Rosenberg, Ruin och Ehrenpreis

Göran Rosenberg samtalar med Hans Ruin om sin nya bok Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek vid ett utmärkt evenemang arrangerat av Judisk kultur i Sverige. Jag kände bara till Ehrenpreis från den judiska hylla som tidigare – vid det här laget för ganska länge sedan – fanns i källaren på Rönnells antikvariat, en bit in i den mindre avdelningen till höger när man kom ner för trappan, och det är mycket intressant att Rosenberg nu lyft fram honom.

Det här är verkligen Rosenberg när han är som bäst. Det är han inte alltid i sina mer dagspolitiska kommentarer, även om han också i dem, i några frågor, kan vara det, kan uppvisa en stark och ovanlig självständighet. Alltför ofta motsvarar han där den vanliga typ av judisk radikal, med dess historiskt-psykologiskt begripliga men från mitt perspektiv likafullt problematiska uppsättning åsikter, som Jonathan Leman otroligt nog påstår att det varit ett uttryck för antisemitism från min sida att kort diskutera. Liksom i Det förlorade landet skriver Rosenberg i den nya boken om det som djupast angår honom. Här handlar det om många av de verkligt viktiga frågorna om judendomen och moderniteten, och om mycket av det jag uppfattar som av betydelse i den judiska traditionen i allmänhet. Rosenbergs urskillning och identifikation av det väsentliga, hans omdömen och ställningstaganden, framstår som lika säkra och träffande som någonsin. Det är bara de direkta och indirekta tillämpningarna av på olika konkreta politiska frågor i nuet som ibland blir felaktiga.

Tonvikten får väl sägas även här ligga på det kulturella, humanistiska, historiska och politiska snarare än det andliga “i sig”, i mer metafysisk-teologisk och exempelvis “mystik” innehållslig mening. Men givetvis finns det senare också med – måste det finnas med – i någon mån också för Rosenbergs fokus på de förra områdena; det handlar om en sammanhängande helhet.

Intressant är också att Heidegger- och Nietzschekännaren Ruin berättar att han just varit på ett kollokvium i Venedig organiserat av Elad Lapidot, där man läst Talmud-texter. Den fråga som inställer sig här är kanske vilka texter som lästes. Lapidot har skrivit om Heidegger i förhållande till judiskt tänkande. “Mystiken” finns förvisso också i någon mån representerad i Talmud, men det är knappast dess huvudsakliga innehåll. För Ruin verkar det intressanta vara endast det blotta faktum att man i största allmänhet läste vissa texter ur Talmud. Tankarna går till en allmän hermeneutisk situation med traditionalistisk tonvikt, involverande en distinkt historisk texttradering.

Men hur förhåller sig Ruin mer exakt till det distinkt religiösa och andliga innehållet i Talmud, det som bygger på ett specifikt metafysiskt innehåll? Detta innehåll är visserligen inom judendomen i exceptionell grad öppet för olika tolkningar; det viktiga i den judiska identiteten brukar ibland anses vara själva den praktiska efterlevnaden, även alldeles oavsett trosinnehåll, av de lagmässiga föreskrifter som den i Talmud uttryckta rabbinska huvudtraditionen till skillnad från både kabbalismen och även chassidismen framför allt handlar om.

Givetvis finns filosofiska och i synnerhet etisk-humanistiska dimensioner även av detta förhållningssätt. Men inte heller i detta sammanhang går det att helt komma bort från det teologiska och “mystika” innehållet såsom faktiskt involverande en lära om Gudvaron; även Ehrenpreis ägnade sig i sin tidiga vetenskaplig forskning åt kabbalismen. Och redan ifråga om etiken, men ännu mer här, finns ju en stor motsättning mellan Talmud i vidaste mening och centrala aspekter av Heidegger, och förstås även Nietzsche, ett annat av Ruins filosofiska intressen (och väl inte bara för att det var ett av Heideggers), även om den för alltfler tycks bli oklar på grund av den ställning dessa tänkare kommit att inta i samtiden.

Betyder Ruins nya intresse för den judiska traditionen att han nu själv kommer skriva om detta? Det skulle i så fall kunna ge intressanta resultat. Ruin har med sin kontinentaleuropeiska orientering länge varit en av våra mest intressanta filosofer, och hans seminarium är mig veterligen det enda där det ibland talas andra europeiska språk än svenska och engelska. Det hindrar förstås inte att denna filosofi från mitt perspektiv ofta framstår som otillräcklig, givet hur djupt och ensidigt inbäddad i en generellt problematisk modernitet även den under 1900-talet varit, oaktat dess viktiga nya insikter.

Någon gång måste man väl börja mogna bort från Heidegger, eller åtminstone gå utöver honom. För att inte tala om Nietzsche. Ruin har rätt i att, som det heter i hans nya samling essäer om denne, det “kräver tid och omsorg” att “verkligen bli en läsare, som kan följa den säregna rörelsen och rytmen i hans tanke”, och det är just förmågan att vara en sådan läsare, att förmedla en sådan läsning, som gör även Ruins Nietzschestudier värdefulla. Men det hindrar inte att i övrigt intresset för Nietzsches tänkande hos många alltför ofta framstår som närmast pubertalt.

Förlagsreklamen annonserar med vad som idag kan framstå som en nästan naiv öppenhet även det bjärt modernistiska innehåll som kulturradikaler, protofascister och ett visst slags reaktionärer på Strindbergs tid, innan man upptäckte sådana subtiliteter som den säregna rörelsen och rytmen som sådana, och även innan man närmare började tränga in i hans “analys av nihilismen” och hans “radikala språk- och kunskapskritik”, fann så oemotståndligt fascinerande: Nietzsches “uppgörelse med religion och idealistiskt moraltänkande” (inklusive hans “blixtrande analyser inte minst av moralpsykologiska fenomen”) och hans “tankar om ett estetiskt rättfärdigande av världen”, som “sätter agendan för många av det efterföljande århundradets mest radikala intellektuella och konstnärliga experiment”. Allt blir tillsammans och urskillningslöst “en port in mot den moderna kulturens mest uppfordrande självförståelse”.

Det håller inte. Det finns en den moderna kulturens självförståelse som är än mer uppfordrande, långt mer uppfordrande. Även vad som nu sedan länge ses som den postmoderna upptagenheten med språk- och kunskapskritiken, sådan vi fann den i Frankrike under andra hälften av 1900-talet, har starka inslag av ren och s.a.s. banalsofistisk nonsensikalitet. Förhoppningsvis kan Ehrenpreis på samma sätt som han gjort med Rosenberg leda Ruin till nya horisonter, nu när denne tillräckligt dokumenterat sina intressen alltsedan 70-talet och bidragit till både Heidegger- och Nietzschestudiet med substantiella och självständiga uppsatssamlingar. Det räcker nu.

Rosenberg, demokratin och minoriteterna
Rosenberg och folket
SD och Likud

0 Responses to “Rosenberg, Ruin och Ehrenpreis”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi