Jan Olof Bengtsson

Det är svårt att bedöma vad som sker i Vänsterpartiet. Hos alla företrädare, av flera generationer, som är i grunden formade av den extrema, utstuderade och provokativa kulturradikalismen över hela linjen, av nyvänstern, postmodernismen, den politiska korrektheten, wokeismen. Kort sagt, av all den borgerliga dekadensen och bedrägliga atlantkapitalistiska propagandan, allt det som kommit att definiera den samtida vänstern och, i mycket, folks förståelse av socialismen.

I det vanliga politiska arbetet på olika nivåer kvarstår förstås partiets av denna historia betingade och fast etablerade svagheter. Partiprogrammet förblir ju tills vidare oförändrat. Man sägs vilja fortsatt inrikta sig även på den vanliga “unga”, “progressiva” vimsvänstern som en viktig väljargrupp. Nooshi Dadgostar själv har talat om vikten av en “bredd”, som i det perspektivet är oroväckande. Men åtminstone i sina offentliga tal fortsätter Dadgostar att hålla vad som ser ut som en ny, egen kurs, fri från allt detta. I det senaste talet, på Vänsterdagarna i Göteborg, säger hon faktiskt inte ett enda ord som avspeglar det minsta lilla av det.

Där finns ingenting inspirerat av kritiska vithetsstudier eller intersektionalitet, ingenting om strukturell rasism eller om rasism överhuvudtaget, ingenting om berikande invandring och mångkultur, ingenting om HBTQI, om normstörande, ingenting ens om integration eller feminism. Ingenting av allt det som, under hela den nyliberala eran, gått så långt att det gjort och fortsätter göra en genuin kultur-, värde- och moralkonservativ förnyelse nödvändig.

Ja, Dadgostar undviker till och med i stor utsträckning den abstrakt-utopiska, borgerligt-idealistiska jämlikhetsretoriken, och fokuserar i stället på specifika, konkreta förbättringar för det arbetande folket. Hon citerar också Fabian Månsson, som företrädare för det 1917 bildade socialdemokratiska vänsterpartiet – SKP/VPK/V:s begynnelse. Tage Lindboms lärjunge Christian Braw ägnade honom en gång en fin konservativ essä.

Dock går Dadgostar fortfarande knappast utöver klassisk socialdemokrati. Man får vara vaksam inför den nya vänsterkonventionella entusiasmen för Joe Biden, även om hon bara tar fasta på hans inrikespolitiska, rooseveltska reformer. Och kanske också inför en del av den nuvarande politiska användningen av klimatfrågan. Man saknar nödvändiga utrikes- och säkerhetspolitiska markeringar.

Och fastän hon föredömligt avstår från fula hatangrepp på SD, tycks ännu inte finnas, eller görs åtminstone inte explicit, någon förståelse för de enorma, historiskt nya problem som är orsaken till detta partis och hela populistnationalismens uppkomst och framgång. Att hon förklarar att Vänsterpartiet inte kommer rösta fram en högernationalistisk regering är självklart. Högernationalismen är förfelad och överspelad. Men förståelsen av SD:s huvudfrågor borde ju också vara självklar, just utifrån en socialistisk samhällsanalys och den insikt i dessa problems natur som en sådan analys skänker.

Men det förblir ändå imponerande, i det dystra sammanhang som är vänstern idag och har varit vänstern länge. Om denna kurs verkligen är vad den ser ut att vara, och Nooshi får med sig partiet på den, skulle det kunna bli en historisk vändpunkt.