SD och högern

Det är logiskt att SD:s omprövning i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har åtföljts av en viss ekonomisk-politisk, såtillvida som den förra omprövningen primärt handlar om försvaret för ett ekonomiskt system eller en politisk liberalism huvudsakligen bestämd och nödvändiggjord av ett sådant. Och såtillvida är det i båda fallen fråga om högerliberala eller nyliberala anpassningar, i riktning bort från socialkonservatismen i den mening i vilken jag förstår denna term.

Utöver dessa finns omprövningar i moral-, familje- och sexualpolitiska (eller vad man ska kalla dem) frågor. De hör också till anpassningen till det helhetliga liberala systemet med dess sammanhängande ekonomiska och politiska former, sådant det sedan länge försvaras av de gamla, etablerade partierna i väst. De svarar också mot den kontinuerliga samhälleliga nedgången på samtliga dessa områden.

De flesta av dessa anpassningar är uttryck för SD:s strävan efter en allians med högerpartierna, mot ett “konservativt block”, en benämning som är märklig i ljuset av deras politiska substans. När P. M. Nilsson, känd för att ha uppmanat näringslivet att genom lobbyism få SD att uppge sina för det misshagliga ståndpunkter, kan skriva lyriskt i Dagens Industri om SD:s nya band till Reagans och Thatchers tankesmedjor, och om att SD entydigt anslutit sig till europeiska populistnationalister som lierar sig med USA och NATO i stället för sådana som fokuserar på Europa och dess självständighet, står vi inför en ganska betydande, åtminstone uppfattad förändring av partiet.

SD:s “internationella genombrott”, skriver Nilsson, “säger något viktigt om den politiska utvecklingen i Sverige. Man kan invända att amerikansk politik mest är Trump och att brittisk mest är brexit, men när dammet har lagt sig står de amerikanska och brittiska konservativa partierna kvar.” Och han fortsätter:

“Att det organiserade ideologiska arvet efter västerlandets ikoner, Reagan och Thatcher, numera odlar relationer med SD beror inte bara på opportunism inför ett snabbt växande parti. Amerikanska republikaner, brittiska konservativa och de högernationalistiska partierna i Europa har ett slags ödesgemenskap. De har ungefär samma världsbild och samma inhemska och utländska fiender och känner sig beroende av varandra. Något tillspetsat skulle man kunna säga att USA, återigen, försöker civilisera europeisk nationalism.”

Den svenska bombhögerns debattgeneral Nilsson ger intryck av att mentalt ha stått still i snart fyrtio år. För det är inte så att han nu på allvar närmar sig SD. Vad han gör är att han försöker införliva SD och andra högernationalistiska partier av samma typ med “det organiserade ideologiska arvet” från Reagan och Thatcher. Den bisarrt amerikaniserade Nilsson framställer detta oskadliggörande av SD och liknande europeiska partier som ett “civiliserande”.

På sjuttio- och åttiotalet hade Reagan och Thatcher och den västliga offensiv som kanske som helhet kan kallas liberalkonservativ en viss reell, historisk betydelse. Det var innan det stod klart att västvärlden skulle bli långt mer subversiv och destruktiv i kulturellt, moraliskt och etniskt avseende än någonsin Sovjetsystemet. I någon mån bereddes plats för en återupptäckt i västvärlden av dennas egna, mer egentliga konservativa traditioner, bortom det i övrigt helt dominerande, förnyade försvaret för kapitalismen och den borgerliga demokrati som nu regelmässigt började kallas i sig liberal, och i bestämd form singularis, Den Liberala Demokratin. Den demokrati som rentav kunde ses som historiens slut. Den konservativa öppningen bortom detta ingav hopp. Men för de flesta, sådana som Nilsson, var det bara den kapitalistiska demokratin man orkade intressera sig för. Det dröjde inte länge förrän konsekvenserna av detta blev uppenbara.

Att idag utan minsta kritisk självprövning och ideologisk modifikation upprepa samma paroller framstår alltmer groteskt, i ljuset av hur världen förändrats av just nyliberalismen, eller den typ av kapitalism som döljer sig bakom denna i sig missvisande, ja vilseledande term. Genom dess egna tvivelaktiga resultat och det motstånd den väckt, har historien i högsta grad gått vidare. Förbi Nilsson.

Ska SD, som befunnit sig ombord på och i takt med den fortsatta historien, nu hoppa av den och bli det Nilsson vill? Det vore en katastrofal regression. Redan på nittiotalet, när Blair och Clinton i likhet med hela den postmarxistiska vänstern anpassade sig till Thatchers och Reagans politik, blev det nyliberala och liberalkonservativa paradigmets otillräcklighet uppenbar även för många tidigare anhängare i det atlanticistiska lägret. Ett uttryck för detta var den allt klarare brytningen i USA mellan neokonservativa och vad som skämtsamt kallades paleokonservativa, de mer egentliga konservativa som också kommit fram ur den tidigare relativt marginella amerikanska intellektuella konservatismen. De senare pekade på den problematiska radikala liberalismens entydiga dominans bakom neokonservatismens terminologiska fasad. Behovet av ideologiskt nytänkande blev sedan än mer akut med de utvidgade och intensifierade “humanitära” och “demokratiska” krigen, såväl som med den accelererande allmänkulturella och moraliska nedgången i det förment humanitära och demokratiska väst.

Hittills har SD:s framgångar, i jämförelse med etablissemangshögern, berott på att man förstått vad som hänt i världen sedan Nilssons tid. Till skillnad från denna höger, och, med endast ytliga skillnader, även från etablissemangsvänstern sådan den sett ut under de senaste årtiondena, har man inte klamrat sig fast vid Nilssons enkla och för länge sedan överspelade vision. Men de nya samarbeten Nilsson nu tar fasta på gör att det idag för många ser ut som om SD faktiskt är involverade i en billig utförsäljning till det atlanticistiska bomblägret.

Europa har sedan nittiotalet sett en med obeveklig logik framväxande ny politisk rörelse i den populistiska nationalismens form. En rörelse som avskilt sig från det nyliberala paradigmet allteftersom den tydligt identifierat det, och dess alltmer genomskinliga symbios med vänstern i en ny trång åsiktskorridors märkliga politiska mitt, som den främsta orsaken till de påträngande problemen med massmigrationen och mångkulturen.

Liksom alla de politiska partier som organiserar denna rörelse ligger SD:s enda men sant enorma potential i fasthållandet och vidareutvecklingen av en självständig position, i förlängningen av den spontana populistisk-nationalistiska reaktionen från Europas folk. I en förnyad, genuin socialkonservatism, innefattande en de “överordnade värdenas” kulturella konservatism, bortom den gamla höger-vänsterskalan, men också bortom den radikala nationalism i vilken rörelsen som den hittills sett ut ständigt riskerat att fastna, med dess karaktäristiska idéarvs alla välkända faror och begränsningar. Det är denna unika inriktning som kan göra partiet till en ny historisk, politisk kraft jämförbar med vad de övriga stora partierna åtminstone en gång varit, det som en gång gjorde dem stora. Ja, egentligen endast jämförbar med vad socialdemokratin en gång var. Att bli endast ännu ett vanligt, borgerligt parti, som Nilsson vill, vid sidan av de andra, skulle göra SD och dess systerpartier sant meningslösa. Hela den populistnationalistiska vågen skulle ebba ut i brist på ideologisk klarsyn och ledning, som en historisk parentes.

SD:s uppgift, som jag velat se den, är att utifrån den socialkonservativa position som är den enda som ens tillnärmelsevis motsvarar den nya sociala och historiska verkligheten, nationellt såväl som globalt, gradvis bygga upp den egna styrkeposition, utifrån vilken både den etablerade högern och den etablerade vänstern kan i tillräcklig utsträckning rullas tillbaka, övervinnas, besegras. Tillväxtpotentialen på denna väg framstår som oerhörd, under förutsättning att det hela såväl praktisk-politiskt som ideologiskt sköts på rätt sätt. Som en ny, offensiv och kreativ kraft, i kontakt med samtidens verkliga och djupare skeenden, och som utifrån den egna unika positionen upptar och omformar såväl högerns som vänsterns sanningar, vore det möjligt att i ännu oanad utsträckning fortsätta vinna över både de sunda och genuina konservativa från högern och de seriösa socialisterna från vänstern, som ibland förenas av mer än vad som vanligen erkänns eller inses. Samtidigt som de diffusa liberalerna i den nya mitten, som täcks in av både högern och vänstern, inte minst av den alltmer påträngande verkligheten själv tvingas överge sina illusioner och även de ansluter sig.

Att ingå en ensidig allians med vare sig det gamla höger- eller vänsterlägret däremot, till priset av oundvikliga kompromisser som suddar ut den egna profilen, kommer omintetgöra denna potential. SD är förstås på sitt sätt i god tro när de nu söker en sådan allians med högern. Det finns en psykologisk och intellektuell ekvation som opererar här. Åkesson hävdar att SD i det nya blocket ska verka som en återhållande kraft i ekonomisk-politiskt avseende, ge blocket en socialpolitisk dimension. Men det är lätt att se framför sig vilka fortsatta eftergifter som kommer krävas för ett regeringssamarbete. Trovärdigheten i Åkessons i sig rätt tänkta tal om SD som – bland annat – “det nya arbetarpartiet” framstår inte som självklar.

Genom att eftersträva detta block och tydligt signalera sin kompromissberedskap har man hittills bara bidragit till att legitimera de gamla högerpartierna, förmedla intrycket att de i mycket har rätt, att de fortfarande har ett värde och en viktig roll – när den historiska uppgiften i stället skulle vara att i möjligaste mån slå ut dem och ersätta dem, uppvisa dem som hopplöst historiskt övervunna och irrelevanta. Endast med en mer kompromisslöst självständig linje är detta möjligt.

Saknar man tillräcklig tilltro till den större politiska tidsströmning som man tillhör? Tror man inte att den i sig är nog? Befarar man att man kommer förbli maktlösa och marginella? Tolkar man de exempellösa och oavbrutna framgångarna i val och opinionsmätningar endast som en följd av att man blivit mer som M och KD? Känner man sig snabbt behöva få reella maktpositioner för att befästa det man uppnått och inte riskera att föras åt sidan, bli irrelevanta, åter krympa och förlora terräng? Tror man sig behöva hjälp från andra? Är allt detta i så fall rimligt? Jag tror inte det.

Det nya blocket omfattar inte bara svenska M och KD, utan också, i ECR-gruppen i Europaparlamentet, hela det gamla brittiska Tory-etablissemanget, och i den nu etablerade konservativa alliansen ACRE, även det gamla amerikanska republikanska. I dessa senare delar är blocket redan ett faktum. Men vad man redan från början måste konstatera är att dessa etablissemang i stor utsträckning är just de som populistnationalisterna hittills velat utmana. Den nödvändiga urskillning i form av olika typer av konservatism, som kunde göra brittiskt och amerikanskt samarbete meningsfullt, saknas såvitt jag kan se hittills i SD.

Det finns anledning att vara särskilt vaksam på denna punkt på grund av det sätt på vilket man tidigare rentav tagit explicit avstånd från de ovan nämnda paleokonservativa, det läger inom den amerikanska konservatismen som vänder sig mot träskkonservatismens urspårning, och som borde stå partiet närmast; det genuint kultur- och värdekonservativa läger som idag främst representeras av den utmärkta tidskriften The American Conservative. Mattias Karlsson, som i egenskap av internationell sekreterare leder samarbetet, är som nästan ensam pådrivande kraft i partiets idéutveckling en oumbärlig tillgång, och man är idag hänvisad till att sätta sitt hopp till att just han, med den närmare förtrogenhet med de anglo-amerikanska förhållandena som han nu vinner, så snabbt som möjligt ska komma till insikt om nödvändigheten av vissa avgörande val.

Samtidens Dick Erixon framställer det som att Tories och republikanerna nu står för en ny populistisk konservatism som ligger nära SD:s, dock utan att tydliggöra hur den skiljer sig från den gamla neokonservatism som han själv tidigare var en typisk talesman för. Men Erixon, som annars ofta på utmärkt sätt tänkt om i och med sin övergång till SD och förtjänstfullt artikulerat sina nya insikter som redaktör för Samtiden, måste ju vid det här laget i åtminstone någon utsträckning förstå i hur hög grad just denna neokonservatism och det gamla politiska högeretablissemanget är orsaken till de förhållanden hans nya parti vänder sig mot. Det är därför som inte bara Donald Trump utan även Boris Johnson nu måste framställas som representanter för något nytt, något som liknar SD och jämförbara europeiska partier.

“Konservatismen har länge legat i malpåse, inte minst i Sverige, medan de borgerliga liberalerna dominerat som motståndare mot socialism och kommunism”, konstaterar Erixon riktigt. Men, fortsätter han,

“av två skäl förlorar dessa båda motpoler nu sin ställning i val:

1) Borgerliga liberaler i vid mening har blivit ett med makten och smittats av socialismens utopism. Från sitt elfenbenstorn anser de sig veta bäst och ser folket alltmer som sin fiende. Det fungerar dåligt i en demokrati.

2) Globaliseringen ställer nästan alla samhällsfrågor inför nya villkor, som kräver en tydlig moralsyn för att hanteras. Gränser måste dras. Vilka människor ska få passera gränsen och hur många? Hur balansera den nationella suveräniteten, ett absolut villkor för en levande demokrati, med medlemskap i internationella förbund som vill ta makten från medlemsstaterna? De borgerliga liberalerna saknar den moralisk-filosofiska grund som krävs för en stringent hållning, särskilt en som väljarkårerna kan respektera.”

Följaktligen, ska vi förstå, har Tories och republikanerna tvingats tänka om och bli konservativa på ett sätt som bringar dem i närhet till SD. “De gamla makthavarnas oförmåga att hantera tidens nya villkor är förklaringen till att olika etablissemang är i gungning – i Sverige särskilt S men också M”, fastslår Erixon korrekt. Men fortsättningen framstår i hög grad som önsketänkande: “Undantag är republikanska partiet i USA och Tory [sic] i Storbritannien som båda förstår vad som händer och skapar nätverk med den nya konservativa vågens partier som drar fram över världen, inte minst i Sverige.”

Vad Erixon faktiskt säger här är att vad som på grund av denna påstådda förståelse av vad som händer inte är i gungning i USA och Storbritannien är de gamla makthavarna och det etablissemang de utgör. Hela det anglo-amerikanska högeretablissemanget är ett undantag! Det har förstått och anslutit sig till populistnationalismen, som Erixon, för att underlätta den önskade enheten och harmoniseringen, beskriver som “den nya konservativa vågen”!

Det ska erkännas att det finns ett mått av plausibilitet i Erixons tolkning av skeendet, i synnerhet när det gäller Trump, som förvisso är ett uttryck för den nya populismen sådan den brutit fram även i USA. Såtillvida framstår det större internationella blocket som rimligare än det enbart svenska. Men Erixon läser även i Trumps fall in alltför mycket i denna utveckling, som alltså även helt explicit enligt honom själv äger rum inom ramen för det stora, gamla högerpartiet, inom etablissemanget. Ekvationen rymmer vanskliga moment av ren trosakt.

För vad som snarare riskerar att hända är det Nilsson önskar: SD inordnar sig i en “ödesgemenskap” med de amerikanska republikanerna och de brittiska konservativa som sådana, sådana de alltid varit, åtminstone under de senaste årtiondena; som bärande “det organiserade ideologiska arvet” efter Reagan och Thatcher. De har, som det hette, alla “ungefär samma världsbild och samma inhemska och utländska fiender”. Det är oroväckande att Erixon okritiskt citerar just dessa ord i sitt framlyftande av Nilssons artikel i DI. Här spökar fortfarande “den siste neokonservative“. Nilsson försöker visa hur nära SD ligger Tories och republikanerna, medan Erixon vill förklara hur nära Tories och republikanerna ligger SD. Resultatet blir detsamma.

Varken Trump eller Johnson har tidigare åtnjutit något anseende som socialkonservativa, och de är heller inte på något sätt genomtänkta och seriösa populistnationalister. På senare tid har de, relativt sett inom sina partier, haft viktiga enskilda poänger, men ingen av dem står för den verkliga politiska och ideologiska förnyelse som idag krävs. Trumps hela välkända bakgrund är tillräcklig för att alstra tvivel. Johnson var en gång förespråkare för Storbritanniens massmigrationspolitik och för amnesti för papperslösa, och än idag tycks han motsätta sig minskad invandring. Han var också positiv till EU, utifrån det snäva och krassa nyliberala marknadsperspektivet. Att denne man skulle förmå åstadkomma någon nämnvärd förändring som är relevant för vad de flesta fortfarande uppfattar att SD står för är högst osannolikt. Brexit, som han tycks ha omvänts till enbart genom Nigel Farages framgångar, kan förvisso fungera som en påtryckning för EU:s grundliga reform eller, om nödvändigt, kollaps. Men i övrigt torde det bara innebära att Storbritanniens band till Europa i stor utsträckning ersätts av en vidareutvecklad, alternativ anslutning till globalkapitalismen via ytterligare sammanväxt med det amerikanska etablissemanget och dess imperialism, i förening med en ansträngt anpassad och ohjälpligt missvisande självbild bestämd av det egna förlorade imperiet.

Erixon förtränger dessa sammanhang. Men det är uppenbart i vilken utsträckning även Johnson och Trump står i tjänst hos de gamla etablissemang som är långt mer än de för tillfället framträdande politiska ledarna. “När dammet har lagt sig står de amerikanska och brittiska konservativa partierna kvar”, som Nilsson skriver. Det är vad Nilsson hoppas: Trump och Brexit ska snart ha blåst bort. Reagan och Thatcher, eller åtminstone en Bush och en Cameron, ska snart vara tillbaka. Den stora frågan blir givetvis om den populistisk-nationalistiska vågen verkligen kan åstadkomma en reell, långsiktig omorientering, i stället för att koopteras och korrumperas.

Frågan är öppen. Och det beror inte bara på osäkerhetsmomenten i Trumps och Johnsons individuella fall. Det beror i minst lika hög grad på SD:s svagheter och vacklande hållning. De vill ju alltså ingå ett block även med svenska M och KD, där konservatismen i långt högre grad, som Erixon med rätta framhåller, legat i malpåse. I detta svenska etablissemang är det ju uteslutande “borgerliga liberaler i vid mening” som styr, borgerliga liberaler som “har blivit ett med makten och smittats av socialismens utopism”, som “från sitt elfenbenstorn anser…sig veta bäst och ser folket alltmer som sin fiende”, vilket “fungerar dåligt i en demokrati”. Borgerliga liberaler som “saknar den moralisk-filosofiska grund som krävs för en stringent hållning, särskilt en som väljarkårerna kan respektera”.

Generellt sett är det förstås inte fel att tänka i termer av möjliga regeringsallianser, och det helhetliga debatt- och åsiktsklimatets ostoppbara förändring i SD:s riktning stärker givetvis partiledningens tro att man på allvar ska kunna dra med sig de gamla svenska högerpartierna i rätt riktning. Det är i sig rätt tänkt. Men strategin för avsiktlig och långtgående anpassning för blockbildningens skull framstår ändå som en felbedömning byggd på kortsynthet. Och det handlar om mer än en balansgång ifråga om kompromisser. Det handlar såvitt jag kan se om ett principiellt felaktigt strategiskt vägval.

Genom att forcera blockbildningen i stället för att bygga vidare på den självständiga grunden och fortsätta vinna väljare från alla håll, för att senare kunna förhandla utifrån en på avgörande sätt starkare position, riskerar man att förlora hela sitt syfte, så att det strategiska målet, om det uppnås, inte kommer betyda mycket. Och att tro att Sverige och Europa idag kan räddas genom att man medels ett ensidigt ställningstagande åter gräver ned sig i de mest obsoleta polariteterna mellan höger och vänster, och därmed så att säga a priori alienerar avgörande väljargrupper i vänstern bortom de arbetare och fackanslutna som bara ser och framför allt själva drabbas av den postmarxistiska vänsterns uppenbara urartning, vittnar, tror jag, om en beklaglig oförståelse av den moderna historien. I synnerhet för ett parti som tidigare så tydligt och programmatiskt visat att man insett vilken verklighetsfrämmande och inte minst verklighetsdöljande politisk teater detta blivit, vore det närmast tragiskt.

Alltunder det Nilsson jublar över hur den urmodiga högerliberalismen kommer förstärkas i det framväxande blocket och hur SD ska tvingas släppa sin sociala dimension, nödgas SD gång på gång konstatera vilka hinder som i verkligheten står i vägen för blockbildningen. Som när M:s ungdomsförbund ånyo, för att omöjliggöra välfärdsstaten, men också i en libertariansk variant av postmarxistisk vänsterextrem destruktionsdrift under pseudomoralens täckmantel, kräver fri invandring. Och Fredrik Reinfeldt, i linje med detta utspel, fortfarande får stående ovationer på M-stämman.

Det finns förvisso hopp när SD-ledningen ändå instinktivt reagerar starkt åtminstone mot dessa de grövsta uttrycken för de tilltänkta blockvännernas sedan länge bevisade hopplöshet. Men mycket annat tyder alltså på att risken ändå är överhängande att man alltmer kommer svika det sunda, värdefulla och nödvändiga i vår tids populistisk-nationalistiska svallvåg, som till sitt essentiella väsen är en reaktion mot så mycket av det som i verkligheten främst etablissemangshögern bär ansvaret för. Mot allt det som tidigt visade den nyliberala offensivens otillräcklighet, ja, till stor del dess förfeladhet. I den gamla högerns sällskap kommer man knappast kunna fortsätta utveckla en seriös, fördjupad socialkonservatism som en självständig position, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.

Eftersom den etablerade partipolitiska högern i västerlandet sedan länge reducerats till ofta cynisk intresseorganisation och propagandaapparat för den globala kapitalismen i alla dess dramatiska och alltmer monstruösa permutationer, och för den samhälleliga ordning, eller oordning, som dessa kräver, riskerar begreppet socialkonservatism på den högerväg SD nu tycks välja i stället att förlora det mesta av sin väsentliga mening. Det centrala begrepp som uttrycker så mycket av den populistnationalistiska vågens högre potential, och på vilket dess nödvändiga ideologiska vidareutveckling, ja dess anständiga politiska framtid hänger. KD och till och med M har stundom också kallat sig socialkonservativa, och det har inte betytt mycket. SD måste visa att man till skillnad från dem menar allvar. Och endast SD kan mena allvar, på grund av sina principiellt annorlunda ideologiska utgångspunkter.

Det enda man behöver göra är att konsekvent gå vidare på den egna, självständiga vägen, under utveckling av de kompletterande och modifierande idédimensioner som är nödvändiga för en avancerad, human socialkonservatism för vår tid och för framtiden. Det kräver inte minst, i linje med den socialkonservativa traditionens historiska ansatser, adekvata analysinstrument för och politiska strategier mot den nya, till total, global hegemoni syftande och av den västliga militäralliansen nihilistiskt understödda kapitalism och sjunkna liberalism, som är vad hela den gamla “sjuklövern”, från V till M, idag primärt värnar. De har ingenting att göra med vare sig konservatism, socialism, eller västerlandets högre frihetliga arv.

Förnedrande anpassning anstår inte SD. Låt de gamla partierna följa efter, tvingas följa efter, och inled samarbete endast i den mån de gör det! Den historiska situationen ger ett SD under rätt ledning den reella och unika möjligheten att gå den vägen i stället. Av djupt liggande och här kort men förhoppningsvis tillräckligt antydda skäl kan endast den leda till Sveriges och Europas räddning. Anpassningen leder ned i träsket.

1 Response to “SD och högern”


  1. 1 revisionochreaktion October 24, 2019 at 9:29 pm

    Tanken med Reinfeldts Decemberöverenskommelse var att en röst på SD skulle bli meningslös eftersom det alltid skulle finnas en parlamentarisk majoritet för något av de traditionella blocken. SD skulle inte få inflytande med mindre än att partiet hade 50 procent i ett riksdagsval.

    Jag läser ditt inlägg som en uppmaning till SD att ingå en frivillig DÖ, där man säger nej till alla samarbeten som inte vilar på en solid högerpopulistisk grund. Det finns en enorm potential att växa säger du, men jag tror inte att du kan växa under sådana premisser.

    SD låg absolut stilla i opinionen från 2015 till 2018, och det är först nu man börjat växa igen då man ses som ett sannolikt regeringsparti efter nästa val, när det nu kommer.

    Mats Johansson.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi