Bowne’s Idealistic Personalism, 1

Introduction

Some reviewers and other readers of my book The Worldview of Personalism: Origins and Early Development (2006) expressed the view that I should have added sections on Borden Parker Bowne to each of the three thematic chapters, ‘Personal “reason” and impersonal “understanding”‘, ‘The personal absolute’, and ‘Personal unity-in-diversity’, instead of just providing a summary of his philosophy in chapter 1, ‘The current view of personalism and its origins’.

The reason why I did not do so was that I found it was not needed for the historical argument I set forth in the book. According to my thesis, Bowne represents a relatively late form of personalism; and this thesis of course required that the emphasis be placed on the earlier development which it claims is the early development precisely of personalism.

For the purpose of this argument, for the purpuse of demonstrating the continuity of Bowne’s personalism with the personalism I traced from the late eighteenth century and through the nineteenth, I found the summary, in combination with the presentation of other, more general accounts of American personalism (as well as of American accounts of personalism in general) to be quite sufficient.

Moreover, it was evident that if I included sections of Bowne in the thematic chapters, the book would have become not only too long (this was, in particular, the view expressed by the publisher), but also too repetitive. Bowne’s formulations of the themes of the earlier philosophers I deal with, while certainly contributing some developments of his own, also often use almost precisely the same Words.

But in fact, I did consider adding such sections, and wrote drafts of them. They were never fully developed in terms of my own comments and analyses in the way I would have liked to develop them had they been included; I left them at the stage where they are primarily mere compilations of some relevant formulations and passages from Bowne and one or two later American personalists of his school (the sections, following those called ‘British personal idealism’ in each of the mentioned chapters, would probably have been called ‘American personalism’). These are, however, tied together by a minimal narrative which does explain further and emphasize the mentioned continuity, and thus continues to make the various points of the book’s general historical argument.

It must be kept in mind that these drafts, like the book as a whole, only set forth this historical argument, a thesis in the history of philosophy. Various positions are described, explained and analysed only to the extent that it is necessary for this thesis. Although in the fifth chapter of the book, I indicate briefly and in general terms the lasting relevance of “early personalism”, I am not at all, in the book or in these as yet unpublished drafts, making the case for idealistic personalism in strict philosophical terms. (I do make that case elsewhere.)

The drafts, taken together, are too long to be reworked into an article or even a book chapter. But they are also too short to be reworked into a new and separate book. They could be published in a collection of articles and/or book chapters, but at the moment I do not plan to publish any such book. Awaiting a suitable occasion for such publication, I therefore now publish them here, beginning with the section belonging to the first thematic chapter, chapter 2, ‘Personal “reason” and impersonal “understanding”‘.

Hopefully, this could be of use to scholars who want further exemplification and corroboration of my thesis with regard to Bowne – although all who have read the book will, I think, easily see the redundance of the sections that these drafts could have been developed into.

The drafts, as they exist now, are written as direct continuations of the respective chapters in the book and thus make frequent reference to it. The book is also where the publication details for all cited works are found.

New Article

My ‘Second Reply to Phillip Ferreira’ is now available in the new issue of the philosophical journal The Pluralist. It is a reply to Ferreira’s article ‘On the Imperviousness of Persons: A Reply to Jan Olof Bengtsson’ in the same issue, which, in turn, is a reply to my ‘Reply to Phillip Ferreira’ in the issue of The Pluralist devoted to my book The Worldview of Personalism, a reply to Ferreira’s essay on the book, ‘Absolute and Personal Idealism’, in that issue. In other words, this is a long and ongoing discussion. Shorter versions of both of Ferreira’s articles have also been presented as papers at conferences which I too have attended and where I have commented briefly on them.

New Article

My article ‘The Challenge of Impersonalism: A Reformulation’ is now available in Appraisal,  the journal of the Society for Post-Critical and Personalist Studies.

The society “aims to promote interest in, and further application of, the work of Michael Polanyi and similar thinkers”.

The journal is edited by Richard Allen, who is best known for After Liberalism: The Political Thought of F. A. Hayek and Michael Polanyi (1998), a formidable critical study of liberalism, but is also the author of Transcendence and Immanence in the Philosophy of Michael Polanyi and Christian Theism, The Structure of Value, and, most recently, The Necessity of God, a restatement of the ontological argument. Allen is also the organizer of SPCPS’s excellent annual conference at the University of Nottingham.

Carl Yngve Sahlin

Sahlin, Carl Yngve, svensk filosof, f. 1824, fil. dr i Uppsala 1851, docent 1853 därstädes, 1862 prof. i teor. filosofi i Lund och följande år i praktisk filosofi i Uppsala (efter Boström). Sistnämnda professur innehade S. till 1894; död 1917. S. är lärjunge av Boström, men har i en mångfald avhandlingar, huvudsakligen berörande etik, rätts- och samhällsfilosofi, sökt att självständigt och kritiskt utforma dennes läror. Därvid har han stått i en intim kontakt med och mottagit intryck från modern tysk filosofi, särskilt nykantianismen. S. torde mer än någon annan svensk tänkare ha bidragit till boströmianismens utveckling och modifikation och har utövat ett ofantligt inflytande på svensk filosofi. Norström, Burman, Liljeqvist, m. fl. ha varit hans lärjungar. Hans skrifter utgöras till största delen av en serie avhandlingar, publicerade i Uppsala universitets årsskrift. Bland dessa märkas: Om villkoren för möjligheten av praktisk filosofi (1855), Om grundformerna i etiken (1869), Om ministrarna i den konstitutionella monarkien (1877), Om grundformerna i logiken (1884), Om personlig storhet (1884), Om brytningspunkten i vår tids filosofi (1888), Om världens relativitet (1889). Även i serien ‘Smärre skrifter utgivna av Boströmsförbundet’ har S. medverkat med arbeten, såsom Om Christopher Jacob Boström (1909), Överensstämmer Platons sedelära med kristendomens? (1910).

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)

Samuel Grubbe

Grubbe

Grubbe, Samuel, svensk filosof, f. 1786 i Seglora, Älvsborgs län, stud. i Uppsala 1802, fil. mag. därstädes 1806, samma år docent i teor. filosofi. Professor i Uppsala i logik och metafysik 1813 (såsom Höijers efterträdare) och 1827 i etik och politik (efter Bibergs död). 1840-42 chef för ecklesiastikdepartementet, från 1844 till sin död 1853 emeritus.

G:s filosofi är ett viktigt led i den svenska personlighetsfilosofi, som nådde sin höjdpunkt med Boström. Ursprungligen anhängare av den schellingska panteismen, närmade han sig alltmer, särskilt under inflytande av Jacobi, ett teistiskt betraktelsesätt. Med Kant delar han den åsikten, att den moraliska förpliktelsens helighet fordrar ett gudomligt väsen, som röjer sin närvaro i människans sedliga vilja. Men i likhet med Biberg bringar han sedligheten i ett långt intimare förhållande till religionen än Kant. Gud måste tänkas som person, och G. söker visa, att denna hans egenskap av personlighet icke står i strid med hans oändlighet. Då det gudomliga urväsendet av det sedliga medvetandet måste fattas som moralisk intelligens, så innebär detta, att det tänkes som självmedvetande, “ty självmedvetandet är just det, som utgör den allmänna grundkaraktären av en intelligens, och alla de speciella yttringar av medvetande, vilka i en intelligens möjligtvis kunna förekomma, vila ytterst på det rena självmedvetandet såsom sin gemensamma grundval.” Men detta självmedvetande får icke fattas i analogi med det mänskliga. Det kan icke falla i tidens form och icke utveckla sig i motsats till de yttre objekten, då det ju skulle vara begränsat. “Det allmänna begreppet om ett självmedvetande innebär intet annat än begreppet om ett varande för sig själv, eller, som vi även kunna kalla det, en affirmation av sig själv. Detta innebär väl en duplicitet, men icke en sådan, som innehåller en följd av tidsmoment, emedan det just hör till dess väsen, att det skådande och det åskådade skola vara till på en och samma gång. Vi erhålla således idéen om ett absolut självmedvetande, eller en absolut självåskådning eller självaffirmation, om vi från det i vår inre erfarenhet givna begreppet om det rena självmedvetandet, som utgör den allmänna grundvalen för hela vårt medvetande, avsöndra såväl begreppet om en existens i tiden och en utveckling genom på varandra följande tidsmoment som begrepet om dess subjektivitet eller dess motsättning mot yttre objekt. Vi få då ett icke mer ändligt och subjektivt utan oändligt och absolut självmedvetande.” F. ö. medger G., att vi icke i egentlig mening kunna fatta det absoluta väsendet och att “alla dessa begrepp om dess så kallade egenskaper blott äro bildade efter en ganska ofullkomlig analogi med den ändliga intelligensens egenskaper”. “Vi kunna i avseende på begreppet om urväsendet som urrealitet väl inse, att vi nödvändigt därifrån måste avsöndra begreppet om en existens i tiden och rummet. Men vi måste tillika erkänna, att ett sådant evigt varande är för oss ofattligt och obegripligt, emedan all existens, vilken vi genom erfarenheten känna, av oss uppfattas såsom varande antingen både i rummet och i tiden eller åtminstone såsom varande i tiden. Ävenså kunna vi väl inse, att, såvida det absoluta urväsendet skall utgöra grunden till den i vårt medvetande givna idén om det sedliga och goda, så måste det fattas som en helig gudomlig vilja och således icke som en blind och medvetslös urkraft, utan som ett levande intelligent väsende, ävensom vi kunna inse, att såvida denna intelligens skall vara oändlig och absolut, så måste dess hela medvetande tänkas såsom en enda evig akt av självåskådning, utan all åtskillnad av medvetandets särskilda funktioner och utan all succession av särskilda moment. Men huru nödvändigt detta begrepp är för oss, måste vi tillika erkänna, att det innehåller något för oss obegripligt och outforskligt, emedan varje intelligens, som vi egentligen eller genom vår erfarenhet känna, visar sig för oss såsom ett i tiden varande väsende, vars medvetande utvecklar sig genom särskilda funktioner av förstånd, vilja o.s.v. och i särskilda i tiden på varandra följande moment.” Av det absolutas tidlöshet drar G. den slutsatsen, att det relativa och ändliga, vars grund det är, icke kan tänkas ha uppkommit genom någon akt i tiden, alltså icke genom någon skapelse. De ändliga intelligenserna måste därför fattas som eviga idéer i Gud. Att de ändliga intelligenserna uppfatta sig själva såsom fallande inom rummets och tidens former, beror på ett med deras ändlighet förknippat, begränsat föreställningssätt. G. upptar och tillgodogör sig sålunda Kants lära om rum och tid såsom aprioriska kunskapsformer, som tillkomma fenomenet men icke tinget i sig. Därav följer även, att vi icke äro berättigade att tillägga den sinnliga verkligheten i rum och tid någon objektiv existens oberoende av vårt medvetande. Den sinnliga verkligheten är i själva verket blott ett fenomen av den osinnliga, beroende på vår kunskapsförmågas begränsning – en lära, som senare ytterligare utformades av Boström. Människans uppgift som sedligt viljande och handlande är att i sinnevärlden förverkliga sitt väsen såsom evig idé i Gud. “Människan bör betrakta sig i hela sitt praktiska liv, i alla funktioner av vilja och i all av dem föranledd yttre verksamhet endast såsom ett organ, ett redskap för den heliga, gudomliga viljans utförande.” Detta är sedelärans högsta princip. Denna innebär full autonomi, ty människan står icke i något yttre förhållande till Gud utan är immanent i honom.

I sin samhällslära vänder sig G. mot naturrättens uppfattning av samhället såsom en institution för att trygga den allmänna rättssäkerheten. Detta är blott dess negativa uppgift, medan dess positiva ligger i attt vara en sedlig makt till främjande av folkens uppfostran och utveckling.

Som filosofisk stilist hör G. till de bästa, som den svenska filosofien har att uppvisa. Leopold yttrar om honom: “Då jag övergår från vissa av de arbeten, som man i våra dagar behagar kalla filosofi, till någon av Grubbes skrifter, förekommer det mig, som hade jag från en sumpig nejd, omgiven av dimma och lyktgubbar, kommit upp på en höjd, där jag andas fritt och klart ser föremålen.” Bland av honom själv utgivna skrifter må nämnas: Om förhållandet mellan religion och moralitet (1812), Översikt av filosofiens närvarande tillstånd (1821), Filosofisk rätts- och samhällslära (1839). En stor del av hans efterlämnade föreläsningsmanuskript ha utgivits av A. Nyblaeus och R. Geijer. Dessa omfatta Fenomenologi, Ontologi, Sedelära samt Den praktiska filosofiens historia.

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)

New Book Chapter

My essay ‘Idealism and the Pantheistic Revolution: The “Big Picture” and Why it is Needed’ is now available in James Connelly and Stamatoula Panagakou, eds, Anglo-American Idealism: Thinkers and Ideas (Bern, etc.: Peter Lang, 2010).

The book contains much else of interest, not least the contributions by the British and North American doyens of contemporary absolute idealism, Timothy Sprigge and Leslie Armour.