stad, men det är ett ännu viktigare. Och för det gäller därför i ännu högre grad att diskussionen bör föras i fora där den verkligen når alla som bör nås.

I stället för att skriva på Flashback kommer jag fortsätta med vad KlausStein uppfattar som blotta kommentarer här i bloggen. Just nu bemöter jag grova påhopp och förvrängningar i vad som sägs om SD Stockholms stad. Dessa kommentarer är i själva verket en direkt diskussion med Flashback-skribenterna. Men de är också riktade till fler och andra. Vad som skrivs på Flashback är som sagt ofta bättre än det som skrivs på annat håll. Men även när det är sämre, som lika ofta är fallet, är det ändå ibland viktigare.