Jan Olof Bengtsson

Det är viktigt att förstå det nya i de senaste årtiondenas populistnationalism. Visserligen fanns enstaka personella kopplingar till de minimala radikalnationalistiska, fascistiska och nazistiska grupperna. Men detta var marginellt. Vad som både objektivt och enligt dess egen självuppfattning och egna program definierade den nya populistnationalismen, vad som gav den dess enorma kraft, dess genomslag och förankring i en bred opinion, var helt nya historiska förhållanden.

De senaste årtiondenas populistnationalism var något nytt, en självständig politisk kraft, framvuxen som en spontan reaktion mot följderna – massinvandring, mångkultur, politisk korrekthet – av den globaliserande kapitalism som både högern och vänstern tjänade. Även om den i sig var otillräcklig och i mycket felaktig i den mån den artikulerades som ideologi, möjliggjorde den en riktig kurs mot frihet från de allra mest destruktiva krafterna som kommit att dominera politiken från höger till vänster.

Populistnationalismen, och nationalismen överhuvudtaget som helhetlig politisk ideologi, är förvisso en politisk och kulturell regression. Men den är också en oundviklig reaktion mot den regression som är nyliberalismen och dess konsekvenser, och en nödvändig sådan eftersom det inte längre finns någon annan. Motståndet mot den ansvarslösa invandringspolitiken och dess följder, den mot den egna kulturen urskillningslöst riktade multikulturalismen, och vår tids nya och förfelade politiska korrekthet, vad som idag, i den oavbrutet intensifierade amerikaniseringen, blivit “wokeismen”, var det legitima och viktiga i populistnationalismens program.

Några nationalister i SD hade ett jämförelsevis vitt perspektiv och förstod betydelsen av en sammanhängande politisk och ideologisk åskådning. Man kände, när man läste det på 00-talet gällande programmet, att det, trots vissa oformligheter, var en produkt av en grupp seriösa och mer eller mindre intellektuella personer som suttit och knåpat med det under många år. Även deras vision var otillräcklig, men den var jämförelsevis genomtänkt och konsekvent, och kunde lätt ha justerats och byggts vidare på. Den förtjänade det.

Populistnationalismen byggde i denna form på många sunda värderingar och prioriteringar. Det var en god utgångspunkt. Genom att modifieras, kompletteras och utvecklas till en ny typ av socialkonservatism med hjälp av vissa bestämda filosofiska traditioner, kunde det viktiga och legitima i den populistnationalistiska impulsen ha anknutits till och upptagits i en europeisk intellektuell kultur.

På Reinfeldts tid var det lätt att få intrycket att det var en fullt realistisk möjlighet att SD skulle kunna utveckla en sådan ny och självständig typ av socialkonservatism, och därmed inte eftersträva en allians med den gamla högern. Genom en sådan ideologisk förstärkning skulle den ha alla förutsättningar att konsolideras och vidareutvecklas som en självständig politisk kraft. Fortfarande betonar partiet ibland hur det skiljer sig från borgerligheten genom sin socialkonservatism. Det visar att det fortfarande fanns en medvetenhet om en egenart och om behovet av självständighet. Problemet är emellertid att partiet som helhet saknat verklig förståelse och verkligt engagemang för det som ligger utanför en enkel, symptomreaktiv agenda.

För länge sedan gjorde Åkesson det uppmärksammade uttalandet att det egentligen skulle vara tillräckligt för honom om de andra partierna åstadkom det som var hans enda mål: att minska invandringen. Man måste förstå den fulla innebörden av detta uttalande. Det är i hög grad dess snäva fokus som förklarar partiets nuvarande vägval. Åkessons enda mål har varit det enda som partiets verkliga engagemang gällt. Och det har varit otillräckligt för att bygga upp ett så att säga klassiskt politiskt parti med distinkt, helhetlig politisk förståelse och ideologi, ja ett parti som är en del av en självständig politisk folkrörelse, och som motsvarar nya politiska nödvändigheter och intressen av historisk betydelse. Tio år efter att jag först bemötte kritiken mot “enfråge-” och “missnöjespartiet” utifrån förståelsen av den potential för politisk och ideologisk utveckling jag identifierade, måste det konstateras att dennas förverkligande lämnar mycket övrigt att önska.

Populistnationalismens egna, ursprungliga, med varandra nära förbundna och från varandra oskiljaktiga politiska frågor förblir givetvis centrala. Men inte heller de kan tillräckligt förstås och hanteras inom populistnationalismens egen begränsade åskådningsmässiga ram. Perspektivet måste vidgas på ett sätt som också vidgar den centrala politiska agendan. Men en vidare politisk agenda är nödvändig också av andra skäl än att populistnationalismens ursprungliga programpunkter i verkligheten kräver den.

Centralt i den här problematiken är, som jag förstår det, att de flesta SD:are inte uppfattar den utsträckning i vilken populistnationalismen är en legitim reaktion mot nyliberalismens följder. Det vill säga, att de inte tillräckligt förstår de verkliga orsakerna till de missförhållanden de vänder sig mot. Att socialdemokraterna exempelvis befrämjat massinvandringen eftersom den gett dem ökat väljarstöd motsäger – givet socialdemokratins eget väsen – inte det faktum att den, bland mycket annat, är en motsvarighet till kapitalisternas import av strejkbrytare i början av 1900-talet.

Det är de ursprungliga och konstitutiva bristerna ifråga om denna förståelse som gjort att partiet i så stor utsträckning, trots Åkessons verbala protester, kunnat anpassa sig till den borgerliga högern, kunnat inordna sig i det förenklade och föråldrade parlamentariska höger-vänster-spelet, och därmed uppge sin nya, självständiga och autentiska karaktär. I stället för en seriös, ny socialkonservatism med kritisk front mot såväl den gamla högern som den nya postmoderna, postmarxistiska vänstern, en dubbel front som det för tio år sedan verkligen såg ut som om man kunde hoppas på, ersätter man nu den tidiga formen av tvetydig populistnationalism med inordning i just den gamla vanliga högern.

Inte bara i Sverige utan i hela Europa har de populistnationalistiska partierna varit ovilliga och oförmögna att utveckla sin politik och ideologi med tillräcklig självständighet, och allra minst en vision just för ett på världsscenen självständigt och enat Europa. De har exempelvis vägrat förenas i en stark, gemensam grupp i Europaparlamentet, och därmed så effektivt som möjligt arbeta för grundlig reform av det atlanticistiska EU eller, om nödvändigt, ett nytt, alternativt Europasamarbete utanför EU. I stället börjar de flesta enas just i anslutningen till den gamla vanliga atlanthögern, och därmed ge upp sin potentiellt lovande identitet som en självständig opposition. Det är inte bara SD som, i stället för att fullfölja denna viktiga historiska roll, har börjat kompromettera sig genom vad Mattias Karlsson uttryckligen kallar en fusion med etablissemangshögern. Den långtgående trumpismen var ett viktigt steg i denna riktning.

Genom att bilda block med högern uppger SD populistnationalismens karaktär av legitim reaktion mot nyliberalismens följder. Man anpassar sig till och kompromissar med just de mest destruktiva krafter som den egna ursprungliga impulsen så starkt uppreste sig mot. Med stort om än fortfarande ibland dolt stöd från etablissemangshögern i vid mening reduceras man till en populistisk version av denna, med en ytlig och simplistisk frontställning mot en alltför generaliserad “vänster” som ges skulden för allt.

Det är utan tvekan begripligt och i högsta grad siginifikativt att arbetarväljare idag på grund av arten av den samtida vänstern går över inte bara till populistnationalismen utan till högern. Och att högern i sin tur anpassar sig till dem. SD gör rätt i att ta fasta på detta. Men det går inte att förlita sig på detta som en bestående utveckling på lång sikt. Man måste gå djupare i analysen av dess orsaker. Och den nödvändiga internationella och framför allt den interkontinentala utblicken visar den utsträckning i vilken man här riskerar att fastna i en provinsialism.

Arbetarväljarnas högersväng beror på en vänster som blivit alltmer främmande i termer av såväl dess politiska innehåll som dess klassmässiga sammansättning. En kapitalets vänster som bara fullföljer en annan, indirekt strategi från samma krafter som högern trots sina tillmötesgåenden i verkligheten givetvis aldrig kan överge. Tvärtom går den mer än gärna arbetarväljarna till mötes: inte minst genom den parlamentariskt organiserade populistnationalismen erbjuds man ju nu möjligheten att, med endast små eftergifter, direkt vinna över dem till och mobilisera dem för stor-, monopol- och finanskapitalets oförändrade sak.

Med högerfusionen går det löftesrika i populistnationalismens spontana begynnelse förlorat. SD har redan blivit självmotsägande: den nya delen av politiken omöjliggör i avsevärd utsträckning det som var viktigt i den gamla. Och särskilt om väljarna får bevittna ett förhastat, faktiskt regeringssamarbetes ytterligare kompromisser, ja nederlag, torde den hittillsvarande oemotståndliga växten som en ny, självständig kraft som vinner lika många väljare från vänster som höger avstanna.

För blockbildningens syfte och med Karlssons satsning på tankesmedjan Oikos har man nu valt att tala endast om konservatismen i allmänhet, och inte bara en socialkonservatism. Det möjliggör alliansen med de liberalkonservativa. Men förutsättningen för att kunna verka för någon meningsfull konservatism överhuvudtaget idag, en de överordnade värdenas konservatism, är att man gör mycket skarpare distinktioner gentemot den vanliga högern ifråga om begreppets definition. Karlssons tillägnelse av delar av Roger Scrutons konservatism har i sig ett betydande värde som en del av SD:s nödvändiga ideologiska fördjupning. Men den har även bidragit till den felaktiga slutsatsen att också en politisk allians med den gamla vanliga högern är rätt väg. När man studerar de stora konservativa tänkarna finner man en rikedom av visdom av den typ vänstern saknar. Men när man kallar sig konservativ i den politiska debatten hamnar man i ett högersammanhang där otrolig dårskap råder. Konservatismen måste frigöras från den gamla högern, på samma sätt som socialismen måste frigöras från den nya vänstern.

Det är framför allt när det gäller förståelsen av den internationella politikens avgörande frågor som det visar sig att den konservativa ideologiska utvecklingen inte inneburit någon minskning av den fatala inskränktheten. En del av den populistnationalistiska alternativsfären sveper nu helt enkelt in sig i sin populistnationalism för att slippa förstå dem: “Det är så långt bort”, “det berör inte oss”, “vi har inga intressen där”, “folk har så olika åsikter om det så det skulle bara bli problem”. Förvisso har nationalkonservatismen viktiga poänger i kritiken av den abstrakt-rationalistiska och pseudomoralistiska universalismens globala engagemang. Men det går inte att bedriva seriös politik genom att avskärma sig från världen. Det är populism och nationalism i sämsta mening att undanhålla väljarna världspolitikens innebörd för oss i syfte att vinna fler av dem.

Och i själva verket är situationen än värre. Vad SD gör är rentav att de överger det giltiga i nationalkonservatismens skepsis på detta område för att i stället ta felaktig, ensidig ställning i de här frågorna. Akut problematisk är här SD:s allt närmare försvars- och säkerhetspolitiska anslutning till högerns NATO-linje, som går direkt emot särskilt just Sveriges verkliga intressen, och inte bara på lång sikt. Givetvis sker det som en oundviklig del av anpassningen i högerblocket. Inte minst kopplingen genom Oikos till vissa amerikanska konservativa tankesmedjor pekar här i fel riktning. Tvärtemot den alltmer dominerande, tröttsamt förutsägbara konventionellt-borgerliga propagandan borde SD orka våga börja på nytt sätt problematisera de ensidiga banden till den imperialistisk-globalistiska atlanticismen och i stället verka för uppbyggnaden av ett självständigt europeiskt samarbete.

Den nya, kortsynta och, som många torde misstänka, av lättsinnigt maktintresse betingade högeranpassningen riskerar att reducera populistnationalismen till meningslöshet. Att tro att det går att uppnå de legitima ursprungliga politiska målen, att det överhuvudtaget finns en lösning, en framtid, inom ramen för en fortsatt global konsolidering av den imperialistiska atlanticismens system, är en illusion, en blindhet. Genom den nya osjälvständigheten riskerar det som är av värde i populistnationalismen att gå förlorat i en historisk återvändsgränd.