Francesco Petrarca

Petrarca, Francesco, italiensk skald och lärd, f. 20 juli 1304 i Arezzo, d. 18 juli 1374 i Arquà nära Padua.

Namnet Petrarca bildade han genom latinisering af faderns dopnamn Petracco, en familjär förlängning af Pietro. Släkten var bördig från Florens, hvarifrån hans fader, som tillhörde samma politiska parti som Dante, samtidigt med denne, 1302, måste ge sig i landsflykt. Under några år förde familjen ett kringirrande lif, men fann 1312 ett fast hem i Avignon, då påfvarnas residensstad. Fadern, själf jurist, ville uppfostra sonen till samma yrke samt lät honom därför idka juridiska studier l Montpellier och Bologna. Bologna. Tidigt vaknade dock hos P. ett lifligt intresse för den latinska klassiska litteraturen, som sedermera äfven blef hans egentliga arbetsfält.

Då han 1325 från Bologna återvände till Avignon, voro hans föräldrar redan döda, och för att vinna sin utkomst ingingo han och hans broder Gherardo i det andliga ståndet. Under inflytande af den världsliga ton, som rådde vid det påfliga hofvet, lefde han sedan en tid bortåt som ung elegant, sökande njutningar och förströelser. Redan 1327 tändes dock hans halft sinnliga, halft ideala, aldrig slocknande kärlek till föremålet för hans skaldedyrkan, Laura (möjligen Laure de Noves, gift 1325 med Hugues de Sade och d. 1348), och genom den lyftes hans känslostämning upp på ett högre plan. Hans fina, bildade väsen förde honom snart i umgänge med högt stående män, som tillhörde rika och mäktiga familjer. Särskildt blef han väl upptagen af den förnäma släkten Colonna och fick genom dennas medverkan medel att för sin vidare utbildning företaga en lång studieresa till norra Frankrike och Tyskland.

Därefter begaf han sig till Rom, 1337, och vistelsen i denna stad var i hög grad egnad dels att stegra hans entusiastiska beundran för den latinska klassiciteten, dels att hos honom väcka längtan att få se Rom och Italien åter höja sig till den glans och ära, som dem med rätta tillkomme. Redan då egde han rykte för att vara ön af samtidens lärdaste män och största skalder. Och sedan han från Rom begett sig till Vaucluse nära Avignon, en enslig ort, som han åt sig utvalt och ofta uppsökte för att finna hvila från världens larm och behöflig ro för sina arbeten, fick han där samtidigt från universitetet i Paris och senaten i Rom kallelse att mottaga lagerkröningens stora utmärkelse. Han valde Rom, och med stor högtidlighet samt under folkets jubel kröntes han 8 apr. 1341 på Capitolium, där han var den förste, som i nyare tider erhållit denna hedersbevisning.

Efter denna tidpunkt blef P. alltmera en offentlig man, som stod nära den tidens mäktiga samt af dem erhöll utmärkelser och gåfvor. Han begagnade sig däraf för att rikta sitt bibliotek med afskrifter af latinska och äfven grekiska auktorer, ty han bibehöll alltjämt sitt lifliga intresse för det antika Rom och dess författare, och bättre än någon före honom hade han lärt sig deras språk samt gjort sig förtrogen med deras arbeten. Hans djupa och lifligt kända sorg öfver Italiens dåvarande belägenhet föranledde honom dock äfven att söka främja dess sak genom att med råd och böner vända sig till dem, som därpå kunde ega något inflytande. Det ideal, som han drömde sig, var att åter realisera det antika Rom under antingen republikens eller kejsardömets form. Han blef en varm beundrare af Cola di Rienzi och hoppades i det längsta, att ur den rörelse, som denne framkallat, skulle framgå en romersk republik efter antikt mönster. Sedan ställde han sitt hopp på kejsar Karl IV och uppmanade honom ifrigt att söka skapa ett verkligt romerskt kejsardöme. Med båda dessa personer och många andra, som då mer eller mindre egde Italiens öde i sina händer, stod han i liflig förbindelse, utan att han dock på händelsernas gång kunde vinna det minsta inflytande. De voro smickrade af att bland sina vänner få räkna den ryktbare mannen, men som råd gifvare föreföll han dem att vara en patriotisk drömmare, som tog föga hänsyn till verkligheten.

Den senare delen af sitt lif tillbragte P. hufvudsakligen i norra Italien, där han egde flera mäktiga gynnare. Med sina studier sysselsatte han sig ifrigt, så mycket förhållandena det medgåfvo; sina sista år framlefde han hos en oäkta dotter och hennes make.

Som lärd man och skald intog P. bland sina samtida främsta platsen, och han har utöfvat ett stort inflytande på hela den följande kulturen. Man har kallat honom “humanismens fader”, och han eger äfven rätt till denna hederstitel. Han bröt med medeltidens skolastik och lade grunden till den kultur, som framgått ur ett vidsträckt och sorgfälligt studium af den antika klassiska litteraturen. Med Greklands stora författare kunde han visserligen göra blott en ytlig bekantskap, ty han fick aldrig tillfälle att grundligt lära deras språk. Så mycket ifrigare studerade han de latinske, bland hvilka företrädesvis Cicero och Vergilius, men äfven Seneca af honom valdes till mönster för hans skriftställarskap. Han vann därigenom en dittills okänd förmåga att på klassiskt latin uttrycka sina tankar, och alla hans på latinsk prosa författade arbeten röja till både form och innehåll ett starkt inflytande från Cicero. Bland dessa må nämnas De viris illustribus, De rebus memorandis, De contemptu mundi, Invectivæ in medicum samt hans stora brefsamlingar, hvari ingår hans själfbiografi Epistola ad posteros. Efter Ciceros och Senecas föredöme höjde han nämligen brefskrifvandet till en verklig konst; man skattade sig lycklig att få bref från honom, och smaken för den epistolära stilen höll sig sedan kvar hela humanismen igenom. I sitt latinska skaldskap sökte han däremot efterlikna Vergilius; han skref ekloger och ett stort epos, Africa, hvari han ville förhärliga Roms nationalhjälte Scipio Africanus. Därtill kommer äfven ett antal latinska skaldebref af skiftande innehåll. Med hela detta författarskap bidrog han kraftigt att höja den litterära smaken; han rensade den från medeltidskulturens sjukliga öfverdrifter och ledde den tillbaka till antikens sundare klarhet.

Under seklernas lopp har intresset för hans latinska skrifter sjunkit undan till rent litteraturhistoriskt, hvilket däremot ingalunda är fallet med det enda han efterlämnat skrifvet på hans modersmål, nämligen II canzoniere, om hvars ännu växelvis menliga och goda inflytande på Italiens lyriska poesi se Italienska litteraturen, sp. 1084. Denna canzoniere utgör en samling italienska skaldestycken, som han ansåg värda att bevaras, och år 1886 lyckades man konstatera, att ett i Vatikanska biblioteket befintligt sådant manuskript är delvis autografiskt och fullständigt genomsedt af honom själf. Däri ingå 317 sonetter, 29 canzoner, 9 sestiner, 7 ballater och 4 madrigaler, hvarjämte man äfven brukar räkna dit I trionfi, ett dussin på terza rima författade allegoriska dikter från hans sista åldersskede. Med utgångspunkt från den tidigare italienska och provensalska lyriken har han själfständigt utvecklat sin diktkonst till en stundom så till form som stämning mönstergill fulländning och med nyvunnen förmåga att fint analysera och poetiskt skildra alla skiftningar i eget känslolif; han blef därigenom en föregångare till den moderna lyriken. Den kärlekskult han egnade Laura före och efter hennes död har framkallat flertalet af dessa sånger; några äro dock hållna i annan tonart, t. ex. canzonen “Italia mia”, hvari han med glödande patos skildrar sin sorg öfver Italiens sönderslitenhet. I sin behandling af språk och meter nådde han en höjdpunkt, som länge togs till föredöme af Italiens lyriska skalder.

Sådan P. framstår i sina skrifter, sådan tyckes han äfven i verkligheten ha varit. Hans temperament var koleriskt, men han var ädel och vänfast samt mäktig af varm entusiasm. I hans begåfning ingick mera fantasi än djupsinne; hans känslolif var starkt, men hans karaktär röjde svaghet, åtminstone i det hänseendet, att han var ytterligt känslig för såväl beröm som för klander.

Bland de talrika editionerna af “II canzoniere” torde de bästa vara den af Mestica (1876) samt den af Carducci och Terrari (1899).

Till svenska ha T. Hagberg öfversatt “Sonetter till Laura” (1874) och K. A. Kullberg “Canzoner, ballater och sestiner” (1880) samt “P:s sonetter till Laura efter hennes död”, införda i Sv. akad:s handl. från år 1886 (del 9, 1895). I “Nord. tidskr.” 1898 har Jul. Petersen publicerat “P., hans forhold til lægekunst og lægevidenskab”. 1897-1910 har Fr. Wulff riktat den svenska Petrarcalitteraturen med talrika bidrag, bland hvilka må särskildt framhållas “P:s Italia mia i svensk och italiensk dräkt”, inträdesföreläsning 29 nov. 1901, samt “En svensk Petrarcabok till jubelfesten 1304- 1904” (1905-07).

Ur Nordisk Familjebok, “Uggleupplagan”, 1904-26 (detta band 1915)

0 Responses to “Francesco Petrarca”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi