Category: Philosophy

Essentia Foundation

En ny högviktig i Nederländerna baserad organisation som befrämjar den konsekventa filosofiska idealismen under beaktande av såväl traditionella andliga som samtida vetenskapliga perspektiv, och med medverkan av på denna nätplats flera gånger figurerande Bernardo Kastrup (länkar här), bildades härom året: Essentia Foundation.

Så här inleder den beskrivningen av sig själv, under rubriken “The Challenge”:

“We live under a materialist metaphysics: all that supposedly exists is matter, an abstract entity conceptually defined as being outside and independent of consciousness. This metaphysics is often conflated with science itself, even though the scientific method only allows us to determine how nature behaves, not what nature is in and of itself.

The mainstream cultural endorsement of metaphysical materialism became firmly established in the second half of the nineteenth century. Since then, however, its strength has been derived mainly from intellectual habit and inherited assumptions, not from clear reasoning, evidence or explanatory power. As a matter of fact, over the past few decades evidence has been accumulating in foundations of physics, neuroscience and analytic philosophy that materialism is false.

Nonetheless, the cultural prevalence of metaphysical materialism has myriad – and arguably dysfunctional – implications at both individual and social levels: it impacts our sense of meaning and purpose, our value systems, our understanding of health, disease and death, as well as the way we relate to others, the planet and even ourselves.”

Mot detta uppställer Essentia Foundation följande målsättningar, under rubriken “The Goal”:

“Essentia Foundation aims at communicating, in an accurate yet accessible way, the latest analytic and scientific indications that metaphysical materialism is fundamentally flawed. Indeed, clear reasoning and the evidence at hand indicate that metaphysical idealism or nondualism – the notion that nature is essentially mental – is the best explanatory model we currently have. This is known in specialist communities, but hasn’t yet been openly communicated, in an accessible manner, to the culture at large. Essentia Foundation hopes to help close this communication gap.

Although we acknowledge that analytic or scientific understanding, in and of itself, isn’t life- or behavior-changing – only felt experience or knowledge by direct acquaintance is – in modern culture the intellect is the bouncer of the heart. Therefore, we aim to create intellectual space and legitimacy for the notion that, at its most fundamental level, all reality unfolds in an extended field of mentation.”

Detta ligger helt i linje med de allmänna idealistiska positioner jag här, i många inlägg i kategorierna Idealism (under Philosophy) och Spirituality försökt försvara och lyft fram tänkare och andliga lärare som företräder. Flera av formuleringarna låter ana Kastrups intellektuella ledarskap. Termerna “mental” och “mentation” behöver från mitt perspektiv på visst problematiserande sätt diskuteras i termer av å ena sidan medvetandet i sig och å den andra de olika nivåerna av fenomenellt medvetandeinnehåll, men de överensstämmer med exempelvis Bruntons terminologi.

Hur ska man då uppnå dessa mål? Avsnittet “Way of Working” beskriver det:

“Essentia Foundation questions metaphysical materialism and argues for the plausibility of idealism by leveraging the exact same epistemic values our culture reifies today: coherence, internal logical consistency, conceptual parsimony, empirical adequacy and explanatory power. We show that, if applied objectively and consequently, these values point directly at idealism, while contradicting materialism.

Operationally, Essentia Foundation identifies and helps to promote scientific and philosophical work relevant to metaphysical idealism or nondualism. As such, we can be regarded as an information hub – strictly and thoroughly curated to weed out nonsense and pseudo-science – for the latest developments in science, analytic philosophy and other areas of scholarly work with a bearing on our culture’s metaphysical views. Our community of authors lists a growing number of academics, scholars, philosophers, scientists and authors whose works are opening the way for a new, more functional and true understanding of ourselves and reality at large.”

Detta kunde knappast formuleras på ett mer föredömligt sätt. Presentationen under About us-fliken avslutas med en förklaring av vad de kallar sitt “Editorial Commitment”:

“Essentia Foundation is not philosophically neutral: we were created precisely to address an imbalance in how the metaphysical implications of results from science and philosophy are communicated by the media.

That said, you can expect from us editorial rigor, accuracy and careful selection of the material we choose to publish. Strict curation – erring rather on the side of caution in cases of high uncertainty – is what characterizes our approach. To put it simply, we only publish credible work. And although we do try to communicate in an accessible manner – dispensing with jargon and academic obscurantism as much as possible – we are committed to not allowing these simplifications to misrepresent the original material.

Again, Essentia Foundation shall never promote nonsense, pseudo-science or gullible, unsubstantiated claims of the kind often associated with mind-first ontologies in the popular culture. This is our firm commitment to you. Whatever you see in our material may be polemical – in the spirit that every major scientific or philosophical advancement has originally been polemical – but shall never be unsubstantiated, irrational or deceiving. In cases where the solidity or credibility of a relevant result isn’t clear, we consult our Academic Advisory Board before publishing it.”

“Our team” består av Fred Matser (Founder and Honorary Chairman), Prof. dr. Jan van der Greef (Chairman), Machtelt Groothuis (Non-Executive Director), Steven Schuurman (Non-Executive Director), Bernardo Kastrup, PhD, PhD (Executive Director), och deras Academic Advisory Board av Prof. Jeffrey J. Kripal, PhD, Prof. Hyman M. Schipper, MD, PhD, FRCPC, Prof. Edward F. Kelly, PhD, Prof. Donald D. Hoffman, PhD, Prof. dr. Jan van der Greef, Prof. dr. Sarah Durston, Prof. Mikhail Ilyin, PhD, PhD, Dr. Iain McGilchrist, Claus Metzner, PhD, och Prof. Bernard Carr, PhD.

Följ dem på den ovan länkade hemsidan och på YouTube, Twitter och Facebook.

Mål och medel

Huxley skrev lika mycket “facklitteratur” – historisk, filosofisk, politisk, estetisk och annan – och essäer som skönlitteratur. Men eftersom han råkat bli världsberömd som romanförfattare genom Point Counter Point och Brave New World, kände han sig tvungen att fortsätta skriva romaner resten av livet, trots att han t.o.m. själv kunde hävda att han saknade naturlig talang för det.

Det var en litet överdriven anspråkslöshet. Han skrev också noveller, teaterstycken och filmmanus, och gav ut sex diktsamlingar, vilket vittnar om allmän skönlitterär versatilitet. Och han hade helt rätt när han nämnde Time Must Have a Stop från 1944 som en roman han själv var nöjd med som just sådan. Men de som fortfarande uppskattar romanerna är nog främst sådana som inte har något emot att de i hög grad är filosofiska essäer i annan form.

På bilden här dock en rent filosofisk bok från 1937 utan romanernas ofta tunna fiktiva ram, om bl.a. – och väl främst – fredsfrågan utifrån det slags andliga perspektiv han vid denna tid var på väg att tillägna sig. I svensk översättning med schnyggt 30-talsomslag.

Filosofisk modernisering?

“Genom sina egentliga lärare i filosofi under Uppsalatiden, C. Y. Sahlin och E. O. Burman, står L. i historiskt samband med den idealistiska personlighetsfilosofien, sådan denna utvecklat sig från Daniel Boëthius’ och Benjamin Höijers dagar fram till Christopher Jacob Boström, Sahlins företrädare på den praktisk-filosofiska lärostolen i Uppsala. Jämlikt sagda personlighetsfilosofis organiska utvecklingssyn på kulturlivets företeelser har L. från början fattat det ‘filosofiska arvet’, om man så får säga, som en pliktbetonad uppgift att levande, under kritisk prövning och sovring, förvalta samt eventuellt fort- och ombilda: växling av ståndpunkter utan den tidigare historiskt givna ståndpunktens övervinnande inifrån kan icke betyda verklig utveckling och framsteg.”

Så skrev Efraim Liljeqvist, den siste boströmianske professorn, i sin Selbstdarstellung i första upplagan av Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon 1925.

Den modernisering som hans samtida kolleger, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, ägnade sig åt – vissa former av nykantianism, positivism, psykologi, “livsfilosofi”, pragmatism, Hägerströms och Phaléns nya Uppsalaskola, analytisk filosofi, i mycket radikalneoteriskt famlande fenomenologi, marxism – var, föreslår jag, knappast en modernisering av filosofin eller en filosofins modernisering av samhället och kulturen, som den dubbeltydiga titeln på Carl-Göran Heidegrens avhandling i idé- och lärdomshistoria från 1999, Filosofisk modernisering: Studier i nordisk filosofihistoria (1860-1910), implicerar i högre grad än hans senare boks något mer adekvat och korrekt sociologiska med den gamla litteraturhistoriska termen, Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860-1915.

I det större perspektivet tror jag den främst måste förstås som ett spatiotemporalt provinsiellt införande av nya tankeformer som modernitetens samhälle och kultur för tillfället krävde för helt andra syften. Inte enbart, givetvis, men i stora drag. Det som i störst utsträckning kan sägas vara ett undantag är här fenomenologin, inklusive dess vidareutbildning utöver Husserl hos främst Heidegger.

Men det är inte uppenbart hur filosofin, rätt förstådd, överhuvudtaget låter sig helt enkelt moderniseras eller själv kan modernisera. Modernisering är s.a.s. i sig ett ickefilosofiskt begrepp, som lätt blir direkt antifilosofiskt, hur viktigt det än kan vara på andra områden. T.o.m. de av Liljeqvist själv använda termerna “utveckling” och “framsteg” är ofta problematiska som generella och universella beskrivningar inom filosofin. Åtminstone hans egen politiska tillämpning av den sahlinska och egna utvecklingen av Boströms statslära – som i och för sig nödvändigt krävde revidering – representerade inte något sådant; den var tvärtom en beklaglig, tidstypisk anpassning till en karaktäristisk manifestation av just den modernisering han i övrigt på så goda grunder ifrågasatte.

The Conservative Intellectual Movement in America

Efter att ha tillägnat sig bl.a. Tage Lindboms verk, upptäckte man vid mitten av 80-talet detta: att det i USA fanns en intellektuell konservatism som vid behov vände sig även mot den vanliga marknads- och kapitalhögern (det behovet förelåg ju verkligen), presterade en djupgående kritik av modernitetens huvudströmning och den liberaldemokratiska ideologiska hegemonin, förstod USA i termer av centrala aspekter av en europeisk och allmänvästerländsk kultur (några av de ledande tänkarna var emigranter från Europa, på flykt undan fascismen), och försökte föra in genuina överordnade värden från vad man ännu litet svepande kunde tala om i termer av den kristna och klassiska traditionen och vissa av deras nytida transmutationer i politiken och det politiska tänkandet.

George Nashs introduktion från 1976 täcker mer än detta, inte minst libertarianer och s.k. fusionister. Neokonsernatismens särdrag urskiljs ännu inte tydligt, även om Irving Kristol hinner komma med. Men den intressanta och meningsfulla typen av konservatism, i dess amerikanska form, introducerades i alla fall också, om än bara mycket kort, och Nash var medveten om att den i några fall i viss mån upprätthöll en kontinuitet med bl.a. Irving Babbitt. Man började studera dess tänkare. Man upptäckte också (med hjälp av Carl Johan Ljungberg) att Claes Ryn redan 1971 publicerat en svenskspråkig introduktion till den konservativa intellektuella “rörelsen” i USA tillsammans med Bertil Häggman, med ett bitvis mer stringent politisk-filosofiskt grepp.

George H. Nash: The Conservative Intellectual Movement in America since 1945

Materia eller medvetande?

Diskussion mellan Rupert Spira och Bernardo Kastrup från 2022 (tack till viktige zen-buddhisten och politiske idédebattören Emil Eldebrink för tips):

Så här kan, inte minst med avseende på fenomenvärldens natur (inklusive det mänskliga psykofysiska komplexet, dess sinnen, själva hjärnan), i sak den konsekventa, i boströmsk mening absoluta och “rena” typen av idealism försvaras idag.

Spira är ickedualistisk andlig lärare i Oxford; Kastrup har från en vetenskaplig bakgrund utvecklats till filosof (se tidigare inlägg i idealismkategorin med diskussion om honom och rekommendationer av några av hans böcker, se länkar nedan).

Beskrivningen från Spiras YouTube-kanal:

Is everything in the world made of matter or consciousness? What exactly are matter and consciousness? Rupert Spira joins Bernardo Kastrup, scientist and author, in a deep exploration of science and spirituality and how they inevitably meet on the same path to truth.

The conversation proves that anyone, from any background, can come to the same universal understanding that non-duality teaches; that peace and happiness is who we truly are.

Rupert came to this understanding through 40 years of spiritual practice in the vedantic and tantric traditions, while Bernardo studied the professional fields of computer science and engineering.

Moderated by Simon Mundie, the discussion covers various topics as Rupert and Bernardo dissect solipsism, idealism and materialism. Through it all, they both came to the same recognition which is that peace and love surpasses all understanding, and is the very nature of everyone and everything.

Timestamps:

00:00 How Rupert and Bernardo Met 02:33 Spiritual and Scientific Backgrounds Meet 08:04 Physics, Metaphysics, Perennial and Non-Dual Understandings 11:00 What is Reality? 14:49 Sense Perceptions and Experiencing 24:30 Solipsism, Idealism, and Materialism 27:48 Everything is in Consciousness 34:50 What is Consciousness? 40:00 What is Matter? 46:30 Qualities of Experience 50:40 Science and the Church 56:20 Learning From Suffering 1:01:00 The Peace That Passeth All Understandings 1:10:00 Non Dual Understanding and Misconceptions 1:16:20 The Purpose of Life 1:26:20 Refining Your Life Through Non Duality 1:28:00 What is Wrong With Materialism? 1:29:10 The Brain, The Mind, and Individuality 1:38:00 Individual vs The Ego 1:43:00 Who Am I? Our True Identity 1:47:00 What Is Accurate About Idealism? 1:52:21 Phenomenal Consciousness vs Meta-Consciousness 1:59:00 Dissociative Identity Disorder 2:05:00 Three Consequences of the Non-Dual Understanding 2:09:40 Death, Associations and Dreams 2:17:00 The Result of the Non Duality

–

Boström’s Idealism

Bernardo Kastrup: Dreamed up Reality

Bernardo Kastrup: Rationalist Spirituality

Bernardo Kastrup on Why Materialism Is Baloney

Bernardo Kastrup: Why Materialism Is Baloney

Bernardo Kastrup on Brief Peeks Beyond

Bernardo Kastrup: Brief Peeks Beyond

Intervju med Ryn

En kort, äldre intervju på YouTube i två delar med Claes Ryn från 2013 som jag tror att jag tidigare missat:

Förvirrande nog upprepas introduktionen från första delen i början av den andra:

Mycket finns givetvis att tillägga här, men Ryn talar på ett så allmänt ideellt plan om kulturella förutsättningar för konstitutionen i tradition och historia att det i en mening blir uppenbart sant, okontroversiellt och viktigt. Men ganska radikalt annorlunda perspektiv på revolutionen måste komplettera detta, och förvisso även den typ av tolkning Ryn kritiserar straussianerna för.

Lika viktigt som historiska enskildheter kring den amerikanska revolutionen är den filosofiska formulering i termer av vad han kallar värdecentrerad historicism som Ryn i samarbete med Folke Leander utarbetat i linje med det slags tänkande som här kommer till uttryck i revolutionens specifika sammanhang och som svar på en fråga om den amerikanska konservatismen.

Betonas måste också som vanligt att vi i denna värdecentrerade historicism rör oss på den immanent-humanistiska kulturens plan, att det i sig inte är det högsta, och att vad som i verklig mening är beläget över det, vad som är nåbart genom vad Babbitt kallade meditationens till skillnad från mediationens nivå, och ur vilket fenomenellt manifesterade värden ytterst springer, ingalunda utgörs av rationalistiska abstraktioner.

“Ny” och “neo”

Nykonservatismen i USA är Claes Ryns första bok, skriven tillsammans med Bertil “Barry Häggwater” Häggman och utgiven av Gebers mitt under vänstervågen, 1971. Viktiga kapitel av Ryn är ‘Vägen från laissez-faire till kulturkonservatism’, ‘Det konservativa uppvaknandet’, ‘Den nykonservativa litteraturvågen’, och ‘Nykonservatismens politiska filosofi: Russell Kirk’.

Detta anses vara den första översiktliga introduktionen till den amerikanska konservativa rörelsen, fem år före George Nashs The Conservative Intellectual Movement in America since 1945.

Bokens titel skapade dock problem för Ryn när de neokonservativa inom kort intog framträdande positioner: det blev nödvändigt för honom att hela tiden förklara att “neo” i detta sammanhang betydde något annat än “ny”, eller något annat än vad han menade med “ny”. Men det var givetvis inte lätt, eftersom det ju var en rent begreppslig distinktion, som inte på minsta sätt uttrycktes av termerna i sig.

Häggwater däremot, som bidrog främst med kapitlet ‘Kritiken av liberalismen: James Burnham’, ägnat Burnhams Suicide of the West, kom att ansluta sig till “neo”-lägret, vilket aktualiserade frågan om tolkningen av Burnham.

Själv fortsatte jag långt in på 90-talet, trots full medvetenhet om neokonservatismen och dess innebörd, att försöka tala om en nykonservatism och behovet av en svensk nykonservatism, som ett alternativ till högerns nyliberala, alltmer neokonservativa, och samtidigt i ökande grad urskillningslöst kulturvänsterlibertarianska inriktning.

Vad jag ville försvara var en konservatism som i sin kultur- och värdeförståelse i mycket motsvarade Ryns gamla förståelse av den amerikanska efterkrigsrörelse som uppvisade namn som Kirk, Viereck, och Nisbet, och även kunde gripa tillbaka på Babbitt och hans typ av filosofisk humanism. Det som med hjälp av Folke Leander kunde filosofiskt grundas i den s.k. värdecentrerade historicismen. Jag upptog Ronny Ambjörnssons term från första hälften av 80-talet, “överordnade värden”, och började tala om en “de överordnade värdenas konservatism”.

Men samtidigt måste, tyckte jag, denna ha en förstärkt svensk prägel genom anknytning framför allt till den svenska s.k. personlighetsfilosofiska eller personlighetsidealistiska traditionen från 1800-talet, inklusive dess politiska och samhällsfilosofiska tänkande.

Självklart måste det vara fråga om en “ny” konservatism i betydelsen en förnyad, nyskapande, vidareutvecklad konservatism. Men det terminologiska problemet var en verklighet som måste hanteras, och det kvarstår än idag.

När jag gav upp om den vanliga högern på 00-talet och anslöt mig till SD blev det mer akut, särskilt genom neocons slutligen helt dominerande inflytande, manifesterat under George W. Bushs administration i USA och Irakkriget, med stort genomslag även i Sverige.

Trots att jag sedan mitten av 80-talet varit medveten om problemen med neokonservatismen, kom dessa händelser efter en tid att medföra en avsevärd riktningsjustering i mitt eget politiska tänkande, i synnerhet som jag kunnat följa debatten om dem på nära håll i både England och USA, ja mitt i imperiets centrum och hjärta. Min förståelse och kritik av atlantsystemets själva väsen började fördjupas; jag kom att inse att oaktat all kritik mitt hittillsvarande försvar varit alltför långtgående.

Därför började jag till att börja med använda den ursprungligen delvis humoristiska amerikanska termen paleokonservatism, för den tydligare avgränsningen mot den vanliga högern. Buchanan företrädde politiskt denna riktning, inte minst i den nya tidskrift han inför Irakkriget medverkade till att grunda, The American Conservative.

Men det var inte någon idealisk åtgärd, såtillvida som, trots den terminologiska entydigheten, vad som gick under namnet paleokonservatism i USA rent politisk-filosofiskt, teoretiskt och ideologiskt var en riktning, som på viktiga punkter avvek från den linje Ryn företrädde, och utgick inte minst från Francis’ delvis något unkskränkta miljöer i den amerikanska södern.

Utgångspunkterna för dess motstånd mot den interventionistiska utrikespolitiken, intimt förenat med assimilationen och utvecklingen av Burnhams managerialismteori, var delvis viktiga och hållbara konservativa positioner. Men de var också ofta uppblandade med problematiska rasbetonade och provinsiella element, vitt skilda från den högre-kosmopolitiska humanism som företrätts av en Babbitt, som i vissa avseenden vidarefördes av exempelvis en Viereck, och som i Sverige Ryns lärare Leander filosofiskt assimilerat och byggt vidare på redan på 30-talet.

Samtidigt som det kändes angeläget att rädda termen, var det därför också nödvändigt att tillräckligt distansera sig från det i några avseenden problematiska begreppet. Lösningen blev “post-paleokonservatism”, som genom sin klumpighet åtminstone kvarhöll, och accentuerade, det humoristiska.

Meningen var inte bara en konservatism som grep tillbaka på en äldre riktning, i motsättning till neokonservatismen, samtidigt som den tog fasta på vad som var av värde i den s.k. paleokonservatismen, utan som också insåg även den senares begränsningar och därför i nyskapande vidareutveckling gick utöver den. Fortfarande behövde självklart också betonas att den hos oss inte bara kunde innebära ett övertagande av den amerikanska versionen, utan måste bygga också på svenska och europeiska traditioner.

Under loppet av 10-talet, med fullbordan inför valet 2018, inordnade sig så SD häpnadsväckande nog i just den höger som jag anslutit mig till dem för att komma bort från, som ett alternativ till. De visade sig vara något helt annat än de genomtänkta och övertygade politiker de i för mig tillräcklig utsträckning givit intryck av, och gav helt enkelt upp de positioner som var anledningen till min övergång och som jag sett som i högsta grad lovade och möjliga att vidareutveckla. Nu framstod de bara som ytliga populistiska opportunister som tagit entydigt fel ställning för allt det jag vid det här laget länge försökt motsätta mig.

Därför stod det nu klart att den försvarbara konservatismen s.a.s. måste bli “ny” på ett nytt sätt, såväl begreppsligt som terminologiskt. Och detta har under 20-talet fortsatt bekräftats av SD:s alltmer katastrofala deltagande i och pådrivande av den atlantimperialisms geopolitiska härjningar, som den äldre amerikanska konservatism Ryn en gång anslöt sig till utmärkt sig för att ha kunnat kritisera från sina egna utgångspunkter.

Charles R. Embry & Glenn Hughes, eds.: The Eric Voegelin Reader

Politics, History, Consciousness

University of Missouri Press, 2017

Amazon.com

Publisher’s Description:

By the time Eric Voegelin fled Hitler’s regime and made his way to the United States in 1938, he had already written four books criticizing Nazi racism, establishing what would be the focus of his life’s work: to account for the endemic political violence of the twentieth century. One of the most original political philosophers of the period, Voegelin has largely avoided ideological labels or categorizations of his work. Because of this, however, and because no one work or volume of his can do justice to his overall project, his work has been seen as difficult to approach.
 
Drawing from the University of Missouri Press’s thirty-four-volume edition of The Collected Works of Eric Voegelin (1990-2009), Charles Embry and Glenn Hughes have assembled a selection of representative works of Voegelin, satisfying a longstanding need for a single volume that can serve as a general introduction to Voegelin’s philosophy. The collection includes writings that demonstrate the range and creativity of Voegelin’s thought as it developed from 1956 until his death in 1985 in his search for the history of order in human society.
 
The Reader begins with excerpts from Autobiographical Reflections (1973), which include an orienting mixture of biographical information, philosophical motivations, and the scope of Voegelin’s project. It reflects key periods of Voegelin’s philosophical development, pivoting on his flight from the Gestapo.
 
The next section focuses on Voegelin’s understanding of the contemporary need to re-ground political science in a non-positivistic, post-Weberian outlook and method. It begins with Voegelin’s historical survey of science and scientism, followed by his explanation of what political science now requires in his introduction to The New Science of Politics. Also included are two essays that exemplify the practice of this “new science.” Voegelin started his academic career as a political scientist, and these early essays indicate his wide philosophical vision.
 
Voegelin recognized that a fully responsible “new science of politics” would require the development of a philosophy of history. This led to the writing of his magnum opus, the five-volume Order and History (1956–1985). This section of the Reader includes his introductions to volumes 1, 2 and 4 and his most essential accounts of the theoretical requirements and historical scope of a philosophy of history adequate to present-day scholarship and historical discoveries.
 
In the course of his career, Voegelin came to understand that political science, political philosophy, and philosophy of history must have as their theoretical nucleus a sound philosophical anthropology based on an accurate philosophy of human consciousness. The next set of writings consists of one late lecture and four late essays that exemplify how Voegelin recovers the wisdom of classical philosophy and the Western religious tradition while criticizing modern misrepresentations of consciousness. The result is Voegelin’s contemporary accounts of the nature of reason, the challenge of truly rational discussion, and the search for divine origins and the life of the human spirit.
 
During his philosophical journey, Voegelin addressed the historical situatedness of human existence, explicating the historicity of human consciousness in a manner that gave full due to the challenges of acknowledging both human immersion in the story of history and the ability of consciousness to arrive at philosophically valid truths about existence that are transhistorical. The essays in this final section present the culmination of his philosophical meditation on history, consciousness, and reality.

Reviews:

“The achievement of this volume is superb. Through a selection of his writings perfectly chosen, it makes manifest to everyone the preeminent place of Eric Voegelin in the intellectual landscape of the twentieth century.”

Tilo Schabert, University of Erlangen, author of How World Politics Is Made

“Embry and Hughes have succeeded in presenting a thoroughly accessible and well-crafted introduction to the thought of Eric Voegelin. Providing philosophical readings of substance with erudite commentary, this volume ranges perspicaciously across the eras and interests of Voegelin’s writings and will open to a new audience the grandeur of one of the most penetrating and relevant minds of the twentieth century. The Eric Voegelin Reader is set to become the essential companion to the study of Voegelin’s work.”

James Greenaway, St. Mary’s University, author of The Differentiation of Authority: The Medieval Turn toward Existence

“Organized with meticulous care and framed with introductions of exceptional clarity, this reader provides the perfect entrée into Voegelin’s thought and the rich treasures of his thirty-four-volume Collected Works.  The readings capture, in concentrated form, the full scope of Voegelin’s political and philosophical vision, including the surprising turns in his intellectual development that were born of ever-deepening insights into the nature of reality and human history.  There is no contemporary point of view that cannot be enriched and challenged by Voegelin’s uniquely profound and original ideas. The Eric Voegelin Reader will greatly enhance the ease and quality of such encounters.”

Paul Kidder, Department of Philosophy, Seattle University

“Drawing on a broad variety of Voegelin’s work – memoirs, interview, lectures, essays, books – the editors present a very intelligent selection of materials that unfolds his main themes in a clear, logical sequence, and this is also greatly aided by their introduction and explanatory comments with reference to each selection.  This brilliant collection of Voegelin’s most luminous texts offers an excellent one-volume introduction to the full range and scope of a major thinker who might otherwise seem rather overwhelming to someone new to his work.”

Eugene Webb, University of Washington, author of In Search of the Triune God: The Christian Paths of East and West

About the Editors:

Charles R. Embry is Professor Emeritus of Political Science at Texas A&M University-Commerce. He holds a Bachelor of Arts degree in History from Louisiana Tech University, a Master of Arts degree in Government from Louisiana State University-Baton Rouge, and a PhD. in Political Science from Duke University. He has published articles in Liberal Education and News for Teachers of Political Science (A Publication of the American Political Science Association), as well as numerous poems. His book, Robert B. Heilman and Eric Voegelin: A Friendship in Letters, 1944-1984, was published in 2004 by the University of Missouri Press as a volume in the Eric Voegelin Institute Series in Political Philosophy. Also published by the University of Missouri Press are Philosophy, Literature and Politics: Essays Honoring Ellis Sandoz (2005), which he co-edited with Barry Cooper, The Philosopher and the Storyteller: Eric Voegelin and Twentieth-Century Literature (2008) and Voegelinian Readings of Modern Literature (2011). Professor Embry is married to Polly Detels, retired Associate Professor of History, Texas A&M-Commerce. They live in Bellingham, WA.

Glenn Hughes is Professor of Philosophy at St. Mary’s University in San Antonio, where he also holds the St. Mary’s Chair in Catholic Philosophy. He is the author of many articles and a number of books, including Mystery and Myth in the Philosophy of Eric Voegelin (1993), Transcendence and History (2003), and A More Beautiful Question: The Spiritual in Poetry and Art (2011), all published by the University of Missouri Press. His poetry has appeared in many national literary journals and two chapbooks; he has also edited or co-edited four volumes of work by the Northwest poet Robert Sund. He is a regular contributor of original scholarship at national conferences, and has been both a coordinator of and invited lecturer at international meetings and events. Forthcoming in spring, 2017 is a volume of essays co-edited with Charles R. Embry entitled The Timelessness of Proust: Reflections on In Search of Lost Time. Professor Hughes lives in San Antonio, Texas.

JOB’s Comment:

Voegelin in Swedish translation: Vetenskap, politik och gnosticism