Jan Olof Bengtsson

Björn Söder gör ett välkommet utspel om EU, som visserligen formellt är individuellt, i en radiointervju och, mer utförligt, på hans egen Facebook-sida, men som avspeglar ett mer generellt förändrat tänkande i SD i denna fråga. Det har uttryckts i flera uppmjukade formuleringar från Åkesson de senaste åren, och blev mycket tydligt i Peter Lundgrens tal på Europahuset i maj. Partiets ledande Europaparlamentariker hävdade tydligt att man måste vara med för att kunna påverka.

Söder förklarar att han helt enkelt ändrat sig: “Jag är stark motståndare till dagens EU”, heter det. “Det är ett överstatligt federalistiskt statsbygge som vi bör bekämpa. Därför har alltid min linje varit att lämna EU och återta självbestämmandet i Sverige. Det har aldrig funnits realistiska tendenser till att EU skulle kunna reformeras inifrån.” Men Söder fortsätter omedelbart i samma stycke: “För bara ett par år sedan var detta min fasta övertygelse”. Och nästa stycke inleds med “Men, något har hänt och händer i Europa”, och fortsätter förklara orsakerna till omsvängningen.

De första två meningarnas presensform signalerar kvarhållna ståndpunkter: Söder accepterar inte dagens EU, och motsätter sig fortfarande det federalistiska statsbygget. Men de två följande meningarnas perfektformer beskriver de nu under intryck av vad som händer i Europa omprövade. Söder menar inte längre att vi bör lämna EU, utan tror nu på möjligheten av reform inifrån. Målet förklaras förbli SD:s gamla: “att etablera ett väl fungerande europeiskt samarbete mellan suveräna stater där man respekterar varandras olikheter och olika vägval och beslut”. Men även just detta mål kan nu enligt Söder nås “utan att lämna EU”. Vad som hänt, eller händer, är att “det vänsterliberala etablissemanget, som varit förhärskande i EU, håller på att förlora och en ny politisk era är på väg. Vår era.”

Utspelet är anmärkningsvärt även såtillvida som det bygger på en förändrad inställning till de partier på kontinenten som åstadkommit denna förändring. Det ligger i linje med den problematiskt begränsade och liberalt anpassade hållning partiledningen intagit under senare år att Söder nämner “våra systerpartier i Danmark och Finland”. När Söder emellertid också nämner att han träffat regeringsföreträdare från andra länder “där våra systerpartier regerar”, avviker han i någon mån från partiets linje: “Det har varit bl.a. Polen, Ungern, Österrike och Italien”. Österrikes FPÖ och Italiens Lega är ju partier som tillsammans med franska RN ingår i ENF-gruppen i Europaparlamentet, som man ju hittills entydigt avvisat. Att Söder nu kallar dem “systerpartier” kan, hoppas man, ses som ett genombrott för det större alternativa Europasamarbetet, bortom den ohållbara nuvarande uppdelningen i tre grupper – utöver ENF även EFDD och ECR – i Europaparlamentet. Även det reservationslösa stödet för Polen och Ungerns regeringspartier är positivt och pekar i samma riktning.

Söder har upptäckt att alla systerpartierna, fastän de har samma mål som SD, till skillnad från dem har “en uttrycklig vilja att stanna kvar i EU”. Samtidigt som han erkänner dem som systerpartier, förespråkar han också direkt samarbete med dem. Och alltså att detta samarbete nu kan ske inom ramen för EU. SD:s utträdeskrav kan, förklarar han rentav, “utgöra ett hinder för vidare samarbete för att nå vårt mål och jag är numera övertygad om att vi skulle kunna påbörja reformeringen av EU inifrån inom bara några år. Vi kommer snart att utgöra den största kraften inom EU och arbetet kan börja för att nå det mål vi alla vill nå.”

Söders formulering om Europaparlamentsvalet nästa år kan låta pessimistisk för SD:s del: “Inför nästa års EU-val hade jag gärna sett att partiet valde denna linje under förutsättning att vi är mycket tydliga med vad vårt slutmål med det europeiska samarbetet är.” Men man ska inte låta sig vilseledas av pluskvamperfektformen här. Det tycks vara en skånsk språklig egenhet; jag minns den från många år i Lund. Om man exempelvis sa “Ska vi åka till Köpenhamn i morgon och besöka Hirschsprungska Samlingen?” och fick svaret “Det hade varit roligt”, betydde det “Det vore roligt, det skulle vara roligt”, inte, som normalt, “Det skulle ha varit roligt”, d.v.s. som om det handlade om något möjligt roligt i det förflutna som tyvärr inte blev av. Vad Söder säger är alltså att han gärna såge, gärna skulle se, att denna nya linje blir SD:s inför Europaparlamentsvalet 2019.

Allt detta är ypperligt och uppfyller alla de önskemål jag i många år försökt framföra. Det är den linje jag hoppades att SD skulle slå in på genom att gamla SDU gradvis fick större inflytande i partiet. Det var på grund av Kasselstrands samarbete med vad då endast han kallade “systerpartiernas” ungdomsförbund – ett samarbete som partiledningen gick så långt i motståndet mot dessa partier att man helt enkelt förbjöd Kasselstrand att fortsätta – som jag stödde SDU och till slut formellt engagerade mig i partiarbetet när Hahne ställde upp som ordförandekandidat i Stockholmsdistriktet. När det gäller samarbete med systerpartierna visar sig genom Söders utspel ännu en gång det löjligt grundlösa i splittringen mellan SD och SDU eller vad som nu är AfS.

Däremot tillkommer en ny skillnad mellan dem genom Söders och Lundgrens ställningstagande för reformerande samarbete inom ramen för EU. Vad jag kallat det alternativa Europasamarbetet har två moment, som uttrycks i själva detta begrepp: dels ett alternativ till det nuvarande EU, dels ett annat, positivt samarbete för Europa. Detta till skillnad mot de nationalister som menar att samarbetet i Europaparlamentet endast ska syfta till att avskaffa EU, varefter de bara ska dra sig tillbaka till sina respektive länder utan att bygga upp något annat gemensamt. Huruvida det alternativa Europasamarbetet sådant jag tänkt mig det kan ske inom EU eller ej har varit en öppen fråga, och är det i viss mån fortfarande. Det är möjligt att skapa något helt nytt, helt oberoende av EU. Det är vad som skulle bli nödvändigt om EU:s katastrofala och rent antieuropeiska utveckling fortsätter. Men det är också möjligt att bygga vidare på en del av de strukturer EU etablerat, under förutsättning att denna utveckling bryts och organisationen kan användas för andra syften än de som omfattas av vad Söder kallar det “vänsterliberala etablissemanget” och det “vänsterliberala projektet”.

Och det är alltså denna brytning, denna förändring inifrån EU, som Söder nu ser tecken på, ser som möjlig, ja som realistisk – till följd av insatserna från de “systerpartier” som tidigare endast SDU ville samarbeta med. AfS kvarhåller givetvis SDU:s gamla band till dessa partier. Men de har låst fast sig i den gamla positionen när det gäller EU, och driver en kompromisslös “Svexit”-linje. Det alternativa Europasamarbetet har också helt försvunnit i deras på “återvandring” och relaterade frågor ensidigt fokuserade valkampanj. Det är inte bra. I sak har de ju en entydig historia som ger en större trovärdighet och ett avsevärt försprång framför SD. Det borde de utnyttja. Problemet är att det skulle strida mot den populistnationalism som man uppenbart ser som nödvändig för valframgång att driva Söders och Lundgrens nya linje ifråga om EU. Ja, kanske ser man trots det gamla samarbetet med de kontinentala ungdomsförbunden hela frågan om ett alternativt Europasamarbete, även ett som helt förkastar EU, som otillräckligt publikfriande. Risken är att man hamnar i en problematisk populism som går längre än systerpartiernas, i en inskränkt och ohistorisk optik för vilken det är otänkbart att en folkmajoritet någonsin skulle kunna vara för ett enat Europa och en gemensam europeisk identitet.

Brexit är begripligt av specifika och mycket djupgående historiska skäl som inte gäller för övriga Europa; dess modell kan inte direkt överföras till andra europeiska länder. Men även trots dess begriplighet kan det framstå som beklagligt. Ovedersägligt är dock att det skickar en viktig signal till dagens EU om dess ohållbarhet och behovet av grundlig reform. Såtillvida kan det rentav vara nödvändigt även för EU:s framtid. Svexit-linjen däremot måste, som Söder nu inser, försvåra samarbetet – samarbetet med de systerpartier Kasselstrand tidigare ensam odlade kontakterna med. Om SD går på Söders och Lundgrens linje blir det en stor utmaning för AfS.