Released in conjunction with the 2025 May 9th Victory Day celebrations, The Battle for Soviet History & Why It Matters is a forceful challenge to decades of distortion surrounding World War II and the Soviet Union’s global legacy. Caleb T. Maupin confronts the myths that dominate Western narratives – myths that minimize the USSR’s central role in defeating fascism while portraying it as a force equal to or worse than the enemy it destroyed.
With piercing analysis and historical clarity, Maupin reveals how powerful interests in the West have manipulated public memory to justify modern imperialism. He traces how U.S. elites once supported fascist regimes, how media outlets sanitize the record of Nazi collaborators, and how economic development under socialism has been systematically erased from mainstream history.
This book explores the deep connections between past and present: the vilification of Russia, the glorification of free-market ideology, and the suppression of anti-colonial resistance. In doing so, Maupin restores a narrative of sacrifice, dignity, and international solidarity – centered on the millions who gave their lives in the Red Army’s march to Berlin.
A vital read for historians, anti-imperialist thinkers, and all who seek to reclaim the truth from a sea of lies.
Tyske mandarinen, vorden professor vid Harvard, i angelsk översättning. Hur ett kompletterande och modifierande perspektiv på hela detta västerlandet definierande bildningsideal nu är nödvändigt. Hur västerlandet åtminstone i viss mening och viss utsträckning är moget för det. “Egna” outnyttjade resurser finns.
Mer om Michael J. Carleys “revisionism”. Förutom Jackson Hinkles, Glenn Diesens, och Pascal Lottaz’ kortare intervjuer med honom under hösten stod den australiensiske historikern Jeff Rich för en större introduktion av honom för en vidare internationell publik som han själv hänvisar till, i form av en lång, i många delar uppdelad intervju på sin kanal The Burning Archive (han har också en substack med samma namn och även en annan nätplats). Rich har tidigare flera gånger intervjuats av Lottaz om dagens geopolitiska situation och utveckling. Så här beskriver han sin Carley-serie:
“Deep dive interviews with Professor Michael Jabara Carley on the failed 1930s diplomacy that led to World War Two. Why did leaders in Europe and the Soviet Union fail to prevent the war they feared? We dive into his three books based on deep archival research in Russia, Britain and France – Stalin’s Gamble, Stalin’s Failed Alliance and Stalin’s Great Game.”
Här är serien i sin helhet, med Richs korta beskrivande texter om varje avsnitt. Men se också min tidigare kommentar om Carley och intresset för honom.
Is Stalin to BLAME for WW2? The true story from the Soviet Archives
The true story of how the West and the USSR failed to stop the threat of fascism in the 1930s is NOT what you think. Prof. Michael J. Carley gives a masterclass in the history of the failed diplomacy (“appeasement”) that led to the outbreak of World War Two and the disaster of the German invasion of the Soviet Union. From Munich 1938 to Churchill’s Operation Unthinkable – be prepared to change how you see the origins of World War Two and the history of the Cold War in the twentieth century.
How Stalin’s Gamble to Form an Anti-German Alliance FAILED
In this deep dive history interview, Prof. Michael J. Carley gives a masterclass in how the Western powers – Poland, Romania, Italy, USA, France and, of course, Britain – rebuffed Stalin’s offer of a defensive alliance against Germany. The divided societies of the West were tempted by fascism. The USSR fell into the 1930s Terror. By 1936, war broke out in Spain, Germany marched into the Rhineland, and the Purges and other disasters devastated the Soviet Union. Was World War Two “precisely the war Stalin wanted” (Sean McMeekin, Stalin’s War)? Not according to leading historian Prof. Michael J. Carley. The story from the archives of how the world fell into this crisis of war is not what you have been told.
Poland and the Failed Alliance before World War Two
What was Poland’s role in the start of World War II and the failed diplomacy of 1930s Europe? Victim of an aggressive Germany and USSR? Or did Poland bear some responsibility for the failure to form an alliance against Germany? According to leading historian Prof. Michael J. Carley, the story from the archives is not what you have been told. This segment comes from the extended interview with University of Montreal professor, Michael J. Carley on his book, Stalin’s Gamble: The Search for Allies against Hitler, 1930-1936.
France’s Political Chaos Failed Europe and Fuelled War in the 1930s
In this section of a deep dive history interview, Prof. Michael J. Carley explains how France failed to make peace and form a defensive alliance against fascist Germany in the 1930s.
Did Stalin want World War 2 and the Red Famine, REALLY?
Was Stalin’s Russia or Soviet Union one of the initiators of the Second World War? Or did Stalin try everything to form a defensive alliance against 1930s Germany? In this deep dive interview, historian of international relations, Prof. Michael J. Carley tells the true history from the archives of Stalin’s failed gambles of the 1930s to make peace with the West and to purge his enemies within.
The Soviet Peace Britain Rejected Before WW2
European diplomacy failed in the 1930s, leading to Munich 1938. In this deep dive interview, historian Prof. Michael J. Carley gives a masterclass on the tragedy of collective security in Europe that caused World War Two. Who is most to blame for the failure to confront Nazi Germany? Soviet Union? France? Or Britain? Some of the most counterintuitive findings from archival research shared by historian Michael Jabara Carley in this video are:
– The Soviet alliance offer that Britain rejected in April 1939 – The real reasons behind the Molotov-Ribbentrop Pact – Key Soviet diplomat Litvinov’s dismissal for giving up on Western cooperation – Munich 1938’s true dynamics beyond Chamberlain’s appeasement – Poland’s rejection of Soviet assistance – The importance to the USSR of the war in China in 1937 – France’s crucial role in the Czechoslovak Crisis
Stalin’s UNWANTED Plan B: Molotov Ribbentrop Pact
The Molotov-Ribbentrop Pact (Soviet-German Non-Aggression Pact 1939) is controversial. Were Stalin and Hitler secret allies? Or was the Pact an unwanted Plan B for the Soviet Union after years of seeking an alliance with the West against Nazi Germany? In these clips from a deep dive interview, historian Prof. Michael J. Carley explains the real reasons behind this notorious agreement on the eve of World War Two.
EU’s Kallas vs China & the Historians on WW2 in Asia
EU Foreign policy chief Kaja Kallas says it is “something new” that China and Russia fought together to defeat Nazis in WW2. History teaches a different lesson. In this clip from a deep dive interview, historian Prof. Michael J. Carley explains how China and Russia (USSR) were fighting fascists together in 1937 before the West (USA and Europe) joined World War Two.
Munich 1938 and Europe’s WW2 Betrayal of Czechoslovakia
What really happened at Munich 1938? You have heard of appeasement, Chamberlain and how it ended in World War Two. But who was to blame? In this clip from a deep dive interview, historian Prof. Michael J. Carley explains what really happened during the Czechoslovak Crisis of 1938 and its disastrous “Peace for our Time” end in the Munich 1938 conference. Based on research in Soviet/Russian, British and French archives, this video gives you the authoritative answer to the question: What really happened at Munich 1938?
Stalin’s Great Game. Part 1. Winter War to Phoney War
In this deep dive interview, historian Prof. Michael J. Carley explains how Stalin stumbled at the start of World War Two. USSR and Finland fought the Winter War. Britain and France played at Phoney War. And Germany planned Operation Barbarossa.
Why Didn’t Stalin Believe Germany Would Attack?
Historian Prof. Michael J. Carley tells the story of World War Two from the Soviet archives – from the fall of France to Stalin’s failure to heed warnings of an imminent German invasion.
After Operation Barbarossa nearly destroyed USSR Churchill planned Operation Unthinkable
Historian Prof. Michael J. Carley tells the story of World War Two from the Soviet archives – how Operation Barbarossa nearly destroyed the Soviet Union, how the people of the Soviet Union resisted the onslaught, and how before the war was over British PM Winston Churchill planned Operation Unthinkable to do it all again.
Jackson Hinkle, Glenn Diesen och Pascal Lottaz har alla nyligen gjort kortare intervjuer med kanadensiske historikern Michael J. Carley vid Université de Montréal om hans forskning om västs förhållande till Ryssland och Sovjetunionen, och särskilt om Stalin och andra världskriget, med allehanda för dagens kritiska historiska och politiska situation kanske relevanta perspektiv.
Carley har uppfattats som Stalinrevisionist, ja en ledande revisionist ifråga om Sovjetunionens utrikespolitik under mellankrigstiden Han är långt mindre radikal än Furr, och i själva verket gäller revisionen bara den inte sällan extrema västerländsk-kapitalistiska kalla-krigs-historiografin, vars sanning och objektivitet aldrig framstått som i sin helhet trovärdig.
Googles AI-översikt sammanställer källor som säger att han utmanade “the narrative that Stalin actively sought war, instead portraying him as a realist desperately trying to form an anti-Nazi alliance with the West that was rebuffed, shifting focus from Western guilt to shared responsibility for WWII’s outbreak”, “uses extensive archival research to argue Stalin’s attempts to secure collective security were genuine, countering the common view of Stalin as solely aggressive”, “details Stalin’s attempts to build a grand alliance with Britain, France, and others against Hitler in the years leading up to WWII, highlighting this often-overlooked diplomacy”, “argues against the idea that WWII was inevitable or primarily Stalin’s fault, presenting a more complex picture where Western powers were reluctant to engage with the USSR”, “draws on extensive research in Soviet, French, British, and American archives to provide a balanced, dual-perspective view”, och “portrays Stalin as a pragmatic, realist leader seeking security and peace, rather than purely aggressive expansionism.”
Att detta knappast är särskilt kontroversiellt bekräftas av Grok: Carley bygger på “extensive multi-archival research (Soviet, British, French, and American sources)”, argumenterande att “Stalin genuinely pursued collective security and alliances with Britain and France to contain Nazi Germany” men att “Western anti-communism, appeasement policies (e.g., by Chamberlain), and distrust thwarted these efforts”. Molotov-Ribbentrop-pakten “is portrayed as a desperate last resort after Western rejection, not Stalin’s preferred outcome”. Carley “challenges Cold War-era narratives that depicted Stalin as ideologically driven toward world revolution or secretly preferring a deal with Hitler”; han “counters what he and supporters call the ‘demonization’ of Stalin’s foreign policy, emphasizing his pragmatism and realism”.
En recensent har anklagat honom för “excessive sympathy for the Soviet perspective, downplaying Stalin’s domestic brutality (purges, etc.), or overstating Western culpability while underplaying Soviet distrust or aggressiveness”, men andra har noterat att “Carley does not condone Stalin’s internal repression and focuses primarily on diplomacy”. Han är inte “a ‘Stalinist’ apologist in the sense of defending the regime’s crimes overall; his revisionism is specific to foreign policy debates, aligning with a scholarly tradition (e.g., influenced by post-1991 Soviet archive openings) that portrays Stalin as a cautious realist seeking to avoid war until 1941.”
Det finns mycket att säga om detta (tills vidare kan ju varken Google eller Grok själva läsa Carleys böcker och bilda sig en egen uppfattning, men de får fram åtskillig tillförlitlig information om hans reception). Vad det nya kalla krigets högerhistoriker säger behöver ingen sväva i tvivelsmål om. Det finns fortfarande punkter där de har rätt i sin allmänna kommunismkritik. Men i ljuset av de andra punkter där de har fel, där de senaste 50 åren har visat att de har fel, är det mer intressanta bedömningen och förståelsen av innebörden av Carleys revisionism i sammanhanget av den alltfort pågående striden mellan stalinister och trotskister, som efter så lång tid och i en i så mycket ny och förändrad världshistorisk situation ofta framstår som grotesk i sin ömsesidigt fanatiska, rigida oförändradhet.
Trotskisterna fördömer ju Stalin just för att ha dragit sig tillbaka från världsrevolutionen, medan stalinisterna förkastar Trotskij för att han förhindrade den genom att motarbeta Sovjetunionen och dess uppbyggnad av socialism i ett land, och liera sig med dess motståndare i väst. Vad är det som intresserar Hinkle, Diesen och Lottaz i Carleys revision? Att han tydligt pekar på Stalins bemödanden för allians med väst mot Hitler på 30-talet, på hans och hela Sovjetunionens konstanta vilja till fredlig samexistens med väst när väst primärt var intresserat av att Hitler skulle krossa dem, och på att när Hitler misslyckats med detta väst omedelbart – redan innan kriget var slut – började planera för att överta denna uppgift från Hitler.
Göran Rosenberg diskuterade igår sin bok Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek i ett evenemang på ABF. På Facebook nämner han att boken i år också utgivits i engelsk översättning, och som han påpekar “under en titel som kanske mer än den svenska säger vad den handlar om”: Another Zionism, Another Judaism.
Här är ABF:s presentation:
“Marcus Ehrenpreis var överrabbin i Stockholm mellan 1914-1948, en minst sagt turbulent period i Europa och världen. Ehrenpreis som var född i Lviv, som idag ligger i Ukraina, hade gjort en snabb rabbin-karriär i Kroatien och Bulgarien innan han kom till Stockholm för att leda den judiska församlingen i Stockholm 1914.
Göran Rosenbergs bok ‘Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek’ (Bonniers 2021) belyser Ehrenpreis livsgärning för judiskt liv och kultur samt hans intellektuella gärning. Rosenberg finner i Ehrenpreis, med hans tankevärld om den kulturella sionismen – där judisk kultur, religion och filosofi är en potential för att stärka det mångfacetterade samhället globalt, istället för fokus på den nationella sionismen – en vän och följeslagare.
Vilken roll hade Ehrenpreis under den sionistiska rörelsen i slutet av 1800- och i början av 1900-talet? Hur agerade han för att stärka judiskt liv i Sverige? Vilken roll spelade han för att rädda judar undan förintelsen? Och vad hade Ehrenpreis sagt om utvecklingen av Israel om han hade levt idag?
Om detta talar Göran Rosenberg med Calle Nathanson den 27 november kl 18:00-19:30 i ABF-huset.”
Och här blurbar och citat från recensioner av den engelska utgåvan på Amazon:
“Ehrenpreis has faded into history, but Rosenberg here ably revives him as a contrarian voice who speaks to present events…A capably told life of a religious leader who envisioned the whole world as a safe haven for his people.”
Kirkus Reviews
“Beautifully written…a calm, detailed book, transformed by a fast-paced final chapter.”
Manhattan Book Review
“Never before have Jews so desperately needed alternative visions, ways of imagining that we can flourish without dominating others. By resuscitating Rabbi Marcus Ehrenpreis, Göran Rosenberg shows how we might envision a different future by reclaiming a lost past. In this dark and shameful time, figures like Ehrenpreis, and authors like Rosenberg, offer a source of light.”
Peter Beinart author of The Crisis of Zionism
“Marcus Ehrenpreis, a long-serving leader of Sweden’s Jewish community, worked for a renaissance of Jewish life during one of the darkest periods of his people’s history. In telling the story of this admirable man, Göran Rosenberg shows that the questions Ehrenpreis grappled with – about Zionism, assimilation, anti-Semitism, and the possibility of a Jewish future in Europe – could not be more relevant today.”
Adam Kirsch, author of The People and the Books and The Blessing and the Curse
“In this powerful, passionate book, Göran Rosenberg rescues Marcus Ehrenpreis from obscurity and places him in the pantheon of great Jewish thinkers and leaders. This is a deeply moving study of the tensions in twentieth-century Europe between Jews and Christians, Zionism and universalism, the love of community and the love of humanity.”
Derek Penslar, author of Theodor Herzl: The Charismatic Leader
“The extraordinary life of Rabbi Marcus Ehrenpreis opens a window to the momentous twentieth century of Jewish history. From Ukraine to the Balkans to Scandinavia, Ehrenpreis was at the forefront of political and intellectual debates. Göran Rosenberg presents a gripping account of his life and a fascinating account of the broad sweep of Jewish history, from the glowing hopes of the late nineteenth century through the horrors of the Holocaust and the passionate disputes over Zionism.”
Susannah Heschel, editor of Moral Grandeur and Spiritual Audacity: Essays of Abraham Joshua Heschel
“A finely grained, meticulously researched portrait of a twentieth-century communal rabbi who was ever attentive to the Judennot – the ‘distress’ posed to European Jewry by virulent racial antisemitism – but also no less to the Not des Judentums – the ‘distress’ to which Judaism as a spiritual and ethical calling was subject by the pull of ethnic nationalism as a response to the Judennot. Göran Rosenberg deftly presents Rabbi Marcus Ehrenpreis as exemplifying how modern Jewry may meet the existential challenge of an unyielding commitment to securing the political dignity of Jewry while unwaveringly affirming the spiritual patrimony of Judaism as a prophetic universal voice transcending the limits of national politics and territorial loyalties.”
Paul Mendes-Flohr, author of Martin Buber: A Life of Faith and Dissent
“The search for the forgotten precedes the search for the better. Göran Rosenberg’s gripping story of Rabbi Marcus Ehrenpreis’s spiritual and political endeavor in the fateful time of the Jewish state’s establishment is a strong building block for such a future.”
Dan Diner, The Hebrew University of Jerusalem
Rosenbergs klassiska bok om Israel med den oöversättbart ordlekande titeln Det förlorade landet: En personlig historia från 1996, tidigare översatt till franska, tyska och en rad andra språk, har också just utkommit i engelsk översättning: Israel: A Personal History.
Neema Parvini, som nyligen gjorde en längre intervju med Caleb Maupin, har också uppmärksammat den amerikanske litteraturprofessorn Grover Furrs forskning om Stalin. Dess resultat undandrar sig tills vidare min bedömning, men Furrs anmärkningsvärda och omfattande författarskap ser i alla fall ut att kunna vara en rödblinkande varningslampa om problemen med såväl forskningen som den allmänna uppfattningen på detta område.
Ja, utöver den akademiska historievetenskapens irrationalitet, osjälvständighet och utomvetenskapliga motivbestämdhet – över gränsen till det parodiska ifråga om den politiskt maximalt utnyttjade frågan om antalet “dödade av kommunismen”, där ingen tycks se några problem med siffror som skiljer sig med flera tiotals miljoner – är detta författarskap av sådan karaktär att det redan såsom det nu föreligger även tycks i någon mån indirekt aktualisera frågan om den långsiktigt väsentligaste innebörden och syftet med det straffbeläggande av historierevisionism i vissa fall som nu slutligen genomförts även i Sverige, sådan jag antytt den i mina inlägg om detta.
För med undantag för de judiska och sionistiska grupperna kan atlantvästs primära intresse här knappast gälla förintelsen, utan “kommunismen”. Det är framför allt dess i väsentliga avseenden verkliga politiska systemalternativs atrocitetshistoria som man inte vill se reviderad. Förintelselagstiftningen är en inkörsport, ett jämnande av vägen för fortsatt lagstiftning på detta andra, avgörande område: en lagstiftning som till skillnad från den rörande förintelsen dikteras av större, helhetlig systemnödvändighet. I stora delar av Östeuropa är den redan i mccarthyistisk anda införd, och bl.a. politiskt motiverad historieskrivning inom EU befrämjar samma stegs tagande även i Västeuropa.
I somras sände Parvini dels ett kortare introducerande avsnitt på sin kanal Academic Agent om Stalin och Furr, dels en mycket lång intervju med den senare. Intervjun har tyvärr ytterst dåligt ljud, men jag föreslår att det är värt att göra ansträngningen att höra vad Furr säger just här, eftersom det faktiskt är den enda intervju av de många jag sett där han med viss utförlighet går in på en hel del av det verkligt substantiella sakinnehållet i sina böcker.
Ofta talar han bara om sin revisions själva faktum, dess allmänna art, med endast kort omnämnande av några av dess många punkter, litet om hur han gått till väga, receptionen – och hur han önskar att han funnit att Chrusjtjov på åtminstone någon punkt talat sanning om Stalin i sitt kända tal 1956, eftersom det skulle skänkt honom själv större trovärdighet… Detta har s.a.s. varit tillräckligt – intressant nog, sensationellt nog – för kortare populära intervjuer och föredrag.
Jag antar att man måste ta del av Furrs böcker och försöka bedöma hans resultat – hantera fenomenet Furr. Den hittillsvarande responsen från historievetenskapens företrädare visar att så ännu inte på allvar skett. Själv har jag definitivt inte gjort det; har bara läst delar av Blood Lies, kritiken av Timothy Snyders Bloodlands, som åtminstone uppvisar stor formell noggrannhet, exempelvis med källor ofta citerade på ryska och inte bara i översättning.
Mina egna specifika problem med Sovjetunionen, som huvudsakligen har att göra med själva marxismen som åskådning och aspekter av dess allmänna historiska samhälleliga tillämpning, om man får uttrycka sig så (en kritik i linje med exempelvis Alf Ahlbergs kristet-humanistiska samtida, även om denna går litet för långt i det västliberala parallell- och likställande av Sovjetunionen och Nazityskland som kom att bli allt vanligare i väst under kalla kriget och tills vidare förblir centralt operativt än idag, inte minst i det nämnda ideologiska lagstiftningssammanhanget), kvarstår förstås och berörs knappast i det väsentliga om Furrs rön visar sig riktiga. Men de senare måste alltså, som det ser ut, undersökas, eftersom de kan beröra åtskilligt annat.
Furrs extravaganta anspråk är inte bara prima facie utan även secunda facie rent knäppa. Stalin har inte dödat någon enda människa, säger han i den här intervjun. Han har inte begått något brott överhuvudtaget, har det hetat i andra. Detta är helt orimligt. Vilken världsledare med hans makt i historien har varit ett fläckfritt politiskt helgon? Varför skulle just Stalin ha varit det? I den tid av inbördeskrig och världskrig av historiskt helt ny omfattning och grymhet, i vilken han dessutom levde? Bevisligen var och är ju den västerländska “liberala demokratins” ledare det inte: deras krigs- och andra brott är ju av ofantlig omfattning. Och det framgår i övrigt av Furrs egen historieskrivning att “kommunismen” ingalunda automatiskt gör sina ledare moraliskt och karaktärsmässigt överlägsna. Man måste bortse från dessa Furrs påståenden, men, tror jag, ändå fråga i vad han trots dem eventuellt i övrigt kan ha rätt.
“Kommunistisk” historieskrivning som försvarar Stalin förekommer givetvis inte bara fortfarande utan i ökande omfattning. Ett mycket läst verk är Ludo Martens’ Un autre regard sur Staline (1994), som härom året utgavs i svensk översättning (En annan syn på Stalin). En annan viktig titel är Domenico Losurdos Stalin: Storia e critica di una leggenda nera (2008), sedan två år tillgänglig i engelsk översättning (Stalin: History and Critique of a Black Legend). Ett svenskt arbete är Anders Carlssons Resa in i det okända: Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten (2019), som dock, som framgår av titeln, behandlar mycket mer än Stalin; ifråga om denne är det också försiktigt och måttfullt, och går väl inte långt utöver en ledande etablerad – d.v.s. mer allmänt känd och erkänd – akademisk och mig veterligen åtminstone inte offentligt eller formellt politiskt engagerad revisionist som J. Arch Getty, även om det också nämner Furr.
Utan tvekan tillhör Furr generellt kategorin politiskt motiverade, ja aktivistiska forskare. Men det gäller ju i högsta grad även många av de mest etablerade, inklusive inte minst dem han själv främst polemiserar mot, Conquest, Snyder och Kotkin. Bilden av Stalin och hela Sovjetunionen i väst är ju självklart helt bestämd av borgerlig, liberal, kapitalistisk och tidigare och nu ånyo kallakrigisk historieskrivning, såväl den etablerade akademiska som den populära.
Utifrån en de överordnade värdenas konservativa åskådning tror jag bl.a. därför att det åtminstone i avsevärd utsträckning är nödvändigt att den revideras och nyanseras. Under alla omständigheter, oavsett vad historiker kommit fram till, är den borgerliga revolutionens och kapitalismens brott, mätt med samma mått, långt mer omfattande än “kommunismens”. Men de senare får därför inte blundas för, och jag kan omöjligen uppfatta Furrs extrema slutsatser, uttryckta på ovan citerade sätt, som trovärdiga. Det är därför knappast oproblematiskt om, som tycks ske, Furrs positioner okritiskt mobiliseras i ett av andra, aktuella skäl motiverat urskillningslöst försvar för dagens Ryssland.
Följande är hursomhelst Furrs många omfångsrika böcker, som alltså såvitt jag förstår återstår att seriöst och med motsvarande, adekvat utförlighet och detaljprecision bemöta:
Lindbom berättar i sitt författarskap inte hela historien om den västerländska modernismen (och moderniteten). Men han berättar de viktiga delar av den som borgerliga liberaler och marxistiska socialister inte förstår, och inte heller radikalnationalister och fascister. Nej inte ens vanliga högerborgerliga konservativa. Det är därför han måste läsas.
De som idag försöker – och de som tidigare, i mer begränsad omfattning, har försökt – konstruera en Konservatismen, en konservatism i bestämd form singularis och s.a.s. med stort K, fokuserar oftast på Burke. Han blir ett slags flexibel, i enlighet med hur hans egna principer med avsevärd rätt uppfattas, men också tidlöst giltig ungefärlig norm för denna Konservatismen förstådd som bevarande och förnyande vissa centrala högre värden i och genom inte bara den historiska förändringen, utan vad som direkt uppfattas som utvecklingen, det historiska framsteget. Som en “modern” och “framstegsvänlig” konservatism.
Detta fokus är generellt väl valt. I den mån den förstås som ett filosofiskt uttryck för konservatism, som en konservativ politisk filosofi, springer den värdecentrerade historicismen ur just detta tänkande, denna Burketolkning, och jag har själv sedan alltid anslutit mig till den.
Men jag har gjort det med vissa reservationer, modifikationer och tillägg, som nödvändiggjorts av de filosofiska och övriga åskådningsmässiga riktningar jag utöver den värdecentrerade historicismen försökt tillägna mig. Till desssa hör personalismen såväl som den fullständigare anslutningen till den moderna idealismen och den affirmation av den traditionalistiska skolans “österländska metafysik” i den mjuka tolkning jag velat förespråka.
Här finns stora, rent filosofiska – kunskapsteoretiska, etiska, värdefilosofiska, historiefilosofiska och metafysiska – frågor som jag här inte ska gå in på. Jag vill i stället bara helt kort signalera att det finns områden av politisk-filosofisk och helt enkelt bara politisk betydelse där förståelsen av Burke, och enkannerligen Konservatismens förståelse av honom, den förståelse Konservatismen-anhängarna omfattar, behöver komplexifieras, ja rentav problematiseras.
Man kunde tala om två stora, huvudsakliga sådana områden. Det första har jag länge i olika sammanhang berört, nämligen hans förhållande till liberalismen, den framväxande kapitalismen, den borgerliga revolutionen. Ingen Konservatismen innebär ett förespråkande av återgång till feodalismen och medletiden eller uppställande av dem som tidlöst giltiga. Burke som del av den specifikt moderna historien, denna politisk-, ekonomisk- och allmänt socialhistoriska dimension, har dessutom blivit allt viktigare för mig genom min av min av samtidshistoriens egen utveckling förändrade förståelse av den borgerliga politiska högerns väsen och potential (begreppet höger, som vi använt ända sedan Burkes egen tid eller den franska revolutionen, är självklart som de flesta begrepp inom historia, samhällsvetenskap och humaniora relativt, och givetvis inte mer så än begreppet vänster eller ens begreppen liberalism, socialism, eller demokrati, och huruvida denna relativitet är en svaghet eller helt irrelevant för den avsedda användningen beror helt på vilken historiefilosofi eller allmän förståelse av historien man omfattar). Den ibland extrema kruditeten i Burkes rent borgerligt-liberala försvar av kapitalismen och marknaden går inte längre att ignorera i diskussionen av vad som ofta kallas “liberalkonservatismen”.
Vad denna mer specifika problematisering allmänt handlar om framgår även av mina kritiska diskussioner av de senaste försöken att formulera eller anspråken på att representera en “alternativ höger”, en höger skild från just liberalismen, kapitalismen och den borgerliga revolutionen, trots att detta försök – och givetvis från mitt perspektiv fullt konsekvent och med nödvändighet – bl.a. utmärks av att det inte utgår från Burke.
Det andra området där Burkeförståelsen behöver komplexifieras är i vissa fundamentala avseenden egentligen inte sakligt skilt från detta första, utan bara en ytterligare aspekt eller dimension av det. Jag nämner det här som ett andra område delvis av det egentligen helt otillräckliga skälet att jag själv inte tidigare behandlat det som varande i behov av detta.
I likhet med de bästa av Konservatismens konstruktörer har jag tagit fasta på Burkes imperialismkritik, och bejakat försöket, exempelvis hos Russell Kirk, att identifiera en konsekvent och distinkt konservativ åskådning och linje bakom Burkes politik gentemot Irland, de amerikanska kolonisterna, och Indien. Vi talar här givetvis om imperialismen i den äldre och mer allmänna formen; Lenins imperialismbegrepp hänför sig ju till ett stadium av kapitalismens utveckling som från 1800-talets sista del implicerade en förändring av särskilt nationalismen i en ny och problematisk konservativ riktning i de stora västländerna.
Visserligen har jag haft en del problem med Burkes kampanj mot Hastings, i anslutning till dennes brittiska fiender i Indien, en kampanj som han trots den enorma mängd tid och kraft den tog i anspråk till slut helt enkelt formellt-juridiskt förlorade. Men detta har inte gällt den allmänna, sakliga innebörden av kritiken av imperialismens uttryck i Indien, försvaret av den gamla indiska kulturen som imperiet hotade genom sin framfart, utan endast att Burke faktiskt åtminstone i några avseenden tycks ha varit orättvis mot sin motståndare: Hastings delade såvitt jag förstår själv en del av denna inställning, och gjorde egna insatser för att bevara vad han uppfattade som den indiska kulturens värdefulla traditioner. Det finns, har jag tyckt mig märka, ett åtminstone något överdrivet, litet fanatiskt drag i den mångåriga personliga striden mot just Hastings, en fixering som till någon del stör vad som kunnat uppfattas som den bestående giltiga konservativa antiimperialism som alltså fortfarande representeras av de bästa av dem som bekänner sig till en Konservatismen.
Men stämmer bilden av Burke som helt enkelt motståndare till imperialismen? Det finns formuleringar hos en Kirk, och än mer hos en mot slutet i stor utsträckning av Kirk stödd paleokonservativ politiker och författare som Buchanan, som ger uttryck för vad som kan synas vara en inkonsekvens eller ett vacklande på denna punkt. Kirk kunde plötsligt, om än förvisso undantagsmässigt, börja tala om vikten av de plikter som han menade följde med USA:s faktiska ställning som imperium, på ett sätt som visserligen inte var något vanligt försvar för imperialismen, men ändå kan synas implicera ett accepterande av den som kan framstå som inkonsekvent. Och redan i undertiteln på Buchanans i flera avseenden problematiska bok Churchill, Hitler, and the Unnecessary War: How Britain Lost its Empire and the West Lost the World (2008) framträder vad som ser ut som samma hållning än tydligare. Hos andra konservativa, som den sene Burnham, är den förstås än tydligare, hur många viktiga sanningar den kritik av liberalismen som företas utifrån den än i övrigt rymmer. Scruton, som stödde Irakkriget 2003, uppvisar också entydigt en liknande hållning.
Men det finns en idéhistorisk förklaring till denna till synes oklara position. Inom Burkeforskningen har den etablerade förståelsen av denne högerwhigs kritiska förhållningssätt till imperiet ifrågasatts och reviderats av Daniel I. O’Neill i hans Edmund Burke and the Conservative Logic of Empire (2016). Delvis influerad av nyare riktningar i den allmänna imperialismforskningen, såsom den som representeras av David Cannadine i hans Ornamentalism: How the British Saw Their Empire (2001), avfärdar O’Neill både den vanliga tolkningen av Burke som helt enkelt liberal och förståelsen att han var antiimperialist.
I stället präglades hans tänkande på det aktuella området helt enkelt av en annan uppfattning av imperiet än de moderna liberalernas, av en distinkt konservativ logik, som säkert fortfarande, om än omedvetet eller oartikulerat, spelar en viss roll för många konservativa. En uppfattning som, hur mycket han än såg Hastings som destruktiv revolutionär i Indien, i verkligheten åtminstone inte på alla punkter var främmande för denne.
Det finns anledning att återkomma till och titta närmare på detta. Men de två områden där komplexifiering således är nödvändig hänger alltså ändå samman. Frågan om det allmänna förhållandet mellan konservatism och liberalism hos Burke, där det måste konstateras att den förra absolut inte var helt skild från den senare och de historiska krafter, intressen och förhållanden som den var ett uttryck för, återkommer givetvis i sammanhanget av imperiet såtillvida som detta, precis som whiglordernas samhälle i England, visserligen i någon mån trovärdigt kunde ges en konservativ legitimering, men i grunden var beroende av och en del av den helhetliga moderna historiska formation som liberalismen var ett ideologiskt uttryck för.
Se kanske delvis även exempelvis Le livre noir du capitalisme, en nu dock gammal spegelbild av Le livre noir du communisme. Mer precisa – och aktuella – uppgifter om hur detta siffrar sig finns.
När det gäller @VoCommunism måste framhållas hur väsentligt Solzjenitsyns, Conquests och andras roman- och allmänna propagandasiffror för offren modifierats av nyare forskning – av historierevisionism av den normala vetenskapliga typ som västregeringar idag av politiska skäl förbjuder eller vill förbjuda.
Jan Olof Bengtsson 
