En av följderna av “västs” problematiska agerande mot Ryssland alltsedan Sovjetsystemets fall, ofta drivet till ren antirysk hets, är ju att Ryssland närmat sig Kina i stället för Europa. Denna utveckling har nu gått mycket långt.
Men som jag också har framhållit i tidigare inlägg står vi även inför frågan om Kinas ställning och roll i sammanhanget av de mer renodlat globalistiska – i den “lägre” problematiska meningen – ekonomiska, politiska och ideologiska krafter som bestämt mycket av politiken gentemot Ryssland, och som gör att jag ofta fått anledning att sätta “väst” inom citationstecken.
Hittills har dessa krafter såvitt jag vet inte intagit något som kommer ens i närheten av samma kritiska inställning till Kina som till Ryssland. Tvärtom tycks Kina, alldeles oaktat det i centrala avseenden oförändrade kommunistiska systemet, ha tänkts tilldelas en särskild uppgift just för den globala ordning de länge planerat och eftersträvat.
SvT:s Dokument Utifrån sänder en viktig dokumentär som i original sägs heta “The World According to Xi Jinping“. Den visar mycket av Kinas strävanden – som specifikt kinesiska – under Xi:s ledning, och kommer kort in även på förhållandet till Putin.
Men den större och yttersta frågan om Kina och globalismen berörs ej – frågan om förhållandet till den globalkapitalism som i verkligheten är mer än en kapitalism, som snarare är en specifik, ny radikalmodernistisk maktordning som historiskt, i processen av sin framväxt, ofta understött kommunismen, eller maktutövning i kommunismens namn, när det varit fördelaktigt. Och som siktat mot en ny ideologisk syntes.
Det är knappast bara så att Kina under de senaste årtiondena lyckats ensidigt utnyttja världskapitalismen för uppbyggandet av sin ekonomi och makt inom ramen för sin egen kommunism.
Ryssland och globalismen (2014)
Jan Olof Bengtsson 
Skälet till att Ryssland behandlas på det sätt som landet görs har nästan uteslutande med USAs strävan att fungera som världshegemon att göra. USA var aldrig intresserade att sätta Ryssland på rätt spår och utveckling efter kommunismens fall. Istället var man i Washington synnerligen nöjda med att miljontals människor i Ryssland gick under av sina umbäranden och att landets militärmakt förföll. När Ryssland sedan under Putin och till följd av stigande priser på olja synnerligen spänt. Nu ser vi en tydlig dragkamp mellan USA och Ryssland om inflytandet över Europa.
USA står sedan länge i stark allians med västeuropa. I östeuropa har dock Rysslands inflytande kunnat behålla en del av sitt inflytande. Man gör också vissa framstötar och har uppnått ett visst närmande till en del västeuropeiska stater. Österrike är ett exempel på en sådan västeuropeisk stat vars relation med Ryssland är mindre frostig än vad som är fallet i västeuropeiska kärnländer som Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
Det denna dragkamp handlar om är såklart ytterst den amerikanska globalistelitens makt och hjärngrepp över världen. Amerikanerna är vansinnigt rädda för ett Europa där Ryssland ingår som en viktig pusselbit och medspelare. Skulle den transatlantiska länken spricka så förlorar USA sin ställning som världshegemon. Lek med tanken att nuvarande EU inleder ett djupgående och ömsesidigt gynnsamt samarbete med Ryssland. EU-staterna hjälper Ryssland ikapp industriellt och infrastrukturmässigt i utbyte mot förmånliga priser på ryska råvaror. EU+Ryssland skulle definitivt utgöra världens starkaste maktblock. USA skulle då tappa i inflytande och faktiskt få börja spela andrafiolen i världspolitiken.
Detta är något som skrämmer amerikanerna något oerhört. Därför hälls så mycket grus i maskineriet som möjligt för att ett närmande mellan EU och Ryssland inte ska inledas. Just nu är den centrala konfliktzonen Ukraina. Där är dragkampen extremt tydlig. Landet står splittrat i en EU-vänlig och en ryskvänlig fraktion. Med EU-vänlig menas i sammanhanget amerikanskvänlig hållning.
Ur mitt perspektiv är det naturligtvis så att Ryssland har problem. De har en outvecklad industri, dålig infrastruktur och det finns definitivt grava problem med korruption i Ryssland. Medan allt detta är välkänt och mediehusen varje dag vräker antirysk propaganda över oss så skönmålas USA. USA är när allt kommer omkring idag att betrakta som ett oligarkvälde lika mycket som Ryssland. Kapitalintressena är urstarka medan folkmakten är ytterligt svag i USA. Hur USA agerar i världen, vilka länder de allierar sig med, vilka krig de bedriver och vilka konsekvenser detta får för Europa och världen beskrivs inte alls på ett adekvat sätt. Miljontals människor får duka under och drivas på flykt för de amerikanska kapitalintressens skull utan att det talas klarspråk om saken.
Det här beror ju på att Sverige de facto utgör en vasallstat till USA. Våra förment fria medier och journalister intar inte någon självständig hållning. De upprepar och sprider bara en snävt pro-amerikansk och starkt globalistisk propaganda genom alla sina kanaler. Hade Hillary Clinton blivit amerikansk president hade USA bara beskrivits med superlativ av svenska medier. Ur en europeisk synvinkel vore dock såklart ett närmande till Ryssland något oerhört bra.
Krigsriskerna i Europa skulle om EU kunde nå goda förhållande med Ryssland bli försvinnande små. Ryssland har inte heller ägnat sig åt någon äventyrlig och interventionistisk utrikespolitik, vilket USA däremot gjort. Det är USA:s neokonservativa och interventionistiska politik som driver människor i mycket stora tal att migrera till Europa. Ett enat Europa där Ryssland ingår som en medspelare istället för en illa sedd och utfryst motspelare skulle skapa helt andra världsförhållanden. Där står vi nu. Det förs inte direkt någon kvalificerad och sansad diskussion om detta. Ensidig amerikansk propaganda är vad vi får oss till livs genom reguljära svenska mediekanaler idag.