Mckay när han är som bäst, i gårdagens analys av Andy Burnham och det politiska läget i Britannien.
En dagsaktuell uppdatering av hans grundläggande analys av de strukturella orsakerna till att dagens socialdemokrati (Labour har sina historiska särdrag men analysen är till största delen giltig även för andra länders socialdemokrati) inte kan återvända till storhetstiden under 1900-talet, att de verkliga förutsättningarna för västreformismens historiska resultat (Sovjetunionen och kolonierna) ej längre är förhanden och dessa resultat därför inte kan rekonstrueras på socialdemokratins oförändrade väg; av hur socialdemokratin själv medverkat i det fatala nyliberala skiftet; av hur kapitalismens dekadens likafullt fortskrider och den privata sektorn alltmer reduceras till improduktiv, investeringsovillig parasitism, beroende av pappa statens subventioner, utförsäljningar/bortskänkningar, räddningspaket och beställningar för sitt elementära vidmakthållande och naturligtvis än mer för att nysatsningar i större format överhuvudtaget ska komma till stånd; av pophögernationalismens hopplöshet och verkliga systemfunktion (Farage har ynk-kollapsat på delvis med Åkesson jämförbart sätt, även om förändringen är mindre p.g.a. hans mer konventionellt-högeristiska utgångspunkter); och av hur även den mer radikala vänstern är ovillig och omögen inte bara att verka för utan att teoretiskt förstå nödvändigheten av vad jag vill se som eller föreslår måste bli den verkliga konservativa revolutionen.
Även korta uppdateringar om Ukraina och Iran i denna längre livesändning.
Jan Olof Bengtsson 
Intressant också hur socdem var avgörande för nyliberalismens framfart i Sverige: Den s. k. ”Novemberrevolutionen”, Kjell Olof Feldt, Erik Åsbrink etc. Även nyliberalen Bo Södersten var väl socialdemokrat?
Det är sålunda ganska roande när socdem idag använder nyliberalism som ett skällsord, när de har varit med att införa den.
Ja, Södersten var en åsiktsmässigt kaotisk och osammanhängande socialdemokrat.
Minns att jag för flera år sedan hittade en gammal debatt mellan honom och någon annan, kvinnlig socialdemokrat på SVT:s arkiv (Livets Ords Siewert Öholm var moderator; en bra sådan får jag ändå erkänna). ”Åsiktsmässigt kaotisk och osammanhängande” är en ganska lysande summering på det intryck Södersten gav. Han lät inte direkt som en gängse socialdemokrat. 😂
Men hans kombattant var inte så mycket bättre. Hon (vad hon nu hette) hade strålande argument som ”jag tycker du är gubbig”! Det var tydligen den bästa representanten den andra socdemfalangen kunde skicka fram…
Annars hade det väl inte varit särskilt svårt att vederlägga Södersten på ett fullt sakligt sätt.
Assar Lindbeck, som blev systemskiftets ledande ekonom, var en annan socialdemokrat som ändrade sig på liknande sätt; skillnaden var att han också lämnade partiet. Det här var förstås mindre omprövningar i jämförelse med alla de kända kommunisternas (och kommunisternas som blev kända efter att de omprövat), men det var ju grader av samma tidsfenomen, kappvändningar inom samma högervridningens spektrum.
Just det. Lindbeck glömde jag i all hast, trots att han borde ha varit den jag nämnde först av alla.
Han nämns givetvis i politiskt obundna historiematerialistiska Aurorapoddens (hittills tredelade) serie om löntagarfonderna. Väldigt utredande, utförliga och djuplodande avsnitt om ett ämne jag dessförinnan inte alls visste särskilt mycket om, och kände jag till något om det, var det i regel, om jag av en händelse råkade stöta på typisk propaganda, att Sverige tydligen bara var en hårsmån från att bli DDR…
Väl ett ämne som är tydligt sammankopplat med nyliberalismens ”ångvältsrullande”, för att låna ytterligare ett uttryck av dig. 😄
https://poddtoppen.se/podcast/1640039866/aurora-podcast/lontagarfonderna-del-1-vad-de-var
En gammal aristokratisk toryit som Macmillan lät ju f. ö som rena socialisten i jämförelse med dessa socialdemokrater. Thatchers utförsäljningar jämförde han något nedslaget med ”försäljningen av det georgianska silvret”. Och under Thatcher-erans gruvstrejker framhöll han gruvarbetarna som några av ”Britanniens ädlaste man” vilka han slogs sida vid sida med i kriget.
Intressant, minst sagt.