Efraim Liljeqvist

liljeqvistSelbstdarstellung i Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (1925):

Liljeqvist, Per Efraim, sedan 1906 professor i praktisk filosofi vid Lunds universitet. F. 24 sept. 1865 i Örebro, vid vars h. a. läroverk L:s filosofiska intressen insiktsfullt befordrades av dåv. lektor Henrik Jacobsson, sedermera rektor i Härnösand. Efter en semesters studier i Leipzig och åtta års i Uppsala fil. d:r därstädes sept. 1893 på avhandlingen ‘Om Francis Bacons filosofi med särskild hänsyn till det etiska problemet’ (I) , som – närmast efter Zellers förebild – sökte lösa sin uppgift även filologiskt tillfredsställande och exakt. Gradualavhandlingen föranledde omedelbar kallelse till docentur i teoretisk filosofi och ågra månader efteråt, på Vitalis Norströms initiativ, docentur och biträdande lärareplats i filosofi (med professors tjänstgöringsskyldighet) vid Göteborgs unga högskola, varifrån efter 12 1/2 år förflyttningen skedde till Lund.

Genom sina egentliga lärare i filosofi under Uppsalatiden, C. Y. Sahlin och E. O. Burman, står L. i historiskt samband med den idealistiska personlighetsfilosofien, sådan denna utvecklat sig från Daniel Boëthius’ och Benjamin Höijers dagar fram till Christopher Jacob Boström, Sahlins företrädare på den praktisk-filosofiska lärostolen i Uppsala. Jämlikt sagda personlighetsfilosofis organiska utvecklingssyn på kulturlivets företeelser har L. från början fattat det “filosofiska arvet”, om man så får säga, som en pliktbetonad uppgift att levande, under kritisk prövning och sovring, förvalta samt eventuellt fort- och ombilda: växling av ståndpukter utan den tidigare historiskt givna ståndpunktens övervinnande inifrån kan icke betyda verklig utveckling och framsteg.

Denna tendens framskymtar redan i L:s första, under signaturen L-st publicerade filosofiska uppsats, en recension för Ny Svensk Tidskrift 1889 ‘Af och om Wikner’: L. hänvisar där på de drag i W:s personlighet och produktion, som betydde, att denne från början aldrig hade trängt fullt in i sin lärare Boströms ståndpunkt, och att hans fortgång från denna därför heller aldrig inneburit densammas spekulativa övervinnande. Av samma skäl kom L. heller aldrig till uppslutning vid sin ämbetsbroder Vitalis Norströms sida, när aven denne – och det på mest uppseendeväckande sätt – tillkännagav sin skilsmässa från boströmianismen; likvisst stördes härav på intet sätt det kollegiala förhållandet dem emellan eller skedde något avbräck på deras personliga uppskattning av varandra.

Däremot har L. medvetet och avsiktligt fullföljande en strängt immanent kritiks grundsatser, bemödat sig om förutsättningarna för en djupare förståelse av striden mellan Edfeldt och Nyblaeus om de gudomliga idéernas oändlighet eller ändlighet, vilken strid blir begripligare ur ljuset av själva genesis för Boströms system från en ursprunglig anslutning till schellingianismen; i samband härmed har L. ock sökt leda i bevis att Boströms uppfattning av idéernas ensidiga positiva ingående i varandra icke vore tillräckligt grundad (man jämföre L:s undersökning från 97 ‘Om Boströms äldsta skrifter’ och inledningen til hans ‘Boströms äldsta latinska dissetationer försvenskade’, 15, likaså ‘Efterord’ till den genom L. 10 posthumt publicerade undersökningen av hans företrädare Leanders ‘Idélära från Boströms filosofiska ståndpunkt’).

En likartad immanent, kritiskt hållen prövning av Boströms statslära, i vad den avser fyrståndsrepresentationen och därmed sammanhängande frågor, föreligger ävenledes från L:s hand (se installationsföreläsningen ‘Chr. Jac. Boström och frågan om folkets representation i staten’, tryckt i Statsv. tidskr. 07, samt studien ‘Till frågan om voteringar enligt Boströms uppfattning’ i Burman-festskriften 10), som därvid anteciperar åtskilligt av den samtida diskussionen om en korporativ utgestaltning av folkrepresentationen. Antydningar till en motsvarande kritisk revision av Boströms etik saknas ej heller (se ‘Om imputation och imputabilitet hos Boström’ i Norström-festskriften 16, samt ‘Bibergs-Boströms-Nyblaei anmärkningar vid Schleiermachers lära om de “etiska formalbegreppen”, försedda med randglossor’, i Pfannenstill-festskriften 23). – Att L:s revisionism gent emot boströmiaismen i åtskilligt konvergerar mot och möter C. Y. Sahlins tidigare revision av boströmianismes grundvalar, har han vid upprepade tillfällen själv framhållit.

Om boströmianismen metodologiskt som enda kunskapskälla betonat erfarenheten (men visserligen ej blott den sinnliga utan ock en förnuftig erfarenhet), har L. – som under talrika utländska studieresor sökt levande kontakt med samtidens filosofi – också på det viset fullföljt sina revisionistiska ansatser, att han eftersträvat ståndpunktens prövning utifrån och förenlighet med den samtida psykologiens och psykofysikens resultater (se hans ‘Inledning till psykologien’ samt ‘Om specifika sinnesenergier, studier till psykofysikens teori och historia’, båda från 99 och med en bakgrund av långvariga och ingående medicinska studier). I själva verket syftar också L:s arbete på värdeteoretiskt område (‘Meinongs allmänna värdeteori’, 04) åtminstone från en sida ytterst att konfrontera Boströms antagande av ett förnuftigt innehåll i medvetandet med modern psykologisk forskning.

0 Responses to “Efraim Liljeqvist”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi