Ett avsnitt från Mckay från maj är upplagt som en diskussion om problemen med termen “globalism”. Jag har tidigare förklarat hur jag ibland har använt den; givetvis är detta en definitionsfråga. Mckay förbiser behovet att diskutera dess relation till termen “globalisering”, och förstår den, på ett sätt som för mig ingalunda varit en självklarhet, i en begreppslig mening som starkt skiljer sig från denna senare, sedan mycket länge allmänt vedertagna deskriptiva och analytiska.
Men bortser vi från detta och begränsar oss till Mckays definition, ger han här en vid och djup överblick av termens användning såväl som dess begreppsliga förhistoria. I lika hög grad blir det hela rentav till en analys av den s.k. “tredje positionen”.
Detta är också relevant för den diskussion jag tentativt försökt föra om den äldre socialkonservatismen och dess historia, och behovet av att revidera och utveckla den: att tvinga dagens populistnationalism med dess legitima moment (och, om överhuvudtaget möjligt, radikalnationalismen) in på en annan väg än den gamla vanliga regressivt-fascistiska.
Trådarna kunde dras ännu längre tillbaka – Mckay gör det kanske på någon punkt – i vad som kan sammanfattas som den europeiska kontrarevolutionens historia, genom hela 1800-talet och ända till franska revolutionen.
Det illusionistiska i den allmänfascistiska tredjepositionismens anspråk på att gå bortom höger och vänster uppvisas tydligt: det som gjort att jag, när jag i försvaret för en ny socialkonservatism, en socialistisk konservatism eller konservativ socialism, alltid insisterat på att bortomgåendet, som också kan förstås som en partiell, selektiv syntes, inte får likställas och identifieras med denna positions och dess historiska linjes.
Men varför är det ändå viktigt att tala om detta bortomgående? Därför att det handlar om mycket mer än förhållningssättet till kapitalismen, som marxisten Mckay uteslutande fokuserar på. Både högern, idag främst i form av kapitalismen, och vänstern, i betydelsen den filosofiska och kulturella förståelse som följer av eller helt enkelt definierar en mer helhetligt bejakad marxistisk historiematerlism, måste fortfarande gås bortom.
Tredjepositionismen kan sägas representera den overkliga konservativa revolutionen, den konservativa revolution som allmänt sätt bara är en av de många versioner av kontrarevolutionens försök att hantera moderniteten som vi sett under de senaste århundradena. Den har oundvikligen, p.g.a. sitt grundläggande väsen, den principiella begränsning Mckay lätt identifierar, misslyckats med att rädda de överordnade värden som är det väsentliga i den meningsfulla typen av konservatism – och ofta är ju dess värden inte ens dessa överordnade.
Vad vi behöver idag är därför den verkliga konservativa revolutionen, med dess nödvändiga i vid mening ideologiska, eller politisk-filosofiska, nytänkande.
Jag kritiserade denna sändning när den kom. Ansåg då att han, i vart fall delvis, ägnade sig åt sitt vanliga puristpedanteri, men visst var den historiska genomgången intressant, och inte minst det du tar fasta på i detta inlägg.
Det var en tid då, för rätt många år sedan nu, jag lutade litet åt en mer eller mindre outtalad och ganska vag ”tredje ståndpunkt” eller ”tredje position”, men föll bort från den, tyckte inte den var särskilt bra att använda; och den uppfattningen har bara stärkts i takt med en djupare medvetenhet om begreppet.
En konservativ socialism eller socialistisk konservatism måste förstås på ett allmänt plan vara något slag av tredje ståndpunkt eller tredje position. Men man bör kanske vara uppmärksam på den mer precisa terminologiska praxis som utvecklats på detta område, hur arbiträr och i sig intetsägande den än må vara. Tredje ståndpunkten och tredje positionen syftar på olika saker, och utöver dem finns tredje vägen som syftar på en tredje. För tydlighetens skull talade jag här inte bara om tredje positionen, utan tillade att det handlade om just fascismens tredje position. Avgörande blir hur den nya konservativa socialism som idag är nödvändig måste skilja sig från alla dessa tre.
Ja, det är sant. Bra att du underströk det. Det är ibland lätt att röra ihop begreppen. 😉