Jan Olof Bengtsson

Ett utmärkt föredrag av Horace Engdahl igår i serien “Akademierna och musiken”:

Stora delar av talet skulle kunna ses som ett bra svar på mitt inlägg Dylan och akademien.

Inte så att de vederlägger mina poänger och gör dem ogiltiga, utan så att han här programmatiskt avvisar tendensen att se Dylans sångtexter som lyrik skild från hans musik. Det räckte inte, tyckte jag, att bara, som i motiveringen för Nobelpriset, nämna den “stora amerikanska sångtraditionen”, utan att i den vidare diskussionen också behandla Dylans musik som sådan i samband med sångtexterna.

Jag har inga som helst problem med hans beskrivning här av Bellman som “singer-songwriter”, som för honom – i förening med relevanta anmärkningar om romantiken och “popmusiken” – möjliggör ett nytt försvar, och det enda rätta, för Dylans Nobelpris.

Även om han inte heller här diskuterar Dylans musik, skulle han vidare kunna sägas bemöta mitt argument om de principfrågor om akademiens kompetens och uppgift som dock skulle följa av det bejakande av lyrikens och musikens enhet jag framhöll och Engdahl här på historiskt mycket välgrundat sätt godtar, genom att demonstrera avsevärda kvalifikationer som även, helt enkelt, musikkännare – kvalifikationer som man dock kanske inte kan förmoda att särskilt många andra av dagens akademiledamöter äger.

Slutligen kan talet delvis också ses som ett bidrag till den nya, fördjupade, allmänna debatt om den litterära kulturen som jag hoppades att detta Nobelpris skulle leda till.