Category: Idealism

Född 18 febr. 1862, stud. i Lund 1881, fil. d:r och docent där 1893, prof. i teor. filosofi vid Lunds universitet sedan 1901.

1. Intuition, 1892, vill göra gällande behovet av intuitiv syntes i diktning och vetenskap, ävensom pedagogik, samt visa, at intuitionen innebär, i vissa avseenden, en strängare tillämpning av logikens regler och att den kommer till stånd genom stegring och samverkan av våra psykiska akter. Poesiens logik, 1899, vill närmare påvisa detta: de poetiska begreppen åsyfta ökad klarhet, på samma gång de naturligtvis ge uttryck för och väcka känsla. Vad jag menar med intuitiv syntes kan enklast inhämtas i uppsatsen Det intuitiva vetandets pålitlighet (Idéer och makter) 1908. Intuitionsproblemet, 1912, utreder mitt förhållande till Bergsons intuitionsteori; dels med avseende på intuitionens logiska teknik (den fråga mina intuitionsskrifter velat behandla), dels med avseende på förmågan att uppfatta något osinnligt, vilken Bergson kallar intuition, men som jag under annat namn behandlar i mina Kantskrifter.

2. Åt den kantska linjen i filosofien – som jag själv närmast vill räkna mig till – har jag ägnat skrifterna Kants transcendentala deduktion av kategorierna, 1893, Viljans frihet, 1899, Den intellektuella åskådningns filosofi, 1920. I samma problem utmynnar även Gränsen mellan sensation och emotion, 1899.

3. Platon och vår tid, 1913, vill framföra de filosofiska problemen i deras utgångsläge och därigenom tjäna som en s.k. inledning till filosofien.

Platons grundtanke: att det finns något i sig riktigt (idéer, i motsats till makt, vana, subjektiva tycken) är det mera genomgående temat i uppsatssamlingarna Idéer och makter, 1908, Reflexioner för dagen, 1911, Filosofien och politiken, 1915, Under världskrisen, 1920.

4. Lite varstans i mina skrifter torde den uppfattningen komma fram, att de olika filosofiska tänkesätten närma sig varandra i mån som de fördjupas och i mån som man ser på vad filosoferna innerst menat och sett. Denna konvergenstanke har jag särskilt betonat i Filosofiska uppsatser, 1924.

Dessutom må nämnas Studier och meditationer, 1899; de tre pedagogiska skrifterna Kunskapslivet, 1909, Rousseau och Pestalozzi i våra dagars pedagogiska brytningar, 1910, Skolformer och skolkurser, 1922; samt läroböckerna Psykologi, Logik, Filosofiens historia i korta drag.

–

Selbstdarstellung i hans lärjunge Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (1925).

Bland senare utgivna verk bör nämnas den utmärkta Minnesteckning över Christopher Jacob Boström (1930), Om själen (1930) och Spinoza (1931). Larsson var också ledamot av Svenska Akademien från 1925. Död 1944.

“Bland boströmianer som satt spår i svensk kulturutveckling bör…nämnas Clas Theodor Odhner [1836-1904], sin tids kanske mest prominente historiker, vars läroböcker under en mansålder dominerade undervisningen i hans ämne. Odhner var självfallet medlem av Svenska akademin. Sin syn på historiens filosofi formulerade han mest utförligt i Om möjligheten af Historiens Philosophi (1862). Här följer Odhner strikt boströmianska linjer. Sitt resultat sammanfattar han så här: ‘Vi hafva härigenom kortligen uppvisat möjligheten af Historiens Philosophi såsom den rationella, philosophiska vetenskapen om de historiskt förverkligade offentliga samhällena eller om dessa samhällens idéer betraktade som grund, lag och ändamål för den föflutna historiska utvecklingen.’

Detta är den Boströmska statsidealismen omsatt till program för historieskrivning. Det är statens, för svenska historikers del främst naturligtvis den svenska nationalstatens, framväxt som skall skildras, och det på ett sätt som låter dess utveckling framstå som förnuftig och ändamålsbestämd. Att en sådan historieskrivning skulle komma att bli rojalistisk likaväl som patriotisk, det låg naturligtvis helt i linje med Boströms syn på statsidén.”

Svante Nordin, Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981), s. 45

Ljungberg, Nils Wilhelm, lärare, filosof, f. 19 apr. 1818 i Åmål, d. 14 juli 1872 i Hellekil, Värmland, student i Uppsala 1837 och filos. doktor där 1851, utnämndes 1853 till lektor i latin vid Göteborgs latinläroverk. L. var en djärf textkritiker och intresserad boströmian, som genom ett föredrag i maj 1861 om teologiens och filosofiens olika synpunkter för att bestämma de religiösa trosformerna och sina uttalanden om Krist. gudom framkallade en liflig polemik, på grund hvaraf Göteborgs domkapitel, hvars led. han var, anmälde honom hos K. M:t och större delen af stiftets prästerskap petitionerade om, att L. skulle skiljas från konsistoriet och eventuellt äfven från lektoratet. K. M:t afvisade dessa framställningar. L:s hårda strid för sin öfvertygelse uppkallade till hans hjälp V. Rydberg, som då skref “Bibelns lära om Kristus”.

Ugglan

Wikipedia har en ovanligt bra artikel om Ljungberg med bl.a. följande innehåll:

Nils Wilhelm Ljungberg, född 19 april 1818 i Åmål, död 14 juli 1872 på Eriksbergs herrgård sydväst om Karlstad, var en svensk bibelforskare och språkman. Han avled hemma hos sin syster Johanna Charlotta Ljungberg och dennes make lantmätaren Anders Norström (föräldrar till filosofen Vitalis Norström)…

Ljungberg disputerade år 1851 i Uppsala på avhandlingen Chronologisk granskning af den babyloniska, israëlitiska och aegyptiska historien efter källorna. Under åren 1853–1866 tjänstgjorde han som lektor i latin vid Göteborgs latinläroverk, och blev 1854 ledamot av Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället. På grund av sjukdom blev han 1866 tvungen att dra sig tillbaka från sin lektorstjänst och ägnade resten av sitt liv åt privatforskning. Han efterlämnade åtskilliga vetenskapliga undersökningar i manuskript, varav flera postumt publicerades av vännen Fredrik Wulff (Chronologie de la vie de Jésus 1878, De romerska kejsarnas kronologi från Caesar till Domitianus 1918, Die hebräische Cronologie von Saul bis zur babylonischen Gefangenschaft 1922)…

Ljungberg var aktiv som tidningsdebattör och väckte år 1861 stor uppmärksamhet genom sin offentliga kritik av kyrkans förstelnade och ortodoxa kristendomssyn. Han ville återge kristendomen sin ursprungliga renhet enligt Kristi budskap i Nya Testamentet. Denna kritik mot Treenighetsläran ledde till namninsamlingar mot honom från stiftets prästerskap, och aktioner för att få honom avsatt som lektor från biskop samt domkapitel, där han var ledamot. Den s.k. Ljungbergska striden inspirerade Viktor Rydberg att skriva Bibelns lära om Kristus 1862. Att även vännen och blivande filosofen Pontus Wikner tog starka intryck av Ljungbergs personliga mod och skarpsinniga kritik, framgår av hans bevarade dagböcker…

Ljungberg arbetade även under många år med en textkritisk bearbetning eller s.k. “rentvagning” av delar av Horatius och Livius diktverk, som inte bara ansågs vittna om Ljungberg stora kunskap om ämnet och djärva slutledningsförmåga, utan även gav honom ett rykte som vetenskaplig “vilde”. (Horatii Carmina Lyrica utgavs i Karlstad 1872.) Han var själv en skarp och fruktad debattör och kritiker i bl.a. Handelstidningen och kulturtidskriften Framtiden.

I read my paper ‘In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self’ at the Oxford conference on British Idealism in August (photo by Jane Ferreira):

Abstract:

Revisiting the great international controversy, throughout the nineteenth and well into the twentieth century, between so-called personal and absolute idealism regarding the nature and identity of the finite self, and primarily the well-known and comparatively late debate on this issue between Pringle-Pattison as representative of the former branch of idealism and Bosanquet as representative of the latter, this paper further explores the two closely related aspects of the problem focused on by these thinkers, and largely in their own conceptual terms: the question of whether finite individuals (or, more precisely, finite individuals that are selves) are to be conceived as having a “substantive” or an “adjectival” mode of being, and the question of the “imperviousness” of such finite individual selves, or persons. Complexifying the debate by introducing a number of new definitions and distinctions deemed necessary for its proper elucidation, while at the same time remaining entirely within and confirming the general framework of idealism that was both Pringle-Pattison’s and Bosanquet’s, the paper defends what could perhaps be said to be the general position of personal idealism (in contradistinction to every single particular formulation of Pringle-Pattison’s) in the manner in which it was normally defended by the personal idealists themselves, i.e. as an idealist position that in no way rejects, as the classificatory terminological distinction between personal and absolute idealism might suggest, the concept of the absolute.

Another conference, in Harris Manchester College, Oxford, 27th-30th August, organized by William Mander and Stamatoula Panagakou. Many of the leading figures in the revival and renewal of British Idealism in the last few decades attended, as well as philosophers in younger generations who build on their work.

Click to enlarge