Category: Philosophy

Individualitetsmedvetandet är, som jag nämnt, ett av de typiska drag som länge ansågs känneteckna grekerna, i högre grad än den forntida orienten. Thukydides’ kända återgiving av Perikles’ begravningstal, hans s.k. ἐπιτάφιος λόγος, brukar betraktas som en klassisk locus där skillnaden i anda kan tydligt förnimmas. Individualitetsmedvetandet framstår här i dess sammanhang med Athens statsskick och hela kultur och tradition.

Athenaren är liksom andra hellener bunden vid stadsstaten. Men det är just genom dennas begränsning och karaktär som han kommit att äga en ny och annorlunda känsla för värdet och värdigheten i den personliga uniciteten – till skillnad mot vad som var förhållandet i den centralistisk-hierarkiska despotism som av grekerna själva, åtminstone alltsedan Herodotos, ansågs prägla perserriket och orienten i allmänhet. Med sin frihet och demokrati profilerar sig grekerna mot den främre orientens slutet kosmologiska politisk-religiösa ordning.

Detta individualitetsmedvetande var alltså ett faktum på Perikles’ tid. Redan hos Homeros finner vi naturligtvis ofta en blick för enskilda karaktärer och de i vår tids mening personliga särdragens betydelse för handlingar och skeenden. Så är fallet också i det attiska dramat. Det “förterminologiska” persontänkandet kan också i stor utsträckning sägas vara förhanden i vad som kan kallas det karaktäristiska, mer allmänna grekiska och romerska bildningstänkandet.

Platons och Aristoteles filosofiska och pedagogiska idéer, där beskrivningen av utbildningen är nära relaterad till deras helhetliga åskådningar, Platons fokus på filosofens egenskaper och Aristoteles’ utläggningar om karaktärens utveckling genom vanornas formande, om den sanna vänskapen som förutsättande denna kultivering o.s.v. – allt detta kretsade kring en verklighet som senare delvis, utöver den allmänhumanistiska terminologin, kom att beskrivas i personlighetens. Deras ideal motsvarade inte riktigt den i sin latinska form kända, av Terentius räddade sentensen från Menandros: homo sum, humani nil a me alienum puto (jag är människa och jag anser intet mänskligt vara mig främmande), som senare för många kommit att definiera en humanistisk hållning. En hel del mänskligt var för dem främmande: den formationskultur de beskriver präglas av urskillning, uppnåendet av moralisk karaktär är en process i vilken människans högre, ädlare, förnuftiga och andliga sida utvecklas och hennes lägre sidor avvecklas eller åtminstone behärskas.

Werner Jaegers klassiska verk om παιδεία fokuserar emellertid på den grekiska karaktärsdaningen och de allmänna grekiska humanistiska personlighetsidealen som produkter av den grekiska kulturens utveckling i dess helhet, alltifrån den arkaiska tiden. Fastän det konkreta fokus för idealens förverkligande är just den individuella mänskliga personens karaktär, ses kulminationen av detta förverkligande såväl som av dess artikulation under den klassiska perioden som oupplösligt förenat med stadsstatens sociala och allmänkulturella förutsättningar.

Under loppet av retorn Isokrates’ liv övergick den hellenska egenarten till historieromantik och program i vältaligheten. Stadsstaterna ersattes av hellenismens långt mer kosmopolitiska och individualistiska storriken. Idealen levde vidare, samtidigt som deras historiska förutsättningar förändrades. Under den hellenistiska eran blir individualitetsmedvetandet i allt högre grad till individualism. Termen person härrör från teatern, och i den hellenistiska erans dramatik, exemepelvis hos Menandros, har känslan för den unika individualiteten redan drag av denna individualism.

Theofrastos Karaktärer, ett verk från denna tid, försöker naturligtvis beskriva allmänna typer. Men vi lär oss lika mycket om författarens tid och miljö och dess människor som om dessa typer, och i jämförelse med filosofins spekulationer om den allmänna mänskliga naturen och om människans idé innebar detta verk, och andra liknande exempel, ett steg i riktning mot ett mer speciellt och partikulariserat människostudium. Menandros anses ha lånat åtskilligt i gestaltandet av sina konkreta dramatiska rollpersoner från just Theofrastos. Till skillnad från Platons och Aristoteles diskussioner framställdes i denna nya typ av karaktärsstudium varken ideal eller idéer, utan varnande exempel. Och den exklusiva, urskiljande, elitistiska och aristokratiska idealismen kompletterades gradvis med en allsidigare humanitet, som, utan att därför urskillningslöst acceptera dem, något som vore oförenligt med idealets kontinuitet, ändå ville uppfatta människans värdighet även med hennes brister och svagheter.

Den hellenistiska och romerska litteraturen bär rikhaltigt vittnesbörd om ett individualitetsmedvetande sprunget ur livet själv och den samhälleliga och kulturella verkligheten, ett medvetande som på olika sätt fortfarande växelverkar och samspelar med de allmänna, från det klassiska Grekland traderade och kontinuerligt tolkade och utlagda idealen. I skönlitteraturen kunde människostudiet självfallet ytterligare individualiseras. Här finns exempel på en större mångfald av formella och innehållsliga konventioner, men också på större frihet från och en bättre individuell tillägnelse av dem än vad vi under många århundraden skulle finna i den efterföljande kristna enhetskulturen.

Den hellenska bildningen övertogs av romarna som ideal. Ciceros humanitas var ett försök att vidareföra grekernas παιδεία. Men det innebar att det var ett försök att i romerskt sammahang uttrycka som ideal något som i Grekland i åtminstone högre grad kunnat bli en verklighet. Den allmänhellenistiska föreställningen om den av förnuftet behärskade och därmed såväl fria som harmoniskt utvecklade människan, med blicken riktad mot det offentliga livet, men hyllande filosofins primat, sammanfattades i föreställningen om humanitas, den grekisk-romerska kulturmänniskans ideal. Det var varken en definition eller en beskrivning av personligheten i vår moderna mening, utan ett ideal för dess utveckling: som sådant hade det naturligtvis en tydlig “klassicistisk” karaktär av allmänhet: det var inte bara den enes eller den andres ideal, knutet till hans egen individualitet, utan om – i slavsamhället knappast allas eller ens mångas – men åtminstone fleras.

Sådana ideal för personligheten och dess utveckling kan inte förbises i det historiska studiet av personbegreppet. De växelverkar ofta på väsentliga och medvetet reflekterade sätt med den personliga individualiteten på olika nivåer, från det rent mänskliga, i mer kroppslig mening, till det själsliga och andliga. Men ett ideal är inte riktigt samma sak som en platonsk idé. Människans bildningsideal innehåller annat än den människans idé som vi ser som den platonska och som står i ett visst förhållande till sinnevärldens individuella människor. Det innehåller också annat än den själens idé, som hos Filon står i ett visst förhållande till de individuella själarna. I spänningsfältet mellan idé, människa, själ och ideal utspelar sig mycket av det som är av betydelse för personbegreppet.

Men  man måste konstatera att vi redan begränsats till den tillfälliga, förgängliga, rent humanistiska nivån på ett historiskt nytt sätt som kom att definiera västerlandet och som innebar ett anmärkningsvärt förytligande. Ur den verkliga filosofiska insiktens perspektiv, som inga moderna historiker tycks äga, är det en grov okunnighet och hopplös fåfänglighet, ett groteskt kvardröjande på de tidigaste och mest omogna av livets utvecklingsstadier, att endast, ja även att huvudsakligen pyssla med Människans, d.v.s. den förbiflimrande, alltid inom kort sjuknande och döende mänskliga psyko-fysiska apparatens kulturella och egenskapsmässiga förfining. Det är att i grunden missförstå verkligheten och kasta bort sitt liv. Och det är något hela civilisationer visat sig kunna vara inriktade på att befrämja.

De betydelser som från början knöts till termen person utvecklades gradvis, och förbands med tiden med mer och mindre närliggande begreppsligt innehåll i en process som i vissa avseenden också lät dessa betydelser förändras. Roger Benjamin skriver i sin studie Notion de personne et personnalisme chrétien från 1971 att “L’idée est apparue à des dates diverses dans des sociétés qui en ont pris peu à peu conscience, sans arriver dans la plupart des cas à lui donner un contenu précis.” [Op.cit. 12.] Han citerar sociologen Marcel Mauss: “La croissance s’est faite…’au cours de longs siècles et à travers de nombreuses vicissitudes, tellement qu’elle est encore, aujourd’hui même, flottante, délicate, précieuse, et à élaborer davantage.’” [Ibid.; Mauss, Sociologie et antropologie (1950), 333.]

Även Jean Daniélou framhåller hur “c’est dans de secteurs très divers que commencent à surgir des éléments qui finalement se cristalliseront dans ce qu’aujourd’hui cette notion de ‘personne’ présente de très riche.” På de grekiska kyrkofädernas tid är personterminologin

“pas encore intégré à l’expérience de ce que nous appellons la personne. C’est pourquoi nous avons parlé d’abord du vocabulaire de la personne, sans qu’il s’agisse de la personne humaine – et ensuite de la personne humaine, mais sans rencontrer le vocabulaire de la personne. Nous trouvons des expériences correspondant à ce que nous mettrons sous ce mot, mais ces expériences n’ont pas encore rejoint le mot.” [‘La personne chez les pères grecs’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 113 f., 120 f.]

Liksom de flesta som studerat begreppet och dess historia återkommer också Benjamin till dess inte bara mångdimensionella och mångfacetterade utan i vissa avseenden också ofta fascinerande svårfångade, vaga, undanglidande karaktär, samtidigt som han betonar dess centrala betydelse och dess rikedom och djup. [Benjamin, 7 f., 14, 17 f.]

Adolf Trendelenburg belyste i sin kända uppsats ‘Zur Geschichte des Wortes Person’ också ordets frapperande betydelseförändringar genom den västerländska historien, hur “die Person, persona, d.h. die vorgehängte Maske, die den angenommenen Schein bedeutet, zum Ausdruck des innersten sittlichen Wesens, zum Ausdruck des eigensten Kerns im Menschen werden [kann].” [Kantstudien 13 (1908), 3.]

Termen person härrör alltså från en tradition av delvis skiftande begreppsliga användningar och betydelser alltifrån den romerska republiken och, troligen, Grekland. Redan under antiken börjar den emellertid sammanföras med ytterligare och mer annorlunda begreppsligt innehåll, som tidigare uttryckts med andra termer. Därvid förändras såväl detta innehåll som det som termen tidigare uttryckte. Båda modifierades, och ett nytt begrepp uppstod, som sedan fortsatte utvecklades under hela västerlandets historia. Men grundläggande och avgörande steg i denna utveckling togs redan under antiken.

Innan den latinska termen persona började användas som beteckning för ett filosofiskt begrepp, ja, även i någon mån innan termen överhuvudtaget började användas i någon betydelse, fanns andra föreställningar som innehöll en del av det som senare begreppsligt förbands med den. Vi har sett hur Benjamin och Daniélou är medvetna om detta i sina diskussioner av begreppets utveckling. Det är i än högre grad R. Hirzel, som ägnade sin studie Die Person: Begriff und Name derselben im Altertum (1913) specifikt åt denna fråga.

Det är därför nödvändigt att ägna uppmärksamhet åt personbegreppets förterminologiska utvecklingshistoria. Utöver Jaspers’ teori om axeltidens historiska eller religionshistoriska vändning, handlar även för detta studium mer direkt eller omedelbart relevanta teorier, förklaringsförsök och tolkningar rörande det västerländska individualmedvetandet och dess uppkomst i stor utsträckning om detta stadiums resultat, även när de uppehåller sig vid historiskt lättare tillgängliga epoker.

Reinhart Koselleck definierade (såvitt jag minns) det för åtminstone vissa av sina begreppshistoriska syften begreppet begrepp som innefattande termen i svensk mening, alltså icke anglosaxisk logisk. D.v.s. begreppet var för honom det varierande, i vanlig logisk betydelse begreppsliga innehållet knutet till en bestämd, icke-varierande term i denna mening.

Men det finns filosofi- och idéhistoriska syften för vilka denna definition är otillräcklig. Begreppsinnehållet måste ofta studeras skilt från termen, och vice versa. Detta gäller i eminent grad ifråga om begreppet och termen person. Den metod som (i detta avseende, som inte berör de distinkta filosofiska utgångspunkterna) används i den monumentala Historisches Wörterbuch der Philosophie, som fokuserar på termerna, orden, oavsett begreppsligt innehåll, såtillvida som allt begreppsligt innehåll som historiskt föreligger i förening med respektive termer avhandlas under de senare, är för sådana syften mer konsekvent och precis.

Svårare att presentera under en viss term i denna ordboksform, och även i Kosellecks, är emellertid ibland det begreppsliga innehåll som historiskt förelegat skilt från termen – nämligen i den utsträckning det finns anledning att skildra just denna historia före föreningen av det i den ackumulerade innehållet med termen. För framställningen av det måste hänvisas till andra uppslagsord i dessa verk, även om sambandet naturligtvis lätt kan betonas i respektive artikel.

För mina egna syften måste jag fokusera både på termen person med visst begreppsligt innehåll skilt från annat sådant innehåll – ofta, bl.a på det sätt Trendelenburg beskrev, av mycket annorlunda slag – som senare förenats med den, och på detta andra innehåll i sig, skilt från termen. Det senare gäller inte minst den förterminologiska utvecklingen under antiken.

Ordet persons etymologi har framstått som osäker. Den rimliga tolkningen är att persona är en romersk form, via ett etruskiskt mellanled, av πρόσωπον, som antagit samma betydelse, och som är relaterat till sanskrittermen प्रतीक  (pratīka) med liknande betydelse. [Roger Benjamin redovisar (Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 13 f.) Maurice Nédoncelles slutsatser i artikeln ‘Prosopon et persona dans l’antiquité classique’ i Revue des sciences religieuses, 22 (1948), 277-99. För de etymologiska tolkningarna och personbegreppets tidiga grekiska och romerska historia bygger jag här också på artikeln ‘Person’ i Historisches Wörterbuch der Philosophie, som också använder bl.a. Nédoncelle, och till vilken jag för hela detta avsnitt hänvisar.] Den gemensamma romerska och grekiska betydelsen var “mask”, en mask av den typ som skådespelarna bar på teatern, men formerna skiljer sig såpass mycket att det inte ansetts helt säkert att det latinska ordet härstammar från detta.

Den alltifrån antiken vanliga härledningen från personare, “ljuda igenom”, anses idag oriktig. Även här återfördes ordet till den skådespelarnas mask som var utrustad med en ljudförstärkande, högtalarliknande tratt, nödvändig för att publiken längst bak och längst upp i amfiteatern skulle kunna höra. Men även om denna etymologi inte är riktig, var alltså “mask” den aktuella grundbetydelsen.

Härifrån vidgades användningen snart till att metonymiskt beteckna också den roll som skådespelaren med respektive mask spelade, den gestaltade karaktären, och småningom också den “roll” som människan spelade i samhället, det ämbete hon innehade, den ställning och position hon intog. [Denna betydelse utreds utförligt av M. Fuhrmann i ‘Persona, ein römischer Rollenbegriff’, i Odo Marquard & Karlheinz Stierle, utg., Identität (1979), på vilken min närmast följande framställning huvudsakligen bygger.]

Men grundbetydelsen mask gav länge också denna ordets vidare användning en mer eller mindre markerad betydelse av förklädnad, förställning, sken, det som dolde den verkliga naturen. Den samhälleliga användningen var naturlig i den romerska staten med dess rättsväsen, dess fasta system av ämbeten, dess ståndsordning. Dessa liknade teatern i det de utgjorde system av fasta funktioner som på bestämda sätt liksom teaterns aktörer “agerade” gentemot varandra. Även familjen uppvisade vissa sådana fasta roller, personae. Betydelsen kunde visserligen skifta mellan själva positionen och funktionen å ena sidan och innehavaren av denna å den andra, men även i det senare fallet var det individen just som innehavare av ämbetet o.s.v. som åsyftades, inte individen som sådan. Persona definierades här utifrån positionen och funktionen i förhållande till andra positioner och funktioner, utifrån relationerna inom de senares system.

Men samtidigt fick ordet betydelsen av den bestående identitet roll- och ämbetsinnehavaren utvecklade genom det till positionen/funktionen knutna förhållningssättet. Och en sådan identitet, ett slags “image”, kunde även utvecklas genom ett konsekvent handlande och en bestående inställning, också oberoende av de fixa ämbetena. Även den åsikt och linje som en politiker gjort sig känd för var exempelvis förpliktande och krävde trohet på samma sätt som själva ämbetet. Vidgat till att omfatta detta börjar personbegreppet delvis komma i närheten av begreppet karaktär, den genom ett persistent, målmedvetet handlande utmejslade egenarten, och även i närheten av ett slags kallelsebegrepp: livsuppgiften, missionen som identitet. [Benjamin, 13.]

Dock är det bara verkandet i det yttre som formar identiteten, inte någon inre, individuell väsenskärna som i det yttre radierar konsekventa verkningar, från vilken identifierbara, unika, karaktäristiska handlingar av sig själva manifesterar sig. Vi är långt från ett romantiskt, “expressionistiskt” personbegrepp. Cicero, som på detta sätt talar om sin politiska profil som sin persona, uppställer också en teori om människornas naturliga roller i samhället. När han understryker vikten av identitetens och självöverensstämmelsens bevarande, ligger i detta ingenting subjektivistiskt, ingenting som springer ur självmedvetandet och den unika upplevelsen. Tonvikten ligger på den av den romerska republikens system av positioner bestämda uppgiften. Personbegrepp avser inte vad Fuhrmann kallar den absoluta personen, individen, utan endast den sociala rollbäraren.

Även i den romerska rätten bestäms ordets innebörd av detta system av ämbeten och funktioner. Men ett allmänt rättsligt begrepp om personen som enskild människa börjar här också gradvis utvecklas, liksom även föreställningen om juridiska personer föregrips. Den romerska rättens personbegrepp etablerar en strikt allmän och formell personbetydelse som består ännu i vår egen tid, parallellt med den utveckling som individualiserat begreppet.

Det är först efter en lång utveckling som termen persona i det vanliga språkbruket under medeltiden börjar användas som beteckning för den mänskliga individualiteten. Ordet börjar då också, intressant nog, ersätta homo som beteckning för människan överhuvud, under det homo istället börjar uppfattas som betecknande mannen i motsats till kvinnan, mulier, och därmed som sådan motsats ersätta det äldre vir. Ordet persona kommer därmed i det vanliga språkbruket från 1200-talet ofta helt enkelt att betyda “en man eller en kvinna”. [Benjamin, 13 f.]

Utöver denna betydelse tar den distinkta filosofiska personalism som utvecklats utifrån och kring termen under de senaste århundradena tar dock fasta på den subtila och komplexa betydelserikedom som begreppet kommit att ackumulera alltifrån antiken, över medeltiden och under hela modernitetens utveckling.

Föreställningen om personlighets- och individualitetsmedvetandet som i särskilt hög grad utmärkande för västerlandet, ja som det som framför allt annat utmärkte den västliga världen redan under antiken, var länge central i modern historieskrivning. I hög grad var den ett arv från renässansen och dess uppfattning om antiken såväl som dess egen självuppfattning. Dessa renässansens uppfattningar var ju också å det närmaste sammanhängande, och de förblev grundläggande för den europeiska självförståelsen in i vår tid, eller åtminstone fram till radikalmodernismens dominans.

Inte minst var så fallet under 1800-talet, när romantiken hade kompletterat upplysningen och inte minst ifråga om just personlighets- och individualitetsmedvetandet producerat en karaktäristisk åskådningsmässig syntes. Den i vid mening liberala historieskrivningen fokuserade i hög grad på de ursprungliga, paradigmatiska faktorer som enligt deras mening i detta avseende särskilde det antika Grekland från den främre orientens kulturer och imperier vid samma tid.

Innan jag går närmare in på detta bör dock ett än större perspektiv introduceras. En rad andra teorier har under 1900-talet förts fram både om det västerländska individualitetsmedvetandet som om det mänskliga individualitetsmedvetandet i allmänhet. Forskningen om de stora bortreorientaliska kulturerna som naturligtvis fortsatte utvecklas under detta århundrade, och den komparativa forskning som använde dess resultat, delvis i förening med av denna forskning oberoende teoretisk och historiefilosofisk idébildning och av helt andra vetenskaper, gav upphov till en rad nya perspektiv och tolkningar.

Vissa som fasthöll vid individualitetsmedvetandet som i särskilt hög grad utmärkande för västerlandet gjorde exempelvis gällande att orsakerna till detta fenomen stod att finna i sådant som att de europeiska klimatförhållandena ej kräver kollektivistiskt organiserade bevattningsanläggningar av den typ som varit nödvänidga i Kina. Andra presenterade analyser av stamsamhällets och stamreligionens för individualismen och personförståelsen ogynsamma betingelser, och naturligtvis av de specifika västerländska utveckling av de sociala och ekonomiska förhållandena som förändrade dessa, om betydelsen av tekniken, av städerna, av möjligheten att samtidigt tillhöra en mångfald olika grupper.

Men där fanns också en viktig teori som pekade på vad man menade kunde ses som en allmänt kulturell förändring i riktning mot större individualitetsmedvetande, som ägde rum samtidigt i flera stora civilisationer, inte bara den europeiska. Det var Karl Jaspers’ teori om die Achsenzeit, som främst gällde religionernas historia men som på grund av religionernas ställning i samtliga de aktuella kulturerna, eller, mer exakt, dessa kulturers definierande oskiljaktighet, som traditionella, från vad som i modern tid svepande kallas religionerna, också rörde det centrala i dem alla.

Själva termen religion användes förvisso i det förabrahamitiska, förkristna Rom, men den åskådning som åsyftades var en annan. I själva verket beskrev teorin om axeltiden delvis  framväxten just av den nya typ av “religion”, abrahamismen, som genom den dominans den kom att inta i väst är vad som här huvudsakligen kommit att avses med detta begrepp, men som i själva verket skiljer sig avsevärt från de tidigare åskådningarna i öst såväl som i väst som numera urskillningslöst betecknas på samma sätt. Till den pre-axiala “religionen”, de åskådningar som var förhärskande före ”axeltiden”, hörde dels de stora s.k. ”primitiva” och skriftlösa traditionerna, dels de av prästkaster behärskade och ofta ”nationella” lärosystemen i Indien, Kina, Mesopotamien, Egypten, Grekland och Rom. Den pre-axiala religionen kännetecknades huvudsakligen av strävan till bevarande av den kosmiska, naturliga och samhälleliga ordningen. Men från ungefärligen 800 till 200 f.Kr. började, menar man, en väsentlig förändring inträda i denna typ av religion. Religionsfilosofen John Hick, känd för sin inflytelserika om än extremt abstrakta, generaliserande och urskillningslösa formulering av den religiösa pluralismens filosofi, en filosof som haft anledning att som bakgrund till denna ståndpunkt på djupet studera de olika religionernas framväxt och historia, sammanfattar Jaspers idéer (jag har just nu inte tillgång till den senares egna formuleringar – i Vom Ursprung und Ziel der Geschichte från 1949 – men de kan senare infogas):

”Through centuries and millennia the conditions of human life remained essentially the same, and generation after generation lived and died within the same familiar mental horizons. But in the imperceptibly slow evolution of human life through long periods of time the conditions gradually formed for the emergence of individuality. What these conditions were and how they developed are still, in detail, largely matters of speculation. But in what Karl Jaspers has identified as the Achsenzeit…significant human individuals appeared through whose insights – though always within the existing setting of their own culture – human awareness was immensely enlarged and developed, and a movement began from archaic religion to the religions of salvation and liberation.” [Hick, An Interpretation of Religion: Human Responses to the Transcendent (1989), 29.]

Någon distinkt gräns eller tydlig tidpunkt för övergången mellan pre-axial och axial tid går enligt teorin ej att urskilja; ”individualistiska” moment och strömningar hade länge förberett förändringen, och pre-axiala ordningsmoment skulle fortleva, och måste i viss utsträckning sägas prägla de stora religionerna och samhällena än idag. [Ibid. 29 f.] Men överhuvudtaget måste betonas att utsagorna om den för-axiala tiden och arkaiska religionen med hänsyn till de stora högkulturerna ofta är högst tvivelaktiga. Detta blir uppenbart när inte bara buddhismen utan den brahminska kulturen ses som delaktig i den märkligt samtidiga förändringen. Och Konfucius var exempelvis en traditionalist, för vilken Hicks utvecklingstro var främmande; vad han försökte göra var att restaurera den ideala ordning från äldre kejsares tid som gått förlorad genom splittring och krig, och sanningarna från de fem klassiska skrifter som såvitt jag förstår nästan allt kinesiskt tänkande erkände och i någon mån byggde på, och som gått förlorade genom splittring och krig.

Den frälsning och befrielse det enligt teorin nu är fråga om är individuell: ”Individuals were emerging into self-consciousness out of the closely-knit communal mentality of their society. They were now able to hear and respond to a message relating to their own options and potentialities. Religious value no longer resided in total identification with the group but began to take the form of a personal openness to transcendence.” [Ibid. 30.]

I beskrivningen av denna förändring känner vi igen vaga och yviga temata som i olika variationer ofta redan tidigare varit centrala i förståelsen av den västerländska utvecklingen: ”[S]ince the new religious messages of the axial age were addressed to individuals as such, rather than as cells in a social organism, these messages were in principle universal in scope.” [Ibid.] Hick citerar Robert N. Bellah: ”[M]an is no longer defined chiefly in terms of what tribe or clan he comes from or what particular god he serves but rather as being capable of salvation. That is to say that it is for the first time possible to conceive of man as such.” [Ibid.; Bellah, Beyond Belief: Essays on Religion in a Post-Traditional World (1970), 33.] Vi känner också igen det avsevärda måttet av modern, samtida liberalism och ”post-traditionalism” (för att använda termen i titeln på Bellahs bok) i dessa tolkningar, och därmed av anakronism. Ifråga om grekerna hade detta, i olika varianter, varit det vanliga alltsedan upplysningen och genom artonhundratalet. Man läste in sina egen vidareutveckling i de antika förebilder man inspirerades av. Men här utvidgades läran om den frambrytande individuella frigörelsen till att också innefatta de österländska kulturerna, som på ofta halsbrytande sätt likställs med abrahamismen, samtidigt som inga nyanser i teckningen av det pre- och postaxiala i bilden av orienten medges. Hick fortsätter i denna svepande anda:

”The period of tribal and national religions was waning and that of the world religions was beginning…With certain qualifications we can say that in this period all the major religious options, constituting the major possible ways of conceiving the ultimate, were identified and established and that nothing of comparably novel significance has happened in the religious life of humanity since…Because of the magnitude and widespread incidence of these changes we must suppose that it was made possible by a new stage in human development, occurring at much the same time in these different ancient cultures, in which outstanding individuals emerged and were able to become centres of new religious awareness and understanding, so that from their work have developed what we know today as the great world faiths.”

Vi har här alltså enligt axialtidsteorin dels att göra med en nytt allmänt stadium av mänsklig utveckling, men också, i detta stadium, helt enkelt med ”outstanding individuals” som åvägabringar den förändring som markerar och etablerar detta stadium: det var individerna som sådana som var centra för det nya medvetandet, och det var från deras individuella arbete som detta – med märklig samtidighet i olika och vid denna tid från varandra relativt skilda civilisationer – utvecklades. Vidare:

”In terms of religious phenomenology the new movements arising in the axial period exhibit a soteriological structure which stands in marked contrast to the relatively simple world-acceptance of pre-axial religion. In the archaic world life was variously endured and enjoyed but not fundamentally criticized. Bellah’s suggestion carries conviction that this world-acceptance ’is largely to be explained as the only possible response to a reality that invades the self to such an extent that the symbolization of self and world are only very partially separate’, whereas, in contrast, in the axial age the human mind began to stand back from its encompassing environment to become conscious of itself as a distinct reality with its own possibilities. Accordingly, whilst archaic religion accepted life as it is and sought to continue it on a stable basis, there came through the outstanding figures of the axial period the disturbing and yet uplifting thought of a limitlessly better possibility. Among the new streams of religious experience by no means every wave and eddy is soterologically oriented. Nevertheless a clear soteriological pattern is visible both in the Indian religions of Hinduism, Buddhism and Jainism, and in the Semitic religions of Judaism, Christianity and Islam…Behind and giving substance to these varied conceptions of a limitlessly better state is the awarenes of an ultimate unity of reality and value”. [Ibid. 30 ff.]

Här ser vi naturligtvis den vanliga, hopplöst oklara sammanblandningen av transcendent frälsning och framtida utopi, och dessutom hur denna Hicks egen judisk-kristna eskatologiska föreställningsvärld, förenad och förstärkt med tidstypisk politisk ideologi, projiceras på de österländska traditionerna.

Men vi finner också att den axiala tidsålderns gränser plötsligt är betydligt utvidgade. Förklarande de nya tidsangivelserna säger Hick att Jesus och kristendomens framväxt såväl som Muhammeds och islams här ses som ”major new developments within the prophetic stream of Semitic religious life; and the growth of Mahayana Buddhism as a development from early Buddhism.” Detta är i sig föga kontroversiellt. På samma sätt pekar Hick på justeringar också ifråga om axeltidens början. Dels ifråga om judendomen. Denna ”may be said to have begun, not with the work of the great prophets, but with the exodus some four centuries before the beginning of the axial age; or indeed with the prehistoric figure of Abraham. Nevertheless, while Abraham is the semi-legendary patriarch of Judaism and the exodus its founding event, yet the distinctive Jewish understanding of God, and the ways in which this understanding became embodied in a tradition were formed very largely by the great prophets and biblical redactors of the axial period.” Men också ifråga om den Vediska religionen: ”Again, in India the Vedas existed before the axial age; but while these are foundational scriptures, the transformation of early Vedic religion into the complex of Brahmanism, the Vedanta and Bhakti, constituting what has come to be called Hinduism, began during the axial period.” [Ibid. 31.] Inte heller denna tidsmässiga tänjning åt det andra hållet är i sig problematisk, men liksom utelämnandet av skillnaderna mellan dessa religioner accentuerar det ändå det svepande i hela teorin.

Fastän teorins typ av komparativt perspektiv i sig är legitimt, utsatte detta yvigt generaliserande drag den naturligtvis omedelbart för prövning gentemot en rad specialstudier av relevanta aspekter av de olika kulturerna, perioderna, religionerna och individerna. Mer partikulariserade teorier om individualitetsmedvetandets förefintlighet eller framväxt och förutsättningar i de respektive fallen framfördes.

En av kritikerna var Eric Voegelin, som främst skjöt in sig på Jaspers uppfattning att under axeltiden genom uppträdandet av de stora individerna – Buddha, Konfucius, Lao-tse, Zarathustra, de grekiska filosoferna och de gammaltestamentliga profeterna – en gemensam föreställning om en enhetlig mänsklighet och en enhetlig historia etablerades. Återvändande till betoningen av en västerländsk särutveckling hävdade Voegelin mot detta att något sådant generellt medvetande icke kommer till stånd i andra kulturer än det grekiska och judisk-kristna västerlandets. Jaspers inriktning på de stora individerna, på enstaka religiösa lärare och tänkare, var alltför snäv, och försummade det större kulturella och politiska sammanhang som enligt Voegelin måste beaktas för den riktiga förståelsen.

Voegelin menade sig kunna konstatera att fastän vissa liknande och, med Voegelins centrala term, ”differentierande” erfarenheter och symboler återfinns i orienten, dessa inte når lika långt som de grekiska och judisk-kristna vare sig i differentieringen av transcendens från immanens (Voegelins huvudsakliga användning av differentieringsbegreppet) eller av filosofi från uppenbarelse, eller, mer egentligt, tradition. Orientens verklighetsrepresentation förblir relativt sett mytisk och, med en annan av Voegelins egna termer, ”kompakt”, och dess historiemedvetande är icke jämförbart med det som framväxer i den judiska och senare den kristna traditionen. Eftersom i orienten trots en viss grad av differentiering inte heller något generellt medvetande om en universell mänsklighet och en universell historia etableras på samma sätt som i västerlandet, förkastar Voegelin idén om en enhetlig, lineär historia omfattande hela mänskligheten.

Voegelin tar alltså upp andra väsentliga fenomen som sammanhänger med individualmedvetandet, i linje med den grundläggande universalistiska riktning som Bellah pekade på: föreställningen om mänsklighetens och historiens enhetlighet. Jag har länge, och främst med avseende på förhållandet till det ”mytologiska medvetandet”, diskuterat Voegelins egen, alternativa analys av vad han kallar differentieringen, den process som på en lång rad olika sätt – fler än de här hittills nämnda – kom att särskilja västerlandet från orienten. Jag kom tidigt att fokusera på Voegelin snarare än Jaspers för min egen förståelse av dessa ting (en frukt av detta är min svenska översättning av och inledning till Voegelins Wissenschaft, Politik und Gnosis – se Publications-sidan). Jag ska här därför ta upp Voegelins analys, och några med den sammanhängande frågor, i separata inlägg.

Inte heller Voegelins position är emellertid invändningsfri. Även om den sakliga beskrivningen av orienten är riktigare, så långt de knapphändiga formuleringarna räcker, är hans närmare förståelse av innebörden av dess traditioner, och inte minst hans värdering, ofta rent felaktig. Det finns givetvis mycket annat att säga om arten av det mytologiska medvetandet, om innebörden av och orsaken till frånvaron av vad som kom att bli det västerländska historiemedvetandet, om det mer exakta förhållandet mellan immanens och transcendens – den kosmologiska religionen var ingalunda någon sluten immanens som uteslöt transcendensen i metafysisk mening.

Men Voegelin tillhandahåller ändå vissa nya, viktiga analyser av den specifikt västerländska utvecklingen. Och oaktat hans kritik kvarstår avsevärd enighet mellan honom och Jaspers ifråga om individualitetsmedvetandet i sig eller som sådant, den individualiserade religionen, och förhållandet till vad Voegelin kallar de tidigare såväl som med axialskiftets och differentieringen samtida ”kosmologiska” civilisationerna. Frågorna om naturen, innebörden och konsekvenserna av de förändringar Jaspers och Voegelin i hög grad är överens om ifråga om västerlandet är stora och centrala. Det handlar å ena sidan om frågorna om de världsåskådningsmässiga förändringarna av religionen – här har vi att göra inte bara med individualiteten utan också, trots förenklingarna, sådant som panteism och transcendens. Å andra sidan handlar det om följderna med avseende på  samhällsförändringen – här är det fråga också om sådant som frihet, ordning, auktoritet och makt.

För exempelvis den traditionalistiska skola som utgick från René Guénon och som även Tage Lindbom i viss mån tillhör (Lindbom är säkert den som i denna skola utförligast diskuterat just frågan om individualitetsmedvetandet och dess historiska framväxt) kan skiftet naturligtvis inte bejakas i de äldre liberala termer som fortfarande var Jaspers’. Guénon hade också sin egen mycket klara analys av skillnaden mellan traditionella kulturer i allmänhet och just, enbart, västerlandets, om än med flera oklarheter ifråga om förhållandet mellan antikens västerland och det moderna västerlandet, skapade genom hans oklara uppfattning om den förkristna antiken såväl som av det faktum att just religionen – i Guénons exakta mening – kristendomen kom att åtminstone nominellt prägla den förvisso i mycket, även med Guénons kriterier, traditionella medeltida ordningen i Europa. Också Voegelins betoning av de nya ordningprinciper som enligt honom med tiden utkristalliseras ur själva differentieringsprocessen skiljer sig från denna liberalisms typiska värdering av processen. Genom denna tolkning blir det inte längre självklart att vad vi kan urskilja av individualitetsmedvetandets utveckling under axeltiden bör förstås i termer av en modern, abstrakt, individualistisk liberalisms ideologi.

Även Voegelin urskiljer ett orientaliskt skifte i viss utsträckning; det är bara för honom inte i de här aktuella civilisationerna generaliserat på samma sätt som det västerländska, inte lika långtgående, och inte till sin innebörd helt liktydigt. Och axeltidens teori rymmer naturligtvis också delsanningar på åtminstone några punkter ifråga om orienten. Men där rör vi oss hela tiden på osäker mark hos dessa teoretiker. Endast när det gäller västerlandet blir analysen mer fullt giltig, och den blir det av de skäl som, trots hans brister, klargörs av Voegelin.

I vad gäller skiftet i västerlandet, med dess utan tvekan redan vid denna tid tydliga särdrag, finns på samtliga påverkade plan både frön till de mest värdefulla elementen i västerlandets fortsatta särutveckling, och moment som på olika sätt och under bestämda omständigheter kunde utvecklas i riktning mot den mer principiella, ensidiga, anti-traditionella brytning som kommit att definiera en likaledes specifik västerländsk obalans. Det är därför nödvändigt att förstå redan denna tidiga historiska fas av det mer distinkta individualitetsmedvetandets utveckling, analyserade antingen i Jaspers eller Voegelins termer, i ljuset av vad jag föreslår kan beskrivas som den alternativa moderniteten och den urskillning den möjliggör.

Pausad

En deltagare dold bakom en av skämtpseudonymerna i den av mig flera gånger kommenterade diskussionen på Flashback har glädjande nog läst, och uttrycker sig vänligt om, min bok The Worldview of Personalism. Det är såvitt jag kan se en seriös debattör, och det är både beklagligt och obegripligt att han, liksom flera andra sådana debattörer i detta forum, döljer sig bakom en pseudonym som förtar och motverkar detta intryck. Han är dessutom ännu en av de många personer i sammahang av detta slag som jag inte kan se har någon som helst anledning att inte skriva under eget namn.

Hursomhelst, det finns anledning att ta honom på allvar. Samtidigt som han uttrycker sig allmänt uppskattande om boken, instämmer han på en punkt delvis med den kritik filosofen Erik Åkerlund framförde i sin recension i Lychnos, vilket ger mig anledning till ännu en kommentar här, i linje med vad jag tidigare skrivit – inte minst i diskussioner i några kommentarfält – om mitt förhållningssätt till Flashback.

Diskussionsdeltagaren skriver: ”Den i övrigt sympatiske Uppsaladoktoranden Åkerlunds anmärkningar är väl av det småaktiga slaget. (Åtminstone vad beträffar kritiken av den svenska “utvikningen”; kritiken beträffande redogörelsen av forskningsläget är delvis berättigad.)”

Jag ska här visa varför Åkerlund har fel inte bara ifråga om kritiken av den svenska ”utvikningen”, utan också om redogörelsen för forskningsläget.

Jag måste erkänna att jag inte närmare känner till Åkerlund. Recensenten är såvitt jag förstår doktorand i filosofi (eller var det åtminstone vid tidpunkten för recensionen), och verkar intressant nog ägna sig åt Suárez och måste följaktligen ha annorlunda och intressantare filosofiska intressen än de flesta svenska filosofer (och för den delen idéhistoriker) idag, och måste dessutom behärska latin. Allt detta är positivt.

På det hela taget är också recensionen positiv. Och den innehåller en kritisk punkt som jag anser viktig: recensenten anser att “förhållandet mellan personalismen och den kristna trinitetsteologin” möjligen förblir “något oklar [sic]”, och att jag “tycks…vackla mellan att utveckla en brottets och en kontinuitetens hermeneutik på detta område”. Detta är en legitim kritik. En utförligare historik över personalismens historiska bakgrund och förutsättningar skulle behöva ägna större utrymme åt detta.

Eftersom min nu aktuella bok berör ursprunget och den tidiga utvecklingen av “the worldview of personalism”, och jag, som jag förklarar, inte anser att den kristna trinitetsteologin i sig utgör en sådan “worldview”, kan emellertid som jag ser det knappast något utrymme sägas ha funnits eller ha behövt avsättas för en sådan utförligare behandling. Den oklarhet Åkerlund uppfattar beror, tror jag, dels på den av det valda fokus och det begränsade utrymmet framtvingade kortfattadheten i denna fråga, dels på frågans komplexitet. Vad jag trots begränsningarna på flera ställen försöker göra är att betona att det är fråga om både brott och kontinuitet, i olika avseenden. Självklart skulle jag vilja ytterligare utveckla och förklara denna tolkning, med tillgång till det utrymme den i mitt sammanhang mindre centrala men i sig intressanta frågan förtjänar.

De övriga två kritiska punkter recensionen innehåller är emellertid märkliga. Tyvärr rör det – liksom i recensionen i Axess (som dock också får sägas vara på det hela taget positiv) – centrala ting, och går över gränsen till uppenbara felaktigheter.

Den första av dessa är den som Flashback-skribenten anser vara ”av det småaktiga slaget”. Det är betecknande att man i den idé- och lärdomshistoriska årsboken Lychnos, som vid sitt grundande, liksom det nya ämnet idé- och lärdomshistoria överhuvudtaget under Johan Nordströms ledning, nästan var en del av ett nationalistiskt projekt, syftande till att fokusera främst på Sverige, ser medtagandet av de svenska personlighetsfilosoferna eller personlighetsidealisterna i det sammanhang jag skildrar som en oberättigad utvikning. Men detta är naturligtvis uttryck för en allmän ideologisk förändring som går långt utöver det personliga småsinnet, alldeles oavsett det senares eventuella samtidiga förefintlighet i enskilda fall.

Det är intressant att konstatera att de uppskattande formuleringarna om avsnitten om de svenska filosoferna i de många positiva utländska recensionerna av boken går långt utöver den blotta artigheten. Det har vid det här laget ganska länge varit en stark trend inom idéhistoria i allmänhet och i andra länder jämförbara discipliner såsom filosofihistoria att vilja inkludera tänkare och strömningar också från mindre språkområden och länder och därmed komplexifiera och få nya perspektiv på och nyanseringar av de stora, välkända huvudlinjerna. Av detta skäl har det oftast varit särskilt avsnitten om svenskarna i min bok som välkomnats och omnämnts. Detta intresse var mycket påtagligt redan när jag arbetade med personalismens historia i England, och jag har också hela tiden mötts av det på internationella konferenser. Tyvärr är det filosofihistorieskrivingen i just Sverige, när den bedrivs inom filosofiämnet snarare än inom idé- och lärdomshistoria, som här släpar efter. Orsaken till detta är naturligtvis i hög grad den mer allmänna, principiellt, ja programmatiskt ohistoriska hållningen hos den fortsatt oproportionerligt dominerande analytiska filosofin, som gjort att idéhistorieämnet sedan mycket lång tid i stor utsträckning hos oss helt enkelt fått ta över filosofihistoriens centrala område.

Recensentens kritik på den nu diskuterade punkten bygger emellertid också på en ren missuppfattning av syftet med och innebörden av mitt inkluderande av de svenska filosoferna.

Åkerlund accepterar att skildringen av “svenska filosofer som Grubbe, Atterbom (1790-1855) [varför årtal just här?!] och Geijer…har…sitt egenvärde, speciellt i en engelsk språkkontext där flera av dessa mig veterligen annars är oåtkomliga”. Men han menar likafullt att “utvikningen till de svenska filosoferna utgör…ett av bokens mer problematiska drag. De utförliga skildringarna av svenska personalister passar helt enkelt inte så väl in i en utvecklingshistoria av detta slag, då sambandet mellan dessa och de anglosaxiska personalisterna, som får sägas utgöra bokens huvudfokus, förblir oklar…denna ‘avstickare’ till det svenska sidospåret [gör] att framställningsgången överlag haltar betänkligt. Detta märks inte minst i de många och långa fotnoterna i inledningskapitlet, som tydligt bär spår av en vilja att säga mer om de svenska förhållandena än den föresatta ramen för boken medger. I linjen från tysk till anglosaxisk personalism blir de svenska personalisterna en alltför lång parentes.”

Felaktigheterna är här flera. De anglosaxiska personalisterna är på intet sätt “bokens huvudfokus”. De brittiska är samtida med Bownes amerikanska personalism, som, som jag visar, fortfarande är normen för själva definitionen av personalismen åtminstone i den anglo-amerikanska världen, men som jag inte diskuterar i de tematiska kapitlen. I själva verket är dessa britter mindre viktiga än de tidigare tyska och svenska personalisterna för mitt historiska argument. Det är snarare skildringen av dessa brittiska personalister, inte svenskarna, som är en “utvikning”, en “avstickare”, ett “sidospår” och en “parentes”. Någon influens från de brittiska ”personal idealists” på Bowne tycks inte föreligga (om någon påverkan fanns verkar det vara Bowne som i någon utsträckning påverkat dem); som jag tydligt förklarar är de medtagna för att illustrera vidden av det tyska inflytandet och existensen av en självständigt utvecklad europeisk personalism av samma typ som den amerikanska och vid samma tid.

Även svenskarna är i hög grad med för att visa vidden av det tyska inflytandet och den självständigt utvecklade europeiska personalismen. Men eftersom de är så mycket tidigare än de anglosaxiska är de alltså viktigare för mitt centrala historiska argument. Som Svante Nordin visat är ju den svenska personlighetsfilosofin en variant eller förgrening av motsvarande av Jacobi och Schelling producerade strömning i Tyskland, om än med självständiga inslag som jag, i linje med de svenska personlighetsfilosoferna själva, betonar starkare än Nordin: som jag förklarar behandlar jag dem också av det skälet att de i vissa avseenden verkligen tycks ge ett tydligare och fullare uttryck för den personalistiska utvecklingen parallellt med Schelling än de tyska motsvarigheterna, de s.k. “spekulativa teisterna”.

Emellertid är det också så, som jag återigen tydligt förklarar i inledningen, att jag inte främst skriver en historia om direkta influenser och påverkningar från tidigare personalister på senare, utan helt enkelt söker påvisa förefintligheten av en världsåskådning som måste benämnas personalistisk långt tidigare än den hittillsvarande forskningen hävdat: det relevanta sambandet med de anglosaxiska personalisterna är ur detta  perspektiv det åskådningsmässiga, inte de direkta och specifika personliga influensernas.

Trots att jag var tvungen att använda ordet ”development” i bokens undertitel, kan den “linje” jag skildrar inte heller i alla avseenden kallas en “utvecklingshistoria” om man med detta förstår en historia om ett entydigt framsteg eller en utveckling till högre eller bättre o.s.v. former. På några icke oviktiga punkter hävdar jag tvärtom i boken att de senare personalisterna snarare betecknar en tillbakagång; ordet ”development” har ju också i historiska sammanhang ofta en mer allmän och vag mening och behöver inte beteckna en ”utvecklingshistoria” i den nämnda meningen.

“Framställningsgången” kan således åtminstone inte av det skäl Åkerlund anger sägas “halta”. Föreställningen om de anglosaxiska personalisterna som bokens huvudfokus motsäger direkt min beskrivning av den “föresatta ramen” i inledningen. Avsnitten om de svenska personalisterna inte bara passar in i denna i ram, utan är mer centrala och nödvändiga än avsnitten om de anglosaxiska.

Den andra märkliga kritiska punkten gäller översikten av ’The Current View of Personalism and its Origins’ i kapitel 1. Det är på denna punkt Flashback-skribenten delvis håller med. Men även här har recensenten helt fel.

Åkerlund skriver: “En annan egendomlighet i boken är att i bokens första kapitel…ges en översikt över personalismens historia utifrån boken The Philosophy of Personalism av Albert Knudson från 1927. Utifrån kapitlets rubrik förväntar sig läsaren, kanske oberättigat, att få en genomgång över det nuvarande forskningsläget kring personalismens historia, men får alltså istället en genomgång av historien utifrån denna över 80-åriga bok (som väl snarast får räknas som ett studieobjekt i sammanhanget, och också står uppräknad såsom primärlitteratur i bibliografin). Visserligen ges genom hela boken inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia, men intrycket består ändå att författaren med detta första kapitel missade chansen att ta ett samlat grepp på dagens forskningsläge i frågan.”

Detta är tyvärr fullständigt missvisande. Kapitlet har två underavdelningar, ’The View of the Historians’ och ’The View of the Personalists’. Genom dessa skiljer jag tydligt mellan sekundär- och primärmaterial (”studieobjekt”). I det första tar jag ett “samlat grepp” på vad jag menar vara relevant historisk forskning – i en utsträckning och med en detaljrikedom som av några bedömare rentav ansetts alltför stor. Eftersom ingen specifik sekundärlitteratur alls finns om de brittiska “personal idealists” som personalister, nödgas jag när det gäller dem också kort behandla de få allmänna filosofihistoriska och andra verk som överhuvudtaget nämner dem. P.g.a. en motsvarande frånvaro av behandling av de tidiga tyskarna som personalister, och den exceptionella betydelsen av delar av Warren Breckmans bok om unghegelianerna för detta område, behandlar jag även den här, trots att inte heller den är specifikt ägnad personalismens historia.

Som jag tydligt klagar finns det helt enkelt inte någon nyare relevant forskning specifikt ägnad personalismens historia som sådan. Detta gäller inte bara personalismen med den anglo-amerikanska definitionen; även ifråga om den europeiska finns såvitt jag sett bara uppslagsboksmässiga historiska framställningar, flera skrivna av thomister. Vad jag går igenom är därför vad som tyvärr är det nuvarande forskningsläget, dagens forskningsläge – ett dåligt och föråldrat sådant. Det är ju just p.g.a. detta läge som jag forskat inom området och skrivit boken.

Naturligtvis finns fragment som direkt och indirekt rör personalismens historia utspridd i sekundärlitteraturen om kontinentaleuropeiska personalister, dialogfilosofer o.s.v. av olika slag som Scheler, Marcel, Mounier, Buber, Maritain, Karol Wojtyła/Johannes Paulus II, Lévinas och andra, såväl som i deras egna verk, men jag har inte hittat något som i några för mina argument väsentliga avseenden går utöver eller avviker från det jag i boken beskriver som den existerande förståelsen. Dessa fragment kan knappast sägas vara forskning om personalismens historia per se, och att gå igenom dem skulle ha varit otillåtligt pedantiskt och gjort framställningen outhärdligt repetitiv.

Det råkar helt enkelt, som jag förklarar, vara så att det är nittonhundratalets amerikanska personalister själva, behandlade i kapitlets andra underavdelning, som producerat den för mig mest relevanta litteraturen, och att den enda seriösa större framställningen från deras sida är hela åttio år gammal. Behovet av ny forskning var skriande, och det amerikanska mottagandet av boken visar också att man länge varit medveten om bristen.

Dock behandlar jag i den andra underavdelningen i kapitel 1 inte alls bara Knudsons bok, som recensenten ger intryck av, utan även de senare amerikanska personalisterna Flewellings, Brightmans, De Wolfs och Lavelys presentationer av personalismens historia.

Det förhåller sig inte heller så att jag “genom hela boken” ger “inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia”. Vad som i de följande kapitlen ges, förutom hänvisningar till det jag redan gått igenom i kapitel 1, är referenser till relevanta enskilda inslag i den allmänna forskningen om de tänkare jag behandlar och de övriga srömningar de tillhör, forskning som inte specifikt och direkt berör “personalismens historia” i sig. Som jag påpekar i inledningen är tänkare som Jacobi, Schelling och Lotze inte kända som personalister utan som tillhörande andra strömningar, och forskningen om och de aktuella framställningarna av personalismens historia har förbisett detta. Det är de spridda, fåtaliga, för mitt syfte relevanta formuleringarna i den existerande allmänna forskningen om dessa för andra saker betydligt mer kända tänkare som jag i de övriga kapitlen använder och lyfter fram. Ett “samlat grepp” på sådan allmän forskning hör knappast hemma i genomgången i kapitel 1 av forskningen om personalismens historia.

Introduction

Personal “Reason” and Impersonal “Understanding”

The Personal Absolute

Personal Unity-In-Diversity

Bowne, the paradigm of personalism according to Knudson, sometimes seems to swerve from the strict polar extreme of Knudson’s classification and to employ an idealistic language purer even than that of the British personal idealists and closer to that of the speculative theists. In a sense, Bowne is emphatic about voluntaristic creationism. [1] Existing in relations is not precluded by the concept of the absolute if the absolute freely posits the relations and they are ‘not forced upon it from without’; ‘the world depends upon the divine will’, which is free from the limitations of human will; ‘the world of spirits must be understood as created’; ‘It is not made out of preëxistent stuff but caused to be’; ‘Creation means to posit something in existence which, apart from the creative act, would not be.’ [2] With classical theism, personal idealism makes creation a free, voluntary, divine act,  distinguishes between the creator and his works, and conceives of the latter ‘as having a certain objectivity or otherness as over against its Maker’. It rejects emanation theories that reduce the world to ‘a part of God or a necessary consequence of the divine nature’ and ‘practically identify the world with God’. [3]

Yet against classical theism, Bowne’s personalism holds that the external, created, ‘material’ world is not metaphysically real, but ‘a phenomenal order maintained by a divine or at least a spiritual causality. In and of itself nature has no independent reality.’ While things are not reducible to our perceptions but independent of our consciousness of them, Knudson still thinks that ‘[t]he theory that things are divine thoughts may help us to understand how we can know them’. The world may be said to be God’s thought, but if so, it is God’s thought ‘objectified…by the divine will so as to be in sense an “other” to God’. [4]

Elsewhere, Bowne in fact also expresses himself with considerable caution on the question of the origin of the finite beings from the absolute. The possibility of their ‘community in unity’, he admits with the same un-Hegelian self-restraint as Grubbe, ‘is one of the deepest mysteries of speculation’. He seems to accept that an ethical God ‘must have his adequate Other and Companion’. The question is then whether, and/or in what sense, the ‘eternal generation’ or ‘necessary creation’ of that Other is for this reason required. [5] Love, justice, and benevolence all require for their meaning a plurality of persons. ‘Love would have no meaning in a world where mutual influence is impossible’. [6] On his own, God is ‘only potentially a moral being’, who needs an ‘adequate object’ in order to ‘pass to adequate moral existence’. The pantheistic view of the eternal generation of a plurality of ‘others’ within the divine unity, as ‘essential implications’ of himself, dependent on the divine nature and not on the divine will, numerically distinct but ‘organically and essentially one’ with God – the view held, with a certain interpretation of their teaching of the idea of the finite beings in the mind of God, by more or less absolutist personalists like Grubbe and Boström – could of course not, on Bowne’s premises, be rejected because of the merely formal opposition of unity and plurality. But at the same time, it is impossible on the same premises to ‘carry the actual world of finite things into God without speculative disaster’. In this situation, Bowne concludes that the only alternatives are to abandon perpetual, necessary creation or accept, ‘apart from the finite system’, persons coexisting as ‘coeternal with God himself’. Such speculation may help ‘forward the thought’, but its ‘best expression’ has not yet been reached. He mentions that Trinitarianism may for some have solved this problem without the world becoming necessary for ‘God’s self-realization’, but then interrupts the treatment of the subject by saying that he has ‘no call to enter’ into it. [7] Like the passages on the divine thoughts cited above, this one seems to me to be an important proviso, which keeps his voluntaristic creationism with regard to finite spirits and their world clearly within the tradition of idealistic speculative theism. But to return to my main point here, this does not detract from the distinct personalism of his position.

Of course, the relation between the many and the one, understood as the finite spirits and the absolute spirit, cannot for Bowne be solved by any quantitative conception; the many do not result ‘from any fission or self-diremption of the one’, they are not ‘made out of the one’, or ‘included in the one, as the parts are included in the whole’. Such conceptions are made impossible by insight into the nature of the unity of the one: ‘Metaphysics shows that the fundamental reality must be conceived not as an extended stuff, but as an agent to which the notion of divisibility has no application…as self-conscious intelligence’; ‘For the explanation of the world we need an agent, not a substance’. [8]

Quantitative substantialism being perceived as an uncritically imaginative picturing of the unpicturable, and the dangers of this kind of thinking being evident ‘in the Vedanta philosophy of India’ (by which Bowne means Shankarite advaita vedanta), have, however, forced many thinkers to take refuge in the opposite extreme of ‘an impossible pluralism’ (Bowne would have had in mind James, and perhaps McTaggart and even Howison [9]). It is only transcendental empiricism that will here help us steer clear of the Schylla of such pluralism without falling back on the Charybdis of pantheism. Critical consideration of our life yields two facts. First, ‘we have thoughts and feelings and volitions which are inalienably our own’, ‘a measure of self-control, or the power of self-direction…a certain selfhood and a relative independence. This fact constitutes our personality’. Second, ‘we cannot regard ourselves as self-sufficient and independent in any absolute sense’. These two facts are basic experiential givens, and contradictory only if taken abstractly. Denial of any of them ‘lands us in…nonsense’. [10]

Such we find ourselves given in experience, and this fact is to be accounted for, not explained away. ‘Causes are revealed in their deeds only’, and the philosophical question is what we can know of the ‘invisible power’ which thus produces us and the phenomenal order. The whole world of ‘space appearance’ and physical science is ‘not a self-sufficient something by itself’, but a means of symbolizing, expressing, manifesting, and localizing, of the deeper, underlying personal life which is the ‘only substantial fact’. Our own visible appearance in the space-world, our physical organism, is just ‘a means of expressing our hidden thought and life’, of ‘manifesting our inner life’, our unseen ‘living self’. They key and meaning of physical attitudes and movements are found only in the invisible, personal world behind them which alone give them human significance. Here lies ‘[t]he secret of beauty and value’. Everyday life, no less than literature, history, government, society, are in reality relations of ‘personal wills…with their background of conscious affection, ideas, and purposes’. ‘[C]onsciousness…is the seat of the great human drama’. [11] In these formulations, insights best known perhaps in the form of Dilthey’s hermeneutics are restated in terms of personalism and in support of it.

Once we realize these truths, we also begin to be able to conceive of the whole of the space-time world as a similar means of ‘expressing and communicating’ the purpose of ‘a great invisible power’ behind it: ‘A world of persons with a Supreme Person at the head is the conception to which we come…The world of space objects which we call nature is no substantial existence by itself, and still less a self-running system apart from intelligence, but only the flowing expression and means of commmunication of those personal beings.’ [12]

As we have seen in Chapter 1, since for Bowne, ‘we are in a personal world from the start’, and since ‘all our objects are connected with this world in one indivisible system’, in a sense this world of persons is also the starting-point of his philosophy. Even if other persons are given as data of experience, it seems insufficient to say that he starts merely from the data of self-consciousness; the explicit point of departure of his philosophy is rather ‘the coexistence of persons’, the personal unity-in-diversity: ‘It is a personal and social world in which we live, and with which all speculation must begin. We and the neighbors are facts which cannot be questioned.’ The persons of this social world are bound by ‘a law of reason valid for all’ as a condition of their ‘mental community’, and they have ‘a world of common experience, actual and possible’, where they ‘meet in mutual understanding’. [13]

It is this personal world, with phenomena as the expressions of personal wills, that is the only motive of creation. Since transcendent completion – identical for Bowne with the absoluteness of the absolute – is strictly maintained, this motive can be no ‘lack or imperfection’ in God. Only our ‘moral and religious nature’ can give us an idea of the true motive, although creation cannot be ‘deduced’ from ethical love, since we cannot a priori ‘fix’ the ‘implications’ of the latter; it can only be a matter of faith. This sounds like a slightly more sceptical position than that of the European personalists. Yet at the same time, Bowne insists that ‘[a] community of moral persons, obeying moral law and enjoying moral blessedness, is the only end that could excuse creation and make it worth while.’ [14]

In his introductory discussion of Comte in Personalism, where Bowne accepted Comte’s description of the historical change from the ‘personal’, theological stage to metaphysical explanations in history, he holds that Comte was wrong in his description of the nature of personal explanation, in making ‘caprice and arbitrariness the essential marks of will’ and in rejecting causal inquiry. Bowne refuses to accept the historical succession of abstract metaphysics and positivism as progress, and insists instead that what is needed is the adequate philosophical exposition of the nature of the personal explanation. Bowne aims to show that

[Block quotation:] critical reflection brings us back again to the personal metaphysics which Comte rejected. We agree with him that abstract and impersonal metaphysics is a mirage of formal ideas, and even largely of words, which begin, continue, and end in abstraction and confusion. Causal explanation must be in terms of personality, or it must vanish altogether. Thus we return to the theological stage, but we do so with a difference. At last we have learned the lesson of law, and we now see that law and will must be united in our thought of the world. [15]

In personalism, the principle of the – in one sense – ‘pre-rational’ worldview is thus retrieved within the rational project of philosophy.

The ‘meaning of causality’ is revealed only ‘in the self-conscious causality of free intelligence’ and the concomitant certitude of its actuality. Indeed, it is the only causality of which we have concrete experience and knowledge, ‘and the only causality which really explains’. Other conceptions of causality are inherently inconsistent. The true cause, Bowne seeks to show, is ‘immanent throughout the series’ of phenomena, ‘as the living power by which all things exist and all events come to pass’; it cannot be ‘sought at the unattainable beginning of an infinite series’. In reality, other causal explanations are merely a matter of ‘superficial classification’ of the interrelation of phenomena. Volitional causality means ‘dynamic determination’, in contradistinction to the mere logical determination typical of a certain kind of rationalist systems. Based on logical determination, from premises to conclusions, such systems cannot accommodate dynamics, and seeking to ‘construct a theory of intelligence without including the will’, they must rule it out. In reality, will is an integral and essential part of intellect; more consistently than other personalists, Bowne not only insists on the original personalist intuition that onesided rationalism – or more precisely, in his view, misconceived rationalism – in fact leads to its opposite, but goes so far as to write that intellect, ‘conceived simply as a logical mechanism of ideas, is something that is totally incompatible with rational thought, and lands us in the midst of antinomies worse than those of the Kantian system’. [16]

Volitional cauality cannot be construed in its possibility; because of its fundamental charcter, the very question of possibility is irrational – all accounts of possibility requires such a basal given. This, again, is Bowne’s ‘transcendental empiricism’:

[Block quotation:] Intellect explains everything but itself. It exhibits other things as its own products and as exemplifying its own principles; but it never explains itself. It knows itself in living and only in living, but it is never to be explained by anything, being itself the only principle of explanation. When we attempt to explain it by anything else, or even by its own principles, we fall down to the plane of mechanism again, and reason and explanation disappear together. But when we make active intelligence the basal fact, all other facts become luminous and comprehensible, at least in their possibility, and intelligence knows itself as their source and explanation. [17]

Like causality, potentiality is merely a ‘term of the understanding’, an ‘abstraction without any real content’, a ‘formal principle that float[s] in the air’ apart from a concrete experienced reality which gives it an intelligible meaning. This can never be found ‘on the plane of necessity and impersonal causation’, where it must be ‘at once real and not real, actual and not actual’, but only on that of personality: the free agent’s self-determination is a choice between different ‘possibilities’ which may also be called ‘potentialities’. The concept of potentiality can only explain that which it has historically been used to explain, namely ‘motion, progress, development, evolution’, if these are conceived, by analogy with our own experience as free agents, as ‘manifestations of the one thought which is the law and meaning of the whole’, of ‘a supreme self-determination which ever lives and ever founds the order of things’. [18]

Recapitulating the ‘insuperable difficulties’ of pantheism, Bowne writes that the conception of all things and thoughts and activities as divine is ‘unintelligible in the first place, and self-destructive in the next’. To go beyond saying that God knows, understands, and appreciates our thoughts and feelings leads to both ‘psychological contradition’ and the ‘suicide’ of reason. It implies that ‘it is God who blunders in our blundering and is stupid in our stupidity, and it is God who contradicts himself in the multiltudinous inconsistencies of our thinking. Thus error, folly, and sin are all made divine, and reason and conscience as having authority vanish’. [19] In the sequel, we find a full restatement by Bowne of the main theme of the Schellingian and speculative theist criticism of Hegelian and similar pantheism:

[Block quotation:] What is God’s relation as thinking our thoughts to God as thinking the absolute and perfect thought? Does he become limited, confused, and blind in finite experience, and does he at the same time have perfect insight in his infinite life? Does he lose himself in the finite so as not to know what and who he is, or does he perhaps exhaust himself in the finite so that the finite is all there is? But if all the while he has perfect knowledge of himself as one and infinite, how does this illusion of the finite arise at all in that perfect unity and perfect light? There is no answer to these questions so long as the Infinite is supposed to play both sides of the game. We have a series of unaccountable illusions, and an infinite playing hide and seek with itself in the most grotesque metaphysical fuddlement. Such an infinite is nothing but the shadow of speculative delirium. These difficulties can never be escaped so long as we seek to identify the finite and the infinite. Their mutual otherness is necessary if we are to escape the destruction of all thought and life. [20]

This mutual otherness is also demanded by morality and religion. Pantheism is ‘inconsistent philosophical speculation’, not religion. The latter demands ‘the mutual otherness of the finite and infinite, in order that the relation of love and obedience may obtain’. The union sought by love and religion ‘is not the union of absorption or fusion, but rather the union of mutual understanding and sympathy, which would disappear if the otherness of the persons were removed. Any intelligible or desirable longing after God or identification with him would vanish if we should “confound the persons”.’ [21]

Bowne’s ethics is in my view much less developed as a specifically personalist one than that of the speculative theists or of Seth. As we have seen, Grubbe held that the theistic view of the source and the authority of the moral law had often been distorted and not understood with sufficient purity or philosophical precision. Bowne similarly voices reservations against simplistic renderings of it. [22] Rather than ‘formal moral judgements’, for him, Christianity has contributed ‘extra-ethical conceptions which condition their application’, and ‘moral and spiritual inspiration’. In outline, Bowne shares the European personalists’ understanding of the moral law. It is not, he says, ‘merely a psychological fact in us, but also an expression of a Holy Will which can be neither defied nor mocked’. Christianity sets the principles of the old law in a new setting ‘which makes them practically new’. Our moral nature is the same, but ‘the conditions of its best unfolding have been furnished’ in that ‘Love and loyalty to a person take the place of reverence for an abstract law. The law indeed is unchanged, but by being lifted into an expression of a Holy Will it becomes vastly more effective.’ The characteristic connection between ethics and religion is equally clear: Christianity ‘sets up a transcendent personal ideal which is at once the master-light of all our moral seeing, and our chief spiritual inspiration’. [23] It is striking, however, that Bowne does not in his ethics develop these concepts philosophically to anything close to the extent that the Europeans do. As we have seen, Knudson claims that Bowne’s is the most distinctive form of personalism. But it is hard to see that Bowne’s ethics is more distinctively personalist than that of the earlier or contemporary Europeans. This is confirmed by the fact that while dealing with the epistemological and metaphysical significance of the moral consciousness, Knudson’s book simply leaves out the specific treatment of the ethics of Bownean personalism.

Bowne rejects what he calls ‘objective eudemonism’, the standard form which has brought ‘eudemonism’ [24] in disrepute by seeking the ‘grounds’ of happiness without and neglecting ‘the siginificance of the personality within’ and ‘the demand for inner worthiness on the part of the moral subject’. But of course, he accepts the higher personalist sense of eudemonism: ‘All values, all goods, must finally be expressed in terms of the conscious well-being of the living self – in other words, in terms of happiness.’ But in personalist eudemonism, ‘happiness is largely determined by the reaction of the personality upon itself’. The ideal moral good is a positive concept, ‘conscious life in the full development of all its normal possibilities’, and its attainment involves the perfection not only of individual life but of ‘social relations’, and thus has community as its precondition. [25]

Formal, negative ethics is thus considered insufficient by Bowne as by all personalism. It is here that Bowne directly refers to Jacobi: ‘It was’, Bowne thinks, ‘the emptiness of all purely formal ethics which led to Jacobi’s famous protest in his letter to Fichte’. ‘[N]o sufficient law of life’, Bowne continues, ‘can be found in formal ethics alone, and…we must look not only to form but also to ends and outcome’. The negative view that the moral value of a deed is proportionate to the will’s overcoming of the passions or interests Bowne deems true only ‘from the side of merit’. The positive view is the true one ‘from the side of the ideal’. In this view, ‘the easier the deed the better; as when the will and desires move together in well-doing, and righteousness has become incarnate in the entire nature’. In the personalist version of this classical German idealistic neohumanism, which Bowne represents, the positive view is ultimately not merely an ideal of action; it is an ideal of being, of personality: ‘Moving inward from the deed to the doer, we find at once the personal source and the personal incarnation of the deeds. Here we come upon life itself, and we judge it not only by its intermittent manifestations but by its abiding principle. This is character, the final object of all moral approval or condemnation.’ [26]

This positive content and the ends of Bowne’s personalist eudemonism are, however, not just individual but both individual and social. It is crucial to be clear about the exact relation between these in Bowne’s philosophy. Not only is social ethics and its common good not exhaustive – ‘The moral ideal binds the individual…also in his self-regarding activities and thoughts’ – but ‘the centre of gravity of the good lies within the person himself’. There is, Bowne writes, no common good if any individual ‘is sacrificed in his essential interests, or is used up in his service’. The individual must share in the good he produces; he ‘may never be regarded as fuel for warming society’: ‘In our zeal against our native selfishness, we must not overlook the fact that the individual has rights against all others, singly or combined, and that in a moral universe provision must be made for maintaining them.’ When Bowne, as the only alternative to theories of force and values, affirms the moral person as ‘the unit of values in the moral system’, an unconditional end in itself from which all other ends ‘acquire their chief significance’ and to which they ‘owe all their sacredness’, with an absolute value in himself without which ‘no community of such persons can have any value’, [27] we must keep in mind that the moral person is conceived by Bowne in the personalist manner as concretely individual, in contradistinction to the general rational personality of Kant.

Bowne, like some of the early speculative theists in the age of neohumanist idealism, speaks of ‘the ideal of humanity’. The individual is ‘not simply the particular person, A or B, he is also a bearer of the ideal of humanity’. Bowne writes, on the one hand, that the duties to self which must in a sense ‘take the first rank in ethics’ consist in the individual’s ‘regarding in both its positive and its negative bearings’ this ideal in his life, in ‘developing and realizing’ it by ‘the due unfolding’ of his powers. But on the other hand, the ideal not only depends for its realization ‘pre-eminently upon himself’; it is abundantly clear that it can be realized only in himself qua individual, that his and others’ individuality is ontologically primary and not subordinate to the ideal as an impersonal universal. This becomes particularly evident in Bowne’s view of society. Not even the ideal of society is the ‘incarnation of the moral order of the world’, the ‘end of human development’, with the individiual existing only as ‘the material for filling out the social form which…has supreme value in itself’. Society is instrumental. Although as such, it has authority and may legitimately use coercion within its sphere, ‘the individual is the only concrete reality in the case, and…all social forms…must be judged by their relation to the realizing of personal life. The family, the state, the church have no value or sacredness in themselves, but only in their securing the highest good for living persons.’ [28] But more than this, Bowne elsewhere explicitly, and consistently with his general philosophy, states that ‘the race’, ‘the species’, and ‘humanity’ are mere logical fictions. Christianity took ethics beyond the limitations of the ‘narrow world view of the Greeks’ as well as of ‘the externalism of modern secular philanthropy’. The ethics of both of these was marred by generalism. Bowne’s criticism of philanthropy is particularly characteristic. Having

[Block quotation:] no outlook beyong things seen, and no power to cleanse more than the outside of the cup and platter, [it] must confine itself to sanitation, model tenements, the distribution of soup, and similar matters. These things are no doubt good, and, in their way, necessary; but they lead to so little for the individual that the sure outcome of this kind of thinking is to replace the individual by the “race” or the “species”, or “humanity”, or some other logical fiction, as the thing to be worked for. [29]

Reading this criticism, one thinks not primarily of the utilitarians, but, although the description does not fully fit them, of Upton’s criticism of the absolute idealists, who in this regard were not so far from them, Bosanquet engaging in social work in London’s East End. Philanthropy was of course rather an idealistic phenomenon than a utilitarian one. But the main point here is that it follows from Bowne’s criticism that the ideal of humanity must in itself include man’s individuality and not merely be an abstract universal exhortatively set against it. This is confirmed when Bowne states that ‘moralized humanity, or the moralized human person in a moralized society, is the highest good possible to us’ –  the relation between the person and society being the one just described. In reality, when Bowne speaks of the ideal of humanity, he refers not to a something collectivly and uniformly realizable by the species, but to certain eminently human qualities which the individual should, and alone could, realize. This becomes more obvious when he exchanges ‘ideal of humanity’ for ‘human ideal’: ‘A complete law of duty for us must include both a human ideal and also a law of social interaction.’ [30]

This insight into the primacy of concrete individuality with regard to both reality and value, and the view of moral and axiological universality and objectivity as indissolubly manifest only in this distinctly, more-than-Hegelian concrete form that is the properly personal one, suffuses the whole of Bowne’s social and political philosophy. It should by now be plain that Bowne’s personalism represents a direct continuation of the European tradition; and there is no need to argue against Breckman that this tradition is not politically reactionary as taken over, restated, and developed by Bowne. Rather, it is necessary to point to the continuity with the conservative side of the earlier European tradition. Bowne’s social and political philosophy is strongly reminiscent of the moderate, historicist, and creatively traditionalist liberalism of the best among the European personalists in its criticism of a priori speculation and deduction, of abstract formulae and abstract hypostatization of society, of abstract individualism, of abstract universal philanthropy, of the excesses of democracy, of license, of the homo oeconomicus of classical political economy, and of  utopianism.

Bowne’s personalism is clearly a modern phenomenon, and as such it does contain not only many distinctly modern philosophical elements, but also portions of a more general humanism which are absent from classical Christian orthodoxy and which set it apart from pre-modern intellectual currents with which in other respects it has much in common, even as these latter currents, like those contained in Augustinianism broadly defined, in their personalistic features contain seeds precisely of the modernity Bowne espouses. It must be admitted, Bowne writes, that ‘while the great inspirations of life come from the Christian world-view, the concrete forms of duty must be found mainly in the life that now is. This is the important truth in secularism, the truth which religiosity has so often missed.’ Although, with the exception of the term ‘secularism’, this could probably have been written by Luther or Wesley, it does, alongside the general if by no means unqualified historical progressivism which he shared with most personalists and other nineteenth-century idealists, indicate the modern, and not unproblematic, humanist element in Bowne’s thought. But it is interesting to see how he always keeps this humanism connected to his religion, how aware he is of the errors and dangers of secular humanism. Reaching the conclusion with personalist eudemonism that the ‘realization of normal human possibilities is…the only conception possible of human good’, he immediately goes on to point out that this ‘is true even if we adopt a mystical religious view, as, for instance, that God is the supreme good; for plainly in such a view there is the implicit assumption that thus we should reach the highest and truest spiritual life’. It is also interesting to see how very much aware Bowne is – again like other personalists – of the constitutive limitations of this life and this world. ‘Ideal character’, Bowne says, is possible under ‘untoward circumstances’, but ‘ideal life’ requires ‘an ideal environment’ which ‘[a] world like the present, where the creature is most emphatically “made subject to vanity”’, can never provide: ‘When science has done its best, and when the evil will has been finally exorcised, there will still remain, as fixed features of earthly life, physical and mental decay, bereavement and death; and none can view a life in which these are inevitable as having attained an ideal form.’ [31]

And as for Pringle-Pattison and Upton, these imperfections have a meaning. For Bowne, the world is ‘a training school for character’. [32] Only for abstract, academic speculation does the problem of the compatibility of pain and suffering with ‘infinite benevolence’ arise, the view that such benevolence ‘might as well make us happy at once and without effort on our part’, ‘as if the only good in life were passive pleasure, and the only evil passive pain’. But life’s values are revealed, and tested, only in life. Bowne’s theodicy is thus the same as that of the British personal idealists, sharing the same spirit of Victorian idealism at its best, free from sentimentality, and fittingly expressed in the same unpompous and modestly ornate style:

[Block quotation:] To all this life itself is the answer. The chief and lasting goods of life do not lie in the passive sensibility, but in activity and the development of the upper ranges of our nature. The mere presence of pain has seldom shaken the faith of any one except the sleek and well-fed speculator. The couch of suffering is more often the scene of loving trust than are the pillows of luxury and the chief seats at feasts. He that increaseth knowledge increaseth sorrow, but we would not forego the knowledge to escape the sorrow. Love, too, has its keen and insistent pains, but who would be loveless on that account? Logic and a mechanical psychology can do nothing with facts like these; only life can reveal them and remove their contradiction. [33]