Demokrati och populism

Demokratin är i sig en populism, såtillvida som den, i dess moderna form, innebär nästan allas formella politiska makt, och de flesta av dessa inte äger några särskilda kvalifikationer för politisk maktutövning. Deras individuella maktutövning, som är högst begränsad, bestäms av till största delen av snäva subjektiva perspektiv och intressen.

Statsvetare, historiker, filosofer, sociologer, psykologer och företrädare för många andra vetenskapsgrenar kan ha relevanta kunskaper som de flesta av de nästan alla saknar. Deras insikter kan i bästa fall kombineras och ömsesidigt justeras på sådant sätt att en mer objektiv bild av det helhetliga skeendet och de relevanta fakta och förhållandena uppnås. Vissa personer kan också äga erfarenheter och moraliska och karaktärsmässiga egenskaper som gör dem mer lämpade än de allra flesta för politiska positioner.

Vi fjärmar oss från populismens demokrati i den mån personer i de senare kategorierna på olika sätt får större inflytande över politiken. Men även i deras fall stöter vi ju på de gränser för kunskapens och den politiska insiktens omfattning som är givna redan med den allmänna mänskliga ändligheten. Den fullständiga, objektiva uppfattningen, insikten, förståelsen, som skulle garantera ett politiskt agerande i enlighet med det helhetliga skeendet och alla relevanta fakta och förhållanden, kan principiellt inte uppnås vare sig av någon enskild eller någon grupp av mänskliga individer.

Och för att deras i sig ofullständiga perspektivs samordning överhuvudtaget ska vara möjlig och leda i riktning bort från relativiteten, krävs en särskild filosofisk förståelse av hur den absoluta sanningen, eller helt enkelt det absoluta (stora ord, hemmahörande i den idealistiska filsosofin, men adekvata här för tydliggörandets skull, såtillvida som någon vetenskaplig avgränsning av en blott samhällelig nivå skild från ens något annat verklighets- och vetenskapsområde, som ensam relevant för politiken, inte är möjlig, och de alla tillsammans representerar den helhet som samhället och politiken ingår i), åtminstone kan systematiskt approximeras. En filosofisk förståelse som inte delas av alla företrädarna för de olika vetenskaperna, eller om vars mer exakta natur ingen enighet råder.

Under en process av det antydda slaget krävs också tolkningar och värderingsgrundade bedömningar i enskildheter, och den framväxande helheten måste även som sådan bedömas utifrån filosofiska frågeställningar som inte kan tillräckligt avgöras genom någon enkel empirisk verifikation.

Och även om allt detta kunde uppnås skulle, slutligen, frågan om insiktens praktiska, samhälleliga tillämpning ofta kvarstå. Det politiska handlandet vore ännu inte någon självklar sak, så länge samma objektivitet och enighet inte kan uppnås också ifråga om värderingsmässiga och moraliska bedömningar av det, bedömningar som går utöver teoretiska etiska insikter och även innefattar maktutövarnas individuella moraliska karaktär. Inte bara demokratin utan politiken som sådan, det politiska, förutsätter i själva verket den mänskliga ändlighetens konstitutiva relativitet.

Detta kan också, med Althusser, uttryckas så att ideologin, i hans vida mening, aldrig helt kan övervinnas. Såtillvida som inte heller något annat, icke-demokratiskt statsskick skulle kunna uppnå och fungera i enlighet med en absolut vetenskaplighet, och endast med svårighet överhuvudtaget kan generellt röra sig i riktning mot och utöva makt i enlighet med objektiv insikt, är det endast en gradskillnad även mellan det mest långtgående platonsk-filosofiska, teokratiska eller expertteknokratiska elitstyre och den populistiska demokratin. Och “icke-populistisk” behöver givetvis inte heller i sig betyda “objektiv” eller “sann”.

Men ifråga om demokratin gäller ju att de med extraordinära kvalifikationer utrustade individernas maktutövning alltid principiellt är begränsad och inskränkt av maktutövningen från de som saknar dessa kvalifikationer. Skillnaden mellan mer och mindre populistisk demokrati är därför än mer blott en gradskillnad, det vill säga en mindre gradskillnad. All demokrati är principiellt populistisk i den angivna meningen.

Demokratins frihet leder inte automatiskt till mer sanning. Dess styrka ligger därför inte främst på kvalifikationernas, vetenskaplighetens och rationalitetens område, utan på vad som kan kallas den subjektivt upplevda legitimitetens. Även om deras individuella formella makt är minimal, har de nästan alla åtminstone något litet att säga till om, och de har dessutom rätt att organisera sig för politiska syften. Men detta är alltså hela tiden populism i den angivna meningen.

Det är inte helt oproblematiskt. Gradskillnader är här inte oväsentliga. Omöjligheten att helt övervinna ändligheten och svårigheterna redan att på för politiken praktiskt relevant och tillämpbart sätt börja röra sig utöver relativiteten, innebär inte att det inte finns en objektiv sanning om helheten och därmed politik som bättre eller sämre motsvarar den.

0 Responses to “Demokrati och populism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi