Althögern, Motpol och jag

Det var bara det faktum att Motpols redaktör Patrik Ehn valde att återpublicera min korta artikel ‘Alternativhögerns öde’ och Daniel Friberg valde att reagera på den som gjorde att en debatt om alternativhögern uppstod på Motpol. I denna debatt har Motpol nu slutat publicera mina svar. Det visar sig att det är Friberg som ingripit för att stoppa publiceringen av mitt svar, med rubriken Den spartanska högern, på hans inlägg ‘Ställningskriget’.

Inom kort förklarade Friberg själv för mig, bland mycket annat, att anledningen var att det var “rent efterbliven smörja”. Han passade också på att klargöra att det “från första början” – det vill säga sedan 2017 – varit “en gåta” för honom att redaktören Patrik Ehn återpublicerat mina artiklar, eftersom jag är “långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol”.

Enligt Friberg var det Joakim Andersen som i egenskap av medlem av redaktionen fällde avgörandet i beslutet att inte publicera ‘Den spartanska högern’, ett inlägg där jag starkt och utförligt berömmer just honom. Jag vet inte i vilken utsträckning Andersen delar Fribergs uppfattning om detta inlägg, men han måste väl göra det i tillräcklig utsträckning för att gå på Fribergs linje i frågan om publiceringen – hur mycket detta än synes strida mot hans kommentarer på Twitter, som inleddes med det positiva omdömet att det var ett “intressant inlägg i en värdefull diskussion”.

Andersens eget bidrag till debatten, ‘Tillbaka till althögern’, har jag därefter svarat på i Joakim Andersen och högern. Vem är Andersen egentligen? Han har hörts i någon enstaka poddintervju, men någon bild av honom har åtminstone jag aldrig sett. Vet någon var han bor och verkar? Är Joakim Andersen hans verkliga namn? Det förefaller osannolikt. En gång kallade han sig i stället Joakim Holm. Länge var han, på den tiden då Motpol mest framstod som teatraliska lekstugefascister med wagnerianska pseudonymer, bara känd som “Oskorei”. Varför fortsätter han efter alla år att gömma sig i skuggorna?

Det stämmer verkligen att jag är långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol. Jag skriver huvudsakligen utifrån andra idétraditioner, använder inte alla och inte primärt Motpols begrepp, ansluter mig överhuvudtaget inte till Motpols metapolitiska projekt utöver de mycket allmänna punkter som anges som gemensamma för alla som publiceras där, är tvärtom starkt kritisk till mycket av det mer specifika innehållet, och är även kritisk mot den politiska opposition som populistnationalismen valt att bilda tillsammans med högern, som Friberg klargör att Motpol är en del av, och som han på goda grunder ifrågasätter min lojalitet mot. Även om Friberg och Andersen inte nu plötsligt mitt i debatten kan anföra något av detta som skäl för sin vägran att publicera ‘Den spartanska högern’, är det generellt helt riktigt att jag inte äger de nämnda kvalifikationerna och att det såtillvida är en gåta att Patrik Ehn velat återpublicera så många av mina artiklar.

Friberg säger vidare att ‘Den spartanska högern’ innehåller “personangrepp”, “passivt-aggressiva påhopp” på hans person. Kanske är det denna uppfattning Andersen delar? Vad Friberg här måste syfta på är min grundläggande turnering av den inledande anekdoten om kung Kleomenes i hans inlägg ‘Ställningskriget’. Jag säger att Fribergs tänkande präglas av en spartansk mentalitet, att han representerar en spartansk höger. Med de konnotationer jag antyder blir det förstås till ett slags helhetlig kritik av Friberg som högertyp. Jag säger att den spartanska högern, som inte förstår långa inlägg och nödvändigheten av sådana, är alldeles för enkel och grov.

Sådan kritik vill Friberg förstås inte se i sin egen publikation. Men det var ju alltså denna som önskade publicera ‘Alternativhögerns öde’. Jag har aldrig bett om att bli publicerad där. Och Fribergs svar till mig var, med sina brutalspartanska förenklingar, av sådant slag att de gjorde denna typ av kritik sakligt oundviklig. Vad skulle jag svara? Det jag svarade var just det som måste svaras.

Eller ogillar Andersen vad Friberg nu i sin förklaring till mig än en gång återkommer till – vad han kallar “fascismanklagelserna”? För Friberg är detta i alla fall fortfarande, och på oförändrat märkligt sätt, den mest känsliga punkten. Jag tycker att jag behandlat ämnet tillräckligt i Höger, alternativhöger, fascism och ‘Den spartanska högern’, för att inte tala om mina många äldre, kritiska inlägg om alternativhögern, men Friberg vill fortfarande inte förstå vad jag menar.

Tydligast blir detta när han i kommentarfältet till mitt första, på Motpol publicerade svar till honom – där min rubrik ‘Höger, alternativhöger, fascism’ efter några dagar ändrades till ‘Alternativhögern behöver diskuteras’ för att få bort det på Motpol så otroligt känsliga ordet “fascism” – kompletterar sina genmälen med ett rasande utfall föranlett av att jag skrivit att jag misstänkte att de på Motpol var nazister.

Varför gjorde jag det? Därför att jag, som är lätt att se och Friberg därför är väl medveten om, svarade på följande från en anonym skribent på Flashback, som ville misstänkliggöra mig för samma sak: “Varför låter du Motpol återpublicera dina inlägg när de bildsätter dem med nazistisk arkitektur? Tycker du det är okej? Jag skulle bli lite skeptisk om nån sida bildsatte nåt jag skrivit med nazikonst. Jag kanske till och med skulle misstänka att de egentligen var nazister…”.

Jag upptäckte Flashback för ett tiotal år sedan när min uppmärksamhet fästes på en lång tråd om mig. Diskussionen var positiv, jag fick ett gott intryck av detta forum, och svarade flera av deltagarna i inlägg i min enkla blogg. Inom kort förändrades tyvärr intrycket radikalt, när kloakangrepp från grova antisemiter helt förstörde diskussionen. Några av de gånger jag därefter nämnts på Flashback har det fortsatt handlat om sådana angrepp, och i synnerhet, och tragiskt nog, från personer i SD och Alternativ för Sverige, ibland på hög nivå. Jag har fått anledning att utförligt förklara mitt principiella förhållningssätt till Flashback. Oftast har jag, i den mån det, främst på grund av de relativt lättidentifierade skribenterna, varit nödvändigt, fortsatt svara i bloggen, men några få gånger har jag själv givit mig in i trådarna direkt på Flashback. Jag startade till och med en egen tråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, för att argumentera mot forumets främsta, och fatala, fel, nämligen det anonyma kloakeriet i sig.

Friberg verkar förkasta Flashback i dess helhet och betrakta det som komprometterande att överhuvudtaget skriva där. Det finns goda grunder för det, för min del inte minst det faktum att moderatorerna flera gånger. exempelvis både i min egen tråd och den tråd Friberg nu hänvisar till, ställt sig på kloakeriets sida och på groteskt sätt tagit ställning för mina debattmotståndare genom att ta bort mina inlägg, ja även inlägg av andra som varit positiva till mig; de har en radikalnationalistisk och kloakistisk agenda, och tillämpar i syfte att befrämja den inte alltid sina egna regler. Ändå vill jag inte gå så långt som Friberg. Flashback fick vid den tid jag upptäckte det Sveriges Radios journalistpris Årets Medieorm såväl som Guldspadens hedersomnämnande. Det intressanta i det nya som det i journalistiskt och debattmässigt avseende representerade var, tyckte jag, uppenbart. Jag ser Flashback som ett forum där inte minst den populistnationalistiska opinionen kan debattera på det fria sätt som den inte ofta ges möjlighet till på annat håll, och anser att man inte bara måste vända sig mot kloakeriet, utan även välkomna det värdefulla innehåll, de många inläggen på hög nivå, som ovedersägligen också finns där. Det är begripligt att man inte tar till sig det senare på grund av det förra, men att förneka det senare på grund av det förra blir ett krystat snobberi.

Så vad svarar man den nu aktuella Flashback-skribenten? En av mina artiklar om Alternativ för Sverige, ett parti som utmålades som neofascistiskt både av den politisk-korrekta opinionen och av SD, hade på Motpol försetts med en bild av Hitlers och Speers planerade, jättelika Volkshalle i Berlin. Det var givetvis en uppenbar nazistisk signal. Vad skulle Flashback-skribenten tänka, när detta dessutom förekom i en publikation som också regelmässigt betecknades som neofascistisk, där annat sådant innehåll ovedersägligen förekommit, där redaktören i likhet med AfS-ledningen blivit utesluten ur SD efter anklagelser för avvikande radikalnationalism, och där grundaren och ansvarige utgivaren har en känd radikalnationalistisk bakgrund?

Man kan givetvis inte svara att nej, Hitlers Volkshalle betyder ingenting nazistiskt. Volkshalle betyder självklart i detta sammanhang nazism och ingenting annat. Eftersom skribenten har rätt i att man borde misstänka att de var nazister, svarar man naturligtvis: “Jag är skeptisk och misstänker att de egentligen är nazister, även oavsett denna bildincident.” Detta svar är oundvikligt, men det tjänar också, med sin litet tillspetsade form, som en avväpnande ripost innan man går vidare med förklaringen till förekomsten av ens artiklar på Motpol: “Men de var såvitt jag kunde se på rätt väg under flera år. I Trumpyran kollapsade allt igen, med samarbetet med amerikanska AltRight o.s.v. Men när Patrik Ehn förra året frågade om de fick återpublicera mina artiklar pekade det ju i rätt riktning igen, och jag tänkte att det kunde bidra till att återföra dem till den tidigare vägen.”

Man fortsätter sedan med att ange skälen – de skäl jag också angivit i bland annat ‘Den spartanska högern’ och Artiklar på Motpol – till att man tillåter dem att återpublicera sina artiklar. Och man avslutar med att på följande sätt, så gott det går, försöka förklara den nazistiska bilden: “När det gäller bilden på Hitlers och Speers Volkshalle i Berlin gick Ehns intresse för nazistisk estetik utan tvekan över en gräns. Men han trodde kanske att han kunde ta sig denna frihet eftersom jag själv använt bilden i arkitekturkategorin i min blogg. Vad han troligen förbisåg var att det skedde alldeles efter och som illustration till ett inlägg om Berlins arkitektur, där jag kritiserade denna plan.” Det vill säga, man räddar Motpol, så långt det är möjligt, undan nazistmisstanken utan att förneka att man själv hyser den, vilket senare givetvis hade varit absurt efter en så uppenbart nazistisk incident (bilden byttes, efter en kommentar från en läsare, snabbt ut mot en historisk målning av Potsdam).

Friberg tycks emellertid inte förstå något alls av dessa athenska subtiliteter som Flashback-svaret kräver, inte förstå att jag kommer med det i sammanhanget absolut enda möjliga försvaret av Motpol och därmed av honom själv. I stället klampar han spartanskt på med följande: “Här har vi varit hyggliga och välkomnande, och så har du fräckheten att sitta och förtala oss på det här nesliga sättet. Skäms du inte? Och vad gör det i så fall dig till? En ‘nazistkollaboratör’?” Friberg verkar inte förstå vad som hade hänt. Att Motpol-redaktionen på eget initiativ, utan att det hade någon som helst grund i artikelns innehåll, illustrerat den med en uppenbar nazistisk bild, att detta deras eget agerande ifrågasatts, och att jag försvarat dem på det enda möjliga sättet. Och hade jag inte varit hygglig och välkomnande när de kommit med sina förfrågningar om att få återpublicera mina artiklar på begripligt kontroversiella, problematiska Motpol? När jag till och med tolererat att de satt upp mig på listan med fasta medarbetare?

I sin spartanska inskränkthet kan Friberg inte befria sig från sin vanliga erfarenhet av vad han enbart uppfattar som vänstern och dess attacker mot honom, och tror därför att mina inlägg tillhör samma kategori. Att överhuvudtaget säga att min misstanke är förtal är märkligt när hans egen organisation Nordisk Alternativhöger definierade alternativhögern som inkluderande Nordiska Motståndsrörelsen, när jag själv träffat kända nazistledare som Björn Björkqvist och Magnus Söderman i samband med att de framträtt på hans evenemang Identitär Idé, och när Joakim Andersen är, och själv beskriver sig som, medarbetare även i deras nya organisation Det fria Sveriges tidskrift Nationalisten.

Fribergs reaktion på min blotta användning av orden fascism och nazism är väl i själva verket just en sådan legitimering av “fiendens” vapen som han fördömer? Som jag försökte säga i debatten ger han ibland intryck av att ha samma inställning till denna fiendes termer, och därmed de personer som använder dem som självbeteckning, som fienden själv. Det är inte bara märkvärdigt inkonsekvent i Fribergs fall, utan också ett förhållningssätt som jag av andra skäl inte tror på. Det är fel typ av avståndstagande, innebär ett alltför enkelt, svart-vitt, absolutistisk-moralistiskt fördömande på det personliga och mänskliga planet. Inom rimliga gränser tror jag i stället på dialog. Jag vill först av allt försöka övertyga och omvända. Även en så radikal vänsterledare som Lenin förhöll sig på det sättet till de generisk-fascistiska svarthundradena i Ryssland i början av 1900-talet.

Givetvis är det inte, som Friberg svarar när jag påpekar det publicistiskt otillbörliga i att inte ta in ‘Den spartanska högern’, tillräckligt att jag kan svara i min blogg. Internätet ger tekniska möjligheter av olika slag, men garanterar verkligen inte i sig någon kommunikativ räckvidd. Eftersom jag ju inte längre kan vara med i några offentliga sammanhang efter SD:s, Expos, Nyheter Idags, DN:s, Lunds universitets och flera andras påståenden om och groteska fulciteringar av mig, är bloggen nästan helt okänd och har bara enstaka läsare. Och den är ju bara en blogg, min “privata blogg”, som Friberg avfärdande kallade den. Jag kan ju inte längre skriva någon annanstans och är ju därför numera bara en bloggare, inte någon skribent, debattör, författare eller akademiker. Jag tillhör inte den intellektuella eller politiska offentligheten, är överhuvudtaget inte en del av det offentliga samtalet, ingen “röst”. Jag räknas inte. Jag blev ju för länge sedan tvungen att fullständigt dra mig tillbaka och tystna, och fortsätter bara skriva litet för mig själv, av gammal vana, utan att någon läser mig eller bryr sig om vad jag säger. Mina följare i sociala media är av de nämnda skälen få, och endast i sällsynta undantagsfall är det någon som reagerar på de politiska inlägg jag delar där. Att inte låta mig svara på ‘Ställningskriget’ på Motpol efter att de publicerat ‘Alternativhögerns öde’ och mitt svar på Fribergs första genmäle blir ju därför ett slags publicistiskt övergrepp. Jag är helt försvarslös.

Patrik Ehn fick tillstånd att återpublicera ‘Alternativhögerns öde’ när han bad om det, liksom han, trots alla mina invändningar mot Motpol, fått det vid varje tidigare tillfälle då han hört av sig med ett sådant önskemål. Och han fick det alltså av de skäl jag tidigare redovisat; publiceringen blev ett bidrag till den dialog jag eftersträvat. Önskemålen föreföll ju också visa en öppenhet från Motpols sida för mina perspektiv. Det hedrar Ehn att han tydligen ville publicera även ‘Den spartanska högern’. Men nu utnyttjar de andra i redaktionen denna av mig beviljade återpublicering för att oemotsagda kunna fortsätta debatten och kritisera mig. Jag förstår inte hur de tycker detta beteende är acceptabelt, i den publikation som jag gett tillstånd att återpublicera så många artiklar.

Dessutom sprider de Fribergs inlägg till sina följare i sociala media, som i och för sig inte heller är särskilt många eller reagerar särskilt ofta, men i alla fall är fler och reagerar oftare än mina – men inte mina svar. De sprider till och med två översättningar som, förbluffande nog, den belgiske nyhögertänkaren Robert Steuckers helt okritiskt gjort av ‘Ställningskriget’, och som väl visar att även han, en lärjunge till Thiriart, nu delar och ställer upp på Fribergs typ av högeridentifikation. Ingen respons har kommit från Steuckers efter att jag skickade den endast på min egen blogg publicerade ‘Den spartanska högern’ till honom.

Friberg skrev att ‘Alternativhögerns öde’ inte underbygger sin slutsats, och att han inte läst de många andra artiklar av mig vars argumentation, som jag svarade, denna korta snuttartikel, av Ehn utvald för separat publicering, bara utgör en liten tillämpning av och tillsammans med vilka den i verkligheten bildar en stor och sammanhängande helhet. Men en bekant, som möjligen är mer förtrogen med Friberg än jag, trodde att dennes ovanliga ingripande med ett genmäle berodde just på att han hade läst dessa andra artiklar, och att han därför nu ville protestera mot en under flera år utvecklad argumentation mot hela populistnationalismens högeridentifikation och uppgivande av “bortom höger och vänster”-linjen. Annars skulle Fribergs reaktion, tyckte min bekant efter Fribergs första svar, varit overkill.

Jag har svårt att bedöma detta. Det är förstås inte uteslutet att han har rätt. Kanske skulle det då rentav också kunna vara så att publiceringen av just ‘Alternativhögerns öde’, efter att ovanligt lång tid gått sedan Ehn senast hörde av sig, och dessutom, vid samma tid, av Radikalnationalistisk invandringskritik, en annan artikel som inte kan ha fallit Friberg och hans vanliga läsare på läppen, var ett sätt att motivera ett ingripande och få bort mig från Motpol. Det kunde vara svårt att förstå varför de annars skulle velat publicera dessa artiklar. Ändå tror jag inte riktigt på denna sista tolkning, eftersom Ehn verkar genuint intresserad även av mina artiklar av denna typ.

Hursomhelst är jag nu givetvis borta från det intressanta men redan från början på flera sätt principiellt begränsade och problematiska projekt som är Motpol. Jag ville att de dessutom skulle avpublicera samtliga mina 33 där förefintliga artiklar, eftersom jag efter det inträffade, och efter vad det inträffade avslöjade om deras uppfattning om min position, inte längre vill figurera i detta sammanhang. Kuriöst nog förklarade emellertid Friberg att det “kommer givetvis inte på fråga”. Varför? Därför att “när en författare väl gett oss rätten att publicera en text på Motpol kan den rätten inte återkallas närhelst skribenten vill”. Så är det förstås, men jag trodde självklart att Friberg skulle vara ännu mer angelägen att artiklarna togs bort än jag. Varför skulle han vilja ha dem kvar? Varför vill han att Motpol fortsätter hålla dem tillgängliga, när han med rätta anser att jag är så okvalificerad och att det är en sådan gåta att Ehn publicerat dem? När han nu så starkt vänder sig mot mig och mina åsikter?

Sammantaget, för att använda Andersens favoritord, visar det här agerandet från Friberg, Andersen och Steuckers, föranlett av mitt ifrågasättande av den på flera sätt motsägelsefulla högeridentifikation de framhärdar i, att detta problem är större än jag trodde. Och att min vilja till dialog med alternativhögern och min tro på möjligheten att påverka den kan ha varit ett misstag.

0 Responses to “Althögern, Motpol och jag”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi