Jan Olof Bengtsson

Efter att ha gått igenom Giorgia Melonis förtjänstfulla, populistnationalistiskt konservativa program, skjuter Chronicles’ Pedro Gonzalez in sig på hennes uppenbara och fatala motsägelse:

“But Meloni has a major weak spot, a festering contradiction yet to be resolved. As Christopher Caldwell noted in Compact, she is simultaneously one of the most anti-left European politicians and a supporter of American foreign policy. That’s a problem, Caldwell wrote, because ‘the United States is the woke left’. And he’s right. ‘The liberal ideas Meloni opposes – from gender theory to “rainbow families” – come out of American academic culture, are imposed by American civil-rights law, and are promoted abroad by American military and economic might’, Caldwell added.”

Compact är idag betydligt viktigare och mer relevant än Chronicles, eftersom den principiellt och på rätt sätt tagit steget utöver den senares paleokonservatism till den sedan länge nödvändiga post-paleokonservatism som kan förstås i termer av en socialistisk konservatism eller konservativ socialism. Historien har visat att konservatism kräver socialism, och vice versa. På i jämförelse med fascismen, eller vad fascismen gjorde anspråk på, nytt sätt har Compact anträtt en väg bortom högerns och vänsterns vilseledande politiska spektrum, även om det naturligtvis bakom detta allmänna redaktionella program inte finns någon mer fullständigt elaborerad ideologisk enhet hos skribenterna, utan dessa hämtas bland dissidenter både till höger och vänster.

Caldwells artikel i Compact heter lämpligt nog ‘The Contradictions of Giorgia Meloni‘. Den främsta manifestationen av Melonis motsägelse är kanske hennes upprepade s.k. cuckande på CPAC, av den typ som även Marion Maréchal och Viktor Orbán ägnat sig åt. Legitimitetsgrunden för dessa framträdanden är förstås trumpismen, och förstådd som någorlunda överensstämmande med hennes eget program. Men CPAC är inte som helhet bara ett trumpianskt forum, och trumpismen själv visade sig ju i flera centrala frågor vara något annat än vad det som blev MAGA-rörelsen från början hoppades. Och frågan är i vilken utsträckning de europeiska populistnationalisterna verkligen anser sig behöva denna legitimitetsgrund.

Gonzalez, som signifikativt nog numera också själv skriver i Compact, avslutar:

“[I]f Meloni is truly ready to lead Italy out from under the yoke of oppression and insanity, then she must learn to see the United States is at the heart of the ‘new internationalist regime’ that she has promised to fight. It is the enemy of everything she cherishes; it cares no more for the welfare of Italians than it does for Americans and is, in fact, hostile toward their flourishing. It would not be enough for Meloni to reject the consensus of Davos and Brussels if she did not reject Washington as well.”

Det är denna motsägelse som större delen av den europeiska populistnationalismen, och i synnerhet SD, inte – eller inte längre – förstår, och som har lett den fel.

Gonzalez säger att Meloni “has never been shy about her views. ‘Me, I believe Mussolini was a good politician’, Meloni said in an interview. ‘By which I mean that everything he did, he did for Italy’.” Fratelli d’Italia “can trace its origins back to the days of Il Duce, which Meloni is proud to tout”. Detta är troligen överdrivet. Gonzalez fäster ingen uppmärksamhet vid begreppet postfascism, som svenska journalister nu hela tiden imitativt-konformistiskt upprepar som om dess innebörd vore uppenbar för alla, inklusive dem själva; det blir för dem mest en indikation av den komprometterande kopplingen till fascismen, i stället för den markering av ett nödvändigt mått av avstånd och diskontinuitet som det i första hand är i Italien (fascismforskaren Roger Griffin använder det i en annan mening som säkert också spökar i rapporteringen).

Men FdI har förvisso en historisk, ideologisk, politisk-organisatorisk koppling till fascismen genom Alleanza Nazionale och Movimento Sociale Italiano som man inte förnekar, och från vilken man kvarhåller ett politiskt symbolspråk. Däri skiljer man sig helt från vad som länge varit SD:s linje med rigorös rågång, kommunikationsplan och nolltolerans mot allt sådant. Men den postfascistiska processen har väl kanske inneburit att många av de specifikt och problematiskt fascistiska momenten övergivits till förmån för den typ av populistnationalism som också, som på andra håll i Europa, kan uppstå utan en sådan bakgrund, som allmän demokratisk spontanitet.

Dock finns en dimension av fascismfrågan som Gonzalez inte uppmärksammar, och som jag flera gånger fått anledning att beröra med anledning av SD:s dramatiska högersväng sedan valrörelsen 2018. Den handlar om att en latent fascistisk tendens ligger i själva anslutningen till atlanthögern.

I en intervju i Jacobin i somras med Gregorio Sorgonà, författare till boken La scoperta della destra: Il Movimento sociale italiano e gli Stati Uniti, skildras under rubriken ‘How Italy’s Far Right Fell in Love with the United States‘ hela den gamla och långa processen, alltifrån MSI, av fascismens atlantifiering.

Givetvis finns fascismen även i atlanticismens kärnländer. Senast kunde vi se hur den amerikanska s.k. alternativhögern som framträdde samtidigt som Trump snabbt visade sig representera föga mer än ett återfall i fascism. Men vilket var dess förhållande till den vanliga, borgerliga västliga höger, som är vad vi kallar atlanticismens primära bärare? Althögerns europeiska inspiration var ofta uppenbar. Men redan dess paroll “Unite the Right” var givetvis en illavarslande och direkt självmotsägande paroll för en alternativ höger. Om det var något som behövdes, och som man kunde förvänta sig av en sådan höger, var ju tvärtom att den skulle splittra högern. I stället kom den bara att banalt fylla fascismens vanliga funktion i förhållande till den vanliga högern. Richard Spencer hyllar numera NATO och atlanticismens kapitalistiska imperialism som den vita rasens, stöder Mitt Romney som president, och förespråkar kärnvapenkrig. Spencers althöger har blivit något mycket värre än Trump, som den en gång stödde. Och denna althöger finns i sak kvar även i Sverige, stärkt av Ukrainakriget.

Vad dessa exempel på anslutning till atlanticismen visar är ju alltså ingenting mer än fascismens grundläggande och definierande objektiva funktion som kapitalismens brutala vapen. Men att även den demokratiska, europeiska populistnationalismen idag så beredvilligt ställer sig i atlanticismens tjänst är illavarslande.

Gamla SDU stod för en “högersväng”, men eftersom den tydligt tycktes hålla sig inom SD:s program, såg jag såg inga problem med att stödja dem och den starkare, alternativa Europaorientering, det motstånd mot NATO och neocons, och den mer balanserade syn på Mellanöstern och Ryssland som de också stod för. På den tiden var just “högersvängen” SD-ledningens huvudargument för sin kamp mot och, inom kort, uteslutning av dem. Nu har samma SD-ledning svängt längre i riktning mot den vanliga högern än SDU då såg ut att göra. Och i bejakandet av Meloni, i samarbetet med henne i Europaparlamentet, i gratulationerna till hennes valseger, har man också entydigt överskridit den egna gamla rågång enligt vilken postfascism av hennes typ så länge var liktydig med neofascism.

SD, och i synnerhet Mattias Karlsson, Oikos’ grundare, har trott att anslutningen till den amerikanska konservatismen bl.a. var något som skulle legitimera SD som icke-fascistiskt. Förvisso finns viktiga och i vår tid omistliga ting av värde i den “konservativa intellektuella rörelsen” i USA alltsedan efterkrigstiden. Men som det visade sig i hans argumentation i samband med SDU-striden 2015 hamnade Karlsson genom brist på urskillning och ideologisk konsekvens redan från början fel i anslutningen till den. Här var det ju fråga om ett inte bara intellektuellt, politisk-filosofiskt och ideologiskt intresse, utan ett direkt, praktiskt partipolitiskt samarbete. SD blev i hög grad neocons, och Oikos’ syfte blev primärt – och övertydligt i årets valrörelse, där man gick långt utöver att vara en konservativ tankesmedja och reducerades tillbaka till sitt partipolitiska ursprung och den enklaste valpropaganda – att bereda väg för det svenska “konservativa blockets” seger och regering.

Emellertid är den av SD bejakade amerikanska konservatismen som översatt till reell politik av Republikanerna, liksom f.ö. också mycket av generell amerikansk politik och i synnerhet utrikespolitik, även, på ett djupare plan, något annat än vad de kan se ut att vara. Den “liberala demokratin”, som SD:s version av amerikansk konservatism står för även när den inte vill identifiera sig med liberalismen, är i mycket en fasad bakom vilken de reella, maktägande intressena döljer sig. I vår tid har denna fasad utbyggts med hela wokeismen, som hittar på fler och fler för kapitalet ofarliga anledningar för en vänster som inte är arbetarklass att känna sig förtryckt. Men redan på 50-talet började CIA satsa på att skapa en sådan harmlös kulturvänster.

Den liberala demokratin och wokeismen räcker dock inte för att värna de centrala kapitalintressena. Starka grupperingar även bland de brittiska och amerikanska kapitalisterna stödde på 30-talet fascismen och nazismen. När motståndet blir tillräckligt starkt, behöver kapitalismen fascismen i vid mening, den generiska fascismen.

Nazismens ohyggliga excesser, och särskilt judeförföljelserna, tvingade den “liberala demokratin” att förena sig med Sovjetunionen. Men det var högst tillfälligt. Under kalla kriget behövdes åter fascismen för det som varit huvudangelägenheten ända sedan 1917; Gabriel Rockhill sammanfattar i en artikel från 2020 vad som hände. På den tiden var ju motståndet huvudsakligen socialistiskt, men också mer renodlat populistnationalistiska rörelser i vad som idag kallas det globala syd utgjorde en betydande del av det. Idag gör ett i hög grad kapitalistiskt Ryssland våldsamt motstånd när ett kapitalistiskt väst flyttar fram sina positioner vid dess gränser, och vi vet vilka krafter detta väst stöder i Ukraina. Det räcker att motståndet är endast nationellt eller s.a.s. allmänt multipolärt. Men atlantkapitalismens huvudfiende idag är förstås Kina. De stora och under så lång tid företagna investeringarna och industriöverflyttningarna har nu upptäckts kunna hota hela det egna systemet.

Atlantkapitalismens strategier gör att det är mer än kapitalismen i sig som fascismen idag indirekt försvarar. Den liberala demokratin är inte bara en kuliss för att dölja den verkliga monopolistiska och finansiella makten. Den har också blivit en kultur skapad för att tjäna denna makts intressen, eller snarare en antikultur, en allt större samhällsupplösning och degenerering, en systematiskt passiviserande och fördummande preventiv avväpning av folket. Fascismen behövs idag för att försvara wokeismen.

Det är det faktum att Meloni och så många av de andra europeiska populistnationalisterna inte förstår dessa sammanhang som skapar den svaga punkt och motsägelse Caldwell och Gonzalez, trots att deras analys är ofullständig, lätt kan peka på. Det är knappast någon överdrift att säga att detta underminerar, ja omöjliggör deras egna, distinkta politiska agenda. De tenderar att bli meningslösa, ja ofta nog kontraproduktiva. De befrämjar i verkligheten vad de säger sig bekämpa. Detta är den negativa sidan av att de förblir populister och enbart populister.