Öppna frågor om den konservativa socialismen

Haz på Infrared, @InfraHaz på Twitter, vidareutvecklade nyligen på Center for Political Innovations konferens i Austin, Texas sin konservativa kommunism. Haz går inte så långt som Twitterprofilen Benedict Cryptofash, som vill förneka att marxismen överhuvudtaget är vänster. Såtillvida överensstämmer hans position med den jag intog i en diskussion med Kjölstad för ett antal år sedan. Den överensstämmer också, att döma av hans viktiga poänger om högern under franska revolutionen, med min argumentation i inlägget Tradition och revolution – som jag också hänvisade till i mina inlägg mot althögern förra året – mot Evolas “hårda” traditionalism i dess tillämpning på Europas historia, en för mig mer generell argumentation omfattande hela utvecklingen, alltsedan antiken.

Åtskilligt måste givetvis, och i flera avseenden, tilläggas ifråga om Robespierre och arten av vad Haz uppfattar som den revolutionära huvudlinjens förhållningssätt till traditionen i olika betydelser. Men ovedersägligt är att revolutionen bland mycket annat var vad som ville ses som en borgerlig moralisk och dygdemässig revolution mot den dekadenta kungamakten och aristokratin, en revolution som, ännu inte hegeliansk-historicistisk, om än i andra avseenden påverkad av upplysningsrationalismens progressivism, grep bakåt till antika och främst romersk-republikanska förebilder. Lika ovedersägligt är att de socialistiska revolutionerna därefter, även med deras med tiden alltmer medvetet och explicit tillägnade hegelianism i marxismens form, på motsvarande sätt revolterade mot den borgerliga dekadensen.

Det är utifrån en sådan syn, endast högst fragmentariskt formulerad av honom, som Haz försvarar socialismen, eller kommunismen, som konservativ. I det aktuella föredraget på CPI, där Caleb Maupin sedan länge är en ledande kritiker av CIA-vänstern och vad han kallar den “syntetiska” vänstern, förkastar han hela den existerande amerikanska vänstern och går så långt som att säga att de mer egentliga marxistiska socialisterna, vad jag kallat paleosocialisterna, nu bara kan stödja sig på personer som identifierar sig som höger. Med vilket han förstås menar den “riktiga höger” som althögern gjorde anspråk på att vara, men, som jag försökte visa, inte blev. Pipelinen althöger – vanlig höger, eller helt enkelt sambandet mellan dem, har sedan dess bekräftats av att Richard Spencer nu stöder Mitt Romney som president, och, exempelvis i en debatt med just Haz nyligen, med ofattbar ytlighet försvarar NATO-imperialismen. Detta visar förstås att det finns mycket att tillägga när det gäller socialismens “höger”-stöd. Men det viktiga och signifikativa är Hazs allmänna intuition i överskridandet av höger-vänsterdikotomin. Vad han eftersträvar är naturligtvis en syntes där socialismen lierar sig med och införlivar en meningsfull typ av konservatism, bortom den existerande högern.

Hur kan då en sådan konservativ socialism/kommunism vara en egentlig konservatism, frågar här givetvis, oundvikligen och legitimt, alla högerkonservativa. Och det ska omedelbart fastslås att än så länge, sådan den hittills ser ut, kan den inte vara en ny socialkonservatism ens i den mening jag förstår den, och jag ska återkomma till varför. Men till att börja med måste jag här påminna om mitt argument att det överhuvudtaget s.a.s. inte finns någon Konservatismen – ingen konservatism i bestämd form singularis och med stort K. Även när man begränsar den till moral-, värde- eller kulturkonservatism, och därvid helt enkelt utesluter den vanliga borgerliga kapitalisthögerns konservatism, som vi i marxistiska termer kan precisera som en produktivkrafternas och produktionsförhållandenas konservatism, gäller detta. Det finns ingen färdig, fix, entydig och av alla accepterad konservatism som annat kan ställas bredvid och på något enkelt sätt jämföras med, där punkt för punkt kan bockas av som överensstämmande eller ej, och som därmed kan avgöras vara eller inte vara ett egentligt uttryck för den. Vilka värden? Vad i kulturen?

Det följer av själva bejakandet av moderniteten, även när det är blott partiellt och selektivt som i den “mjuka” traditionalism jag föreslagit bör kunna försvaras, att begreppet konservatism med nödvändighet måste komplexifieras för att äga ideologisk relevans. Vad Haz tidigare betonat är inte minst hur marxismen både genom sin materialism och sin dialektik skiljer sig från den postmoderna relativism och subjektivism som kommit att införlivas i den borgerligt-liberala, lineära progressivismen, så att varje ny kulturradikal framstöt blir ett “framsteg” som måste accepteras. Mot detta ställer han Stalinerans och väl vad som i sak närmast var Zjdanovs kulturpolitik, och inte minst det östtyska bildningsväsendet, pekande på hur de direkt vände sig mot den västerländska kapitalistdekadensen. Såtillvida fanns definitivt åtminstone formella konservativa inslag i den historiskt existerande kommunismen.

Men Lenin och Stalin hade givetvis ingen föreställning om någon enhetlig Konservatismen. Formuleringen av en sådan som självständig ideologi, jämför- och parallellställbar med liberalismen och socialismen, har varit en långsam, tvekande och vacklande historisk process. Ordet har helt enkelt varit en vag politisk beteckning för en allmän mentalitet av motstånd mot aspekter av modernitetens utveckling, inklusive de egentliga och tidigt färdigutbildade ideologierna, liberalismen och socialismen, med deras olika varianter. Kanske är det rentav först med Russell Kirks och Roger Scrutons helhjärtade satsning på att lansera en burkeansk Konservatismen, med försök till entydiga, klart avgränsande definitioner, som detta projekt fått fullt internationellt genomslag och ett verkligt brett mottagande, som även i Sverige idag. Men inte heller Kirk och Scruton vill se konservatismen som en ideologi, vid sidan av liberalismen och socialismen.

Stalinerans arkitektur är väl det mest påtagliga exemplet på ett slags formkonservatism i den realexisterande socialismen, i rent kronologisk mening den första postmodernismen, en delvis nyskapande traditionalism. Man kan här jämföra med Dugin, som talat om de många rent traditionalistiska inslagen i Sovjetunionen. Noteras bör att även Lenin vände sig mot den ensidigt kulturradikala förståelsen av Proletkult – i engelsk översättning: “Marxism has won its historic significance as the ideology of the revolutionary proletariat because, far from rejecting the most valuable achievements of the bourgeois epoch, it has, on the contrary, assimilated and refashioned everything of value in the more than two thousand years of the development of human thought and culture. Only further work on this basis and in this direction, inspired by the practical experience of the proletarian dictatorship as the final stage in the struggle against every form of exploitation, can be recognized as the development of a genuine proletarian culture.”

Men Marx och Engels var förstås båda rena materialister av 1800-talstyp, även om deras materialism är den mest sofistikerade, genom deras införlivande av dialektiken i allmänhet och inte minst förståelsen av den historiska växelverkan mellan den givna naturen och sociala verkligheten å ena sidan och människans omformande aktivitet å den andra. Därmed var givetvis även Lenin och Stalin sådana materialister. De insikter som marxismens avancerade materialism möjliggjorde kan ju inte dölja det faktum att den i sig saknade varje förståelse av religionen i sig, av den andliga verkligheten och det andliga livet. Detta var ett tillräckligt skäl att avvisa den historiskt existerande kommunismen. Tyvärr var det inte det borgerligt-kapitalistiska västs skäl, som även Solzjenitsyn insåg.

I vilken utsträckning de nya amerikanska konservativa socialisterna kan ompröva och modifiera marxismen – inklusive hela historiematerialismen och historiedialektiken – i sådan utsträckning att utrymme ges för den autentiska andliga förståelsen och religionen, och inte bara för de vanliga moderna omtolkningarna av den andliga förståelsen och religionen för att ge utrymme åt marxismen, återstår att se. På detta hänger också arten av deras moral-, värde- och kulturkonservatism. Här finns därför flera öppna frågor, och det gäller förstås också den konservativa socialism som kan tänkas växa fram även i Europa och Sverige. Öppenheten beror på att de hittillsvarande nya konservativa socialisterna såvitt jag kan se kommer s.a.s. endast från vänstern, från dagens vänster. Det är därmed en öppenhet som inte föreligger ifråga om den ny europeiska socialkonservatism som jag försökt förespråka som en utveckling av populistnationalismen, en utveckling möjliggjord av helt andra filosofiska traditioner än de Haz och (den mindre filosofiskt inriktade) Maupin bygger på.

Maupin framhåller hur dagens socialistiska länder explicit och programmatiskt bejakar kristendomen och hur han själv är kristen, men hans förståelse av Jesus som socialist går inte utöver denna karaktäristiska moderna omtolkning, som inte minst Tage Lindbom så förtjänstfullt och utförligt analyserat. Han kvarhåller också på ett problematiskt sätt materialismen, till synes även i filosofisk mening, inte bara som, s.a.s., metodologi. Men både Maupin och Haz går utöver en ren formkonservatism och deras kritik av dagens kapitalistimperialistiska krigsvänster äger tillräckligt djup och tillräcklig trovärdighet även i analysens moraliska, värdemässiga och allmänt kulturella dimensioner för att det ska framstå som sannolikt att, i den mån den sovjetiska konservatismen också gjorde det, de här går utöver även den.

Haz har hävdat att hos folk från det gamla Östtyskland religiositeten är en del av deras allmänna kulturella konservatism, som fördelaktigt skiljer sig från den borgerliga västdekadensen. Men vilket djup denna religiositet äger, eller den ortodoxa kyrkans ägde, sådan den kom att åter tolereras i Sovjetunionen, är oklart. Och Robespierres upplysningsrationalistiska deism, som Haz i föredraget på CPI hänvisar till, är givetvis teologiskt och allmänt åskådningsmässigt helt otillräcklig, liksom även 1800-talets romantiskt influerade liberalteologi och 1900-talets existentialistiska teologi och “befrielseteologi”. Utan att godta den evolianska “hårda” traditionalismens alltför långtgående analogiska projektion av en antingen idealiserad eller faktiskt skriftmässig förståelse av varna-systemet på den europeiska historien, krävs här en långt djupare omprövning av modernitetens filosofiska och övriga grundantaganden av den typ som även en “mjuk” traditionalism måste bejaka och omfatta.

0 Responses to “Öppna frågor om den konservativa socialismen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi