Category: Politics

Det fanns en tid då den vanliga trotskistiska ståndpunkten var att Sovjetunionens fall skulle leda till förverkligandet av oktoberrevolutionens ursprungliga avsikter, och fram till idag har trotskister ofta fortsatt att helt enkelt stödja atlantimperialismens politik på olika håll i världen under förespeglingen att den skulle befrämja deras egna mål och stärka sant revolutionära rebeller i respektive länder.

Ståndpunkten skilde sig från den reformistiska majoritets- och etablissemangsvänstern endast i den kvarhållna, åtminstone nominella revolutionära tron, karaktäristiskt ultravänsteristiskt tillspetsad även i denna halsbrytande konvergens med högern. Man erhågar sig exempelvis Andreas Malms hetsande sida vid sida med P.M. Nilsson för NATO-kriget i Libyen 2011, antagligen en svensk kulmen för denna linje.

Nu tycks man ha lugnat ned sig litet. De allra mest, under nyliberalismens globala högflod och den amerikanska unipolära hegemonin märkliga övertygelserna har tonats ned. Men ifråga om de pågående protesterna i Iran publicerar både Socialistisk Politiks tidning Internationalen och RKP (de sistnämnda medels en utförlig anonym artikel från “kommunister i Iran” som jag just nu inte hittar på den ledande engelska RCI-sektionens sida från vilken den svenska ofta översätter material – har den svenska på egen hand fått fram detta?) fortfarande analyser som jag befarar är orealistiska och därför riskerar att i likhet med de tidigare tjäna ändamål på flera sätt rakt motsatta de eftersträvade.

Protesterna framställs som att de helt enkelt är mot både den nuvarande islamiska revolutionens styre och den pahlavistisk-monarkistiska oppositionen, och fullständigt avvisar den amerikanska och israeliska imperialismen som står bakom den sistnämnda. Förvisso är de inte generellt för den shahistiska restaurationen; utan tvekan är de tvärtom till stor del explicit mot även den. Legitima orsaker till protesterna finns säkert också.

Men är dessa förhållanden tillräckliga för att det i dagens kritiska läge i Mellanöstern ska vara rätt att försvara de till stor del även i övrigt USA- och allmänt västhögerstödda protesterna och deras avsikter? Efter att Trump hotat med en ny militär intervention uttalade Khamenei att man “inte kommer ge efter för fienden”, varpå Elon Musk svarade på X med det på persiska formulerade budskapet “I dina drömmar!” eller “Vilken futil illusion!”, ungefär. Detta sägs nu skanderas av demonstranterna. Musk har inte alls uttalat sig för ett återupprättande av shahväldet.

Även SKP:s Riktpunkt delar, från andra utgångspunkter, den beskrivna analysen, antagligen i överensstämmelse med den europeiska organisationen ECA, European Communist Action, som de tillhör och som är känd för sin med trottarna och hela den reformistiska etablissemangsvänstern gemensamma, felaktiga kålsuparism ifråga om atlanticistisk imperialism å ena sidan och kinesisk och rysk å den andra.

Riktpunkt fördömer förenklat Irans system som en “kapitalistisk ekonomi i kombination med en teokratisk, borgerlig statsapparat”, men framhåller också hur “den exilbaserade prinsen Reza Pahlavi” har “uppmanat till nationell mobilisering mot den islamiska republiken”. Samtidigt sägs kritiskt regeringen “som vanligt” lägga skulden på vad man – inom citationstecken! – anger som “‘utländska fiender'”.

Men det är ju ett faktum inte bara att den atlantsionistiska shahistoppositionen, en ständigt närvarande minoritet i Iran och i väst, driver på protesterna på det sätt Riktpunkt själv anger, utan att de stöds av de helt entydiga utländska fienderna USA och Israel, där starka krafter i enlighet med Trumps hot önskar ett nytt anfallskrig efter det misslyckade förra året.

Man frågar sig hur stor sannolikheten under dessa omständigheter är att den “spontana ilskan” i enlighet med Riktpunkts önskan kan “organiseras i en självständig klassrörelse med ett klart antiimperialistiskt och antikapitalistiskt program”. Spontana ilskor engageras sedan länge av helt motsatta intressen. Det saknas liksom inte exempel på att framgångsrika färgrevolutioner därför i situationer som den nuvarande i Iran fått helt andra resultat.

K:s Proletären har förstås konsekvent gått emot den gamla trotskistiska linjen, men har såvitt jag kan se hittills inte kommenterat den senaste utvecklingen i Iran. I USA motsätter sig givetvis ACP regimskifte. Utmärkte professorn Seyed Mohammad Marandi vid Teherans universitet beskriver situationen på vad jag tror är det riktiga sättet på Sabrina Salvatis ofta bra kanal, Sabby Sabs.

Rockhill intervjuas av Marx Memorial Library i London i november. Han ger en oerhörd mängd intervjuer, och fastän det mesta naturligtvis är upprepningar tycks var och en av dem också innehålla åtminstone något litet nytt av värde. Så även denna.

Det är problematiskt såtillvida som det är omöjligt att hinna höra/se alla – och det blir väl ännu mer så nu, när efter den nya bokens utgivning tydligen en explosion av aggressiva reaktioner från de kritiserade västmarxisterna (Verso o.s.v.) tydligen har ägt rum; Mckay har rapporterat att “nystalinism” är den förutsägbara huvudpunkten i denna respons, och på karaktäristiskt sätt svarat att “det är ingenting ‘nytt’ och vi tar inte ‘stalinism’ som en förolämpning”.

Man hoppas därför att den nu publicerade första delen och de kommande två i den den planerade trilogin samlar alla Rockhills spridda kommentarer på ett ställe och i “definitiv” form. Han kommer rimligen också tvingas ytterligare skärpa, utveckla och fördjupa sin analys, eller än tydligare förklara dess fulla, verkliga innebörd.

Det för mig mest intressanta och viktiga kommer dock givetvis bli att se hur han ställer sig till en mer fullständigt och precist utarbetad konservativ socialisms eller socialistiskt konservatisms analys av hans egen version av marxismen.

“Om förstådd som en revolt mot det ekonomiska tyranniet, mot det sakernas tillstånd i vilket icke individen utan guldets kvantitet, kapitalet, bestämmer; i vilket upptagenheten med tillvarons materiella förhållanden absorberar hela tillvaron; om förstådd som sökandet efter en ekonomisk jämvikt, på vars bas olika former av liv, icke längre reducerbara till det materiella planet, må ha möjlighet att befrias och utvecklas – om förstådd på detta sätt, men endast detta, kommer till och med i socialismen och i själva kommunismen kunna erkännas en nödvändig funktion och en framtid.”

“[S]e inteso come una rivolta contro la tirannide economica, contro lo stato di cose in cui non l’individuo, ma la quantità di oro, il capitale, comanda; in cui la preoccupazione per le condizioni materiali dell’esistenza assorbe tutta l’esistenza; se inteso come la ricerca di un equilibrio economico, sulla base del quale abbiano modo di liberarsi e di svilupparsi forme diverse di vita non più riducibili al piano materiale, se inteso a questa stregua, ma a questa soltanto, potranno riconoscere persino nel socialismo e nello stesso comunismo una funzione necessaria e un avvenire.”

(Formuleringen “potranno riconoscere” förutsätter ett subjekt, och ett sådant – kritiker, av Evolas egen typ, av den på det vanliga traditionalistiska sättet förstådda socialismen/kommunismen – som förekommer i det föregående stycket är vad jag tror föranleder den, men eftersom jag inte återger det stycket ignorerar jag det här och översätter på friare sätt.)

“Världens mest kända förort” och “Sveriges utan jämförelse internationellt mest kända arkitekturverk alla kategorier”, kallade en – svensk – journalist litet överdrivet Vällingby ännu för 17 år sedan.

Härom året unkhögersåldes, privatiserades, centrum efter en längre tids försök.

Fredrik Albin Svensson (RKP/RKI) på konferensen Konservatism & Revolution 2025 i Stockholm förra helgen:

Det här med Gen Z-protesterna tycker jag verkar litet oklart. Är de inte litet för politiskt amorfa för att uttala sig helt generellt och med säkerhet om? Kan inte några av dem vara eller riskera att bli litet färgrevolutioniga? Kan det i så fall inte befaras förbises om man alltför uniformt och urskillningslöst tillämpar imperialismanalysen på länder som dock har mycket olika system, ideologier och roller eller funktioner i det geopolitiska sammanhanget? Stöder man färgrevolutionerna?

America’s Way Out

CreateSpace Independent Publishing Platform, 2018

Amazon.com

Back Cover Blurbs:

“Caleb Maupin has crafted an urgent and necessary, both visionary and organic guide for the way forward – a bold and brilliantly conceived blueprint for political and economic rebirth out of the ashes of a decaying capitalist America, in its death throes today.”

Prairie Miller, Radio Host for WBAI Art Express

“Maupin offers a surprising historical analysis of modern America, its populist roots and current political identity crisis. This is a sobering indictment of an American political economy in receivership, unsure how to compete with the emerging tigers of the east. Is there a viable path to economic prosperity and social stability? Whether you’re a capitalist, communist, socialist or even a free-market libertarian, you’ll want to read this thought-provoking book.”

Patrick Henningsen, founder 21st Century Wire

“Caleb’s latest work probes some of the contradictions presented in today’s world with a perspective that is both well-grounded in classic Marxist theory and well-informed by the experiences of Marxists who have actually governed and done so successfully. He applies the rich scientific theory of Marx to modern, living reality at a time when much of what passes for a Left in the US, mired in dogma, seems unable to provide even an outline of a working analysis of the present.”

Don Debar, Radio Host, CPRMetro

“Capitalism is a diseased and decaying system where the force of the police state and military must be now fully deployed to maintain it. The rich are getting richer and we poor are getting poorer. A socialist planned economy which ensures that 100% of the people have equal footing and opportunity is the way forward. The demise of capitalism will also guarantee the end of empire. Caleb’s book is an important contribution to this desperately needed discussion.”

Cindy Sheehan Activist/Socialist/Executive Director of Cindy Sheehan’s Soapbox

Norton:

Rockhill samtalar med Mckay och Kit Klarenberg i senaste avsnittet på deras kanal Decline and Fall om sin nu utkomna nya bok, den första delen av en planerad trilogi med den gemensamma titeln The Intellectual World War. På Decline and Falls substack beskrivs avsnittet så här:

“In this very special edition of the ‘Decline & Fall’ show we speak to Gabriel Rockhill about his new book ‘Who Paid The Pipers Of Western Marxism’. We explore the cold war origins of western Marxism, the heavy investment in it by the CIA and why we need to see cultural institutions as a mechanism for reinforcing ruling class power.

We also look at how the pro-imperialist left were used to undermine the USSR and why this work has continued into the era of the color revolution.”

På kanalen kan man se avsnittets kanske roliga men orättvisa bild som kommer upp när man delar länken, en bild som ska illustrera sambandet mellan Trotskij och västmarxismen, Hollywood och hippieismen. Detta är komplext: både Trotskij och hippieismen var mer och annat än kompatibel CIA-vänster, men det finns en poäng rörande det helhetliga vänstersammanhang som historiskt tog form i väst. Anledningen till att jag inte tar med bilden här är dock bara att den är för ful och förmedlar fel känslor vid läsningen. Väldigt många sådana bilder från YouTube är för fula och smaklösa. När jag inte länkar till YouTube med hela bilder beror det på detta; någon gång har dock kanske en bild som egentligen är för ful – exempelvis bjärt “färgglatt” skrikig – råkat komma med.

Efter avsnittet skrev – apropå det inomkommunistiska kriget – Mckay: “Judging by the amount of embittered whining from Trotskyites about our interview with Gabriel Rockhill yesterday I declare the episode a great success.”

Trots de analytiska sanningarnas nödvändighet måste man konstatera att det här ibland kan kännas som om vi inte är så långt ifrån Proletärens gamla praktik – på den tid då dess parti hette KPML(r) – att dela ut “Månadens ishacka” till, med Internationalens ord, “var och en som inte svor på att Trotskij och alla som ansågs besmittade av hans idéer var agenter för Gestapo, CIA och andra säkerhetstjänster”. Det framstår kanske inte som något entydigt framsteg.

RKP ger ut en svensk översättning av RCP:s förlag Wellred Books’ engelska utgåva från 2016 av Trotskijs ofullbordade Stalinbiografi, eller av första delen av den – utan tvekan en av 1900-talets viktigaste biografier, i termer av världshistoriskt inflytande. “Butik”-länken på RKP:s sajt tar oss till något som heter Bokförlaget Röd Oktober, men på den bild av boken som visas där står det Bokförlaget Stormklockan.

Svante Nordin kallade den gamla utgåvan “en biografi skriven av ett mordoffer över den blivande mördaren”, och upprepade tyvärr Charles Malamuths påstående att mordet “förstörde delar av manuskriptet, som dränktes i blod”. Det visar sig nu vara en dramatiserande marknadsföringsfabulering. Historien om hur man korrigerat och med hjälp av Trotskijs papper i Harvards Widener Library kompletterat Malamuths första engelska översättning från 1946 med dess manipulationer, berättades på In Defence of Marxism i samband med den engelska utgivningen. Men det återgavs delvis också av den “oförsonlige ateistens” svenska anhängare vid lanseringen av den svenska översättningen under ett evenemang i Stockholm i helgen benämnt Kommunism & Revolution 2025.

Dock ger det ett litet patetiskt intryck att se den typ av total bokstavsvänstrig trohet och tilltro som nu ånyo uppvisas, och inte bara mot och till Trotskij, den Martyriske Bäraren av den Sanna och Ursprungliga Marxismens Obefläckade Fana, utan även – i Paris närvarande och deltagande – 68-farfar Alan Woods, som initierade det aktuella projektet.

Hur den nya version av Stalinbiografin mottagits av historiker och andra har jag inte sett. Men det står klart att vi idag fortfarande har både ett okritiskt trotskistiskt och ett okritiskt stalinistiskt läger av kommunister, som, fastän i sak överens på centrala punkter rörande dagens världspolitiska situation, i lika hög grad bekämpar varandra som de bekämpar som Epstein- och folkmordsatlanticismens kapitalistiska imperialism. Inte minste vilja kan skönjas från någondera sidan att beakta den andras kritik – Stalins av Trotskij eller Trotskijs av Stalin. Båda har ett avsevärt drag av retrolarpande reenactment (vars gestaltning, när den, som av RKI, ibland görs estetiskt tilltalande, dock säkert kan ha en viss uppfriskande effekt; de måste ha tänkt den tanken, det måste vara avsiktligt). Hur mycket har storfinansen att frukta från denna självdestruerande arbetarrörelse?

Båda vägrar dessutom fortfarande, eller liksom sina läromästare i farfarsgenerationen, att revidera marxismens mest fundamentala, ursprungliga filosofiska eller åskådningsmässiga absurditeter: alla de misstag och felsyner som Stalin och Trotskij har gemensamt, allt det grundfalska i vilket de förenas. Det militanta fortplantandet i nya generationer av inte bara gamla motsättningar – i hög grad personliga, springande ur den mänskliga existensens tragikomiska egoteater som kommunisterna aldrig vare sig velat eller kunnat förstå och vars fatala följder de restlöst hänför till samhällsbrister och på fullt allvar tror kommer försvinna med den blotta revolutionära frigörelsen från klassförtryck – utan av gamla filosofiska fel känns inte bara tröttsamt och meningslöst, utan nästan hopplöst.

I sak fullständigt uppbackade av, kvarhållande och byggande vidare på den borgerliga modernitetens primitiva materialism (idag särskilt i den västerländska filosofins och scientismens form), en åskådning som på intet sätt förändras till sin grundläggande karaktär genom den relativa sofistikation den erhåller genom sin hegelianska, dialektisk-historiska utveckling, tycks de sakna minsta lilla aning om och sensorium för att det ens kan finnas en högre och mer avancerad förståelse av livet, verkligheten och vårt eget väsen som levande varelser.

Även Hegel var i grunden en häpnadsväckande enkel profanhumanist i sitt från början till slut upprätthållna fokus – även i sin tidstypiska användning av idealismens och t.o.m. esoterismens arv – på Människan och hennes alienationsbefriade Hemkomst i fenomenvärlden. Gång på gång bryter den banala illusionen fram ur den karaktäristiska tysk-idealistiska komplexiteten i hans akademiska prosa.

De monstruösa, tungdystra jättemonumenten över Marx, Engels och Lenin i det gamla östblocket vittnar med skrämmande entydighet om innebörden av den profanhumanistiska utläggningen av de faustiska, luciferiska, prometeiska och titaniska mytologierna. Den Människoförgudande blindheten och mörkret – med Lenin dessutom balsamerad för evig Mänsklig kvarvaro – talar hotfullt om att all tidigare kulturs verkliga, andliga visdom ska köras över och krossas för Människorikets futtigt egosinnliga likjäms skull; att den endast innebar förtryck. Den mer oförargliga men sorglustiga ynktorften i försöken – exempelvis i Terry Eagletons i övrigt ofta förtjänstfulla Why Marx Was Right – att beskriva en marxismens motsvarighet till andlighet endast bekräftar futiliteten och fåfängligheten i det hela.

I vad gäller Trotskijs bild av revolutionens historiska skeende verkar RKI:arna rent generellt och explicit avfärda betydelsen av även de blygsammaste försök till något slags wissenschaftlig objektivitet (och det finns mer avancerade sätt att förstå vad detta handlar om än den gamla “faktapositivismens”). Men det hindrar ju inte att det är möjligt att den nya utgåvan av hans Stalinbiografi tillför något av vikt och värde. Jag är med på revolutionen, men bara under förutsättning att den förändras till sin karaktär i de avseenden jag försöker peka på.

I vilken utsträckning Trotskijs den dag idag i västvärlden totalt dominerande och triumferande – och för västvänstern definierande – hatmålning kommer överleva den revisionism som ser ut att kunna vara på väg kan jag inte bedöma. Både Stalin och Trotskij är från mitt perspektiv så ofullkomliga ledare i sin allmänna filosofiska och existentiella oförståelse av verkligheten och livet att jag inte är säker på att historiografin på detta område ens är av någon avgörande betydelse. De var vanliga blinda människor. Som Lenin och Marx. Som Churchill, Hitler och alla andra.