Vi kallade ”Mäster Olof” ett arbete av värde, och detta omdöme rubbas icke, om vi också med allt fog kan göra anmärkningar mot arbetets idé och mot vissa enskildheter. Det är i sceniskt avseende byggt med mycken säkerhet och äger verkligt, dramatiskt liv. Pesonerna är inga abstraktioner, framställningen lider icke av uppstyltning, och intresset är under hela den långa tid, som uppförandet på Nya Teatern kräver, fängslat.
Olaus Petri var som reformator en zelotnatur, och historien vittnar, att hans iver ådrog honom vedervärdigheter av många slag samt att han även, på ett ännu till sin rätta beskaffenhet outrett sätt invecklad i eller snarare endast under biktens förtroende medveten om stämplingar mot konung Gustaf, av denne omilt behandlades. För en dramaturg lämnar hans liv ett gott ämne. Den storartade bakgrunden bildas av brytningen mellan den gamla och nya tron, hierarkins fall och det fasta statsskickets uppbyggande genom Gustaf Vasa. En ädel, kämpande andes ofta oundvikliga ensidighet, röjande ett övermod, som i övermått av eld äger sin grund, har ofta av tragiska skalder behandlats på ett sätt, som kommit oss att beundra den stridande ivraren, även när hans ”hybris” bragt honom till sammanstötningar med gällande rätt och låtit hans strävan kantra mot tingens naturliga ordning. Allt beror nu på hur ämnet uppfattas av herr Strindberg.
Det finns i mäster Olofs person en verklig, inre utveckling; vi ser, hur han förs längre och längre. I den vackra och djuptänkta scen, som öppnar dramat, finner vi honom ännu med sina scholares inövande Tobiae Comoedia i en korsgång nära klosterkyrkan i Strängnäs. Det fridfulla livet under gamla förhållandens skydd har ännu för honom lockningar, änskönt han är djupt berörd av reformationens tankar. När hans broder Laurentius, själv icke en handlingens man, uppmanar honom att begynna striden, visar mäster Olof sig icke blind för den våda, som rubbandet av sakernas gamla skick kunde medföra för det andligen omyndiga folket, som ”en tid komme att bliva utan tak över huvudet”, han inser, att han skall komma ”förargelse” åstad. Och när han sedan, högtidligt manad av brodern och driven av andans makt, bryter med den gamla religionen, får han erfara och pröva folkets oförstånd, vedersakarnas fanatiska hätskhet och – smärtsammast av allt – moderns ovilja och sorg. Vid denna moder är han innerligt fäst. ”Bed mig icke”, säger han henne, ”ty en mors bön kan fresta änglar i himmeln till avfall”. Men sanningens makt bjuder Olof att offra även varje hänsyn till den kortsynta, trångsinta och vid de gamla föreställningarna fastvuxna moderns böner; det sjuder inom honom, och i hans kamp för idén blandar sig kärleken till kampen för kampens egen skull, ett drag som utmärker omdanarnaturer på det andliga området. ”Det var icke segra jag ville, det var striden”, säger han en gång, och längre fram yttrar han till sin egen broder, som nu står på hans motståndares sida: ”Vi är alltså fiender! Jag behöver sådana, ty de gamla har gått.”
I sammanhang härmed må nämnas, att författaren förstått att på ett mycket verksamt sätt ställa Olaus och Laurentius i kontrast; deras olika lynnen avspeglar sig därigenom klarare. Laurentius är en ackommodationernas man, Olaus den hänsynslösa stridens, och naturernas skiljaktighet visar sig ock i deras olika sätt att bedöma konung Gustaf. Men även förhållandet till Kristina bidrar att giva oss inblick i mäster Olofs skaplynne. Denna ädla kvinna har med hjärtats instinkt slutit sig till honom under en tid, då modern och folket tävlade att göra hans liv bittert; oförvillad av alla larmande röster har den klartänkta, offervilliga Kristina hängivit sig åt Olof och hans åsikter.
Hur blir hon lönad av Olof själv? På ett sätt som ofta måste bereda henne tunga lidanden. Hos tankens och handlingens kämpar, vilka ej alltid är ägnade att omkring sig skapa huslig lycka, var det kanske i forna tider än mer vanligt än nu att betrakta kvinnan som ett jollrande barn, oförmöget att följa högre andars flykt. Mäster Olof, vilken dock stundom röjer en djupare, ädlare uppfattning, är ej fri från detta fel, och kärvheten av hans beteende mot makan blir stundom pinsam [obehaglig]; vi tillräknar dock icke detta författaren som ett fel, vi tror snarare, att hans psykologiska blick även här sett ganska rätt, och något av reformatorns ofördragsamhet blandar sig ganska följdriktigt jämväl i mäster Olofs sätt att behandla Kristina.
Det är samme man, som – åter ett fint drag i herr Strindbergs teckning – vid sorgen över moderns död förklarar sin smärtas yttringar bero på ”svaghet, kanske också gammal tillgivenhet och tacksamhet” men ingalunda på blodsförhållandets makt: idéns man är alltid benägan att underskatta blodsbandets betydelse, han lever i andra rymder än andra dödliga, och de ”tillfälliga” förhållandena, vilka ensamt av den jordiska födelsen betingas, anses av honom ända därhän underordnade, att de knappt kan tagas med i räkningen. Renan har icke alldeles utan skäl anmärkt detta drag som kännetecknande för många religiösa reformatorer. Själva den naturgrund, vid vilken människovarelsen är fäst, har icke för dessa andens män mycket betydelse; åtminstone vill de icke medgiva det.
Stormande framgår mäster Olof, vid moderns dödsbädd driver han ut munkarna, helgonskrin kastar han till marken, och mot kungen uppträder han som upprorsmakare. Spänningen mellan Gustaf Vasa och honom beror helt naturligt därpå, att Gustaf huvudsakligen betraktar reformationen från politisk, Olof från religiös synpunkt; konungen vill, blott han når sitt närmaste mål, en förändrad maktfördelning genom den påviska kyrkans krossande och riksinkomsternas stadgande, icke gå alltför bröstgänges till väga med de gamla kyrkobrukens avskaffande, något som åter för Olaus är en huvudsak.
Till de redan anförda grunderna för sammanstötningen mellan Gustaf och mäster Olof sluter sig i herr Strindbergs skådespel andra av betydande vikt. Vederdöparna har bedrivit sina anslag i riket. ”Denna sekt”, säger Svedelius i sin teckning av Olaus Petri, ”betecknade icke blott en egen uppfattning av vissa delar utav religionens lära, enkannerligen dopets sakrament, men vederdöparna var för sin tid något dylikt som i våra dagar det folk, som kallas kommunister. Deras strävande gick ej till reformation men till verklig förstörelse av all kyrklig och även borgerlig ordning.”
Ur historisk synpunkt är det icke någon omöjlighet, att Olaus Petri, utan att i bottnen gilla vederdöparnas åtgöranden, stundom kunnat gynna dem, efter de var bundsförvanter i striden mot katolicismen. En sådan vederdöpare har herr Strindberg med stor sympati och verklig genialitet framställt i Gert Bokpräntares figur. Vi lägger icke herr Strindberg till last, att han sökt framställa de ideala bevekelsegrunder, vilka kunnat driva denne omstörtningsman i hans kamp mot det bestående statslivet; dramaturgen har skyldighet att sätta sig in i alla sina handlande personers högre motiv, och en vacker kärlek till de lidande och undertryckta har väl ock här medverkat att giva bilden dess nuvarande utseende. Men visserligen har sympatin varit alltför stark, och detta har, som vi snart skall se, medfört olägenheter med avseende på styckets verkliga tragik.
Herr Strindbergs lynne är ytterst negativt, och just därför har han med synnerlig förkärlek tecknat de nedbrytande rörelsernas målsman. Gert är ironisk och bitter, modig och hänsynslös; han hör till dessa demokratins jesuiter, för vilka ändamålet helgar alla medel; men ett ädelt patos blandar sig i hans bitterhet: han är ingen bedragare, han är en fanatiker. Som kommunistisk visionär ser han i en andlig pingsthänryckning stora syner; han hör till de farliga drömmare, vilka tror, att allt är vu nnet, om allt spillras. Denna revolutionära figur har författaren med stor konst höjt till en typ; då han låter honom säga: ”Jag heter den förkastade ängeln, som tio tusen gånger skall gå igen, jag heter satan, därför att jag älskade er högre än mitt liv, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista”, så växer Gerts individuella bild ut till en kollektivpersonlighet, till vars etsande bitterhet hela sekels arbeten har lämnat tillskott.
Det må vara, att i Gerts yttrande ligger ett misskännande av Luthers verkliga och positiva betydelse; för den saken kan herr Strindberg icke närmast här själv ställas till rätta, ty orden är lagda i Gerts mun, och för honom var Luther stor just som undanrödjare, förkastlig därför att han stannade på halva vägen. Tidsåldrarnas samlade hat och negativitet pulserar i Gert, som därigenom onekligen vidgas till en stor gestalt av symbolisk art. Denna personlighet, i vars lynne herr Strindberg klokt blandat drag av mänsklig svaghet särskilt vid teckningen av hans själviska kärlek till dottern, som (ett lyckligt grepp!) av den samhällsnedbrytande fadern bestämts till nunna, på det hon måtte räddas undan stormarna – denna märkliga personlighet får stort inflytande över mäster Olof.
I början är Olof tveksam: ”Är det åt Gud eller satan han går ärende?” spörjer han om Gert; han uppträder sedan mot denne och ställer sig på kungens sida. Men när Gustaf alltmer framträder såsom driven av politiska, icke av blott religiösa bevekelsegrunder och med kungligt maktbud söker stäcka Olofs nit, samt då vidare folhopens förföljelser mot Kristina och moderns ofördragsamhet alltmer förbittrat zelotens sinne, då begynner han, förebrående sig att av orena klokhetsskäl ha fallit undan för en världslig härskare, alltmera lyssna till Gert och drivs slutligen av sin frihetsiver att deltaga i en sammansvärjning, vars mål är kungamord. Saken upptäcks, Olof fängslas, ställes på skampallen i kyrkan, gör där avbön och får av Gert, som förs till döden, det smädliga namnet avfälling.
Om kardinal de Retz, vars minnen Dumas père friskt lånade till sina musketörer,
Olle Bengtsson 