Norma, 1991
Från baksidan (där även finns icke direkt till denna bok relaterade citat från Arne Ruth i DN om Lindbom):
Den västerländska demokratin har under århundraden kämpat som en polemisk negation av det traditionella samhället. Denna kamp, som positivt uttryckt gällt friheten och jämlikheten, får emellertid i och med utgången av det andra världskriget sin historiska avslutning.
Människorna och samhällena ställs därmed inför en helt ny situation. Friheten och jämlikheten är inte längre ideologiska element och strävanden i en formbunden värld, friheten och jämlikheten förkunnas nu vara absoluta, ovillkorliga värden utan någon begränsning, höjda över tid och rum. Demokratin är inte längre en livs- och samhällsform, demokratin har lämnat tillvarons formvärld och förvandlats till en pseudometafysisk myt.
JOB:s kommentar:
Lindbom beskriver vanligen Rousseau bara som Människorikets store sagoberättare, som berättar sagan om just Människoriket. Här introducerar han emellertid en definition av myten (s. 18-20, 29), som avser att gå utöver eller utveckla och stärka sagobegreppet i detta sammanhang. Rousseau blir Människorikets mytskapare.
Den historiska, grekiska grunden för denna definition är litet oklar, och den diskuteras såvitt jag minns inte – eller åtminstone inte på ett sätt som ökar denna klarhet – på något annat ställe i Lindboms författarskap. Man kan förstå behovet av en starkare term än saga, men för begriplighetens skull bör man förstå att beskrivningen i termer av saga och sagoberättare här kvarstår oförändrad.
Den största nyheten här är att ett kapitel ägnas Heidegger, som endast kort omnämndes i Fallet Tyskland (1988). Faktum är att i denna bok Heidegger och inte Rousseau framställs som Människorikets störste allmänne tänkare. Läsningen är, liksom Evolas, kritisk, men kanske inte någon av Lindboms starkaste analyser.
Olle Bengtsson 
Mycket Intressant!!