Jan Olof Bengtsson

Photo: Intercollegiate Studies Institute

“George A. Panichas, the dean of conservative literary critics, taught for many years at the University of Maryland. After serving an apprenticeship with then-editor David Collier as a book review editor, he became the editor of Modern Age in 1983. His editorship has ensured the continuation of the journal’s reputation as the “principal quarterly of the intellectual Right” by publishing in its pages eminent literary scholars, political theorists, philosophers, historians, theologians, and cultural commentators from across the disciplines. A man who sets for himself an exacting daily schedule that reserves many hours for the work of thinking and writing, Dr. Panichas has produced tremendous work on figures such as Simone Weil, Irving Babbitt, Joseph Conrad, and Dostoevsky, [and] his frequent essays in cultural criticism…mark him as one of the foremost moralist critics of the latter half of the twentieth century.”  Intercollegiate Studies Institute

I am embarrassed to recall that I never wrote the article on European conservatism for Modern Age which Mr Panichas kindly asked me to write. But see my review of his The Critical Legacy of Irving Babbitt in Humanitas, Vol. XII, No. 2, 1999.

Jag önskar att jag kunde dela entusiasmen över Stefan Zweig, men förmår det inte riktigt. Förlaget Ersatz gav härom året ut Die Welt von Gestern. Erinnerungen eines Europäers  i reviderad svensk översättning – boken utgavs första gången i Stockholm under andra världskriget. Många har därför återupptäckt honom, och beundran är stor bland Europavänner, inte minst sådana som ett århundrade efter första världskrigets utbrott ser 1900-talet som katastrofalt för vår världsdel och som blickar tillbaka med större eller mindre saknad på det samhälle och den kultur som i så hög grad förstördes med början i detta krig.

Just nu rullar också en film av Wes Anderson, The Grand Budapest Hotel, som sägs vara direkt inspirerad av Zweigs memoarer. Vad som har drag av en europeisitisk Zweigvurm sprider sig i vissa kretsar.

Utan tvekan säger Zweig en hel del väsentligt om Europa – även på annat håll än i Världen av igår. Och hans skildring av de krafter han urskiljer som dem som bröt ned hans ungdoms Europa förblir viktiga, och gör i förening med hans eget tragiska levnadsöde fortfarande ett starkt intryck.

Men det räcker inte. För mig framstår Zweig i alltför hög grad som en typisk modernist i sin generation. Inte enbart, men just i alltför hög grad. De strömningar han formades av är inte dem som främst skapade och bar upp det Europa vars förlust han sörjer. Signifikativt nämner det svenska förlaget memoarernas “kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud”. En annan vän var den paradigmatiske politiske romantikern Romain Rolland. Själv började han sin litterära bana som symbolistisk poet.

Det sekelskiftets Wien Zweig älskar är det vi sedan länge känner främst från modernismens liebhabrars många skildringar, i Zweigs egen efterföljd – ett Wien som pekar framåt, inte bakåt mot de traditioner som format det gamla Europa. Och finner vi inte samma problem också i hans kända biografi över Marie Antoinette, ett verk där djupare skikt i det gamla Europa utforskades? Måste inte mot dess förtjänster vägas den överdrivna freudianska svartmålningen av kungen? Dess innebörd är inte oväsentlig för förståelsen av Zweig.

De yttre miljöer i vilka Zweig rörde sig, inte minst i sin ungdom, och som jag antar att Andersons film i hög grad framhäver, var inte huvudsakligen formade av hans egna estetiska strömningar. Budapest Hotels exteriör tycks exempelvis bära arkitektoniskt vittnesmål om andra ideal och värderingar. I jämförelse med dem rör sig Zweig redan ut mot formlösheten. Hans modernism bereddes eller tog sig plats inom detta verkliga Alteuropa eller dess skapelser, men låg inte till grund för det. Zweig möjliggjordes av Europa, men hans egna ideal var inte alltid självklart förenliga med det. Europa var och förblir naturligtvis en definitionsfråga.

Vi står inför ett slags optisk illusion: vi tillskriver Zweig även sådant han i verkligheten inte stod för. Tvärtom markerar han alltifrån början av memoarerna, samtidigt som han beskriver dem, ofta ett avstånd till distinkta europeiska element i sin förlorade värld – ja, ett avståndstagande från dem. Vi finner i verkligheten en tämligen typisk 1900-talssensibilitet, med flera idag alltför lätt förutsägbara inslag.

Visst kan Zweig åberopas som stöd för Europatanken. Ja, det är glädjande att så sker, såtillvida som många läser in mer hos honom än vad som faktiskt finns där, sådant som han inte själv representerar. En mer allmän bild av åtminstone en sida av det gamla Europa får fäste, som kanske kan befrämja en rekonstruerande fantasi. Inte minst bör väl filmen, i mer populär form, kunna bidra till detta. Men för Europas räddning krävs betydligt mer djupgående grepp.

Zweigs modernism, om jag får uttrycka mig så svepande, skapade en del stor konst, inte minst inom lyriken. Men generellt är den radikalromantiska konstreligion han inte är opåverkad av naturligtvis fullständigt ohållbar, en ren illusion; det dröjde inte länge innan det blev uppenbart i vilken ringa utsträckning konsten själv kunde förnyas genom den, för att inte tala om Europa i övrigt. I vissa avseenden pekade den i själva verket fram mot aspekter av de hotande krafter han annars delvis tydligt kunde urskilja.

Skönhetsvärdena såväl som de övriga bärande kulturella traditionerna i Europa före det första världskriget hade annat ursprung. Det är dessa källflöden vi idag måste försöka hitta tillbaka till och åter inspireras av, bortom kulturradikalism, förytligad tidigmodernistisk esteticism, nostalgi och sentimentalitet – de källflöden som ensamma kan inspirera verklig nyskapelse. Om Zweig på något sätt kan kopplas till detta, kan bli en ingång till en fördjupad förtrogenhet med det essentiella europeiska arvet, kan dagens förnyade Zweigintresse få verkligt värde och Zweigs europeiska delsanningar förenas med en bärkraftig helhet.

Viktig ny bok om honom kommer snart.

1  2

Hur har författaren velat teckna betydelsen av mäster Olofs avbön? Mycket avsiktligt eller oavsiktligt dunkel höljer syftet, men vi måste söka skaffa oss insikt däri, ty därpå beror skådespelets innersta mening, däri ligger dess kärna. Svaret ställer sig vid en närmare undersökning, vilken vi sökt göra så samvetsgrant som möjligt och med verklig benägenhet att göra författaren rättvisa, icke så gynnsamt, som vi skulle ha önskat. Den oklarhet, som herr Strindberg här visar, är för övrigt själv ett stort fel.

Olaus har i sin strävan gått till väga med ovist, ja till sist med brottsligt nit. Är avbönen att fatta som en rening, eller har Gert till äventyrs enligt herr Strindbergs mening rätt, och sviker Olof genom återkallelsen vad han själv innerst anser vara riktigt? Och om mäster Olof verkligen begick ett avfall, låg detta däri, att han underordnade sin religiöst reformatoriska verksamhet under konungens hänsyn till statsklokhetens krav, eller däri, att han avstod från att predika rebellion och fullfölja vederdöparens förstörelseverk?

Trenne omständigheter tvingar oss att antaga författarens mening hava varit den, att Olof bort hängiva sig åt Gerts och hans vänners sak. För det första har herr Strindberg låtit mycken tonvikt falla på Gerts på skampallen till Olof ställda förmaning att aldrig förneka deras gemensamma sak samt här framställt Gert som en helig martyr för frihet och rättvisa. För det andra ser vi i det sätt, varpå herr Strindberg låter marsken yttra sig, en bekräftelse på vår förmodan. Det är oss icke obekant, att mången ytlig betraktare just i marskens ord kan se en antydning, att mäster Olofs avbön är att betrakta som en rening. Vi delar ej denna uppfattning. Ty väl säger marsken, att Olof genom sin avbön vann en seger över sig själv; men dels är marsken av herr Strindberg tecknad som en adlig partiman, och detta berövar hans yttrande dess anspråk på allmän giltighet: han kan ju även i detta fall ha varit förblindad av sitt partis intressen; dels kan det vara skäl att närmare tillse, vilka grunder enligt Lars Siggesons mening bör bestämma Olof till avbönen.

Till att börja med säger han det vara opraktiskt att ”gå omkring och säga sanningar; jag ville också bygga en liten himmel här på jorden, naturligtvis på andra grunder än ni, men jag tog snart mitt förnuft till fånga och slog bort hjärnspökena”. Tydligen är det marsken, som här tecknas med mörka färger; den gamle mannens misstro till sin ungdoms drömmar är knappt något, som författaren kunnat finna efterföljansvärt. Det unga hjärtats drömmar är heliga: Lars Siggesons kloka varning mot dessa drömmar innebär för Olof en frestelse att svika sitt ideal.

Marsken säger vidare: ”Ni predikar frihet och störtar tusenden i självsvåldets slaveri.” Dessa ord äger sanning, men Olof visste ju från begynnlsen, att han skulle ”komma förargelse åstad”, att många måste lida, när hans verk skulle genomföras, och ivraren kan knappast i ett ögonblick ha ändrat sin uppfattning av detta lidandes sorgliga nödvändighet för sanningens seger. Vidare hänvisar marsken till den framgångsrika verksamhet, mäster Olof var kallad att som medborgare, präst och lärare utöva. Detta låter vackert och är även i marskens mun fullkomligt allvar; men hur skulle mäster Olof kunna tro, att hans verksamhet, därest han svek sin övertygelse, verkligen i något av dessa avseenden skulle kunna bli välsignelserik? Nej, även i dessa marskens påminnelser ligger, enligt författarens mening, för Olof en frestelse. Slutligen påminner Lars Siggeson herr Olof om dennes plikter mot den olyckliga makan. Men icke ens hänsyn till en älskad kvinna bör kunna förmå en verklig man att svika vad han trott vara sin sändning. Därför här ånyo en frestelse!

Ytterligare och för det tredje ligger i den snillrikt uppfunna scen, där den unge Vilhelm säger farväl åt mäster Olof, vilken enligt hans förmenande nu skall gå i döden för sin övertygelse, ett bevis på att avbönen enligt författarens tanke är ett avfall. Vilhelms sköna, hänförda ord bör alldeles förkrossa mäster Olof, som vet sig ha avfallit: de ha däri sin betydelse, de är, de måste vara därtill avsedda. Också heter det sedan, att Olof ”slagen lutar sig mot skampallen”, och fördömande ljudar längst ur kyrkan ordet ”avfälling!”

Till ett annat resultat kan man svårligen komma. Men därmed framskymtar ock ur alla kringsvepta dimmor författarens egen negativitet, och den radikala sönderbrytningen av icke endast tillfälliga men väsentliga samhällsformer har här en poetisk målsman. Den märkliga brist på sympati, varmed Gustaf Vasa är tecknad, är ägnad att förhöja detta intryck av författarens tänkesätt. Bitterheten är nu en gång herr Strindbergs sak, och enskilda, rent personliga uttryck av densamma giva sig på flera ställen till känna, såsom i den rusige danskens tal om förnuftet som ”den Klippe, der hindrer Religionen at drage in gennem Hjertet”, i marskens yttrande om dalkarlarna, ”som så ofta hört sitt lov sjungas, att de kalla sin råa oförskämdhet för gammal svensk ärlighet”, vilka ord ej otydligt syfta på en tidskriftsförfattares för flera år sedan fällda och ett visst uppseende samt jämväl ett poetiskt genmäle framkallande uttryck om Engelbrekt. Skulle ej också Gustafs ord om ”uggleboet Uppsala” stämma väl tillsammans med en viss kulturhistorisk författares ovilja mot vissa obehagliga, från uppsaliensiska historieforskare utgångna kritiker?

Såsom en dramatisk oriktighet må ock anmärkas, att den gamla ordningens, katolicismens vänner är tecknade med alltför oblandat mörka färger. Vidare är ”adelsmannens” hela uppträdande, om ock rätt kostligt, alltför modernt till uttryck och hållning för att rätt passa i stycke med den skildrade tiden.

Men trots de anmärkningar, vilka vi gjort både mot styckets idé och syfte samt vissa enskildheter, fasthålla vi vårt påstående, att detta arbete är av betydande dramatiskt värde. Vår analys av mäster Olofs och Gerts personligheter vittnar, att författaren i bägge på skickligt sätt blandat motiven och låtit dessa män framstå som bilder med verkligt, ej blott konstgjort liv.

En verklig personlighet är ock Kristina; vi skulle vilja tillägga, att hon är en av de skönaste bland de kvinnobilder, som framträtt på svensk scen. Förträffligt är hela hennes förhållande till Olof tecknat i alla dess skiftningar av hult, öppet förtroende till honom och hans sak, av kvinnlig ömhet, av sårad kärlek och värdighet, av trofast, aldrig slocknande hängivenhet. Herr Strindberg har här givit en vacker teckning av ett rikt, fint själsliv, fullt av kvinnlig och tillika allmänt mänsklig sanning och skönhet. Ädelt är hennes sanningsbegär: ”Låt mig bäva hellre än att plågas av detta ohyggliga lugn! Säg mig sanningen, jag måste veta den, annars vänder jag mig till någon annan!” Fast är hennes kvinnliga tillit till Olof; hennes klara blick ser genast, att han icke är något mörkrets barn, hon känner det med personlig instinkt: ”Du har aldrig sagt mig, vem Luther är, men är Olof hans apostel, då är Luther stor.”

Hon vill som en äkta kvinna dela sin makes själsliv, och hon lider, när hon ej får det. Hennes värdighet uppreser sig mot den skymfliga behandling, Olofs mor låter henne undergå. I tysthet lidande av folkets förakt, omtalar hon ej för Olof de förföljelser, vilka drabbat henne, förrän i ett ögonblick av rörelse och när dessa förföljelser för tillfället redan är förbi. Mannens hårdhet gör henne tillbakadragen, och det kommer en stund, då hon i sin djupa sorg utbrister: ”Vem har sagt, att man skall vara lycklig?” Blir Olofs strävhet för stor, så döljer den förnärmade kvinnan sin inre glöd under ytttre kyla: även hon har sin blyga stolthet, och denna har blivit för hårt kränkt. Men är Olof i fara, då frambryter ånyo hennes ömhet i omotståndlig makt. Många fina smådrag har herr Strindberg inlagt i Kristinas karaktär; den man, som danat en sådan gestalt, har rätt till erkännande och tack.

Utom de lyckade humoristiska moment, vilka i skådespelet förekommer, finns där många sköna yttranden och uttryck. Förtjusande är detta samtal mellan Kristina och Olof:

Kristina: Varför har du alltid rätt, Olof? Kan du säga mig det?

Olof: Därför, min vän, att jag vet det roar dig att ge mig rätt!

Kristina: Nu har du återigen rätt.

Djupsinnigt inpassat i dialogen är Kristinas uttryck: ”det är ju ljusan dager”, givet som förklaring därpå, att hon släckt de vigda ljusen vid dödslägret, men av Olaus och Laurentius hänfört till reformationens uppgångna dager. Och av stor, enkel fägring är Kristinas ord till den sovande maken: ”Varför är jag icke sömnen, att du flydde till mig, då du är trött av striden!” Detta är poesi.

Och härmed är vår framställning av herr Strindbergs skådespel avslutad; teckningens utförlighet har sin förklaring i vår delvis rätt höga uppskattning av arbetet.

1

Vi kallade ”Mäster Olof” ett arbete av värde, och detta omdöme rubbas icke, om vi också med allt fog kan göra anmärkningar mot arbetets idé och mot vissa enskildheter. Det är i sceniskt avseende byggt med mycken säkerhet och äger verkligt, dramatiskt liv. Pesonerna är inga abstraktioner, framställningen lider icke av uppstyltning, och intresset är under hela den långa tid, som uppförandet på Nya Teatern kräver, fängslat.

Olaus Petri var som reformator en zelotnatur, och historien vittnar, att hans iver ådrog honom vedervärdigheter av många slag samt att han även, på ett ännu till sin rätta beskaffenhet outrett sätt invecklad i eller snarare endast under biktens förtroende medveten om stämplingar mot konung Gustaf, av denne omilt behandlades. För en dramaturg lämnar hans liv ett gott ämne. Den storartade bakgrunden bildas av brytningen mellan den gamla och nya tron, hierarkins fall och det fasta statsskickets uppbyggande genom Gustaf Vasa. En ädel, kämpande andes ofta oundvikliga ensidighet, röjande ett övermod, som i övermått av eld äger sin grund, har ofta av tragiska skalder behandlats på ett sätt, som kommit oss att beundra den stridande ivraren, även när hans ”hybris” bragt honom till sammanstötningar med gällande rätt och låtit hans strävan kantra mot tingens naturliga ordning. Allt beror nu på hur ämnet uppfattas av herr Strindberg.

Det finns i mäster Olofs person en verklig, inre  utveckling; vi ser, hur han förs längre och längre. I den vackra och djuptänkta scen, som öppnar dramat, finner vi honom ännu med sina scholares inövande Tobiae Comoedia i en korsgång nära klosterkyrkan i Strängnäs. Det fridfulla livet under gamla förhållandens skydd har ännu för honom lockningar, änskönt han är djupt berörd av reformationens tankar. När hans broder Laurentius, själv icke en handlingens man, uppmanar honom att begynna striden, visar mäster Olof sig icke blind för den våda, som rubbandet av sakernas gamla skick kunde medföra för det andligen omyndiga folket, som ”en tid komme att bliva utan tak över huvudet”, han inser, att han skall komma ”förargelse” åstad. Och när han sedan, högtidligt manad av brodern och driven av andans makt, bryter med den gamla religionen, får han erfara och pröva folkets oförstånd, vedersakarnas fanatiska hätskhet och – smärtsammast av allt – moderns ovilja och sorg. Vid denna moder är han innerligt fäst. ”Bed mig icke”, säger han henne, ”ty en mors bön kan fresta änglar i himmeln till avfall”. Men sanningens makt bjuder Olof att offra även varje hänsyn till den kortsynta, trångsinta och vid de gamla föreställningarna fastvuxna moderns böner; det sjuder inom honom, och i hans kamp för idén blandar sig kärleken till kampen för kampens egen skull, ett drag som utmärker omdanarnaturer på det andliga området. ”Det var icke segra jag ville, det var striden”, säger han en gång, och längre fram yttrar han till sin egen broder, som nu står på hans motståndares sida: ”Vi är alltså fiender! Jag behöver sådana, ty de gamla har gått.”

I sammanhang härmed må nämnas, att författaren förstått att på ett mycket verksamt sätt ställa Olaus och Laurentius i kontrast; deras olika lynnen avspeglar sig därigenom klarare. Laurentius är en ackommodationernas man, Olaus den hänsynslösa stridens, och naturernas skiljaktighet visar sig ock i deras olika sätt att bedöma konung Gustaf. Men även förhållandet till Kristina bidrar att giva oss inblick i mäster Olofs skaplynne. Denna ädla kvinna har med hjärtats instinkt slutit sig till honom under en tid, då modern och folket tävlade att göra hans liv bittert; oförvillad av alla larmande röster har den klartänkta, offervilliga Kristina hängivit sig åt Olof och hans åsikter.

Hur blir hon lönad av Olof själv? På ett sätt som ofta måste bereda henne tunga lidanden. Hos tankens och handlingens kämpar, vilka ej alltid är ägnade att omkring sig skapa huslig lycka, var det kanske i forna tider än mer vanligt än nu att betrakta kvinnan som ett jollrande barn, oförmöget att följa högre andars flykt. Mäster Olof, vilken dock stundom röjer en djupare, ädlare uppfattning, är ej fri från detta fel, och kärvheten av hans beteende mot makan blir stundom pinsam [obehaglig]; vi tillräknar dock icke detta författaren som ett fel, vi tror snarare, att hans psykologiska blick även här sett ganska rätt, och något av reformatorns ofördragsamhet blandar sig ganska följdriktigt jämväl i mäster Olofs sätt att behandla Kristina.

Det är samme man, som – åter ett fint drag i herr Strindbergs teckning – vid sorgen över moderns död förklarar sin smärtas yttringar bero på ”svaghet, kanske också gammal tillgivenhet och tacksamhet” men ingalunda på blodsförhållandets makt: idéns man är alltid benägan att underskatta blodsbandets betydelse, han lever i andra rymder än andra dödliga, och de ”tillfälliga” förhållandena, vilka ensamt av den jordiska födelsen betingas, anses av honom ända därhän underordnade, att de knappt kan tagas med i räkningen. Renan har icke alldeles utan skäl anmärkt detta drag som kännetecknande för många religiösa reformatorer. Själva den naturgrund, vid vilken människovarelsen är fäst, har icke för dessa andens män mycket betydelse; åtminstone vill de icke medgiva det.

Stormande framgår mäster Olof, vid moderns dödsbädd driver han ut munkarna, helgonskrin kastar han till marken, och mot kungen uppträder han som upprorsmakare. Spänningen mellan Gustaf Vasa och honom beror helt naturligt därpå, att Gustaf huvudsakligen betraktar reformationen från politisk, Olof från religiös synpunkt; konungen vill, blott han når sitt närmaste mål, en förändrad maktfördelning genom den påviska kyrkans krossande och riksinkomsternas stadgande, icke gå alltför bröstgänges till väga med de gamla kyrkobrukens avskaffande, något som åter för Olaus är en huvudsak.

Till de redan anförda grunderna för sammanstötningen mellan Gustaf och mäster Olof sluter sig i herr Strindbergs skådespel andra av betydande vikt. Vederdöparna har bedrivit sina anslag i riket. ”Denna sekt”, säger Svedelius i sin teckning av Olaus Petri, ”betecknade icke blott en egen uppfattning av vissa delar utav religionens lära, enkannerligen dopets sakrament, men vederdöparna var för sin tid något dylikt som i våra dagar det folk, som kallas kommunister. Deras strävande gick ej till reformation men till verklig förstörelse av all kyrklig och även borgerlig ordning.”

Ur historisk synpunkt är det icke någon omöjlighet, att Olaus Petri, utan att i bottnen gilla vederdöparnas åtgöranden, stundom kunnat gynna dem, efter de var bundsförvanter i striden mot katolicismen. En sådan vederdöpare har herr Strindberg med stor sympati och verklig genialitet framställt i Gert Bokpräntares figur. Vi lägger icke herr Strindberg till last, att han sökt framställa de ideala bevekelsegrunder, vilka kunnat driva denne omstörtningsman i hans kamp mot det bestående statslivet; dramaturgen har skyldighet att sätta sig in i alla sina handlande personers högre motiv, och en vacker kärlek till de lidande och undertryckta har väl ock här medverkat att giva bilden dess nuvarande utseende. Men visserligen har sympatin varit alltför stark, och detta har, som vi snart skall se, medfört olägenheter med avseende på styckets verkliga tragik.

Herr Strindbergs lynne är ytterst negativt, och just därför har han med synnerlig förkärlek tecknat de nedbrytande rörelsernas målsman. Gert är ironisk och bitter, modig och hänsynslös; han hör till dessa demokratins jesuiter, för vilka ändamålet helgar alla medel; men ett ädelt patos blandar sig i hans bitterhet: han är ingen bedragare, han är en fanatiker. Som kommunistisk visionär ser han i en andlig pingsthänryckning stora syner; han hör till de farliga drömmare, vilka tror, att allt är vu nnet, om allt spillras. Denna revolutionära figur har författaren med stor konst höjt till en typ; då han låter honom säga: ”Jag heter den förkastade ängeln, som tio tusen gånger skall gå igen, jag heter satan, därför att jag älskade er högre än mitt liv, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista”, så växer Gerts individuella bild ut till en kollektivpersonlighet, till vars etsande bitterhet hela sekels arbeten har lämnat tillskott.

Det må vara, att i Gerts yttrande ligger ett misskännande av Luthers verkliga och positiva betydelse; för den saken kan herr Strindberg icke närmast här själv ställas till rätta, ty orden är lagda i Gerts mun, och för honom var Luther stor just som undanrödjare, förkastlig därför att han stannade på halva vägen. Tidsåldrarnas samlade hat och negativitet pulserar i Gert, som därigenom onekligen vidgas till en stor gestalt av symbolisk art. Denna personlighet, i vars lynne herr Strindberg klokt blandat drag av mänsklig svaghet särskilt vid teckningen av hans själviska kärlek till dottern, som (ett lyckligt grepp!) av den samhällsnedbrytande fadern bestämts till nunna, på det hon måtte räddas undan stormarna – denna märkliga personlighet får stort inflytande över mäster Olof.

I början är Olof tveksam: ”Är det åt Gud eller satan han går ärende?” spörjer han om Gert; han uppträder sedan mot denne och ställer sig på kungens sida. Men när Gustaf alltmer framträder såsom driven av politiska, icke av blott religiösa bevekelsegrunder och med kungligt maktbud söker stäcka Olofs nit, samt då vidare folhopens förföljelser mot Kristina och moderns ofördragsamhet alltmer förbittrat zelotens sinne, då begynner han, förebrående sig att av orena klokhetsskäl ha fallit undan för en världslig härskare, alltmera lyssna till Gert och drivs slutligen av sin frihetsiver att deltaga i en sammansvärjning, vars mål är kungamord. Saken upptäcks, Olof fängslas, ställes på skampallen i kyrkan, gör där avbön och får av Gert, som förs till döden, det smädliga namnet avfälling.

Jag publicerar nu, utan någon som helst introduktion, Wirséns 1882 tryckta recension av den 1881 utgivna och uppförda prosaversionen av Strindbergs ej tidigare uppförda drama Mäster Olof från 1872, ett verk som Wirsén i viss utsträckning – i flera avseenden ganska stor – uppskattar. Jag avser att gå vidare med hans recensioner av andra av Strindbergs verk.

Det finns förvisso anledning att återkomma med diskussion och kommentar. Men först vill jag att mina läsare bara direkt möter Wirséns egna ord, Wirséns värld, Wirséns stil, Wirséns anda, bortom och förbi alla hans fiender, från Strindberg till Ezzelino: Wirséns, själva inbegreppet av och symbolen för allt den svenska kulturradikalismen – åttiotalisterna, nittiotalisterna, och hela nittionhundratalet med endast några enstaka, idag bortglömda undantag – bekämpat.

Recensionen, eller den kritiska uppsatsen, är relativt lång, och jag delar upp den i tre delar. Men Wirsén har med fog placerat den först i Strindbergsavdelningen i sin urvalsvolym Kritiker (1901); jag följer honom i den ordning han där själv valt. De senare recensionerna är kortare. Jag har moderniserat stavningen och de äldre verbformerna, och på något enstaka ställe med stor varsamhet språket i övrigt; de tidstypiska, mycket långa styckena har uppdelats i kortare.

–

Detta dramatiska arbete av en författare, vars begåvning är oförneklig, äger i sin nuvarande form stora förtjänster; om denna form, såsom det förspörjes, skulle vara den ursprungliga, så har stycket vunnit icke litet på att dess gamla dräkt återtagits. Skådespelet Mäster Olof har väl ännu åtskilligt dunkel kvar; men det fängslar genom spännande handling, vars verkan endast sällan hämmas genom några alltför uttänjda samtal, det fängslar genom god, kärnfull dialog samt en i många avseenden lycklig karaktärsteckning.

Innan anmälaren övergår till en närmare  undersökning av arbetet, må några ord förutskickas om herr Strindbergs författarverksamhet i allmänhet. Denna har emellanåt icke varit ägnad att framkalla lovord. Skulle man ock – vilket vi förvisso ej gör – vara benägen att gilla det omständliga, mekaniska uppradande av yttre kännetecken, vilket i så många av hans skapelser får ersätta den verkligt poetiska intuitionen, så kan i alla fall mot hans framställningssätt viktiga anmärkningar göras.

För det första är världen, gudilov, icke så alltigenom ond, att icke många goda sidor där skulle vara att finna för den, som med varmt sinne går henne till mötes. Dickens med sitt stora, människoälskande hjärta har där ofta även hos de förvillade spårat det gudomliga, och hans skapelser göra därför genom sin universella humanitet och sin därmed sammanhängande humor på läsaren ett helt annat intryck av sanning än Strindbergs ensidigt skrivna arbete ”Röda rummet”, som en tid gjorde så mycket väsen av sig. Vi må bekänna, att det bittra hån, den kärlekslöshet och brist på ädelhet i uppfattningssättet, vilka där gav sig till känna, ej syntes oss båda gott för författarens blivande verksamhet. Där fanns en pinsam [obehaglig] misstro till det goda i livet, där rådde en elak men tom kvickhet – skönhetens värsta fiende – , och teckningarna, stundom ypperliga, var alltför ofta överdrivna, färgerna skrikande. Aldrig såg man en skymt av himmel, aldrig uppfyllde arbetet på något enda ställe vad den sanna konsten dock kan och skall åstadkomma, nämligen att befria sinnet.

Vi tänkte: begåvning finns här, men dylika alster gör knappast något gott; vi hörde med misstroende det bifall, som slösades från det läger, vilket herr Strindberg anses tillhöra. Hela arten av detta slags skriftställeri tillhör det fulas vidsträckta rike och kännetecknas av den ondskefulla satir, vilken visserligen för en tid kan ådraga sig uppseende, eftersom det elaka alltid roar ett stort antal människor, men som i själva verket står mycket lågt och har sin plats på konstens yttersta gränsområde.

I sammanhang med ”Röda rummet” må nämnas skisserna ”Från Fjärdingen och Svartbäcken”, vilka tillvann sig en viss uppmärksamhet genom den skarpa men snedvridna iakttagelseförmågan, genom det käcka i skrivsättet och genom den bittra stämning, vilken som en järngrå dager låg utbredd över dem alla. Det skärande och disharmoniska intrycket berodde även här på, att författaren, som skarpt uppfattade mänskliga lyten, ej betraktade dem med ädel blick utan med ett obarmhärtigt hån. Sedermera införda i den samling, som med rätta kallas ”I vårbrytningen”, förenades dessa skisser där med åtskilliga andra, av vilka några visserligen till kompositionen var ytterst lösliga och omogna men andra ägde avrundning samt dessutom – märkligt nog – stundom röjde en godmodighet, vilken hos den missnöjde, bitande författaren är en sällsynthet. En och annan, såsom ”Markus Larsson som advokat”, har förblivande värde.

Då hånet egentligen är improduktivt, kärleken full av skaparkraft, skulle man dock, om man endast uppehöll sig vid de nyssnämnda alstren av herr Strindbergs flitiga penna, icke kunna på hans verksamhet ställa stora förväntningar. Men en av hans skapelser, ”Gillets hemlighet”, röjde ett ädlare uppfattningssätt, vilket, om än alltjämt mörkt och mulet, dock företedde drag av högre allvar. Måhända kan man nu hoppas, att ”Röda rummet” i författarens utveckling betecknar ett övervunnet stadium; det var måhända blott ett beklagligt försök att giva utlopp åt bittra stämningar, vilka tyngt och plågat honom själv men vilka nu avlösts av andra, mer kärnfulla och sunda.

Om detta hopp på senare tiden återigen något skakats, så beror detta dels på det förljugna anfallet mot Geijers minne, ett anfall vars obehörighet icke genom några advokatoriska konstknep kan jävas, dels på det verkligt oförsynta sätt, varpå författaren, troende att invektiv har vederläggningskraft, på omslagen av sitt kulturhistoriska arbete bemötte de uttryck av rättmätigt ogillande, vilka från många håll mot honom fälldes. Dessa hans oblyga svaromål påminde i sin retsamma ”gamin”-ton om Hugos ord:

L’insulte est aujourd’hui très perfectionnée,

On prend un peu de suie en une cheminée

Un peu d’ordure au coin d’une borne, à l’égout,

De la fange, et cela tient lieu d’esprit, de goût.

Men vi vill ej längre uppehålla oss vid dessa obehagligheter. Herr Strindberg har lyckligtvis i “Mäster Olof” givit allmänheten ett arbete av värde, och om detta skådespel, sådant det nu uppförs, tillhör ett tidigt skede i herr Strindbergs författarliv, så skulle den omständigheten vittna om en ganska märklig, redan vid denna tidpunkt i hans inre förefintlig blandning av goda, haltfulla motiv och av bittra osunda ferment till en alstring av sämre slag.

Författaren och Nobelpristagaren Doris Lessing har lämnat oss.

Jag minns hur hon lästes av kvinnor i mina föräldrars generation såväl  som i fyrtiotalistgenerationen – romanserien som inleddes med Martha Quest (1952), och The Golden Notebook (1962), som idag tycks betraktas som en klassiker.

Hon ansågs feministisk, eller åtminstone det sistnämnda verket ansågs feministiskt, men jag läser nu att hon själv avvisade denna tolkning och i stället lyfte fram bokens allmänna psykologiska problematik. Men framför allt är detta en uppgörelse med kommunismen, som hon själv tidigare bekänt sig till.

Doris Lessing 2006 (Foto: Elke Wetzig)

Själv läste jag henne först 1980, när Shikasta utkommit. Det var första delen av hennes märkliga Canopus in Argos-serie. Jag måste säga att jag själv i stor utsträckning delade kritikens avvisande inställning till den litterära nyorientering den representerade, och jag orkade inte fortsätta till de följande delarna i serien som utkom i snabb takt under de närmaste åren. Det kändes som en alltför idiosynkratisk vision, det var svårt att få grepp om de djupare och mer allmänintressanta mönster och innebörder som den sannolikt försökte förmedla.

Men jag insåg så småningom att det fanns intressanta dimensioner av den nya romanserien. Framför allt att Lessing i den uttryckte en ny eller fördjupad andlig förståelse, och, såvitt jag uppfattat det, att det var denna som nu, i denna litterära gestaltning, framstod som den djupaste grunden till hennes avståndstagande från marxismen och kommunismen. Jag förstod att det kunde finnas anledning att återvända till detta verk som hon själv inte var främmande för att hänföra till science fiction-genren. På senare år har jag också hört talas om ytterligare vidareutvecklade politiska kommentarer från henne, riktade mot vad vi ofta kallar den politiska korrektheten och analyserande dess natur. Men jag hade inte tittat närmare på och fördjupat mig i detta, lika litet som jag följt hennes författarskap efter Canopus-serien.

Nu lyfter emellertid den utmärkta bloggen Gudomlig Komedi  fram några formuleringar av Lessing från senare år, av detta slag. Först idag, när jag får veta att hon vid 94 års ålder gått bort, inser jag att vi kan tänkas stå inför en betydligt större och viktigare författarpersonlighet än vad jag tidigare trodde henne vara. Läs citaten på Gudomlig Komedi.

–

Edit 19/3: Fria Tider uppmärksammar också Lessings bortgång, och har funnit explicit och skarp kritik av feminismen. Även bloggen Kulturkrig, som jag inte tidigare kände till, har hittat ytterligare viktiga citat. Fria Tider har nu också publicerat Gudomlig Komedis inlägg (bloggaren skriver där under namnet Joakim Fredriksson).