SD och EU: Ett riktigt vägval

SD gör rätt i sitt beslut att inte driva något krav på utträde ur EU eller folkomröstning om detta inför årets val till Europaparlamentet, ett beslut helt i linje med Peter Lundgrens tal på Europahuset i Stockholm i våras och Björn Söders utspel i somras. Alla Åkessons argument i hans artikel i Aftonbladet och intervju i Studio Ett är från mitt perspektiv invändningsfria. Och på Facebook kompletterar Mattias Hans Karlsson med fördjupande formuleringar av större utförlighet och precision.

“Frågan om utträde ur EU”, förklarar han, “behandlas…inte av Europa-parlamentet utan av de nationella parlamenten. I Sveriges fall riksdagen. De flesta är nog överens om att ett sådant beslut skulle behöva föregås av en folkomröstning. I dagsläget uppger ca 20 % av svenskarna att de skulle rösta ja till ett utträde ur EU. Att forcera fram en folkomröstning om EU-utträde den närmaste mandatperioden är helt omöjligt givet det parlamentariska läget, men även om det inte hade varit det, så hade alltså resultatet av en sådan omröstning med all sannolikhet blivit ett förkrossande nej till utträde och frågan skulle sedan vara politiskt stendöd för flera decennier framöver.”

Tonvikten ligger här fortfarande på att hålla den framtida möjligheten till utträde öppen, vilket understryker kontinuiteten i partiets position. Den nya hållningen motiveras i själva verket primärt av just detta, då vidmakthållandet av de gamla kraven faktiskt vore kontraproduktivt för det ursprungliga syftet och målet. Av detta skäl blir formuleringarna om det alternativa Europasamarbetet inte så långtgående som man från mina utgångspunkter skulle önska. Men i jämförelse med SD:s tidigare ståndpunkt markerar de ett oerhört framsteg. Partiet öppnar nu för första gången för att det kan vara möjligt att i samarbete med närstående partier i övriga Europa tillräckligt reformera unionen, och räknar således inte längre med att ett utträde under alla omständigheter är en absolut nödvändighet.

Karlsson åberopar en klassisk konservativ hållning som grund för den nya linjen:

“En av de mest centrala utgångspunkterna i konservatismen är att genomföra stora samhällsförändringar i gradvisa, kontrollerade steg, så att man kan överblicka de fulla konsekvenserna av sitt agerande.

En central socialkonservativ princip har alltid varit idén om att ‘Förändra för att bevara’. I detta ingår att nyktert förhålla sig till verkligheten och att alltid välja resultatinriktad pragmatism, som på riktigt gör skillnad, framför radikal plakat-politik, som kanske känns bra och tillfredsställer det egna egot, men som inte leder till ökad måluppfyllelse.”

Och förhandlingarna och parlamentsstriderna om Brexit anförs som det viktigaste skeendet inför vilket denna försiktiga, avvaktande konservativa hållning är påkallad:

“Just nu befinner sig ett europeiskt land, Storbritannien, som första land någonsin, mitt i en utträdesprocess. En process som har sin grund i en beundransvärd strävan efter demokrati och självständighet, men som är mycket komplicerad och uppslitande för landet. Det kommer att finnas oerhört mycket lärdomar att dra ifrån denna process. Något komplett facit kring detta kommer dock inte finnas på flera år än.

Att förorda att vi inte bör avvakta, att vi inte skall dra lärdom av Storbritanniens historiska resa, utan istället blint försöka springa på och trycka på för att Sverige snarast möjligt skall försätta sig i samma kaotiska och osäkra läge som Storbritannien nu upplever, vore enligt min uppfattning i det närmaste tjänstefel av en ansvarstagande statsman och det skulle bli oerhört svårt att vinna ett brett folkligt stöd för en sådan linje i den kommande EU-valrörelsen.”

Helt centralt är givetvis det förhållandet att nästan alla de mer och mindre motsvarande partierna på kontinenten såväl som i Norden inte driver utträdeskravet:

“Så gott som samtliga konservativa och nationalistiska partier i Europa tycks ha dragit samma slutsats. Mig veterligen är det idag bara nederländska PVV som kampanjar för ett omedelbart utträde ur unionen, inte ens mer radikala och aktivistiska partier som franska Front National/Nationell samling och italienska Lega förespråkar i nuläget ett kortsiktigt utträde. Eller ens ett utträde överhuvudtaget. Det gör heller inte våra nordiska systerpartier Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.”

Tilläggas kunde att själve Jean-Marie Le Pen efter det senaste franska presidentvalet hävdade att det var just insisterandet på ett Frexit som berövade hans dotter segern!

Ett kvarstående problem från perspektivet av den linje jag försökte förespråka inför såväl som efter förra EP-valet 2014 är att Åkesson fortsätter markerar distans till franska Rassemblement National (och, antar jag, jämförbara partier) när det gäller samarbete i Europaparlamentet. Han betonar att man kan samverka i enskilda frågor, men tycks kvarhålla motståndet mot samgående i en ny storgrupp i parlamentet. Detta utgör ett bestående frågetecken, eftersom den nya linjens legitimitet helt bygger på reformpotentialens verklighet och omfattning, och en fortsatt splittring mellan de reformsträvande grupperna näppeligen stärker den.

Förvisso är ett formellt samgående före valet orealistiskt. Men efter det bör situationen vara en annan. Efter förra valet misslyckades man helt på grund av en högst problematisk härva av anklagelser och misstänksamhet, en splittring som naturligtvis ledde till ett högst skadligt försvagande av reformsträvande under den innevarande mandatperioden. Det dröjde rentav länge innan den nuvarande ENF-gruppen överhuvudtaget kunde komma till stånd.

Det var inte så att Åkessons invändningar den gången helt saknade rimlighet. Och det finns fortfarande kvarstående problem med den populistiska nationalismen över hela Europa; på de flesta håll har den en ganska lång väg kvar till den nödvändiga komplettering och modifiering som möjliggör för den att höja sig över sig själv och uppnå den politiska och ideologiska fördjupning och stabilitet som kommer bli nödvändig för dess långsiktiga framgång. Den svenska opinionen var också, som jag tillstod, säkert inte heller mogen 2014 för ett samarbete mellan SD och dåvarande Front National.

Men även ENF-gruppens partier har fortsatt avveckla sina problematiska historiska inslag, och idag sitter både italienska Lega och österrikiska FPÖ i regeringsställning. I Östeuropa har reformlinjen, ja den skarpa EU-kritiken, fortsatt stärkas oerhört de senaste åren, och i det på många sätt avgörande EU-landet Tyskland har AfD uppstigit som en helt ny kraft av samma slag. Målsättningen att bilda en samlad storgrupp är tydlig, och de aktuella partierna har tagit flera initiativ i denna riktning. Även utifrån har, vad man än må tycka om det, så skett genom Steve Bannons initiativ.

“Det kommande valet till Europaparlamentet kommer att bli oerhört intressant”, konstaterar Karlsson. “Framförallt”, fortsätter han, “därför att det finns en reell chans att den politiska kartan i Europa i grunden ritas om. I land efter land har patriotiska och konservativa krafter flyttat fram sina positioner. Mycket talar därför för att styrkeförhållanden i Europa-parlamentet kommer att se helt annorlunda ut efter valet och att det kanske, för första gången någonsin, kommer att finnas förutsättningar för att börja reformera EU inifrån och att gradvis börja minska EU och flytta tillbaka beslutandemakt till Europas folk.”

Man kan bara uttrycka förhoppningen att SD och hela den ECR-grupp som vid ett brittiskt utträde kommer vara mycket starkt reducerad, av alla dessa skäl denna gång efter valet kommer ompröva sin inställning till det mer omfattande samarbete i Europaparlamentet som mer än något annat stärker plausibiliteten i den icke-utträdesargumentation som Karlsson nu framför.

I ett annat inlägg låter Karlsson oss ta del av formuleringar som han hoppas att partistyrelsen ska acceptera som del av det valmanifest som man kommer anta på onsdag. Här lägger han nu fram en vision av Sverige i Europa, Sverige som del av Europa, Sverige som Europa, som i allo motsvarar den som alltid legat till grund för min egen argumentation. Med andra ord finner vi här en mycket viktig förskjutning i hela det allmänna förhållningssättet till Europa, förhållningssättet i mer än politiskt och ekonomiskt avseende, förhållningssättet även ifråga om de djupa historiska och kulturella dimensionerna, som åtminstone i Karlssons framställning åtföljer eller är en del av den nya Europalinjen. De är värda att citera in extenso:

“Vid sidan av den nordiska gemenskapen ser vi oss också som en självklar och naturlig del av europeisk, västerländsk gemenskap och civilisation, byggd på det kulturella arvet från det historiska Athen och Rom, den kristna kulturen och upplysningen.

Vi drömmer om ett Europa där demokratin och medborgarinflytandet är starkt och där varje folk är herrar i sitt eget hus och där även de minsta folkens särart och unika kultur respekteras.

Vi drömmer om ett Europa som hålls samman genom vår gemensamma historia och vårt gemensamma västerländska kulturella arv. Ett Europa där fria, självständiga nationer vänskapligt, självständigt och respektfullt samarbetar med varandra för vårt gemensamma bästa.

Vi drömmer om ett Europa där vi gemensamt tar ett ansvar för att bevara vår miljö och för att skydda våra barn mot terrorism, våld och organiserad brottslighet.

Vi drömmer om ett Europa där vanliga hederliga människor slit och arbete respekteras. Ett Europa där varje skattekrona används på ett ansvarsfullt sätt och där korruption och slöseri motarbetas.

Vi drömmer om ett Europa där vi handlar fritt med varandra och utbyter idéer, ett Europa där medborgarnas fritt kan studera och arbeta i andra länder utan illojal konkurrens, där vi samverkar kring forskning och framtid samtidigt som varje land tar ansvar för sina egna sociala problem och sin egen utveckling. [I en annan formulering nämns också vikten av samarbete kring terrorbekämpning, illegal migration och miljöfrågor.]

Sverigedemokraterna drömmer om ett starkt Europa, sammanhållet av ett gemensamt historiskt arv, där kontinentens kulturella mångfald och rikedom bejakas och respekteras.

Tillsammans med våra konservativa vänner runt om i Europa så hoppas vi de närmaste åren, med ditt stöd, att kunna komma närmare denna vision.”

I tidigare diskussioner har Karlsson uttryckt skepsis inför möjligheten att, åtminstone inför svenska riksdagsval, “göra politik av” Europa och av Sverige som del av Europa. Men nu, åtminstone inför årets EP-val, känns det som om han glädjande nog faktiskt börjar försöka sig på just det. Dessa föredömliga formuleringar är hursomhelst av precis den typ jag alltid efterfrågat. De pekar framåt mot nya, konstruktiva svenska bidrag till det nödvändiga alternativa Europasamarbetet, som nu förhoppningsvis äntligen kan ställas i centrum även för SD:s politik. Partiet gör ett helt riktigt vägval. Till och med om de förenade reformsträvandena inom det nuvarande EU:s ram skulle misslyckas, kommer de att starkt ha bidragit till att lägga en grund för det oundgängliga, verkliga Europasamarbete som då måste fortsätta i nya institutionella former.

0 Responses to “SD och EU: Ett riktigt vägval”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi