Hrvoje Morić på Geopolitics & Empire intervjuar utmärkte svenske dissidenten Mats Nilsson, som måste följas på X, men som även stundom publicerar sig på annat håll (tidigare i år återfanns exempelvis en artikel på Parabol). Nilsson har också intervjuats två gånger av Patrick Henningsen på 21st Century Wire.
Thomas Fazi, författare, för tio år sedan, till den som jag förstår det viktiga boken The Battle for Europe: How an Elite Hijacked a Continent – and How we Can Take it Back, är ledande bland de europeiska socialister som i väsentliga avseenden hyser sympati för populistnationalismen och har med den överlappande ståndpunkter. P.g.a. boktiteln har Fazi användarnamnet @battleforeurope på X, där han är mycket aktiv.
Givetvis stödjer Fazi Sahra Wagenknecht, som samtidigt helt enkelt ersatt den gamla postmarxistiska etablissemangsvänstern och den hopplöst atlanticistiskt korrumperade eller lika hopplöst radikalnationalistiska populistnationalismen, och som, i allmänna drag, visar den enda framkomliga politiska vägen för Europa.
I en UnHerd-artikel i våras, som han också lyfte fram på sin substack, ser Fazi EU:s “structural impediments” som det främsta hindret för att den europeiska populistnationalismen, som han med allt större rätt hänför enbart till högern, extremhögern, populisthögern, ska kunna åstadkomma förändring i EP genom “the emergence of a united European Right-populist front”. Detta fastän artikelns rubrik, ‘The coming civil war on Europe’s Right’, tycks peka på de ideologiska skillnaderna som orsak till svårigheterna att få till stånd enhetsfronten. Substack-inläggets rubrik, ‘Why the right populists will fail’, syftar kanske delvis till att korrigera detta.
Den linje jag har försökt föreslå, och särskilt starkt inför EP valet 2014, för en gemensam storgrupp i EP som medels just enhet, men också, som grund för denna, utvecklad, kompletterad ideologi, i förening med den partiernas representation i övriga EU-organ som följer med deras nationella maktställning verkligen skulle kunnat förändra EU inifrån, har fokuserat på det senare hindret: den europeiska populistnationalismens splittring, och förvirringen och krafterna/intressena bakom den.
Idag är dock större delen av populistnationalismen redan förlorad till atlanticismen i dess fullständiga mening, främst men inte enbart genom ECR. Fazi missade hur franska RN också rör sig i denna riktning, inte minst, tycks det, genom Jordan Bardella, men också Le Pen, som nu senast inte bara drivit ut AfD ur ID-gruppen, utan föreslagit ECR:s Meloni att de ska bilda just en gemensam storgrupp – det som i det förflutna alltid misslyckats, hur de olika kombinationerna än för tillfället såg ut.
På Le Pens nya anpassningsväg finns givetvis inga som helst verkliga hinder. Det skulle bli en storgrupp som i mycket stod för just det som den jag förespråkade ägde själva sitt raison d’être i att bekämpa. De populistnationalistiska partierna förutspås nu stora framgångar. Dessa blir i så fall en ren, formell illusion, som döljer det substanspolitiska nederlag för den europeiska självständighetens väg som redan är ett faktum.
En populistnationalism som kunnat enas kring en självständig europeisk linje på grundval av en utvecklad och modifierad ideologi skulle, vill jag fortfarande vidhålla, haft helt andra möjligheter att göra motstånd mot de existerande strukturerna. Men idag finns denna möjlighet inte längre kvar.
Det har visat sig att populistnationalisterna, högerpopulistnationalisterna, är oförmögna att genomföra detta. De förstår ju inte ens sin egen definierande huvudfråga, massinvandringen och dess medföljande problem. Genom sin oförmåga till ideologisk och politisk utveckling framstår rentav populistnationalismen idag nästan som ett slags bedrägeri. Oförmögen att uppnå några av sina legitima mål eftersom den varken förstår eller har någon strategi för att övervinna de krafter som i verkligheten står i vägen för dem, har de nu tvärtom helt lierat sig med dessa krafter. Utan att ens själva inse det har de reducerats till en enda stor atlantglobalhögerns rökridå.
Därför är populistnationalismen i sig överspelad och meningslös. Dess enda potentiella räddning, och den enda räddningen för dess legitima strävan, är den framväxande externa kraft som representeras av wagenknechtianismen. Endast den representerar idag trovärdigt exempelvis vad i Sverige SD beskriver i första meningen i inledningen till sitt principprogram. Genom att stå fri från den hopplösa högern rymmer wagenknechtianismen ensam den verkliga potentialen för en ny, paneuropeisk social- och värdekonservativ rörelse, som dessutom äger den nödvändiga högre-kosmopolitiska utblicken och en framtidsadekvat förståelse av det multipolära historiska skede världen nu närmast står inför. Inte bara med Sahra Wagenknecht själv, utan även exempelvis med Sevim Dağdelen och hennes kritik av NATO, är det tydligt vilka resurser denna riktning redan uppvisar i Tyskland. Kampen för Europa måste idag söka sig denna väg.
Det bästa man kan hoppas på är att populistnationalismens företrädare, medlemmar och väljare bara vinns över till nya, wagenknechtianska partier, genom att dessa konkret visar den enda vägen och därmed lyckas förklara de verkliga större sammanhangen. Italienaren Fazis publicistik, som alltså förmår identifiera en del av populistnationalismens frågor och positioner som ett begripligt och legitimt fenomen i den europeiska opinionen, borde här kunna bli en stark inspirationskälla.
Men som jag lyfte fram här 2022 går Fazi också längre än så, och kopplar kampen för Europa till den världspolitiskt avgörande frågan om förändringspotentialen i USA. Han försvarar även Haz och MAGA-kommunismen. Då var det i form av positivt intresse i en artikel i den viktiga nya amerikanska kultur-, värde- och moralkonservativt socialdemokratiska tidskriften Compact (där han tidigare skrivit om Wagenknecht). Nu upprepar han sitt stöd genom att återxa och kommentera en ny längre Haz-text på X, ‘MAGA-Communism – a Response to Critics‘. Här finns ideologiska och politisk-filosofiska dimensioner och resurser som också bör komplettera Wagenknechts egna hittillsvarande.
“MAGA communism”, konstaterar Fazi, “is the most interesting American political phenomenon since Trump. I was among the first to write about it almost two years ago in @compactmag, where I predicted that this was way more than just an internet meme, and had the potential to become a serious populist political vanguard, in large part due to @InfraHaz’s powerful theorising and oratory skills. The fact that the movement has kept growing – and that the mainstream media is now doing hatchet jobs against it – has proven me right.”
Inter-nationell konservativ-socialistisk världsrevolution, s.a.s. – en revolution som är viktigast och nödvändigast i USA: Free America to Free the World! Fastän Europa givetvis måste utveckla sin självständighet utifrån sina egna specifika historiska betingelser inom den gemensamma västerländska ramen, är detta det större sammanhang i vilket kampen för Europa, den post-populistnationalistiska kampen för Europa, måste förstås och måste föras.
Haz Al-Din talar vid grundandet av Institute for a Free America 24/5, ett evenemang i gamla Fordstaden Dearborn, Michigan, även med det specifika temat “Free America to Free Palestine”. Missa inte de redan efter två dagar hundratals kommentarerna på YouTube.
Även Jackson Hinkle talade, liksom företrädare för Midwestern Marx Institute, ledande marxistiska opinionsbildare i USA med stark teoretisk inriktning och kopplingar till bl.a. filosofiska institutionen vid Southern Illinois University Carbondale, som nu helt kommit att omfamna MAGA-kommunisterna och delar massor av deras stoff i sociala media.
En radikal förändring inifrån USA, från det amerikanska folket, tycks nödvändig för att rädda världen från den amerikanska regimens, dess vasallers och dess imperialistiska unipolarisms nya världskrig. En bättre och fullständigare paroll än detta evenemangs, men fullt motsvarande dess innehåll och budskap, är därför Free America to Free the World.
Amerikansk äppelpajskommunism?
Nytt kort inlägg från InfraHaz
Kan populistnationalismen frigöras från högern?
Uppdatering om konservativ socialism i USA
Sachs behöver ingen introduktion, men han förtjänar ett separat inlägg här (jag har förstås redan flera gånger nämnt honom, först i samband med Maidankuppen 2014) som, vid sidan av alla inlägg av denna typ om andra, lyfter fram honom som en av de viktigaste politiska analytikerna och debattörerna idag. Tucker Carlson har nu gjort en av sina vanliga, långa och djupgående intervjuer även med honom, och den passar utmärkt för detta syfte. Den sammanfattar på utmärkt sätt hans huvudfrågor – och därmed mänsklighetens ödesfrågor idag.
Glenn Diesen speaks at Teater Tribunalen in Stockholm yesterday, together with Ola Tunander.
Tyvärr missförstod Richard Wolff MAGA-kommunisterna, och på slutet här kommer han som vanligt in på sin sympatiska men otillräckliga egna företagsdemokratiska modell för socialismen. Men hans allmänna analys i övrigt – större delen av denna intervju – är, också som vanligt, utmärkt, inte minst pedagogiskt och retoriskt. Jag hoppas att jag tillräckligt betonat det tidigare, men för säkerhets skull här ännu en intervju med honom. Intervjuaren Lena Petrova och hennes nya kanal (se även intervjun med Glenn Diesen) verkar mycket bra.
Norske statsvetaren Glenn Diesen måste vara en av de viktigaste inom sitt akademiska område i Norden idag.
Vid sidan av sina många och i mycket snabb takt utgivna böcker – Russia’s Geoeconomic Strategy for a Greater Eurasia (2017), EU and NATO Relations with Russia (2017), The Decay of Western Civilisation and Resurgence of Russia (2020), Russia in a Changing World (2020), Europe As the Western Peninsula of Greater Eurasia (2021), Russian Conservatism (2021), Great Power Politics in the Fourth Industrial Revolution (2021), The Return of Eurasia (2021), Russophobia: Propaganda in International Politics (2022), The Think Tank Racket: Managing the Information War with Russia (2023), The Ukraine War & the Eurasian World Order (2024) – har han blivit känd genom sin ständiga närvaro i mängder av poddintervjuer på internätet, av vilka många återfinns på hans egen YouTube-kanal.
Här en sådan, om den s.a.s. nya nya världsordningen:
Diesen är också aktiv på X, och den 28:e denna månad sägs han tala på Teater Tribunalen i Stockholm, men annonseringen av detta evenemang verkar mycket bristfällig.
Perhaps the best known quote from the leading American “end of ideology” thinker of the 1950s and 60s, Daniel Bell, who argued that the major 19th century political ideologies were “exhausted”, is in fact one in which he professes faith in all of them – albeit combined in a manner that must of necessity mutually adjust their definitions. He was, he explained, “a socialist in economics, a liberal in politics, and a conservative in culture”.
I will not comment here on Bell’s respective definitions of these ideological terms, how he conceived of their compatibility and adjustment, and his own trajectory from general consensus non-classical liberalism in the 1950s, similar to Herbert Tingsten’s in Sweden, to – as I understand it – something more like neoconservatism from the late 1970s. I will say a little only about what is wrong and what is right in the kind of position indicated in the quote as such.
The limitation of each of the ideologies to one specific sphere that is normally covered by all of them makes clear to a degree sufficient for my purpose the redefinitions involved – the redefinitions that may account for the statement’s consonance with the general view of the obsolescence (or, perhaps more precisely, the subtitle of Bell’s book The End of Ideology from 1960, On the Exhaustion of Political Ideas in the Fifties suggests the irrelevance) of the 19th-century ideologies as integral historical wholes.
The untenability that primarily needs to be emphasized is the view of liberalism and politics in relation both to socialism and economics and to conservatism and culture.
The formal, representative parliamentarianism that is central to “liberal democracy” is a historical product that is inextricably bound up with liberal economics, part and parcel of the evolving system of capitalism. The political forms of liberalism as it has historically existed are primarily part of the forms of capitalist governance, of capitalist subordination and control of the state, of a system that is normally able to easily manipulate and mobilize voter majorities for its purposes. This not only makes them incompatible with socialist politics and economics, but makes their relation to cultural conservatism tenuous at best, and indeed the coexistence impossible in the case of a more principled conservatism of that kind, a conservatism of supraordinate values. This has become glaringly and painfully obvious in the course of the neoliberal era.
But what is also important to point out, as indeed classical liberals themselves often do, is that socialism and conservatism are compatible and even structurally similar in important respects.
They are so, as the liberals are aware, even without being confined to economics and culture respectively. But if we keep to Bell’s particular compartmentalization, it is indeed especially the case that socialism in economics and conservatism in culture can be eminently congruent, as long as the former is not defined in accordance with a thoroughgoing, reductionist historical materialism, and the latter is understood in terms of a sufficiently creative traditionalism.
Affirming the possibility of a synthesis of only two parts of Bell’s triplicity of course does not imply a blanket dismissal of the whole of liberalism in a broader sense, of all of the various historical transformations brought about by or connected with it. Still, the affirmation inevitably follows from the realization of liberalism’s specific historical relativity and the impossibility of reducing it to a sphere of politics that, in turn, is conceived as distinguishable from economics and culture in the way Bell’s statement seems to presuppose. History has conclusively shown that its “freedom” is not what it claims to be. And in his other classic work, The Cultural Contradictions of Capitalism (1976), Bell himself had important things to say about the problematic nature of the liberalism in economics and culture that he did not believe in.
Olle Bengtsson 