Ryssland och globalismen

Henry Kissingers uppmärksammade artikel i Washington Post om den ukrainska krisens slut var mycket balanserad i vad gäller förhållningssättet inför en konflikt med omedelbart hotande militär upptrappning. Jag fann det motiverat att, i ett tidigare inlägg, räkna den till de bästa artiklarna om krisen. Men detta implicerar inte nödvändigtvis ett allmänt försvar för Kissinger och hans politik, trots dess relativa realism som länge fördelaktigt skilt den från neokonservatismen. Den partiella överenskommelsen mellan Lavrov och Kerry härom dagen gör att konflikten “deeskalerat” och det omedelbara hotet om militär konflikt minskat. Det är därför meningsfullt att gå utöver försöket att motverka den våldsamma antiryska hetsen från västs politiker och media som gjorde situationen verkligt allvarlig, och titta närmare på Kissingers och globalisternas strävanden i förhållande till Ryssland.

Rysslandsfientligheten och Putin-demoniseringen sådan den kommit till uttryck hos politiker som Carl Bildt och John McCain och i de dominerande media kunde synas något förvånande om man ser bortom den omedelbara effekten av propagandan och av Rysslands respons på den provokation den utgör, nämligen att Ukrainas plötsliga och våldsamma västanknytning förlänas moralisk legitimitet eller skenet av sådan. Bortom de nationalistiska känslor som på alla håll kom i svallning och som gjorde det än svårare för många att förstå de verkliga maktpolitiska sammanhangen, finns nämligen knappast någon sådan konflikt mellan Ryssland och “väst” som de många upprört högljudda journalisterna och politikerna gett intryck av.

Det vet en person som Kissinger, som länge samarbetat med Putin och står honom nära. Det är därför han kan skriva ett balanserat inlägg och förespråka en nyanserad hållning gentemot Ryssland, samtidigt som han knappast direkt motsätter sig snärjandet av Ukraina i Europeiska kommissionens, Europeiska centralbankens och IMFs nät. Även exempelvis George Soros vet det. Fastän han genom sin International Renaissance Foundation och sina Open Society-institutioner finansierat, instruerat och organiserat de västvänliga proteströrelserna i öst och inte minst genom sitt enorma propagandamaskineri Project Syndicate kompromisslöst arbetar för Ukrainas medlemskap i EU, tycks han ha dröjt länge med att släppa fram den antiryska kalla krigsretoriken. Tvärtom uppmanade han Angela Merkel att funga som medlare; hon måste, hävdade han, sträcka ut handen till Putin och garantera att Ryssland blir en partner i Ukrainas förnyelse, inte en motståndare. Av samma skäl signifikativ är också den måttfulla artikeln – också i min lista med de bästa – av Jeffrey SachsForeign Affairs, organ för den ledande globalistorganisationen Council on Foreign Relations och den viktigaste av alla USAs internationellt-politiska publikationer såtillvida som CFRs inflytande sedan länge dominerar landets utrikespolitik.

Det verkliga väst har naturligtvis inte något intresse av en konflikt med Ryssland. Men lika litet har det overkliga “väst”, “väst” inom citationstecken, det väst som representeras av Kissinger och Soros, av USAs politiska ledning, EU, NATO, IMF, ECB o.s.v., något intresse av en sådan konflikt. Detta “väst”, som i själva verket är den nya globalistiska världsordningens pådrivande krafter, har sedan länge en partner i Ryssland. Liksom Kina är Ryssland från början med i den process som ska leda fram till den nya globala styrningen, även om olika talesmän för denna ideologi har olika uppfattning om hur vi ska nå dit och hur lång den återstående vägen är.

Det likriktande konvergensprojekt detta kräver tycks, tillämpat på Ryssland, i viss mån ha tagit fart igen redan efter Stalins död, under det fortsatta kalla kriget. Alliansen under det andra världskriget hade pekat i dess riktning, men Stalin gjorde utan tvekan visst motstånd när FN och de många till det knutna organisationerna tog form – inte trots alla västerländska kommunister som var involverade, utan i hög grad just på grund av dem: icke få av dem var ju Trotskijs lärjungar, exilryska såväl som amerikanska och västeuropeiska. Redan före kriget hade han gjort upp med trotskisterna i Ryssland och avfärdat deras internationalism, och under kriget tvekade han inte att mobilisera de patriotiska och kulturellt, moraliskt och religiöst traditionalistiska värderingarna. Inom kort blev, inte minst genom Max Shachtman, trotskisternas antistalinism en avgörande men falsk del av den amerikanska antikommunismen, och till slut gick de så långt som att formulera den i termer av neokonservatism.

Normalt ses dagens framväxande multipolaritet på intet sätt som ett hot av globalisterna. Den bejakas tvärtom ofta helhjärtat. Både realisten Kissinger och den ständigt för det öppna samhället, demokratin, lagstyret, genomskinligheten och de mänskliga rättigheterna kampanjande Soros har varit starkt pådrivande i strävan att ersätta USAs ställning som ledande stormakt med – Kina. Soros hyllar inte bara, liksom Göran Persson, dess ekonomiska framsteg möjliggörande politiska stabilitet, utan har uttryckligen hävdat att dess politiska regim är överlägsen USAs. Globalisterna har använt USA som redskap för sina syften, men på ett sätt som samtidigt oundvikligen försvagat landet, så att även det får svårt att göra motstånd om det skulle vilja det. Och så att det nu inte längre räcker till för uppgiften. Men en ledande stormakt, eller kombination av sådana, behövs bara tills den reguljära världsregeringen etablerats. Kina, Ryssland och övriga BRICS stöder hela det nuvarande FN-systemet, inklusive IMF, och man vill gå vidare med de ursprungliga planeranas förverkligande genom att de det starkt utökad, centraliserad makt; det är ingen motsägelse när man samtidigt talar om en ny världsbank och en ny, global valuta. De många nya polerna är inte något hinder om de accepterar detta system; en historisk nation som unipol var aldrig målet.

Hittills har Ryssland alltså varit tämligen entydigt ombord på detta projekt. Många exempel kan ges på detta. När Ryssland i december 2012 övertog ordförandeskapet för G20 uttalade Putin alla de vanliga globalistiska parollerna – och flosklerna – på alla de vanliga globalistiska områdena. Där fanns knappast någonting originellt. Denna överensstämmelse med “västs” globalism kan också studeras i dokumentet ‘The Russian Presidency of the G20: Outline.’ Putin uttryckte sig starkt uppskattande om gruppens s.k. Financial Stability Board, som skapades 2009 för att hantera den ekonomiska krisen och som har sitt högkvarter hos BIS, Bank for International Settlements, i Basel – en central institution i dagens internationella finansiella system, men i hög grad bortom insyn och kontroll utifrån; ett avgörande, av regeringar och politiska allianser och organisationer i mycket oberoende globalt maktcentrum som förblir märkvärdigt ignorerat i den internationella politiska debatten. FSBs huvudsyfte är såvitt jag förstår av de få kritiska journalister som konsekvent och uthålligt gräver i detta att vidareutveckla och kraftigt förstärka IMF, som en global motsvarighet till Federal Reserve. Ordförande var tidigare ECB-chefen Mario Draghi, som efterföljdes av Bank of Englands Mark Carney. G20-länderna inklusive Ryssland och Kina är representerade med ledande politiker vid sidan av USA, och, som organisationer, IMF, Världsbanken, Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken, OECD och den av en Federal Reserve-tjänsteman ledda Kommittén för det globala finanssystemet, CGFS. I högsta grad en “väst”-institution alltså.

Inte bara USA, utan även Ryssland under Gorbatjovs tid, var involverat i planeringen av EUs utveckling till superstat, tillsammans med Kissinger, Soros och Brzezinski. För bara några få år sedan talade Putin också entusiastiskt om en rysk-europeisk frihandelszon och den närmaste ekonomiska och politiska integration; från europeiskt perspektiv skulle, kunde man tycka, hans vision ha tillfört attraktiva inslag som saknas i EUs eget tänkande. Inte minst hans förre utrikesminister och säkerhetsrådgivare, den erfarne globalisten Igor Ivanov, arbetade hårt för den rysk-europeiska integrationen. Så sent som i december insisterade den Putin närstående Sergei Markov på den ryska visionen om ett “Greater Europe” i en artikel i Moscow Times. Den Putintrogne styrelseordföranden för Rysslands största privata bank är inflytelserik medlem av Council on Foreign Relations och har organiserat dess arbete med rysk-amerikanska relationer. 2010 marscherade NATO-trupper i samövning med Ryssland på Röda torget i Moskva.

Putin har förvisso möjliggjort Rysslands nya starka ställning genom att bryta en hel del av det oligarkvälde som skapades i de forna Sovjetrepublikerna genom den groteska “privatisering” som överförde enorma statliga tillgångar till individuella befattningshavare i just denna stat när den, i dess kommunistiska form, föll samman. Stefan Hedlund, en av de ytterst få i Sverige som försökt nyansera debatten i den aktuella krisen, har ägnat en stor del av sin forskning åt detta. Maktöverföringen understöddes delvis av västlig inblandning. Och den är roten till mycket av dagens ryska korruption; de forna statstjänarna åtnjuter bland annat, utöver de överförda resurserna, fortfarande privilegier i form av statliga kontrakt. Men maktöverföringen tjänade också strategiska syften i Rysslands bidrag till den nya globalismen.

I Ukraina ägde maktöverföringen till oligarkerna rum under premiärministern och senare presidenten Leonid Kutjmas översyn. Kuppregeringen i Kiev domineras förutom av radikalnationalisterna i Svoboda av före detta kommunister med band till ukrainska oligarker av denna typ. Den med Soros och USA nära lierade men också med Putinregeringen samarbetande Viktor Pintjuk stod exempelvis bakom Julia Tymosjenkos Fäderneslandsparti, ur vars led många i den nya regeringen kommer. De nyblivna antikommunistiska kalla krigarna bland västs liberalsocialister pekar gärna på Putins bakgrund i KGB, men nämner inte att tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov varit chef för den ukrainska säkerhetstjänst som tidigare var en underavdelning till samma KGB, och i sin ungdom, tillsammans med oligarken, tidigare finansministern, vice premiärministern, centralbanks- och Swedbank-chefen och nuvarande presidentkandidaten Serhij Tihipko, var ledare i den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomol.

Hur många exempel som helst av detta slag kunde naturligtvis ges, i Ukraina såväl som i Ryssland, och hela Östeuropa. Steget från den leninistiska och trotskistiska bolsjevismens globalism till dagens är helt enkelt inte långt. Även den senare är en utpräglad och radikal vänsterideologi. Även EU styrs idag i hög grad av mer och mindre “före detta” kommunister. Såtillvida är Bildts tal om de “europeiska demokrater” han “känner sedan länge” trots allt inte lika märkligt som påståendet att dessa nu gjort en “demokratisk revolution” – mot samma före detta kommunister i mer ryskvänlig tappning!

På vad man kan kalla oligarkplanet finns ingen skarp motsättning till Ryssland. Många oligarker finns ju kvar även där och trots hans bekämpande av vissa av dem är Putin själv nära förbunden med andra. I själva verket tog ledande ryskvänliga oligarker i Ukraina del i störtandet av Janukovytjs regering. Och det västerländska oligarkväldet, i en Soros och inte minst i USA på intet sätt mindre monstruöst än det ryska, om än framvuxet av andra historiska orsaker, är naturligtvis pådrivande i gränsöverskridande oligarkisk samsyn. Och detta inte enbart på grund av opolitiskt ekonomiskt intresse. Även deras politiska intresse dikterar denna orientering. I än högre grad än av ekonomiskt egenintresse drivs de av maktbegär, och det är främst detta som förklarar deras organiserade globalistisk-politiska engagemang. Under hela nittonhundratalet har vi kunnat följa deras totala likgiltighet för kapitalismens och marknadsfrihetens principer, så snart de står i vägen för maktviljan. Detta är i sig otillräckliga principer, men det viktiga och alltför ofta förbisedda faktum är att det inte minst är de som uppfattas som de största kapitalisterna som åsidosätter dem. De plågas inte med någon som helst konsekvens av samvetsbetänkligheter inför de ryska eller kinesiska regimernas kvarvarande kommunistiska inslag och behandling av oliktänkande.

Alarmnivån hos västs politiker och media, redan före det ryska införlivandet av Krim, tyder dock på att åtminstone något måste ha gått fel i globalisternas beräkning. Kanske var det Putins tal i slutet av förra året till Rysslands federala församling, där han utmålade sig själv och sitt Ryssland som en huvudsaklig socialkonservativ motmakt i världen, försvarande traditionella kulturella, moraliska och religiösa värden mot den förhärjande liberalism och kulturupplösande smältdegel som kommit att känneteckna västvärlden. Inte minst när ledande amerikanska konservativa välkomnade detta och började tala om “Russia’s Right Turn” och “Putin’s Paleoconservative Moment“, ja när Matt Drudge till och med twittrade att Putin var “the leader of the free world”, kan en viss oro ha inställt sig. Åtminstone blev det nödvändigt för den alltmer totalitära “liberalismen” att entydigt konstruera Putin som ännu en av de fiender vars bekämpande är oumbärligt för dess egen självdefinition, bekräftelse och överlevnad.

Utan tvekan finns också ett reellt spänningsfält i de inflytelser som formar Putin och hans politik, såtillvida som även den förståelse av eurasianismen och multipolariteten som representeras av Alexander Dugin och hans “fjärde politiska teori” finns närvarande. Signifikativt nog publicerade Foreign Affairs i tisdags en artikel om honom med titeln ‘Putin’s Brain: Alexander Dugin and the Philosophy Behind Putin’s Invasion of Crimea’. Inflytandet från detta håll har inte minst märks på den framträdande position som Dugins medarbetare Mark Sleboda – som tillsammans med Dugin själv medverkade på det av tankesmedjan Motpol arrangerade seminariet Identitär Idé i Stockholm härom året – under hela krisen intagit som kommentator hos RT. Det är också närvaron av detta element som gör att såväl den nya högern som den antiimperialistiska vänstern i Europa och USA (Dugin stöder på sitt sätt – ett sätt som bara kan förstås utifrån den fjärde politiska teorin – båda) är benägna att se den nuvarande konflikten som ett bevis för att Putins Ryssland står för ett genuint alternativ till globalismen. Och även deras representanter tas nu regelbundet in som kommentatorer i ryska regimmedia.

Ingen av de nämnda strömningarna är oproblematiska; jag har flera gånger försökt påvisa och problematisera vad jag kallar de lägre-romantiska inslagen i den nya högern, inslag som upptagits av Dugin. Och många antiglobalisters projektion av sina ideal på dagens Ryssland är förstås vansklig. Men dessa kritiker belyser åtminstone ofta korrekt globalismens problem, de kritiserar rättvisande västs hållning och motiv, och de vill försvara alternativ. Vi finner i dem viktiga och i dag i högsta grad behövliga delsanningar. Men de rymmer också inslag som står i vägen för dessa sanningars spridning, tillägnande och genomslag. Man önskar att kritiken av den i sig utan tvekan likaledes ideologiskt extrema ideologiska globalismen och kraven på reform av finanssystemet kunde formuleras i en mer måttfull och intellektuellt bättre avgränsad och mer precis konservativ, och i genuin historisk mening humanistisk-filosofisk, tradition.

Och framför allt skulle man vilja se att en sådan i högre grad kunde bidra till och inspirera visionen av alternativet. Det behövs en filosofi för en rimlig mångfald-i-enhet som kan ersätta dagens katastrofala globalism. Här finns rika historiska traditioner och exempel att mobilisera – även naturligtvis i Ryssland. Som det är står tyvärr mot den extremism globalisterna representerar (även om denna av de skäl jag diskuterat kunde tillåta förhållandevis måttfulla och därmed värdefulla formuleringar under krisens höjdpunkt) huvudsakligen blott de nämnda ideologiska extravaganserna. Kan vi hoppas att Putin på allvar slår in på den väg han signalerade i sitt tal, sådant Pat Buchanan och andra ledande, verkliga konservativa i USA förstod det? Buchanan går verkligen mycket långt i sin förståelse och sympati. Har Putin, med början i Georgienkrisen 2008 eller Syrienkrisen förra året, blivit en verklig motståndare till de radikala, mer eller mindre långsiktiga världsregeringsplanerna? Det är begripligt att detta är svårt att tro för många. Kanske kan de i stället tro på en efterträdare? Från väst tycks vi i alla fall ännu inte kunna vänta oss något sådant.

2 Responses to “Ryssland och globalismen”


  1. 1 Jan Olof Bengtsson April 3, 2014 at 8:47 am

    Kunnige nätdebattören Den Väldige invänder i en kommentar till min lista med ‘The Most Important Articles etc. on the Ukraine Crisis’ att “man aldrig ska lita på Henry Kissinger. Framför allt inte när han verkar resonabel.” Att Den Väldige samtidigt säger sig inte minnas att Kissinger finns med i listan betyder väl bara att han tog del av den innan jag uppdaterade den och därmed tillfogade bl.a. dennes uppmärksammade artikel i Washington Post, och därefter, som han nämner i sin kommentar, läste en del av artiklarna, och slutligen skrev kommentaren utan att titta på den uppdaterade listan (jag planerar f.ö. att snart göra en ny uppdatering med de artiklar jag delat på Facebook och Twitter sedan den förra). Inte heller behöver man fråga sig varför han, om så är fallet, om han inte fann Kissinger i listan, överhuvudtaget tar upp honom. För anledningen till det måste då vara att han också läst mitt inlägg ‘Nödvändigt med tydlighet även mot “väst”‘, där Kissinger åberopas. Den Väldiges invändning är viktig, och jag har därför skrivit detta inlägg som utförligare diskuterar problematiken.

  2. 2 Den Väldige April 3, 2014 at 3:45 pm

    Jag vill som hastigast bekräfta till JOB att hans egen kommentar ovan är fullständigt riktig när det gäller de antaganden han gör angående min kommentar till listan “The Most Important Articles etc. on the Ukraine Crisis”.

    För övrigt är det för mig absolut ofattbart att JOB återkommande påpekar att politik inte är hans prioriterade område. Det politiska kunnande som han representerar är ju nämligen oerhört, och jag har studerat hans inlägg med gapande mun samtidigt som jag konstaterar, som så många gånger förr, att JOB åter är steget före, och att det är klokt att försöka studera det han säger mycket noggrant.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi