Nooshi Dadgostars “oortodoxa” chans

I ett insiktsfullt inlägg i märkliga Bulletin om Ulf Kristerssons för högerblocket potentiellt fatala brister, får advokaten och debattören Mats Bergh med den verkligt stora och viktiga nya öppningen i svensk politik. Efter en blick på Kristerssons problematiska politiska bakgrund och hans oförmåga att använda majoritetsoppositionen i riksdagen ända sedan 2014, konstaterar Bergh:

“Sommaren 2021 visade Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet ryggraden genom att medverka till att avsätta regeringen. Detta gav av naturliga skäl Vänsterpartiet en tillfällig opinionsuppgång, men öppnade också åter för Ulf Kristersson att ta makten. Mot bakgrund av Liberalernas sidbyte var situationen nu ännu mer gynnsam. Han hade i praktiken två möjligheter.

Den första att locka över ett par riksdagsledamöter genom att erbjuda ministerposter och därigenom bilda en M, KD, L och SD regering. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen.

Den andra som, mot bakgrund av Nooshi Dadgostars agerande, borde ha prövats vore möjligheten till en bredare oortodox kris- och samlingsregering som enbart skulle verka fram till att en ny regering efter valet 2022 kunde tillträda, i praktiken 1,5 år. Det borde ha diskuterats grundligt. Vänsterpartiet skulle ha haft alla incitament i världen att ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering. V, M, KD, L och SD borde allvarligt ha diskuterat möjligheten till en gemensam krisregering som, för att blidka alla parter, enbart skulle ha prioriterat kriminaliteten, den offentliga sektorns kris samt reglerad migration. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen. Han kapitulerade igen.”

Att högerblocket har denne svage ledare – som dessutom är en gammal outrerad nyliberal som gjorde sig känd för att förespråka öppna gränser – är förvisso på flera sätt viktigt. Men det viktigaste är vad Bergh säger om Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet.

I och med att Dadgostar nu förhoppningsvis börjar göra upp med den borgerliga dekadens i hennes eget parti som är vad vi kallar den politiska korrektheten, öppnar sig en historisk möjlighet för Vänsterpartiet. För därmed finns inga ideologiska hinder för att, på det sätt som även Dadgostar förstår är oundvikligt, prioriteraa kriminaliteten och reglerad migration. Massinvandrings- och mångkulturpolitiken är den globalnyliberala kapitalismen, och Vänsterpartiet borde hela tiden ha varit mot den.

Liksom Magdalena Andersson omedelbart, med hjälp av Widar Andersson, borde se och ta fasta på de stora likheterna med det andra stora icke-borgerliga partiet, de socialkonservativa Sverigedemokraterna, borde också Dadgostar göra det. Men eftersom Andersson – och Baudin – på för sitt eget parti skadligt sätt, och begripligt i perspektivet av hennes egen bakgrund, verkar tveka och dröja med det, med att slå in på den danska vägen, har Dadgostar chansen att hinna före. Chansen att “ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering”. Det är chansen till en mer än tillfällig opinionsuppgång, och en stor sådan.

För Bergh är Vänsterpartiets agerande en parentes; hans ärende är bara att få till stånd en ny moderatledd regering efter nästa års val, något han dock på grund av Kristersson inte kan tro på. Men för Dadgostar skulle det givetvis inte handla om att att stödja högerblocket. Tvärtom skulle hon, i samband med att hon frigör Vänsterpartiet från dess egna anpassning till den amerikanska wokeimperialismen och tar väljare från Socialdemokraterna, bidra till att frigöra SD från detta block.

Det är framför allt denna oortodoxa väg som nu, i ett långsiktigt strategiskt perspektiv, borde börja diskuteras grundligt. Det är förstås inte lätt för vare sig Dadgostar eller Åkesson. Den förra har ett parti format av generationer av nyvänster och postmodernism, den senare ett som startat en tankesmedja för att åstadkomma en fusion med atlanthögern. Men i verkligheten är vägen betydligt mindre oortodox än Berghs kris- och samlingsregering. och den skulle vara mer än en tillfällig krislösning. Tillsammans med SD kan Vänsterpartiet börja övervinna mittenkantspartiernas liberala extremism. Och inte minst viktigt: rädda Sverige undan högerblockets och Socialdemokraternas NATO- och atomvärldskrigslinje.

Magdalena Andersson och socialdemokratins historiska uppgift

Magdalena Andersson kan inte tro på det hon säger om SD. Med den fullständigt överspelade hållning hon kort uppvisade i sitt installationstal som partiledare borde det se mörkt ut för Socialdemokraterna inför nästa års val.

Markeringen mot SD anses förstås strategiskt viktig för att Andersson ska få Centerpartiet med sig. Men på lång sikt, den långa sikt strategin borde handla om, är den givetvis tvärtom direkt skadlig för Socialdemokraterna. Samarbetet med detta parti är tillfälligt nonsens, nödvändiggjort av socialdemokratins kontinuerliga nedgång och sverigedemokratins motsvarande kontinuerliga uppgång under 20 år.

Att kvarhålla den gamla hållningen mot SD ökar självfallet risken att Andersson överhuvudtaget inte får bilda regering efter valet. Vad hon i stället borde göra är att försöka dra SD ut ur högerblocket. Det är det enda som motsvarar Socialdemokraternas långsiktiga intresse. Centerpartiet är, i jämförelse, en quantité négligeable.

Socialdemokratin står inför en historisk uppgift, och Danmark har redan visat vägen. Men med sin bakgrund har Andersson inga goda förutsättningar för att fullgöra den. Hon har under mycket lång tid varit helt ombord på Löfvens linje och delat hela partiets blindhet och dövhet inför de samhällsproblem SD blivit ett av de tre stora partierna – och fortsätter växa – genom att fokusera på.

Trovärdigheten när man nu gör anspråk på att kunna hantera dem är obefintlig i jämförelse med SD:s. Och det blir inte bättre genom vad författaren Jens Ganman kallade den “vidriga dubbelmoral” och det “exempellösa hyckleri” som Mikael Damberg uppvisade när han i september hävdade att “högern aldrig har begripit” att “så länge man har bostadsområden som får leva sina egna liv så skapar du en dynamik som kan leda till ökad kriminalitet och spänningar i samhället”.

Det är visserligen riktigt såtillvida som man inte kan lita på att högern nu begripit det eller verkligen kommer lägga om kursen, eftersom den alltid primärt är det politiska uttrycket för de intressen som skapat de nämnda problemen; Ulf Kristersson gjorde sig en gång känd som en av de nyliberala förespråkarna för öppna gränser. Och såtillvida som, i den mån den verkligen begripit, det uteslutande är SD:s förtjänst. Men eftersom den insett att den är maktlös utan SD har den i alla fall tvingats anpassa sig, och detta har den gjort tidigare och i större utsträckning än Socialdemokraterna. Dess enstaka, mer genuint konservativa röster har fått rätt.

Damberg gick så långt att han utan samvetsbetänkligheter hävdade att “Sverige har inte sett att om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen”. Sverige! Detta var sannerligen dubbelmoral och hyckleri. “Din skamlösa, skamlösa, skamlösa, skamlösa, skamlösa kappvändare”, var Ganmans välmotiverade reaktion. Han tillfogade en lista på gamla svenska böcker om dessa problem, en lista som lätt kunde utvidgas.

Dambergs uttalanden var symptomatiska för hans parti. Både han och Magdalena Andersson har under mycket lång tid tillhört den ledning som, i storkapitalets ledband, skapat de problem som Damberg nu säger sig ensam och först av alla förstå. “Ni har i decennier”, fortsätter Ganman, “offrat det här landet på den politiska korrekthetens altare”; “Det du försöker göra nu är inget mindre än äcklande.” Den starka känslomässiga laddningen är begriplig.

Vad är det vi länge kallat den politiska korrektheten? Det är en produkt av den postmarxistiska och postmoderna vänstern, och därmed är den också ett uttryck för den välkända, alltifrån 1800-talet genomanalyserade borgerliga dekadensen. Vem har uppställt dess altare? Vem har krävt offer till den? Nyliberalismen och den imperialistiska globalkapitalismen. Den borde inte ha något med socialdemokratin att göra. Men det har den i högsta grad, alltsedan Socialdemokraterna själva inordnade sig i nyliberalismen på 80- och 90-talen. Magdalena Andersson har gått i kanslihushögerns och Göran Perssons skola.

Nu signalerar hon att det är slut med denna inordning. Hon ska “ta tillbaka kontrollen”. “Wall Street flinar inte längre”. Tja. Vad Andersson och socialdemokratin i jämförbara länder förlitar sig på är ett slags “överstatsmonopolistisk” självreglering som fortfarande i hög grad är Wall Streets egen.

Föreningen Reformisterna skulle på kongressen driva på med sitt ekonomiska alternativ, hette det. Men i och med partiledarbytet kom deras opposition av sig, vilket visar dess art och grad; även de ägnade sig mest åt att hylla Andersson. Men oavsett detta hade de knappast något att erbjuda som gick utöver Anderssons system. Tyvärr finns det något nästan plågsamt futtigt och trött i demokratisk-socialistiska paroller vars huvudsakliga budskap bara är “låna mer”. Det snarare bekräftar socialdemokratins makt- och visionslöshet. Och det blir inte bättre av att Reformisterna ännu mer än partiledningen tigit om eller stött det övernationella storkapitalets migrationsprojekt.

Detta handlar om mer än ekonomin, eller mer än ekonomin i snäv mening. Stefan Lindgren kommenterade den nu avslutade partikongressen på följande sätt: “Ju mera jag hör och ser, desto mer får jag intrycket att hela partiet shanghajats av en tätt sammanhållen fraktion som håller på NATO, EU och Svenskt Näringsliv. Det är spöklikt och en smula skrämmande. S-kongressen framstod som tio gånger mer välregisserad än en SUKP-kongress. Förekom en enda votering i någon viktig fråga?”

Jag kan inte riktigt bedöma detta, men Lindgren kan det med viss sannolikhet, vilket gör kommentaren intressant. Vad beträffar Reformisterna trängde sig också frågan på om de bara är till för att förändra den ekonomiska politiken. Har de överhuvudtaget någon uppfattning i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor? Ingen i deras ledning finns bland de 100 socialdemokratiska undertecknarna av artikeln om kärnvapenförbud som publicerades i Aftonbladet inför kongressen. Är till och med Daniel Suhonen med på Hultqvists NATO-linje?

Tills nyligen, tills högerblockstrategin, har SD varit bättre än Socialdemokaterna inte bara på invandringspolitikens utan även på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Och i årtionden har de alltså gått framåt lika mycket som Socialdemokraterna gått bakåt. Den uppgift Socialdemokraterna står inför är uppenbar, även på det senare området. I själva verket är områdena nära sammanhängande.

Att bryta med den politiska korrekthetens bisarra, amerikansk-imperialistiska extremism är att bryta med ett för socialdemokratin såväl ideologiskt som kulturellt främmande inflytande. Det är att återgå till en äldre och sundare svensk och europeisk socialdemokratisk tradition. Med en ansträngning, och ny ideologisk inspiration, skulle Magdalena Andersson kanske ändå kunna göra denna historiska uppgift till sin.

Fel av Dagens Arena

Mats Wingborg ger i Dagens Arena, under rubriken Alternativ höger i öppet förfall, en grovt felaktig bild av mig och min position i den debatt om alternativhögern som förts på Motpol och, sedan Motpol slutade publicera mina inlägg, av mig på denna anspråkslösa nätplats.

Wingborg kallar mig en av den alternativa högerns ideologer, ger intryck av att jag är medlem i Alternativ för Sverige, och påstår att vad jag försvarar är de högerradikala grupper som i dag verkar vid sidan av SD. Och han fortsätter så här:

“En svensk plattform för Den Alternativa Högern har länge varit webbsajten Motpol. Nu rasar en debatt på sajten där ledarfiguren Daniel Friberg menar att uttrycket ‘alternativ höger’ bör överges eftersom händelserna i Charlottesville gjort uttrycket taktiskt oanvändbart. Men Friberg har fått mothugg från den tidigare parhästen Jan Olof Bengtsson. Bengtsson menar att uttrycket den alternativa högern är värt att försvara. Bengtsson förklarar också oförblommerat att flera av de högerradikala grupper som i dag verkar vid sidan av SD bör ‘betecknas som fascistiska’ och ‘där fascism inte sällan även används som självbeteckning’.”

Vad Wingborg förmedlar här är intrycket att jag inte har några invändningar mot händelserna i Charlottesville, och att jag menar att Charlottesville-högern inte bara även fortsättningsvis bör betecknas med termen alternativhöger, utan att det är bra när den också kallar sig fascistisk.

Det är svårt att förstå hur det är möjligt att läsa mig så fel. Wingborg befinner sig på samma nivå av läsförståelse som Expos Jonathan Leman, som använde min ytterst starkt och entydigt formulerade polemik mot antisemitismen som ett bevis för att jag var antisemit.

Den debatt Wingborg hänvisar till uppstod p.g.a. att jag kritiserade den alternativa högern för dess radikalnationalistiska och fascistiska urspårning och tvingades konstatera att det åtminstone inte ännu fanns någon verklig alternativ höger av det slag jag hade hoppats skulle utvecklas. Att det som gick under detta namn visat sig vara endast den gamla vanliga högern, med dess lika gamla vanliga tendens att vid behov bli till fascism eller ta fascismen i sin tjänst. Här är mina inlägg:

Alternativhögerns öde (något senare även publicerad på Motpol, liksom i alla andra fall av deras publicering av mina texter en återpublicering på redaktionens eget initiativ)

Höger, alternativhöger, fascism (likaledes publicerad på Motpol enligt ovan)

Den spartanska högern

Om Wingborg orkat titta på tidigare inlägg av mig skulle han också – åtminstone om hans läsförståelse varit normal – ha kunnat se att denna debatt från min sida var en del av ett under många år pågående avståndstagande från högern som sådan, i dess helhet.

Han skulle i otaliga inlägg från de senaste tio åren ha kunnat följa varför jag lämnade den vanliga borgerliga högern på 00-talet (som jag väl måste anses ha tillhört såtillvida som jag sedan mitten av 80-talet för dess vanliga publikationer och föreläst för dess vanliga organ om den typ av konservatism som intresserar mig, även om det inte varit mycket), vad det var jag tyckte mig finna och försvarade i SD, vad jag vände mig mot, varför jag tillät Motpol att återpublicera mina artiklar, hur mitt förhållningssätt till alternativhögern såg ut, varför jag gick över till AfS, och varför jag nästan omedelbart, 2018, blev tvungen att lämna även dem när det visade sig att de hade fascistiska kopplingar.

Wingborgs artikel ger intrycket att han bara är en genomkorkad liten propagandamurvel, och tyvärr avslöjar det väl kanske också en del om nivån av anständighet, omdöme och kvalitetskänsla hos redaktören Håkan A. Bengtsson – som jag tidigare ofta tyckt kunnat vara ganska bra och som medverkade i vänboken till Tage Lindbom 1999 – att han använder sin publicistiska maktställning för spridande av ett sjaskigt påhopp av detta slag.

Socialdemokrati och sverigedemokrati

“Är ett samarbete mellan S och SD på gång?” Så lyder rubriken när Riks sammanför Åkesson och Andersson – visserligen bara Widar, men förhoppningsvis snart också Magdalena – för samtal om förhållandet mellan de båda partierna. Det är en utomordentlig idé och just vad som behövs idag. Det inger hopp inför valrörelsen.

Andersson är med på att SD:s nuvarande vägval gör att det bara handlar om möjligheter på lång sikt. Men detta vägval är förhastat. En fusion med etablissemangshögern är slutet för populistnationalismen i den högre, goda mening som jag uppfattat som, i grunden, SD:s. I en sådan finns ingen framtid för partiet och vad det egentligen står för och vill.

Därför borde SD backa från högerblocksamtalen och överenskommelserna redan nu. De är inte till fördel när det gäller att vinna de vänsterväljare som fortfarande måste vinnas, och att göra den egna politiska visionen begriplig för vänsterns opinionsbildare. Och de behövs inte i den utsträckning SD tycks mena för att öka partiets tyngd och trovärdighet. Alla vet ändå att det inte blir någon borgerlig regering utan SD:s stöd.

I stället borde man fortsätta gå fram som ett självständigt alternativ med sikte på att bli Sveriges största parti, ett alternativ som håller öppet för koalitioner åt både höger och vänster och därmed redan nu är lika villigt att föra samtal med vänstern. Ett alternativ som i långt större utsträckning kan kräva anpassningar från båda hållen om de vill vara med och bilda regering, och som i högre grad självt kan föreskriva villkoren. Man borde återgå till att tala om sig själva på det sätt man gjorde före den förfelade högerstrategin: som ett eget, tredje “block”, Sverigeblocket.

Alla anpassningar, och först och främst när det gäller NATO, atlanticismen och världspolitiken i allmänhet, bör omedelbar uppges. Den ändrade hållningen till EU från förra valrörelsen bör följas upp med en ny programpunkt om behovet av ett starkt, självständigt och enat Europa i världspolitiken, där en ny storgrupp av närstående partier har ett avgörande inflytande i Europaparlamentet.

Åkesson är helt med på Anderssons korrekta beskrivning av de stora likheterna mellan deras partier, och inte minst hans konstaterande att varken S eller SD är borgerliga partier, och betonar hur han alltid sett sig som vidareförande S:s folkhemsidéer efter att S själva uppgivit dem.

I Tina von Schinkels och Richard Sörmans uppföljning av samtalet är den senare tyvärr fortfarande insnöad på Oikos’ och Det goda samhällets (där han vanligen skriver) enkla nationella högeridentifikation och okvalificerade konservatismbegrepp, Mattias Karlssons USA-, Trump- och Netanyahu-inspirerade fusionism. Men man ägnar ändå, på nytt sätt som vittnar om tillnyktring och återvunnen klarsyn, nästan hela tiden åt att beskriva problemen med M och därmed högerblocket.

Mycket mer uppmärksamhet borde nu ägnas ett eventuellt vänsterblock – för balansens skull, som pedagogisk kommunikation, för att göra rättvisa åt SD:s självständiga profil och starkare etablera partiet som en oberoende kraft.

Man borde redan nu gå ut med att man lätt kan befria Magdalena från C:s och MP:s fatala grepp, och att man har mycket gemensamt inte bara med henne utan även – och på viktiga punkter ännu mer – med Nooshi. Dock givetvis utan nya, otillbörliga anpassningar åt detta håll.

Om man på allvar vill vara ett socialkonservativt parti, och önskar ideologiskt utveckla och uppdatera socialkonservatismen på det sätt som är nödvändigt, borde man inte bara, som under de senaste åren, lägga tyngdpunkten på konservatismen utan lika mycket på socialismen. Och därmed på den egna unika profilen och linjen bortom den gamla högern och vänstern.

SD:s uppgift borde vara att frigöra konservatismen från högern och socialismen från vänstern. Att presentera dem i en egen syntes, en självständig politisk och ideologisk helhet, organiskt utvecklad ur den nuvarande. En syntes och en helhet som är skild från tidigare radikalnationalistiska försök i denna riktning, och bygger på andra idétraditioner, på en kvalificerad, europeisk humanism, ja rentav en högre, med nationalitetens värden förenlig kosmopolitism.

Arthur Versluis: American Transcendentalism and Asian Religions

Oxford University Press, 1993

Amazon.com

Publisher’s description:

The first major study since the 1930s of the relationship between American Transcendentalism and Asian religions, and the first comprehensive work to include post-Civil War Transcendentalists like Samuel Johnson, this book is encyclopedic in scope. Beginning with the inception of Transcendentalist Orientalism in Europe, Versluis covers the entire history of American Transcendentalism into the twentieth century, and the profound influence of Orientalism on the movement–including its analogues and influences in world religious dialogue. He examines what he calls “positive Orientalism,” which recognizes the value and perennial truths in Asian religions and cultures, not only in the writings of major figures like Thoreau and Emerson, but also in contemporary popular magazines. Versluis’s exploration of the impact of Transcendentalism on the twentieth-century study of comparative religions has ramifications for the study of religious history, comparative religion, literature, politics, history, and art history.

From the Back cover:

Transcendentalism is well-known as a peculiarly American philosophical and religious movement. Less well-known is the extent to which such famous Transcendentalists as Ralph Waldo Emerson and Henry David Thoreau drew on religions of Asia for their inspiration. Arthur Versluis offers a comprehensive study of the relationship between the American Transcendentalists and Asian religions. He argues that an influx of new information about these religions shook nineteenth-century American religious consciousness to the core. With the publication of ever more material on Buddhism, Hinduism, and Taoism, the Judeo-Christian tradition was inevitably placed as just one among a number of religious traditions. Fundamentalists and conservatives denounced this influx as a threat, but the Transcendentalists embraced it, poring over the sacred books of Asia to extract ethical injunctions, admonitions to self-transcendence, myths taken to support Christian doctrines, and manifestations of a supposed coming universal religion. The first major study of this relationship since the 1930s, American Transcendentalism and Asian Religions is also the first to consider the post-Civil War Transcendentalists, such as Samuel Johnson and William Rounseville Alger. Examining the entire range of American Transcendentalism, Versluis’s study extends from the beginnings of Transcendentalist Orientalism in Europe to its continuing impact on twentieth-century American culture. This exhaustive and enlightening work sheds important new light on the history of religion in America, comparative religion, and nineteenth-century American literature and popular culture.

Reviews:

“A major scholarly study of the importance of oriental thought on the group of Americans known as the Transcendentalists. It is a study that shows wide and deep reading in comparative religion and philosophy, and it greatly enlightens us with regard to how Hindu and Buddhist ideas came to shape the work of many intellectual thinkers.”

Philip F. Gura, University of North Carolina, Chapel Hill

“This exhaustive and enlightening work sheds important new light on the history of religion in America, comparative religion, and nineteenth-century American literature and popular culture.”

American Renaissance Literary Report

“A major scholarly study well worth the attention of all students of American religion and culture…An important contribution to our understanding of nineteenth-century American culture and the history of American literature and religion.”

Crisis

“Versluis provides rich readings and fresh insights…The book not only contributes to conversations about American religious history, but it also indirectly raises issues of common concern to all who interpret religion.”

The Journal of Religion

“The book covers far more than Thoreau…There is much material that is entirely new to me, at least, and I find it extremely interesting.”

The Thoreau Society

Arthur Versluis

Althögern, Motpol och jag

Det var endast det faktum att Motpols redaktör Patrik Ehn önskade återpublicera min korta artikel ‘Alternativhögerns öde’ och Daniel Friberg valde att replikera på den som gjorde att en debatt om alternativhögern uppstod på Motpol. I denna debatt vägrar Motpol nu att publicera mina inlägg. Det visar sig att det är Friberg som ingripit för att stoppa publiceringen av mitt svar, med rubriken ‘Den spartanska högern’, på hans inlägg ‘Ställningskriget’.

Inom kort skrev Friberg till mig i ett meddelande som är så anmärkningsvärt att det inte kan förbigås här, bland mycket annat att anledningen var att det var “rent efterbliven smörja”. Han passade också på att klargöra att det “från första början” – det vill säga sedan 2017 – varit “en gåta” för honom att redaktören Patrik Ehn återpublicerat mina artiklar, eftersom jag är “långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol”. Det är sakligt minnesvärda formuleringar från Daniel Friberg.

Enligt Friberg var det Joakim Andersen som i egenskap av medlem av redaktionen fällde avgörandet för beslutet att inte publicera ‘Den spartanska högern’, ett inlägg där jag starkt och utförligt berömmer just Andersen. Jag vet inte i vilken utsträckning Andersen delar Fribergs uppfattning om detta inlägg, men han måste ju göra det i tillräcklig utsträckning för att gå på Fribergs linje i frågan om publiceringen – hur mycket detta än synes strida mot hans kommentarer på Twitter, som inleddes med det positiva omdömet att det var ett “intressant inlägg i en värdefull diskussion”.

Andersens eget bidrag till debatten, ‘Tillbaka till althögern’, har jag därefter svarat på i ‘Joakim Andersen och högern’. Vem är Andersen egentligen? Han har hörts i någon enstaka poddintervju, men någon bild av honom har åtminstone jag aldrig sett. Vet någon var han bor och verkar? Är Joakim Andersen hans verkliga namn? Nej. En gång valde han att i stället kalla sig Joakim Holm. Länge var han, på den tiden då Motpol mest framstod som teatraliska lekstugefascister med wagnerianska pseudonymer, bara känd som “Oskorei”. Varför fortsätter han efter alla år att gömma sig i skuggorna?

Såtillvida som jag ju huvudsakligen skriver utifrån andra idétraditioner, inte använder Motpols typiska begrepp, överhuvudtaget inte ansluter mig till Motpols metapolitiska projekt utöver de mycket allmänna punkter som anges som gemensamma för alla som publiceras där, stämmer det verkligen att jag är långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol. Jag är ju tvärtom starkt kritisk till mycket av det mer specifika innehållet, och även mot den politiska opposition som populistnationalismen valt att bilda tillsammans med högern, som Friberg klargör att Motpol är en del av, och som han på goda grunder ifrågasätter min lojalitet mot. Även om Friberg och Andersen inte nu plötsligt mitt i debatten kan anföra något av detta som skäl för sin vägran att publicera ‘Den spartanska högern’, är det helt riktigt att jag inte äger de nämnda “kvalifikationerna” och att det såtillvida förvisso är en gåta att Patrik Ehn velat återpublicera så många av mina artiklar – och i synnerhet ‘Alternativhögerns öde’.

Men detta är inte vad Friberg menar. Hans påstående om kvalifikationer skulle väl, liksom hela hans löjliga utbrott, naturligt kunna ses bara som ett blint uttryck för den kränkthet han tycks känna inför min utläggning om hans spartanskhet. som att han krampaktigt vill rädda sitt uppenbarligen ömtåliga ego genom att dra till med att Motpol minsann är mer kvalificerad än jag.

Vidare säger han att ‘Den spartanska högern’ innehåller “personangrepp”, “passivt-aggressiva påhopp” på hans person. Kanske är det denna uppfattning Andersen delar? Vad Friberg här rimligen måste syfta på är återigen min grundläggande turnering av den inledande anekdoten om kung Kleomenes i hans inlägg ‘Ställningskriget’. Jag säger att Fribergs tänkande präglas av en spartansk mentalitet, att han representerar en spartansk höger. Det är säkert inte något som han i sig skulle invända mot, personer med hans politiska läggning och inriktning har alltid vurmat för Sparta framför Athen. Men med de konnotationer jag med anledning av hans kritik i ‘Ställningskriget’ antyder blir det förstås till ett slags helhetlig kritik av Friberg som högertyp. Jag säger att den spartanska högern, som inte förstår långa inlägg och nödvändigheten av sådana, är alldeles för enkel och grov. “Passiv-aggressiv” är ett psykologiskt begrepp som inte är relevant här. Möjligen kan man kalla min kritik och polemik “aggressiv”, om man uppfattar kritik och polemik överhuvudtaget som sådan, men det finns ingenting “passivt” i den. Det är s.a.s. en aktiv-aggressiv kritik och polemik.

Sådant vill Friberg förstås inte se i sin egen publikation. Men det var ju alltså denna publikation som själv obegripligen önskade publicera ‘Alternativhögerns öde’! Jag har aldrig någonsin bett om att bli publicerad där, aldrig någonsin skickat något material till dem. Och Fribergs svar till mig var, med sina brutalspartanska förenklingar, av sådant slag att de gjorde denna typ av kritik sakligt oundviklig. Vad skulle jag svara? Det jag svarade var just det som måste svaras. När man skriver så dåliga repliker som Friberg gör, endast upprepande elementära saker från Evola och Paul Gottfried som han borde veta, eller ha tagit reda på, att jag själv skrivit utförligt om, så måste man ju förklara för läsarna hur inskränkt han är, hur oförmögen att förstå vad jag säger.

Eller ogillar Andersen vad Friberg nu i sin förklaring till mig än en gång återkommer till – vad han kallar “fascismanklagelserna”? För Friberg är detta i alla fall fortfarande, och på oförändrat märkligt sätt, den mest känsliga punkten. Jag tycker att jag behandlat ämnet tillräckligt i ‘Höger, alternativhöger, fascism’ och ‘Den spartanska högern’, för att inte tala om mina många äldre, kritiska inlägg om alternativhögern, men Friberg förstår fortfarande inte vad jag menar.

Tydligast blir detta när han i kommentarfältet till mitt första, på Motpol publicerade svar till honom – där min rubrik ‘Höger, alternativhöger, fascism’ efter några dagar ändrades till ‘Alternativhögern behöver diskuteras’ för att få bort det på Motpol så otroligt känsliga ordet “fascism” – kompletterar sina genmälen med ett rasande utfall föranlett av att jag skrivit att jag misstänkte att de på Motpol var nazister.

Varför gjorde jag det? Därför att jag, som är lätt att se och Friberg därför är väl medveten om, svarade på följande från en anonym skribent på Flashback, som ville misstänkliggöra mig för samma sak: “Varför låter du Motpol återpublicera dina inlägg när de bildsätter dem med nazistisk arkitektur? Tycker du det är okej? Jag skulle bli lite skeptisk om nån sida bildsatte nåt jag skrivit med nazikonst. Jag kanske till och med skulle misstänka att de egentligen var nazister…”

Jag upptäckte Flashback för ett tiotal år sedan när min uppmärksamhet fästes på en lång tråd om mig själv. Diskussionen var positiv, jag fick ett gott intryck av detta forum, och jag svarade flera av deltagarna i inlägg i min enkla blogg. Men inom kort förändrades tyvärr intrycket radikalt, när kloakangrepp från grova antisemiter plötsligt helt förstörde diskussionen. Några av de gånger jag därefter nämnts på Flashback har det ofta fortsatt handlat om kloakangrepp av olika slag, och i synnerhet, och tragiskt nog, från personer i SD och Alternativ för Sverige, ibland på hög nivå. Jag har fått anledning att utförligt förklara mitt principiella förhållningssätt till Flashback. Oftast har jag, i den mån det – främst på grund av de relativt lättidentifierade skribenterna – varit nödvändigt att svara, fortsatt göra det i bloggen. Men några gånger har jag själv givit mig in i trådarna direkt på Flashback. Jag startade till och med en egen tråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, för att argumentera mot forumets främsta och fatala fel, nämligen det anonyma kloakeriet i sig.

Det finns i och för sig goda grunder för att inte skriva på Flashback, för min del inte minst det faktum att moderatorerna flera gånger, exempelvis både i min egen tråd och den tråd Friberg nu hänvisar till, ställt sig på kloakeriets sida, tagit ställning för mina debattmotståndare, genom att ta bort mina fullständigt regelenliga inlägg, ja även inlägg av andra som varit positiva till mig. Moderatorerna har själva en radikalnationalistisk och kloakistisk agenda, och tillämpar i syfte att befrämja den inte alltid sina egna regler.

Ändå måste man konstatera att Flashback är ett signifikant och icke oviktigt fenomen. Vid den tid då jag upptäckte forumet fick det Sveriges Radios journalistpris Årets Medieorm såväl som Guldspadens hedersomnämnande. Det intressanta i det nya som det i journalistiskt och debattmässigt avseende representerade var, tyckte jag, uppenbart. Jag ser fortfarande Flashback som ett forum där inte minst den populistnationalistiska opinionen, sådan den nu är, kan debattera på det fria sätt som den inte ofta ges möjlighet till på annat håll, och anser att man inte bara måste vända sig mot kloakeriet, utan även välkomna det värdefulla innehåll, de många inläggen på hög nivå, som ovedersägligen också finns där. Det är begripligt att man inte tar till sig det senare på grund av det förra, men att förneka det senare på grund av det förra blir fel.

Men även kloakeriet har faktiskt ett eget slags värde. Jag tycker även de senare trådarna där jag kloakangrips (den senaste och mest extrema, i kategorin “Kändisskvaller”, är den som Friberg nu fokuserar på) är betydelsefulla eftersom de så tydligt visar vilka SD:s och AfS’ anhängare – och ofta medlemmar och företrädare – är, vilken typ av människor, åsikter och värderingar som de i verkligheten bygger på, i verkligheten stöds av, bortom vad jag i början uppfattade på grundval av de polerade programmen, bortom vad deras bästa företrädare själva vill. Många tillhör utan tvekan också Motpols läsare – Motpols kommentarfält har ofta precis samma slags kloakinnehåll som Flashback.

I ett tidigt inlägg om Flashback nämnde jag att jag sett skvallertråden om Mats Gellerfelt och reagerat starkt mot den. Han upptäckte den säkert inte själv, som jag gjorde med min egen. I den senare var det, utöver det vanliga, allmänt lärorika kloakhatet, fascinerande att se vilka fantasier SD:arna och AfS:arna spann om mig, och att försöka förstå var de fått allt från, vad de kunde tänkas bygga på. Jag lärde mig ännu mer om dem än i de tidigare kloakhatstrådarna. Och jag vill fortsätta hänvisa både till den och till de tidigare trådarna som exempel på vad det har visat sig att dessa människor faktiskt tänker, tycker och känner inför det jag försöker formulera och förmedla inom politiken. Det är fortfarande litet svårt för mig att förstå hur de kunnat bli så här, hur sådana människor kan finnas, men det gör inte det hela mindre viktigt. Det är ett allmänpolitiskt och samhälleligt problem.

Men vad svarar man då den av Friberg åberopade Flashback-skribenten, som inte tillhör dem som kom med något grovt påhopp utan bara ett rimligt ifrågasättande? En av mina artiklar om AfS, ett parti som utmålades som neofascistiskt både av den politisk-korrekta opinionen och av SD, hade på Motpol försetts med en bild av Hitlers och Speers planerade, jättelika Volkshalle i Berlin. Det var givetvis en uppenbar nazistisk signal. Vad skulle Flashback-skribenten tänka, när detta dessutom förekom i en publikation som också regelmässigt betecknades som neofascistisk, där annat sådant innehåll ovedersägligen förekommit, där redaktören, Ehn, i likhet med AfS-ledningen blivit utesluten ur SD efter anklagelser för avvikande radikalnationalism, och där grundaren och ansvarige utgivaren, Friberg, har en känd radikalnationalistisk bakgrund?

Man kan givetvis inte svara att nej, Hitlers Volkshalle betyder ingenting nazistiskt. Volkshalle betyder självklart i detta sammanhang nazism och ingenting annat. Eftersom skribenten har rätt i att man borde misstänka att de var nazister, svarar man naturligtvis: “Jag är skeptisk och misstänker att de egentligen är nazister, även oavsett denna bildincident.” Detta svar är oundvikligt, men det tjänar också, med sin litet tillspetsade form, som en avväpnande ripost innan man går vidare med förklaringen till förekomsten av ens artiklar på Motpol: “Men de var såvitt jag kunde se på rätt väg under flera år. I Trumpyran kollapsade allt igen, med samarbetet med amerikanska AltRight o.s.v. Men när Patrik Ehn förra året frågade om de fick återpublicera mina artiklar pekade det ju i rätt riktning igen, och jag tänkte att det kunde bidra till att återföra dem till den tidigare vägen.”

Man fortsätter sedan med att ange skälen – de skäl jag också angivit i bland annat ‘Den spartanska högern’ och ‘Artiklar på Motpol’ – till att man tillåter dem att återpublicera sina artiklar. Och man avslutar med att på följande sätt, så gott det går, försöka förklara den nazistiska bilden: “När det gäller bilden på Hitlers och Speers Volkshalle i Berlin gick Ehns intresse för nazistisk estetik utan tvekan över en gräns. Men han trodde kanske att han kunde ta sig denna frihet eftersom jag själv använt bilden i arkitekturkategorin i min blogg. Vad han troligen förbisåg var att det skedde alldeles efter och som illustration till ett inlägg om Berlins arkitektur, där jag kritiserade denna plan.” Det vill säga, man räddar Motpol, så långt det är möjligt, undan nazistmisstanken utan att förneka att man själv hyser den, vilket senare givetvis hade varit absurt efter en så uppenbart nazistisk incident (bilden byttes, efter en kommentar från en läsare, snabbt ut mot en historisk målning av Potsdam).

Friberg tycks emellertid inte förstå något alls av dessa athenska subtiliteter som Flashback-svaret kräver, inte förstå att jag kommer med det i sammanhanget enda möjliga försvaret av Motpol och därmed av honom själv. I stället klampar han spartanskt på med följande: “Här har vi varit hyggliga och välkomnande, och så har du fräckheten att sitta och förtala oss på det här nesliga sättet. Skäms du inte? Och vad gör det i så fall dig till? En ‘nazistkollaboratör’?” Friberg förstår helt enkelt inte vad som hänt. Att Motpol-redaktionen på eget initiativ, utan att det hade någon som helst grund i artikelns innehåll, illustrerat den med en uppenbar nazistisk bild, att detta deras eget agerande ifrågasatts, och att jag försvarat dem på det enda möjliga sättet.

Och var det inte jag som varit hygglig och välkomnande när de kommit med sina förfrågningar om att få återpublicera mina artiklar på begripligt kontroversiella, problematiska, ja ibland rentav frånstötande Motpol? Jag hade till och med tolererat att de satt upp mig på listan med fasta medarbetare.

I sin spartanska inskränkthet kan Friberg inte befria sig från sin vanliga erfarenhet av vad han enbart uppfattar som vänstern och dess attacker mot honom, och tror därför att mina inlägg tillhör samma kategori. Att överhuvudtaget säga att min misstanke är förtal är groteskt inte bara i ljuset av Ehns bild, utan även därför att hans egen organisation Nordisk Alternativhöger definierade alternativhögern som inkluderande Nordiska Motståndsrörelsen, därför att jag själv träffat kända nazistledare som Björn Björkqvist och Magnus Söderman i samband med att de framträtt på hans evenemang Identitär Idé, och därför att Joakim Andersen är, och själv beskriver sig som, medarbetare även i deras nya organisation Det fria Sveriges tidskrift Nationalisten.

Varför är mina formuleringar fräckhet, förtal, neslighet, något jag borde skämmas för? Varför är de formuleringar så oerhört känsliga för Friberg? Friberg framstår bara som en löjlig figur. Det finns fascister, som Jonas De Geer, och det finns nazister, som Per Öberg. De invänder inte om man benämner dem, ja tilltalar dem som sådana. Men Friberg beter sig som en överkänslig, hyper-politisk-korrekt vakthund i åsiktskorridoren. Hans reaktion på min blotta användning av orden fascism och nazism är väl i själva verket just en sådan legitimering av “fiendens” vapen som han fördömer? Som jag försökte säga i debatten ger han ibland intryck av att ha samma inställning till denna fiendes termer, och därmed de personer som använder dem som självbeteckning, som fienden själv.

Det är inte bara märkvärdigt inkonsekvent i Fribergs fall, utan också ett förhållningssätt som jag av andra skäl inte tror på. Det är fel typ av avståndstagande, innebär ett alltför enkelt, svart-vitt, absolutistisk-moralistiskt fördömande på det personliga och mänskliga planet. Inom rimliga gränser tror jag i stället på dialog. Jag vill först av allt försöka övertyga och omvända. Även en så radikal vänsterledare som Lenin förhöll sig på det sättet till de generisk-fascistiska svarthundradena i Ryssland i början av 1900-talet.

Patrik Ehn fick som sagt tillstånd att återpublicera ‘Alternativhögerns öde’ när han bad om det, liksom han, trots alla mina invändningar mot Motpol, fått det vid varje tidigare tillfälle då han hört av sig med en sådan förfrågan. Och han fick det alltså av de skäl jag tidigare redovisat; publiceringen blev ett bidrag till den dialog jag eftersträvat. Önskemålen föreföll ju också visa en öppenhet från Motpols sida för mina perspektiv. Det hedrar Ehn att han ville publicera även ‘Den spartanska högern’. Ja, han publicerade den faktiskt: under några timmar låg den uppe, innan Friberg kom klampande och beordrade att den skulle tas ned. Nu utnyttjar Friberg de av mig beviljade återpubliceringarna för att kunna oemotsagd fortsätta kritisera mig. Jag förstår inte hur han kan tycka detta fega beteende är acceptabelt, i den publikation som jag gett tillstånd att återpublicera så många artiklar.

Dessutom sprider Motpol Fribergs inlägg till sina följare i sociala media, men inte mina svar. De sprider till och med två översättningar som, förbluffande nog, den belgiske nyhögertänkaren Robert Steuckers helt okritiskt gjort av ‘Ställningskriget’, och som väl visar att även han, en lärjunge till Thiriart, delar och ställer upp på Fribergs typ av högeridentifikation. Ingen respons har kommit från Steuckers efter att jag skickade den nu endast i min egen blogg tillgängliga ‘Den spartanska högern’ till honom.

Friberg skrev att ‘Alternativhögerns öde’ inte underbygger sin slutsats, och att han inte läst de många andra artiklar av mig vars argumentation, som jag svarade, denna korta snuttartikel, av Ehn utvald för separat publicering, bara utgör en liten tillämpning av och tillsammans med vilka den i verkligheten bildar en stor och sammanhängande helhet. Men en bekant, som till skillnad från mig känner Friberg, trodde att dennes ovanliga ingripande med ett genmäle berodde just på att han hade läst dessa andra artiklar, och att han därför nu ville protestera mot en under flera år utvecklad argumentation mot hela populistnationalismens högeridentifikation och uppgivande av “bortom höger och vänster”-linjen. Annars skulle Fribergs reaktion, tyckte min bekant efter Fribergs första svar, varit overkill.

Kanske skulle det då kunna vara så att publiceringen av just ‘Alternativhögerns öde’, efter att ovanligt lång tid gått sedan Ehn senast hörde av sig, och dessutom, vid samma tid, av ‘Radikalnationalistisk invandringskritik’, en annan artikel som inte kan ha fallit Friberg och hans vanliga läsare på läppen, bara var ett sätt att motivera ett angrepp på mig och mina ståndpunkter. Det är ju helt obegripligt varför de annars skulle velat publicera just dessa artiklar.

Hursomhelst är jag nu givetvis borta från det redan från början på flera sätt principiellt begränsade och problematiska projekt som är Motpol. Jag ville att de dessutom skulle avpublicera samtliga mina 33 där genom mina beviljanden av Ehns önskemål förefintliga artiklar, eftersom jag efter det inträffade, och efter vad det avslöjade om deras uppfattning om min position, inte längre vill figurera i detta sammanhang. Kuriöst nog förklarade emellertid Friberg att det “kommer givetvis inte på fråga”. Varför? Därför att “när en författare väl gett oss rätten att publicera en text på Motpol kan den rätten inte återkallas närhelst skribenten vill”. Så är det förstås, men jag trodde självklart att Friberg skulle vara ännu mer angelägen att artiklarna togs bort än jag. Varför skulle han vilja ha dem kvar? Varför vill han att Motpol fortsätter hålla dem tillgängliga, när han redan från början så starkt vänt sig mot mig och mina åsikter och aldrig förstått Ehns intresse? Skribenten kan inte återkalla sina texter närhelt han vill, men redaktören eller den ansvarige utgivaren kan det. Friberg vill det inte. Friberg vill ha kvar mina artiklar på Motpol.

Eftersom Motpols initiativ att publicera ‘Alternativhögerns öde’ gjorde att det så att säga var jag som startade vad som blev till en debatt, borde jag ju, i enlighet med vedertagen publicistisk praxis, fått avsluta den med en slutreplik. Sammantaget, för att använda Andersens favoritord, visar Fribergs, Andersens och Steuckers agerande, föranlett av mitt ifrågasättande av den på flera sätt motsägelsefulla högeridentifikation de framhärdar i, att detta problem är större än jag trodde. Och det tyder på att min vilja till dialog med alternativhögern och den europeiska nya högern, min tro på möjligheten att påverka dem, har varit ett misstag.

.