Alternativhöger och post-paleokonservatism

Med Hillary Clintons uppmärksammade tal i veckan där Donald Trump associerades med “alt-right” har, som omedelbart konstaterades, denna rörelse blivit ett fenomen som alla kommentatorer nu känner till, sätter sig in i, och måste förhålla sig till: den har blivit en central faktor i amerikansk politik. Det finns därför anledning att försöka antyda något om just hur man bör förhålla sig. Kort kan sägas att det från mina utgångspunkter är uppenbart att man bör inta ungefärligen samma hållning som den jag försvarat gentemot den närliggande europeiska “nya högern” och dess avknoppningar eller varianter som “identitarismen” och den “fjärde politiska teorin”: en selektiv, av kritisk urskillning präglad dialog av den typ jag själv försökt exemplifiera i en rad inlägg genom åren.

Det hela berör mig även såtillvida som också den amerikanska rörelsen i någon mån kunnat studeras här i bloggen. Richard Spencers tal om Trump från förra året kunde exempelvis nyligen ses här, och Paul Gottfried, som kan sägas ha anslutit sig till rörelsen på ett tidigt stadium, har ofta figurerat, liksom även flera andra som åberopas av eller räknas som en del av alt-right. En av de saker Expo tog fasta på i sin kritik av mig förra året var att jag i min länksamling här i bloggen inkluderade – och därmed rekommenderade – den amerikanska sajten Alternative Right och flera andra som nu räknas till vad som kallas “alt-right”-rörelsen i USA. (Som ledamot av SD:s distriktsstyrelse i Stockholm blev jag tvungen att ta bort dem eftersom de låg på fel sida om partiledningens “djupa och knivskarpa rågång” mot vad den uppfattar som “neofascismen”, men jag tog samtidigt också bort många andra och mindre kontroversiella länkar: listan, där jag ständigt tillade nya länkar, började nämligen bli helt oöverskådlig; nu har jag åtminstone tillfälligt tagit bort hela länk-sidan, eftersom jag fann det mycket svårt att avgöra vilka som borde vara kvar och vilka som kunde tas bort när det blev nödvändigt att begränsa sig till en rimlig mängd.) Jag tyckte inte det fanns så mycket att säga om just detta, uppgiften stämde, och jag avstod därför från att bemöta det och fokuserade i stället i mina svar, Kort om Expo och Antisemitismen och jag, helt på påståendet om antisemitism i några av mina egna inlägg, som också följdes upp av DN och andra i en rad angrepp under förra året. (Jag noterar att Expo nu intressant nog tagit bort just denna artikel, ‘Kandidater till SD-styrelse sprider antisemitism och rasism’, bland alla artiklar de skrev i samband med SD Stockholms stads årsmöte 2015.) Omvänt var dessa länkar också bland det som redan 2011 entusiasmerade flera skribenter i tråden om mig på Flashback, och fick dem att börja hylla mig som “antisemit”.

Avsevärda skillnader finns givetvis mellan den amerikanska alt-right och den europeiska nyhögern, såtillvida som alt-right ju i första hand förhåller sig till en specifikt amerikansk politisk, social och kulturell verklighet. Men det finns också direkta och tydliga kopplingar till dess partiella europeiska motsvarighet. Förra året publicerade jag exempelvis Alain de Benoists tal på en konferens i Washington arrangerad av Richard Spencers National Policy Institute, och de intellektuella traditioner alt-right anknyter till är i mycket nyhögern och sådana som den senare i sin tur bygger på, som den tyska s.k. “konservativa revolutionen“.

Till att börja med måste själva termen alt-right välkomnas: en alternativ höger har mycket länge varit akut nödvändig. Och det är inte något problem att denna alternativhöger nu tycks få ett mått av genombrott i USA: inte minst för att bemöta anklagelser om något slags allmän antiamerikanism är det alltid lämpligt att hänvisa till att mycket av den bästa kritiken av det som är – och under hela 1900-talet varit – problematiskt med USA, och med USA i världspolitiken, också kommer från just USA, inifrån USA. Detta är också en av orsakerna till att jag själv upptagit Gottfrieds amerikanska termer “paleokonservatism”, eller mer specifikt “post-paleokonservatism”, och anpassat, modifierat och specificerat begreppet i sammanfattningen av min egen politiska ståndpunkt som en “europeisk post-paleokonservatism”. När jag startade den här bloggen beskrev jag på About-sidan med vad jag hoppas var tillräcklig utförlighet och tydlighet vad jag menade med detta uttryck.

När Gottfried mot slutet av 00-talet använde termen “post-paleokonservatism” trodde han felaktigt, under inflytande av teapartyrörelsen, att “post”-elementet skulle komma att bestå i ett förstärkt libertarianskt inslag. Men som jag såg det (och mer om detta finns alltså att läsa på About-sidan och i flera inlägg) behövde paleokonservatismen förstärkas, modifieras och vidareutvecklas just som en från libertarianismen distinkt ideologi – själva termen post-paleokonservatism kunde givetvis i lika hög grad signalera detta behov. Men när den gjorde det, behöll den dock också en från mitt perspektiv attraktiv, tentativ öppenhet, som möjliggjorde och befrämjade nytänkande och en kreativ, flexibel dialog med olika relevanta intellektuella riktningar.

Med alt-rights genombrott i USA har det blivit än mer plausibelt att “post”-momentet kan komma att tillhandahållas av just denna strömning, eller, i ett större perspektiv, av vad som kanske kan sammanfattas som en mer allmän nyhöger som i olika varianter finns representerad i såväl Europa (och även Ryssland) som Amerika. Även Paul Gottfried tycks ha insett detta, när han i stället hoppade i stället på alt-right tåget som en av redaktörerna för den ovannämnda sajten Alternative Right (som fortfarande finns kvar i en ny, anspråkslösare form, men som övergavs av Spencer när han i stället startade Radix). Ron och Rand Pauls kampanjer nådde inte långt, och t.o.m. i USA har i stället socialkonservatismen gått framåt.

De icke-libertarianska, med aspekter av alt-right förenliga sidorna av den “ursprungliga” amerikanska paleokonservatismen, exempelvis hos James Burnham-lärjungen Sam Francis, har med Trumps kampanj blivit mer aktuella än någonsin. Det gäller naturligtvis också Pat Buchanan, som i mycket stor utsträckning figurerat här i bloggen genom åren. Han har bara fortsatt driva samma paleokonservativa linje genom åren, har alltid haft rätt, och har nu till slut också fått rätt. Amerikanarna ville inte ha Buchanan ’92 o.s.v. Nu när allt gått så illa som han varnade att det skulle har de bara Trumps utan tvekan i många avseenden avsiktligt förenklade, vulgariserade variant av samma politik – med ett starkt nytt inslag av oförutsägbarhet – att välja på. Men oavsett vad man må tycka om hans framtoning är det rent sakpolitiskt ett långt bättre val än Clinton eller någon av de andra republikanska kandidaterna. Och genom den av hans kampanj, såsom tolkad av Clinton, framhjälpta alt-right och dess kopplingar till den nya högern o.s.v. har en post-paleokonservatism som bygger vidare på det väsentliga i Buchanans linje också närmat sig Europas mest vitala tankeriktning idag.

Allt detta är förstås från mitt perspektiv en positiv utveckling. Men samtidigt gör den behovet av den kritiska urskillningen än större. Alt-right, sådan den idag existerar, är inte tillräcklig för utvecklingen och definitionen av en hållbar post-paleokonservatism, och än mindre för en europeisk post-paleokonservatism. Inte ens de europeiska motsvarigheterna är tillräckliga för detta. I än högre grad än de europeiska riktningarna uppvisar alt-right problematiska utväxter och moment av vad Folke Leander kallade “lägre romantik”, ibland med vulgärt-primitivistiska populärkulturella uttryck. Denna vildvuxenhet ställer de ledande intellektuella och politikerna inom alt-right och dess europeiska motsvarigheter inför ett alltmer påträngande gränsdragningsproblem, som samtidigt involverar en pedagogisk utmaning. Vad det för oss i Europa primärt måste handla om är försvaret av Europa som högkultur, och ytterst är detta faktiskt vad det måste handla om också i USA.

Bortom den ofta kaotiska och icke i allo tilltalande ytan gäller dock att mycket stora ideologiska, filosofiska och idéhistoriska frågeställningar även när det gäller alt-rights och dess europeiska motsvarigheters seriösa och disciplinerade tänkare och skribenter oundvikligen står i centrum för den urskillning och selektion som måste prägla det rätta förhållningssättet till dem. Vi har att göra med linjer som går tillbaka inte bara till den konservativa revolutionen utan ofta ännu längre, hela vägen genom 1800-talet. En djupgående, helhetlig modernitetsanalys av den typ jag försökt diskutera måste vid en viss punkt, och på en viss förr eller senare nödvändig nivå av politisk-filosofisk analys, mobiliseras. Andra och större traditioner av europeiskt tänkande måste tillägnas och inordnas.

Jag avslutar här med länkar till några inlägg där jag kanske kan sägas direkt och indirekt ha försökt ange några allmänna riktlinjer för detta och även pekat på några mer specifika frågor (jag kommer in på dessa frågor även i några av mina övriga, tryckta publikationer), men mycket mer återstår givetvis att göra i analysen av de mer betydande enskilda tänkarna; utöver dessa inlägg hänvisar jag till de många andra – lätt tillgängliga genom innehållsförteckningssidan – där videoklipp med några av dessa kan ses:

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

0 Responses to “Alternativhöger och post-paleokonservatism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi