Richard D. Wolff är en känd, emeriterad amerikansk ekonomiprofessor, idag huvudsakligen verksam som framgångsrik popularisator av marxismen på YouTube, om än inte en i allo för dess huvudströmningar representativ sådan.
En sak han gör är att svara på frågor från sina vyare. Senast fick han en fråga om MAGA-kommunismen. Inför detta fenomen lyckades han knulla upp det ordentligt i sitt svar, på ett sätt som motsvarar den vanliga, samtida vänstern (han missförstår också ordet nazism). Men han går längre i äkta missförstånd och illusion.
Wolff tycks nämligen tro att vad det handlar om är att det finns en stark, dominerande kommunistisk trend i USA idag, att kommunismen är så populär att fascister försöker utnyttja termen för sina egna, motsatta syften, försöker rida på vågen genom att själva kalla sig kommunister, liksom de tyska nationalsocialisterna använde termen socialism.
Förvisso finns det ett starkt växande intresse för socialismen i USA, men verkligen ännu inte så starkt att fascister skulle finna det lämpligt att anpassa sig till den; en sådan uppfattning är väl närmast komisk. Det är fortfarande främst i det s.k. globala syd som trenden är verkligt stark. Detta ideologiska skeende kommer med stor sannolikhet på avgörande sätt påverka väst, om inte annat av rent geopolitiska skäl, men det räcker att titta på det amerikaniserade Sverige för att förstå hur långt vi ännu är därifrån.
MAGA-rörelsen är inte heller som helhet fascistisk, även om den s.k. alternativhögern, som snabbt fick en tydlig fascistisk eller neofascistisk inriktning, innan den på ett något oklart sätt upplöstes eller började använda andra självbeteckningar, var en del av den. Den är för det mesta bara en amerikansk version av populistnationalismen, hittills i ständig, märklig samverkan med personen Trump, men som rimligen, och kanske snart, måste släppa kopplingen till just honom.
Inte heller MAGAiterna har något behov av att använda socialismen som beteckning. Det är svårt för dem som amerikaner att ens, som de europeiska populistnationalisterna, omfatta en europeisk typ av socialkonservatism, och i en tid när inte heller den dominerande typen av vänster i västerlandet förstår socialismen gör naturligtvis inte de heller det.
Sanningen är den motsatta. MAGA-kommunisterna är inte MAGAiter som vill utnyttja den framgångsrika termen kommunism för sina syften, utan kommunister som vill utnyttja den framgångsrika termen MAGA för sina.
Men det är inte heller så att de vill utnyttja den för egna motsatta syften, så som delvis var fallet med de historiska fascisterna och socialismen i marxistisk mening. Tvärtom omfattar de själva i det väsentliga MAGAismens populistiska nationalism och konservatism, och vill se den som helt förenlig med vad jag kallat paleosocialismen. De har förstått att de i avgörande stycken har rätt. De har sett hur vänstern utvecklats under nyliberalismen epok, och de gillar inte vad de ser.
Därför presenterar de nu helt enkelt socialismen och kommunismen som konservativ. Och de gör det i mycket, från nuets relativa perspektiv, med avsevärd rätt.
Caleb Maupin kallar sig inte MAGA-kommunist, men har varit en nätpionjär för en egentlig paleosocialism som avfärdar vänsterns wokeism och inte tvekat att ibland tala om en konservativ socialism. Därför har han stått nära Haz på Infrared, som lanserade termen MAGA-kommunism och sedan, för att bättre kommunicera och förklara innehållet, har laborerat med ett flertal andra, kompletterande ideologiska beteckningar.
Från mitt perspektiv finns här, som jag tidigare nämnt, en del problem. Nyligen diskuterade jag en möjlig begreppslig distinktion mellan konservativ socialism och socialistisk konservatism. Maupin och MAGA-kommunisterna är, med de begreppsbestämningar jag laborerade med, konservativa socialister, d.v.s. primärt socialister som, utan att uppge socialismen, anammat konservatismen.
Åtminstone gäller detta Maupin, som länge var verksam i existerande kommunistiska partier, tills han insåg deras hopplöshet, hur de helt enkelt hade fel i sin tilltagande dekadent-borgerliga politiska korrekthet och ideologiska förvirring. Såvitt jag uppfattat det gör Haz, som går betydligt längre i konservativ riktning än Maupin, i viss mån anspråk på att redan från början ha varit både konservativ och socialist/kommunist, men både arten av hans socialism och relationen mellan denna och hans konservatism är sådana att jag utan tvekan placerar honom i kategorin konservativ socialist. Både Maupin och Haz vänder sig till den icke-socialistiska eller, som de vill se det, ännu icke medvetet socialistiska MAGA-rörelsen för att det är där kraften till den nödvändiga samhällsförändringen idag finns.
Det är viktigt att förstå skillnaderna mellan denna ståndpunkt och den socialistiska konservatism jag föreslagit kan och bör försvaras. Jag är primärt en konservativ, av visst slag som, utan att uppge konservatismen, anammat socialismen – något som resulterat i vad jag brukar kalla en ny, utvecklad socialkonservatism, som jag önskat att den europeiska populistnationalismen skulle röra sig i riktning mot. Länge var jag medlem och i viss mån verksam i existerande konservativa partier, tills jag insåg deras hopplöshet, hur de helt enkelt hade fel i sin tilltagande dekadent-borgerliga politiska korrekthet och ideologiska förvirring.
I viss mån var jag visserligen redan från början också i någon mån ett slags socialist, såtillvida som jag delvis hade en socialistisk eller åtminstone socialdemokratisk bakgrund och ett socialdemokratiskt arv som alltid spelade en viss roll för mig även som ofullständigt tillägnat. (När jag ibland talar om mig själv på det här sättet är det inte för att min erfarenhet och biografi är viktiga eller intressanta för någon att ta del av, utan bara för att förklara de positioner jag argumenterar för: hur jag kommit att inta dem kan ibland utgöra en del av denna förklaring.) Men både arten av min konservatism och relationen mellan denna och min socialism är sådana att jag entydigt tillhör kategorin socialistisk konservatism. Socialismen är ett moment underordnat de överordnade värden som är vad jag försökt försvara genom att tala i termer av konservatism.
Den ytlige kritikern kan kanske tro att en sådan socialistisk konservatism utsätter sig för Wolffs kritik, att den endast, i likhet med vad fascisterna gjorde historiskt och Wolff tror att MAGA-kommunisterna gör idag, utnyttjar socialismen av opportunistiska skäl, medan dess verkliga syften är motsatta.
Förhållandet till fascismen är av flera skäl kanske den fråga som är allra mest angelägen för en socialistisk konservatism att klargöra. I centrala avseenden går den problematik vi här står inför tillbaka till den äldre europeiska typen av socialkonservatism på 1800-talet. Om vi talar om “sociala” inslag i stället för “socialism” i dessa sammanhang, kan de inte alla avfärdas som opportunism. Och i den mån mer seriösa inslag av denna typ finns idag kan de, tills vidare, ännu mindre avfärdas på detta sätt än på 1800-talet. De måste avfärdas på annat sätt.
Fascismen gör helt enkelt ibland i sak anspråk på att vara just en socialistisk konservatism. Det är bl.a. för att uppvisa det ohållbara i detta anspråk och förklara varför en socialistisk konservatism är, eller måste vara, något annat, som inte bara elementära historiska analyser och tillägnelse av marxismens delsanningar, utan framför allt de djupare filosofiska och åskådningsmässiga perspektiv som jag försökt försvara i termer av idealism, personalism och värdecentrerad historicism är nödvändiga. Både det socialistiska och det konservativa momentet måste förstås i deras termer.
Den vanliga vänstern bekämpar MAGA-kommunisterna av två sammanhängande skäl: den är numera helt för den amerikanska kapitalistiska imperialismen, och den tror framför allt annat, och med fanatisk, Ersatz-religiös dogmatism, på wokeismen. På den första punkten hör Wolff inte till denna vänster, utan är i verkligheten överens med MAGA-kommunisterna. Men på den andra punkten tycks hans insikt, och därmed förståelsen av centrala politiska och kulturella sammanhang i vår tid, tyvärr vara obefintlig.
Wolffs YouTube-presentationer är ofta bra och roliga, och hans ofattbart ytliga avfärdande av MAGA-kommunismen är därför beklagligt. Kanske kan han helt enkelt inte uthärda Haz’ knulljargong; här finns en generationsskillnad som medför mer än Wolffs oförståelse för den samtida vänsterns katastrofala svagheter. Men i så fall kan borde han i stället kunna lära sig det väsentligaste av vad MAGA-kommunisterna menar från den mer polerade Maupin.
Jan Olof Bengtsson 