Category: Literature

Böcker, bildning och idédebatt

Förord av Svante Nordin

Borås Tidning & Högskolan i Borås, 2012

Baksida:

Även om blott ett fåtal rader i denna volym uttryckligen handlar om dess författare, är detta likväl i viss mening en biografisk bok. Det dryga tjugotal texter som har samlats i denna skrift speglar Johan Sundeens verksamhet som kultur- och idépolitisk skribent i framför allt Borås Tidning och Smålandsposten.

Texterna utgår ifrån tre perspektiv – ett geografiskt, ett ideologiskt och ett akademiskt. Bidragen är skrivna på behörigt avstånd från storstädernas pratande och poserande klass; de vilar på en grund av kristen humanism och konservatism samt bärs av ett bildningspatos nära förknippat med författarens akademiska hemvist inom den av nyttotänkande hårt trängda humanvetenskapen.

I Reflektioner från periferin tar oss författaren med till ett föreställt intellektuellt landskap av böcker, bildning och idédebatt. Vi får blicka in på antikvariat, ana höjden i lärdomsborgar samt möta en rad gestalter ur europeiskt och svenskt tankeliv, bland andra Wilhelm von Humboldt, Edmund Burke, Manfred Björkquist, Viktor Rydberg, Frans G. Bengtsson och Alf Ahlberg.

Johan Sundeen är fil. dr. i idé- och lärdomshistoria. Han är verksam som forskare och kommunikationsstrateg vid Högskolan i Borås. Under 2000-2003 var Johan Sundeen politisk redaktör på Borås Tidning.

Ur Nordins förord:

Johan Sundeen samlar i Reflektioner från periferin: Böcker, bildning och idédebatt artiklar och inlägg från flera år. De har stått att läsa i bland annat Borås Tidning, Smålandsposten och tidskriften Contextus…Förkärleken för periferin, för det som försiggår i marginalen, präglar många av bokens artiklar. Svenskt Näringsliv med dess förakt för bildning och humaniora hudflängs efter förtjänst…Den kristne humanisten Alf Ahlberg hyllas som representant för en återvändsgränd inom svensk arbetarrörelse…Flera essäer handlar om bildning, inte minst om akademisk bildning och om traditionen från Wilhelm von Humboldt, numera så hårt trängd i svenskt universitetsväsen…Är det då så att Sundeens tankar, synpunkter och iakttagelser också är perifera? Tvärtom, de är ofta centrala och siktande mot det centrala.

I publish Irving Babbitt’s preface to his book The New Laokoon: An Essay on the Confusion of the Arts (1910).

–

The title I have taken for this book expresses my sense of what needs doing rather than what I myself would claim to have done. I have suffered, both in selecting a title and in treating my subject itself, from a certain poverty in our English critical vocabulary. The word genre seems to be gaining some currency in English. The same can scarcely be said of the mélange des genres; and yet it is around the mélange des genres that my main argument revolves. Napoleon is reported to have said to Goethe in the course of a conversation on a problem very similar to the one I have attempted, “Je m’étonne qu’un aussi grand esprit que vous n’aime pas les genres tranchés”. I have often been forced to borrow Napoleon’s term and speak of the genre tranché, for lack of a suitable English equivalent.

Lessing published his “Laokoon” in 1766, toward the very end of the neo-classical movement. The period of nearly a century and a half that has since elapsed has seen the rise of the great romantic and naturalistic movement that fills the whole of the nineteenth century and is now showing signs of decrepitude in its turn. Does the “Laokoon” really meet the questions that have arisen in this period as to the proper boundaries of the arts, especially the boundaries of painting and writing? Most Germans would probably say that it does. They have surrounded Lessing, as one of their great classics, with a sort of conventional admiration. From this conventional admiration Hugo Blümmer, to whom we owe the standard edition of the “Laokoon”, is by no means free. Thus he says: “The tendency toward descriptive poetry…received through it [the “Laokoon”] its death-blow…We may indeed affirm that the law forbidding the poet to paint has nowadays become a universally accepted doctrine.” [Laokoon, ed. H. Blümmer, 1880, p. 138.] We doubt whether this is true even for Germany; it certainly is not true for other countries. If the “Laokoon” really covers the ground as completely as Blümmer would have us suppose, we can only say that no teaching has ever been so wilfully disregarded. The nineteenth century witnessed the greatest debauch of descriptive writing the world has ever known. It witnessed moreover a general confusion of the arts, as well as of the different genres within the confines of each art. To take examples almost at random, we have Gautier’s transpositions d’art, Rossetti’s attempts to paint his sonnets and write his pictures, Mallarmé’s ambition to compose symphonies with words. Confusions of this kind were already rampant within a few years of Lessing’s death, in the writings of Novalis, Tieck, and Friedrich Schlegel.

Now what I have tried to do is to study the “Laokoon”, not primarily as a German classic, but as a problem in comparative literature; to show that the confusion with which Lessing is dealing is a pseudo-classical confusion, and that to understand it clearly we must go back to the beginnings of the whole movement in the critics of the Renaissance; and then, in contrast to this pseudo-classical confusion, I have traced in writers like Rousseau and Diderot the beginnings of an entirely different confusion of the arts – a romantic confusion as we may term it – which Lessing has not met in the “Laokoon” and has not tried to meet. I have followed out to some extent this romantic confusion in the nineteenth century – especially the attempts to get with words the effects of music and painting. Finally, I have searched for principles that may be opposed to this modern confusion. Throughout I have done my utmost to avoid the selva oscura of aesthetic theory, and have kept as close as I could to the concrete example. I hope I have at least made clear that an inquirey into the nature of the genres and the boundaries of the arts ramifies out in every direction, and involves one’s attitude not merely toward literature but life.

It involves especially a careful defining of certain large literary movements. In making his protest against the confusion of poetry and painting, Lessing was led to discriminate sharply between what he conceived to be the truly classic and the pseudo-classic. Any one who makes a similar protest to-day will need rather to discriminate between the truly classic and the romantic. Taken in both its older and more recent aspects, perhaps no question calls for more careful defining of such words as classic, pseudo-classic, and romantic. I confess that this is one of the reasons why it attracted me. A more searching definition of these words seems urgently needed. One of the ways in which comparative literature may justify itself is by making possible definitions of this kind that shall be at once broader and more accurate. Many people are inclined to see in the popularity of this new subject a mere university fad. They will not be far wrong unless it can become something more than an endless study of sources and influences and minute relationships. Neo-classicism and romanticism are both world-movements. It should be the ambition of the student of comparative literature to make all attempts to define these movements in terms of one literature seem one-sided and ill-informed.

The trouble with most attempts to define the word romantic, in particular, is that they have been partisan as well as provincial. The makers of the definitions have been themselves too much a part of what they were trying to define. They have opposed to their idea of the romantic a notion of the classic that would scarcely be avowed by a respectable pseudo-classicist. Indeed, the classical point of view has had about as much a chance of a fair hearing during the past century as we may suppose the romantic point of view to have had in a Queen Anne coffee-house, or at the court of Louis XIV. The perspectives opened up by comparative literature will make it easier to achieve a feat that was achieved by few in the nineteenth century – that of seeing the romantic and naturalistic movement from the outside.

This feat is already becoming somewhat easier of achievement, even without the help of comparative literature. It was in France, in the writings of Rousseau, that certain romantic and naturalistic points of view first found powerful expression. It is in France, the most intellectually sensitive of modern nations, that we now see the beginnings of reaction against the fundamental postulates of Rousseauism. M. Lasserre, whose brilliant and virulent attack on French romanticism [Le romantisme français, par P. Lasserre (1907).] has already gone through several editions, says that his aim is not so much to attack this movement in its flowers and fruit as to pour a little poison about its roots. Unfortunately M. Lasserre’s book tends to be extreme, and in the French sense reactionary. A year or so ago I chanced to be strolling along one of the narrow streets that skirt the Quartier Saint-Germain, and came on a bookshop entirely devoted to reactionary literature; and there in the window, along with books recommending the restoration of the monarchy, was the volume of M. Lasserre and other anti-romantic publications. Now I for one regret that a legitimate protest against certain tendencies of nineteenth-century life and literature should be thus mixed up with what we may very well deem an impossible political and religious reaction. A movement would sem needed that shall be somewhat less negative and more genuinely constructive than the one M. Lasserre and his friends are trying to start in France; a movement that shall preserve even in its severest questionings of the nineteenth century a certain balance and moderation, a certain breadth of knowledge and sympathy, and so seem an advance and not a retrogression. But with this reservation we must recognize that M. Lasserre’s attack on the romantic and naturalistic point of view is very timely. With the spread of impressionism literature has lost standards and discipline, and at the same time virility and seriousness; it has fallen into the hands of aesthetes and dilettantes, the last effete representatives of romanticism, who have proved utterly unequal to the task of maintaining its great traditions against the scientific positivists. The hope of the humanities is in defenders who will have something of Lessing’s virile emphasis on action, and scorn mere revery – who will not be content with wailing more or less melodiously from their towers of ivory.

Much that I have said in this book is a development of what I have already said in my book on “Literature and the American College”, especially of the definition I have there attempted of the word humanism. Many of the views, again, that are expressed in the following pages, on the romantic movement, will need to be more fully developed, and this I hope to do at some future time in a book to be entitled “Rousseau and Romanticism”. I should add that for the last eight or ten years I have been giving the main conclusions of the present volume to the students of one of my Harvard courses.

Cambridge, Massachusetts,

March 15, 1910

Essayer

Bonniers, 1985

Baksida:

F.J. Nordstedts essaysamling vill belysa vad det är att vara människa i Sverige. Vad betyder det att tillhöra vårt folk, att ha vuxit fram ur dess historia som en arvinge till dess kultur och andeliv, just på denna plats i världen? Vilka gåvor har vi fått, vilket ansvar, vilka brister har vi att bära?

F.J. Nordstedt har både som uppmärksammad romanförfattare och i tidigare essaysamlingar visat sig som en ytterst självständig och stridbar förkämpe för åsikter och tankar som sällan kommer fram i svenska kulturmedia. Hans allvar och engagemang har skaffat honom respekt också i läger där man inte delat hans meningar.

Epigraf:

“Envar som ser sitt ursprung med förakt

Får aldrig stadigt fäste i sig själv.”

Kung Lear

JOBs kommentar:

F.J. Nordstedt var den pseudonym Christian Braw använde i sitt tidiga författarskap, fastän författarens identitet icke var okänd. Denna bok var, tror jag, den sista där detta skedde. Jag recenserade den i Svensk Linje. I sina tidigare böcker I kampen (1980) och Kulturkampen (1983) hade Nordstedt/Braw behandlat Tage Lindbom (han nämns kort även här), och det var genom dem jag upptäckte denne. Jag planerar att återkomma med några excerpter.

–

Det hängde alltid en

välsignelse över dig –

oerhördhetens löfte,

så påtagligt och stort

att du ofta

närmast generad

gömde dig i vardagen.

 

Alltet väntar

som vanligt tålmodigt

på ditt nästa val.

 

Ditt nästa steg.

Vid vägens början

föreföll den ej ens

vara en väg, och

tecknen omkring dig

kunde du ej tyda.

 

Hur din bullrande

blindhet viker –

vid anblicken av det berg

du inte visste fanns

glömmer du nu redan

backen upp till kullens krön

som du tillryggalagt.

 

Uppfyllelsen. Det finns

något bortom

alltid älskbart.

 

Den mjuka vindens doft

av vår och solens första

röda ljus på vattnet

 

talar till dig frågorna

talar till dig svaren.

–

Mest romantiker

Norstedts, 1981

Baksida:

När Stig Strömholm på våren 1978 gav ut sin första volym med Miniatyrporträtt hälsades den som en stor händelse i det svenska kulturlivet där denna art av lärda essayer hade blivit mycket sällsynt. Men boken var någonting mer än lärd underhållning. “Stig Strömholm är inte bara kvick, underhållande och lärd”, skrev Thure Stenström i Svenska Dagbladet. “Han är i sitt umgänge med vissa viktiga värden också djupt allvarlig.”

Som “en bildad vägledning genom en personlig och rikhaltig boksamling” karakteriserade Madeleine Gustafsson Stig Strömholms första Miniatyrporträtt. Med den nya volymen utökas vägledningen på en serie väsentliga punkter. Bland de viktiga författaröden som Strömholm denna gång tar sig an kan nämnas: Keats, Byron, Chateaubriand och Charles Lamb.

Petrarca, Francesco, italiensk skald och lärd, f. 20 juli 1304 i Arezzo, d. 18 juli 1374 i Arquà nära Padua.

Namnet Petrarca bildade han genom latinisering af faderns dopnamn Petracco, en familjär förlängning af Pietro. Släkten var bördig från Florens, hvarifrån hans fader, som tillhörde samma politiska parti som Dante, samtidigt med denne, 1302, måste ge sig i landsflykt. Under några år förde familjen ett kringirrande lif, men fann 1312 ett fast hem i Avignon, då påfvarnas residensstad. Fadern, själf jurist, ville uppfostra sonen till samma yrke samt lät honom därför idka juridiska studier l Montpellier och Bologna. Bologna. Tidigt vaknade dock hos P. ett lifligt intresse för den latinska klassiska litteraturen, som sedermera äfven blef hans egentliga arbetsfält.

Då han 1325 från Bologna återvände till Avignon, voro hans föräldrar redan döda, och för att vinna sin utkomst ingingo han och hans broder Gherardo i det andliga ståndet. Under inflytande af den världsliga ton, som rådde vid det påfliga hofvet, lefde han sedan en tid bortåt som ung elegant, sökande njutningar och förströelser. Redan 1327 tändes dock hans halft sinnliga, halft ideala, aldrig slocknande kärlek till föremålet för hans skaldedyrkan, Laura (möjligen Laure de Noves, gift 1325 med Hugues de Sade och d. 1348), och genom den lyftes hans känslostämning upp på ett högre plan. Hans fina, bildade väsen förde honom snart i umgänge med högt stående män, som tillhörde rika och mäktiga familjer. Särskildt blef han väl upptagen af den förnäma släkten Colonna och fick genom dennas medverkan medel att för sin vidare utbildning företaga en lång studieresa till norra Frankrike och Tyskland.

Därefter begaf han sig till Rom, 1337, och vistelsen i denna stad var i hög grad egnad dels att stegra hans entusiastiska beundran för den latinska klassiciteten, dels att hos honom väcka längtan att få se Rom och Italien åter höja sig till den glans och ära, som dem med rätta tillkomme. Redan då egde han rykte för att vara ön af samtidens lärdaste män och största skalder. Och sedan han från Rom begett sig till Vaucluse nära Avignon, en enslig ort, som han åt sig utvalt och ofta uppsökte för att finna hvila från världens larm och behöflig ro för sina arbeten, fick han där samtidigt från universitetet i Paris och senaten i Rom kallelse att mottaga lagerkröningens stora utmärkelse. Han valde Rom, och med stor högtidlighet samt under folkets jubel kröntes han 8 apr. 1341 på Capitolium, där han var den förste, som i nyare tider erhållit denna hedersbevisning.

Efter denna tidpunkt blef P. alltmera en offentlig man, som stod nära den tidens mäktiga samt af dem erhöll utmärkelser och gåfvor. Han begagnade sig däraf för att rikta sitt bibliotek med afskrifter af latinska och äfven grekiska auktorer, ty han bibehöll alltjämt sitt lifliga intresse för det antika Rom och dess författare, och bättre än någon före honom hade han lärt sig deras språk samt gjort sig förtrogen med deras arbeten. Hans djupa och lifligt kända sorg öfver Italiens dåvarande belägenhet föranledde honom dock äfven att söka främja dess sak genom att med råd och böner vända sig till dem, som därpå kunde ega något inflytande. Det ideal, som han drömde sig, var att åter realisera det antika Rom under antingen republikens eller kejsardömets form. Han blef en varm beundrare af Cola di Rienzi och hoppades i det längsta, att ur den rörelse, som denne framkallat, skulle framgå en romersk republik efter antikt mönster. Sedan ställde han sitt hopp på kejsar Karl IV och uppmanade honom ifrigt att söka skapa ett verkligt romerskt kejsardöme. Med båda dessa personer och många andra, som då mer eller mindre egde Italiens öde i sina händer, stod han i liflig förbindelse, utan att han dock på händelsernas gång kunde vinna det minsta inflytande. De voro smickrade af att bland sina vänner få räkna den ryktbare mannen, men som råd gifvare föreföll han dem att vara en patriotisk drömmare, som tog föga hänsyn till verkligheten.

Den senare delen af sitt lif tillbragte P. hufvudsakligen i norra Italien, där han egde flera mäktiga gynnare. Med sina studier sysselsatte han sig ifrigt, så mycket förhållandena det medgåfvo; sina sista år framlefde han hos en oäkta dotter och hennes make.

Som lärd man och skald intog P. bland sina samtida främsta platsen, och han har utöfvat ett stort inflytande på hela den följande kulturen. Man har kallat honom “humanismens fader”, och han eger äfven rätt till denna hederstitel. Han bröt med medeltidens skolastik och lade grunden till den kultur, som framgått ur ett vidsträckt och sorgfälligt studium af den antika klassiska litteraturen. Med Greklands stora författare kunde han visserligen göra blott en ytlig bekantskap, ty han fick aldrig tillfälle att grundligt lära deras språk. Så mycket ifrigare studerade han de latinske, bland hvilka företrädesvis Cicero och Vergilius, men äfven Seneca af honom valdes till mönster för hans skriftställarskap. Han vann därigenom en dittills okänd förmåga att på klassiskt latin uttrycka sina tankar, och alla hans på latinsk prosa författade arbeten röja till både form och innehåll ett starkt inflytande från Cicero. Bland dessa må nämnas De viris illustribus, De rebus memorandis, De contemptu mundi, Invectivæ in medicum samt hans stora brefsamlingar, hvari ingår hans själfbiografi Epistola ad posteros. Efter Ciceros och Senecas föredöme höjde han nämligen brefskrifvandet till en verklig konst; man skattade sig lycklig att få bref från honom, och smaken för den epistolära stilen höll sig sedan kvar hela humanismen igenom. I sitt latinska skaldskap sökte han däremot efterlikna Vergilius; han skref ekloger och ett stort epos, Africa, hvari han ville förhärliga Roms nationalhjälte Scipio Africanus. Därtill kommer äfven ett antal latinska skaldebref af skiftande innehåll. Med hela detta författarskap bidrog han kraftigt att höja den litterära smaken; han rensade den från medeltidskulturens sjukliga öfverdrifter och ledde den tillbaka till antikens sundare klarhet.

Under seklernas lopp har intresset för hans latinska skrifter sjunkit undan till rent litteraturhistoriskt, hvilket däremot ingalunda är fallet med det enda han efterlämnat skrifvet på hans modersmål, nämligen II canzoniere, om hvars ännu växelvis menliga och goda inflytande på Italiens lyriska poesi se Italienska litteraturen, sp. 1084. Denna canzoniere utgör en samling italienska skaldestycken, som han ansåg värda att bevaras, och år 1886 lyckades man konstatera, att ett i Vatikanska biblioteket befintligt sådant manuskript är delvis autografiskt och fullständigt genomsedt af honom själf. Däri ingå 317 sonetter, 29 canzoner, 9 sestiner, 7 ballater och 4 madrigaler, hvarjämte man äfven brukar räkna dit I trionfi, ett dussin på terza rima författade allegoriska dikter från hans sista åldersskede. Med utgångspunkt från den tidigare italienska och provensalska lyriken har han själfständigt utvecklat sin diktkonst till en stundom så till form som stämning mönstergill fulländning och med nyvunnen förmåga att fint analysera och poetiskt skildra alla skiftningar i eget känslolif; han blef därigenom en föregångare till den moderna lyriken. Den kärlekskult han egnade Laura före och efter hennes död har framkallat flertalet af dessa sånger; några äro dock hållna i annan tonart, t. ex. canzonen “Italia mia”, hvari han med glödande patos skildrar sin sorg öfver Italiens sönderslitenhet. I sin behandling af språk och meter nådde han en höjdpunkt, som länge togs till föredöme af Italiens lyriska skalder.

Sådan P. framstår i sina skrifter, sådan tyckes han äfven i verkligheten ha varit. Hans temperament var koleriskt, men han var ädel och vänfast samt mäktig af varm entusiasm. I hans begåfning ingick mera fantasi än djupsinne; hans känslolif var starkt, men hans karaktär röjde svaghet, åtminstone i det hänseendet, att han var ytterligt känslig för såväl beröm som för klander.

Bland de talrika editionerna af “II canzoniere” torde de bästa vara den af Mestica (1876) samt den af Carducci och Terrari (1899).

Till svenska ha T. Hagberg öfversatt “Sonetter till Laura” (1874) och K. A. Kullberg “Canzoner, ballater och sestiner” (1880) samt “P:s sonetter till Laura efter hennes död”, införda i Sv. akad:s handl. från år 1886 (del 9, 1895). I “Nord. tidskr.” 1898 har Jul. Petersen publicerat “P., hans forhold til lægekunst og lægevidenskab”. 1897-1910 har Fr. Wulff riktat den svenska Petrarcalitteraturen med talrika bidrag, bland hvilka må särskildt framhållas “P:s Italia mia i svensk och italiensk dräkt”, inträdesföreläsning 29 nov. 1901, samt “En svensk Petrarcabok till jubelfesten 1304- 1904” (1905-07).

Ur Nordisk Familjebok, “Uggleupplagan”, 1904-26 (detta band 1915)