Kan populistnationalismen frigöras från högern?

Många av ledarna för den dominerande typen av populistnationalism framstår i lika hög grad som vanliga högerpopulister. I grunden är de borgerliga högertyper som följt med litet längre än andra i opinionens förändringar rörande främst invandringen. Såtillvida representerar de inte något nytt och självständigt. Några kommer numera direkt från borgerligheten och särskilt Moderaterna. Men mer karaktäristiskt för SD är fortfarande att man bara blivit allmänt småborgerlig i tänkesättet p.g.a. nyliberalismens långa dominans, utan att man har en borgerlig bakgrund. Detta gällde även althögern, som en variant av den allmänna populistnationalismen, och både i USA och Sverige. De som i stor utsträckning ledde den kunde av psykologiska och karaktärs- och instinktmässiga skäl aldrig erbjuda ett verkligt alternativ.

Ett sådant tycktes däremot den populistiska vänsternationalism som för några år sedan började framträda i Sverige kunna i högre grad komma att utgöra – en vänsterversion av samma populistnationalism. Dess företrädare kom verkligen från vänstern, var vänstertyper som bara slutligen fått för mycket av nyvänsterns postmarxistiska och postmodernistiska utveckling. De bröt logiskt med en vänster som blivit inte bara dekadensborgerligt politisk-korrekt och wokeistisk utan även atlantkapitalistisk-globalistisk i en utsträckning som reducerade den till en ren pseudovänster.

Men vart tog den sedan vägen? Mitt intryck av den i Sverige är att en stark tendens blivit ett närmande till den mer eller mindre fascistiskt orienterade radikalnationalismen. Detta innebär givetvis i stor utsträckning endast en konvergens med radikalnationalismens högerversion, inklusive althögern. Studiet av exempelvis den vid det här laget gamla “nya högern” i Europa tycks inte bli tillräckligt djupgående och inte äga tillräcklig kritisk urskillning för att kunna bidra till en självständigt utformad vänsternationalistisk ideologi. För att inte tala om hur illusionerna om den historiska fascismen som vänster inte bara kvarstår utan förnyas. Genom torftigheten i den svenska debatten förs man därför lättvindigt samman endast av det enkla skälet att någon i en sakfråga inom de överlappande prioriterade politikområdena säger sådant som man håller med om.

I stället, föreslår jag, hade de kunnat och borde de utveckla sin ståndpunkt till en konservativ socialism. Det är, som jag rapporterat, vad som nu slutligen börjar ske i USA. Den del av vänstern som tillräckligt starkt reagerar mot vad vänstern blivit börjar formulera ett självständigt alternativ, utan att bli fascister eller althöger och därmed mer eller mindre direkt stödja den vanliga högern. De kvarhåller sin egen egentliga socialism, men börjar utveckla den i kulturellt, värdemässigt, moraliskt och i någon mån t.o.m. religiöst konservativ riktning.

Skillnaden mot den fascistiskt orienterade vänsterversionen av populistnationalismen är att man här kvarhåller den egentliga marxismen. Det senaste året har Haz på Infrared blivit den tydligaste och mest konsekvente företrädaren för denna riktning. De senaste veckorna har #MAGACommunism trendat på Twitter, trots att @InfraHaz är avstängd. MAGA-kommunismen representeras nu i stället av många andra konton. På YouTube finns Haz dock kvar med Infrareds kanal. En av hans senaste kortare presentationer är ett svar till en video med ett förutsägbart, enkelt högeravfärdande av MAGA-kommunismen från en person som väl åtminstone delvis räknas som en av den formlösa althögerns tidigare företrädare, med den karaktäristiskt pubertal-teatraliskt satanistiska signaturen Styxhexenhammer666.

I detta svar synliggörs en del av vad som generellt var fel med althögern, och varför den ideologiskt och politisk-substantiellt inte kunde bidra till att göra MAGA-rörelsen till ett från den gamla vanliga högern självständigt alternativ. Den blev lika litet som den europeiska populistnatinalismen något sådant alternativ, som så övertydligt visats av Richard Spencer genom hans tragikomiska anslutning till Mitt Romney. Men inte heller sådan den utan att kvarhålla den beteckning som efter Charlottesville anses obrukbar lever vidare som en del av MAGA-rörelsen är den ett verkligt alternativ, som – om han nu tillhörde althögern – vi ser hos Styxhexenhammer666.

Det är naturligtvis osäkert hur långt Haz’ strategi att ansluta sig till dagens MAGA-rörelse, hans försök att leda den förbi och bortom såväl althögerns som den första Trump-administrationens misslyckanden, kommer visa sig hålla. Det är inte minst på beklämmande sätt signifikativt för USA:s politisk-kulturella tillstånd att man fortfarande inte har någon bättre presidentkandidat än Trump; MAGA-rörelsen hoppas ju på ännu en mandatperiod med honom i Vita Huset.

Men det allvarligaste problemet är alltså det ännu mer beklämmande faktum, som för Styxhexenhammer666 är MAGA-rörelsens avgörande styrka, nämligen att den i så stor utsträckning helt enkelt är en del av den vanliga högern. Eftersom Styxhexenhammer666 och andra motståndare förlöjligat idén att MAGA-rörelsen skulle vara mottaglig för kommunismen och skämtat om vad som skulle hända om han deltog på ett Trumpmöte och träffade dessa människor, har Haz nu gjort just det. Här utmanar han förstås hela den bild som så ofta presenteras av att den “frihetliga” kapitalismen helt enkelt är ett med den amerikanska identiteten, identisk med USA. Eventuella “alternativ” kan ju enligt denna bild endast röra sig inom denna överideologis horisont. Det är således i högsta grad en öppen fråga i vilken utsträckning detta kommer lyckas. Men Caleb Maupin, en av de tidigare och mindre långtgående företrädarna för den nya konservativa socialistiska riktningen, som nu tycks ha försvunnit från debatten efter anklagelser om löjliga sexuella överträdelser gentemot andra i hans Center for Political Innovation, utmärkte sig i alla fall under lång tid, genom sina grundliga kunskaper om den amerikanska socialismen och kommunismen, för sin kraftfulla utmaning och revision av denna bild av vad USA är.

Hur stor är sannolikheten att Trump nu inser sina misstag och inte återigen skulle låta sig hindras och kontrolleras av de etablerade ekonomiska intressen som står bakom Republikanerna, den djupa staten, de neokonservativa, Kushner? Trump är ju ännu mindre ett alternativ till den vanliga högern än althögern var. Skulle han nu tillräckligt ha förstått vad han gjorde fel och ändrat sig? Ja, skulle han vara villig att lära av en uppstramad och omdirigerad MAGA-rörelse, bli villig att stödjas av och därmed välkomna MAGA-rörelsen även som MAGA-kommunism?

Det verkar förstås helt osannolikt. Men Haz förklarar icke utan plausibilitet att det helt enkelt inte finns någon annan väg än att ansluta sig till MAGA-rörelsen. Och att det för honom och MAGA-kommunismen inte handlar om Trump personligen, utan bara om rörelsen som sådan, om att denna, som en bred och legitim populistisk rörelse som siktar långt bortom Trump, är den kraft som, med de nya idéer de tillför, ensam kan besegra atlantkapitalismens system och den från det oskiljaktiga “syntetiska vänsterns” (Maupins term, tror jag) dekadensborgerliga politiska korrekthet och wokeism i USA.

Men även andra och mer specifika frågor inställer sig. Är knull-Haz’ anpassning även till althögerns vokabulär, memetik, pling-plongande och allmänt vulgariserande stil hållbar i längden, och inför en tillräckligt stor amerikansk allmänhet? Går MAGA-kommunisterna inte alldeles för långt och är de inte alldeles för urskillningslösa i försvaret av Sovjetunionen och Kina (och idag även Putin, en fråga där de ligger i linje med den vanliga antiimperialistiska vänstern som de annars med rätta kritiserar för dess bejakande av wokeismen), och av marxismen och kommunismen i allmänhet? Svaren på dessa frågor är tyvärr nej respektive ja. Problemen i båda avseendena är uppenbara i de många extremistiska dumheter som Haz’ anhängare nu skriver på Twitter.

Men den åskådningsmässiga skillnaden skulle kanske åtminstone kunna göra att althögerns kommunikativt-formella innovationer kunde få en god användning, att den förmenta humor som i dess jargong bara används för att sälja och maskera det som i högsta grad är sinistert allvar i stället kunde bli verkligt rolig, i tjänst hos andra värden. Och försvaret av den historiskt existerande socialismen och kommunismen är i stor utsträckning oundviklig idag, när det är uppenbart hur mycket värre det nyliberala väst från ett konservativt perspektiv i många avseenden visade sig bli.

Och på ett mer allmänt plan, där det MAGA-kommunistiska projektet i mycket motsvarar det jag försökt försvara som en ny socialkonservatism i betydelsen en ny socialistisk konservatism, är Haz’ analys riktig och viktig – både i ljuset av vad den vanliga amerikanska konservatismen är, och av vad större delen av den amerikanska vänstern blivit. Trots alla skillnader som följer av MAGA-rörelsens koppling till Trump, motsvarar den därför också den analys som länge kunnat leda till slutsatsen att även den europeiska populistnationalismen, med vederbörliga modifikationer och kompletteringar, varit den enda framkomliga vägen till den nödvändiga politiska förändringen. Att Haz’ och MAGA-kommunisternas problematiska, partikulära och kanske avsiktligt provokativa överdrifter riskerar att ramponera denna generellt viktiga amerikanska satsning i riktning mot en socialistisk konservatism eller konservativ socialism är därför beklagligt.

Trump var ju trots allt hela tiden i mycket en del av den vanliga, republikanska högern, och hans administration gick ytterligare åt fel håll i det han tvingades svika sina i valrörelsen givna nya, självständiga löften och uppge sin signalerade avvikande politik. Och skillnaderna mellan hans MAGA-rörelse och den europeiska populistnationalismen minskade när den senare – och inte minst SD – också började gå i samma felaktiga riktning, mot allians med den vanliga atlanthögern.

Men eftersom det fortfarande inte finns någon annan tillräcklig opinionsmässig grund för verklig politisk förändring, hänger, oavsett utsikterna, allt tills vidare på möjligheten att befria såväl den amerikanska som den europeiska populistnationalismen från den fatala och historiskt överspelade atlanthögerns samtidigt protofascistiska och alltför kulturradikala imperialistiska etablissemang, som de på så problematiskt och kontraproduktivt sätt kommit att associera sig med. En möjlighet som givetvis kräver ett nytt, riktningsgivande ideologiskt komplement.

Haz’ många informella, improviserade och formlösa liveströmmar är fortfarandeknullande långa att det framstår som en förmätenhet att anta att folk skulle vara beredda att avsätta så mycket tid för dem. Det är fullständigt orimligt; som helheter är de definitivt inte värda det, och det är nästan omöjligt att hitta det nya och intressanta i varje ström utan att genomlida helheten. Jag förstår inte vilka som gör det, men det är uppenbarligen en ny livsstil bland yngre amerikaner – och man kan därför naturligtvis se tendensen även i Sverige – att ägna större delen av sin tid åt att sitta och passivt höra dessa helheter. Men annars är hela denna strömverksamhet är meningslös, feltänkt: den är slöseri med både Haz’ och lyssnarnas tid.

Det är som med det podderi som numera breder ut sig i alla politiska läger på internätet: alltför ofta är det bara en av ny teknik möjliggjord slapp ersättning, en kvantitativ utspädning i form av olidligt utdraget lösligt snack, för dem som inte orkar ta sig samman och skapa koncentrerade, genomtänkta, effektiva audio- och videopresentationer och texter av hög kvalitet och bestående värde. Och naturligtvis ofta för sådana som har en felaktig uppfattning om hur mycket av vikt de har att säga och hur bra de säger det. Men det blir särskilt trist när även sådana som egentligen har mycket av vikt att säga förfaller till det.

MAGA-kommunismen skulle snabbt få mycket större inflytande om Haz i stället satsade på sina hittills alltför få innehållsligt såväl som språkligt disciplinerade kortare presentationer. Det är i dem han kommer till sin rätt och det är genom dem han övertygar, trots att inte bara hans styrkor utan även hans svagheter kommer till uttryck i dem. Svaret till Styxhexenhammer666 är en sådan.

För Sveriges del är frågan förstås om vår vänsterversion av populistnationalismen kan anträda denna väg, eller om den ska fortsätta lockas ned i en ekumenisk-populistisk radikalnationalism utan ideologiska utvecklingsresurser. Eftersom det handlar om en amerikansk rörelse är väl utsikterna faktiskt synnerligen goda i just Sverige.

Men utöver denna fråga gäller också att det egentligen inte borde vara nödvändigt med denna typ av marxism och kommunism för att frigöra populistnationalismen från högern. Det hade varit både fullt möjligt och fullt tillräckligt att populistnationalismen själv organiskt utvecklades från den punkt där SD så tydligt stod ännu 2015, när Mattias Karlsson med sådan idealt-paradigmatisk klarhet skrev att “[h]oppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster”, och att “SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Idag har Karlsson fullständigt övergivit denna linje och helt – ja mer än åtminstone några andra inflytelserika SD:are – ändrat sin grundläggande ideologiska övertygelse, det som så länge definierat hans parti. Nu arbetar han genom Oikos för dess raka motsats. Mot valrörelsens slut hade den nya tänktanken reducerats till ett rent partipolitiskt propagandaorgan, som spred budskapet att även de ledande SD-politikerna bara bedrev högerpolitik. En kampanj handlade om “höger-löftet”. “Henrik Vinge (SD) har gett sitt höger-löfte – Henrik Vinge står upp för högerpolitik”, hette det exempelvis.

Har den gamla vanliga högern ändrat sig, som SD – i den mån de ens anser sig behöva det i den primitiva opinionskantringen – säger till sitt försvar? Ja, på ett sätt som den historiskt ofta kunnat göra det. Är detta ett sätt som legitimerar SD:s anslutning till den? Nej, eftersom ändringen alltid bara är marginell, alltid håller sig inom de allmänna ramarna för högerpolitiken, och dessa omöjliggör SD:s legitima politiska mål, eftersom de är oförenliga t.o.m. med konservatismen i en meningsfull betydelse.

Men eftersom så många inom populistnationalismen bara är vanliga högertyper med populistisk läggning som radikaliserats i de invandringsrelaterade frågorna, finns inget motstånd mot SD-ledningens omdirigering av en populistnationalism som i och med denna kalkylerade manipulation blir till något helt annat. Och eftersom althögern i verkligheten inte var något fullständigt och trovärdigt alternativ utan mest ett supplement som bidrog till denna radikalisering av den vanliga högern, välkomnar dess kvarlevor entusiastiskt SD:s anslutning till denna.

Den överhängande risken med 2015 års formuleringar var förstås att de så lätt lät sig läsas som pekande i riktning mot neofascismens “tredje positions”-tänkande, som inte sällan även kopplas direkt till den ursprungliga fascismen. Karlssons ord om “vare sig höger eller vänster” och “framåt och uppåt” skiljer sig väl knappast från vad som skrevs i Per Engdahls och nysvenskarnas tidskrift Vägen Framåt. Även denna läsning av Karlsson öppnar ju en väg till den vanliga högern i enlighet med den generiska fascismens historiska mönster, och att Engdahl kom att vurma för vad som eventuellt kan sägas ha varit den svenska socialdemokratins typ av korporatism snarare än för den italienska ändrar ingenting därvidlag. Vad MAGA-kommunisterna och den förhoppningsvis större rörelsen i riktning mot en konservativ socialism i USA skulle kunna bidra till att pedagogiskt tydliggöra för åtminstone svenska populistnationalister är varför denna väg är en illusion och en återvändsgränd, som ofta blivit fatal. Man måste titta noga och nära på den historiska fascismen för att verkligen förstå detta, inte låta sig duperas av dess ofta allmänkonservativa och ibland sociala verbiage.

En tredje position är förvisso vad som behövs. Men den måste vara av annat slag än den som hittills prövats. Den måste vara den utvecklade, nya socialkonservatism i europeisk mening som också, med hjälp av nya teoretiska resurser och perspektiv, men ändå på organiskt sätt, lätt kunde ha vuxit fram ur Karlssons i förhållande till dessa olika potentialer neutrala och formellt riktiga principiella formuleringar 2015. Det hänger på definitionen av begreppet socialkonservatism.

0 Responses to “Kan populistnationalismen frigöras från högern?”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Den svenska genusindelningen o…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi