Category: Politics

Dan Eriksson svarar i fem tweets på mitt inlägg Dan Eriksson och vänsternationalismen. Jag delar här upp dem i mindre delar.

“Jan Olof har uppenbarligen inte förstått vad jag säger.”

Nej, detta kan Dan inte hävda. Vad han skulle kunna säga är att jag inte förstått vad han menar. Jag bemötte det han säger i sin YouTube-video. Om han lägger in andra betydelser i de ord han använde än de vanliga, eller underförstår saker som hans anhängare och regelbundna lyssnare och läsare är förtrogna med från andra sammanhang, gör jag inte anspråk på att ha tagit dem i beaktande. Är det så, är videon en dålig video för en politiskt intresserad allmänhet som inte äger denna förtrogenhet. En sådan allmänhet måste rimligen förstå den på det sätt jag gjorde.

“Det står också i texten under filmen att det handlar om strategi och inte om ideologi,”

Mitt svar handlade också om strategi, Erikssons strategi. Denna är dock givetvis inte skild från Erikssons ideologiska uppfattning, som är vad som motiverar den. Den måste självklart förstås i relation till dem. Det är också vad Eriksson själv gör i filmen. Vad som står i texten under den är följande: “Låt oss prata strategi istället för politik, eftersom det förra är något vi kan påverka idag och som lägger grunden för att ha möjlighet att påverka det senare i morgon. Vänsternationalister som arbetar för att ‘förbättra’ staten genom att ge den mer makt och genom att legitimera en utökad välfärdsstat har fel fokus – deras arbete blir kontraproduktivt för den som önskar en svensk framtid. Låt mig förklara varför och vad vi måste göra istället. Bli en del av vår stam; var med och skapa det nya folket.” Detta stycke innehåller ideologi och politik, och det gör alltså även filmen.

“om att ge staten så lite makt som möjligt (‘höger’) för att kunna verka så fritt som möjligt när vi bygger våra alternativ eftersom att mer makt åt staten minskar våra möjligheter att verka fritt.”

Ja, och detta är den vidare, ideologiska och politiska uppfattning som bestämmer Erikssons strategi.

“När jag talar om ‘Sverige AB’ gör jag det för att särskilja det från nationalstaten Sverige,”

Ja, det framgick med all tydlighet.

“som inte längre existerar.”

Det är en litet extrem uppfattning, en politisk och ideologisk uppfattning; men ja, det framgick tydligt att Eriksson menar också detta.

“Att dra några underliga slutsatser om att ‘vänstern gillar ju inte aktiebolag'”

Det gjorde jag inte. Vad jag hävdade var att en av märkligheterna i Erikssons argumentation var att han kallade den stat eller det Sverige (dessa likställdes genomgående och sammanställdes på slutet till “staten Sverige AB”), som vänsternationalisterna enligt hans felaktiga uppfattning vill vidmakthålla, ett aktiebolag. Det är självklart anmärkningsvärt. Det låter som något bara en radikal libertarian skulle kunna hitta på: staten som något marknadsmässigt, kontraktsbaserat, frivilligt.

“är i bästa fall resultatet av att inte känna till begreppet som jag sedan tidigare utvecklat ett flertal gånger, framför allt i poddar.”

Eriksson menar alltså att tittaren förväntas känna till det. Men frågan uppstår: vad är det jag har missat? Jag har alltså inte dragit några underliga slutsatser som resultat av att inte ha hört hans tidigare utveckling av begreppet.

“I värsta fall är det ett försök att göra sig lustig och blanda bort korten.”

Det kan inte förnekas att begreppets användning framstår som lustig. Några kort att blanda bort fanns knappt här. Eriksson menade att Sverige/staten inte är en nationalstat, utan ett aktiebolag, något helt annat, som kan liknas vid ett aktiebolag. Och han sa att vänsternationalisterna vill hålla liv i den, förbättra och reparera den. Jag svarade att det helt enkelt är fel, om vänsternationalisterna verkligen på allvar är vänster, d.v.s. är socialister i egentlig mening; att sådana givetvis är mot en borgerlig stat som är helt underordnad kapitalismen. (Detta gäller även den nuvarande välfärdsstaten, som befrämjar kapitalismens mer övergripande syften.)

“Jag har inte heller sagt att man inte ska arbeta politiskt.”

Jo, detta var ett mycket tydligt budskap i videon, och även i texten under den, för den som inte är förtrogen med Erikssons tidigare poddar (och jag har ändå hört en hel del av dem). “Vår roll idag är inte att förbättra den här staten, att förbättra Sverige AB.” Om vi ska arbeta politiskt för högerfrågor som lägre skatter och rätt att äga och bära vapen, kan det ju inte vara något annat än ett försök att förbättra den här staten, Sverige AB, eftersom någon annan stat inte längre existerar. Det är ett sätt att göra högerfolk “mer nöjda med staten”. “Vi har”, säger Eriksson, “en helt annan roll att fylla.” Trots problemen med mångkulturen “går majoriteten av svenskarna och röstar för fortsatt massinvandring”. Men hur ska vi förstå att Eriksson menar att majoriteten i stället ska gå och rösta mot massinvandring, när han omedelbart fortsätter: “Vi behöver förstå att vår roll idag som nationalistisk opposition och som nationell rörelse är en helt annan än den roll vi kunde haft för 40 eller 50 år sedan. Vad vi behöver göra är att samla dem som vill vara en del av en svensk, en vit, en europeisk framtid, vi måste samla dem, vi måste återuppväcka gamla traditioner” o.s.v. Vi ska m.a.o. inte arbeta politiskt, inte ens gå och rösta, utan dra oss tillbaka och bygga opolitiska stam- och kulturenklaver. Det är det som är den icke-ideologiska strategin, bortom hela politiken. “Att hålla på och diskutera ekonomiska, små ekonomiska förändringar, skattepolitik och så vidare, det är ett lajvande, vi har ingen sån maktposition. Den nationalistiska oppositionen har ingen politisk makt i Sverige AB. Och sanningen är den att vi kommer aldrig tillåtas ta politisk makt via demokratin.” D.v.s., det är inte bara fel utan omöjligt att arbeta politiskt i staten Sverige AB.

“Jag har sagt att man inte ska polera bajskorven (Sverige AB), och arbetar man politiskt ska man alltså se till att arbeta för att bajskorven är så lite i vägen för oss som möjligt.”

Ingenting sas om att arbeta politiskt på detta sätt. Tvärtom förnekades själva möjligheten till det.

“Det är det som är hela poängen – att se till att stödja förslag och arbeta för politiska förändringar som ger oss fler friheter,”

Hela poängen? Detta var inte ens den minsta lilla poäng i videon. Inget som helst sas om det, och möjligheten till det förnekades.

“eftersom staten är korrupt och inte går att ändra inifrån.”

Just det: detta var budskapet. Här förnekas möjligheten – att stödja förslag och arbeta för politiska förändringar – igen.

“Istället behöver vi bygga våra alternativ som successivt ersätter statens funktioner när den fortsätter falla samman.”

Ja, detta motsvarar min återgivning av Erikssons budskap: vi ska i stället för att arbeta politiskt inom den nuvarande staten Sverige AB retirera till enklaver bortom den, utanför den.

Återigen, själva detta budskap är förstås ett politiskt och ideologiskt budskap, eller ett budskap om en strategi bestämd av en specifik och av Eriksson själv i videon explicit uttalad politisk och ideologisk förståelse och ståndpunkt – som är uppenbart påverkad av libertarianismen.

Eriksson menar tydligen inte det jag återgav av vad han sa, eller allt det jag återgav. Vad han menar är att vi, förutom den “helt andra roll” vi har att “fylla”, att bygga enklaver, också ska driva libertariansk högerpolitik i den nuvarande staten, i Sverige AB, “diskutera små ekonomiska förändringar”, “skattefrågor”. Och han menar att detta politiska arbete inte har något med ideologi att göra, utan bara är en strategi. Ja, han tycks till och med mena att denna strategi, detta politiska arbete, inte ens har med politik att göra.

Eriksson borde bli mer noggrann med det material han publicerar, med hur han kommunicerar. Det här är viktiga politiska frågor, som p.g.a. nationalismens allmänna betydelse idag även berör icke-nationalister. Både det Eriksson säger och det han menar är problematiskt. Jag återgav det Eriksson sa. Redan vad som lät som budskapet att den nationalistiska oppositionen idag inte kan påverka politiskt utan i stället ska bygga enklaver – det budskap som innebär en kritik även mot andra nationalister än vänsternationalister – var problematiskt, och byggde på en bristfällig politisk och ideologisk förståelse. Men hade Eriksson begränsat sig till detta, skulle jag inte ha kommit med något bemötande. Verkligt problematiskt blev det därför att huvudbudskapet var ett polemiskt angrepp på en viktig politisk riktning som skulle kunna korrigera hans uppfattning.

Maj

Dan Eriksson är ordförande för Det Fria Sverige, “en intresseförening för svenskarna, den svenska kulturen och den svenska särarten”, som “vilar på traditionell grund och är frihetligt nationell”. Han är också ordförande för Europa Terra Nostra, som beskriver sig som ett internationellt organisatoriskt nätverk för alla identitära nationalister av europeisk härkomst var de än lever, och som har kopplingar till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom (dessa nationalister tar verkligen i för att visa sina goda avsikter; man får en känsla av att nästa satsning kommer heta Union for Love and Goodness). De ställer nationalism mot populism, men ser de populistnationalistiska partierna inte bara som ett hot utan också som en möjlighet, och arbetar därför för att sprida icke-populistisk nationalism till dem genom “ideologisk infiltration”. På detta sätt hoppas de kunna förvandla det populistiska upproret mot liberalismen till en politisk och kulturell nationalistisk revolution.

Eriksson var tidigare medlem i ND och SvP, och i valrörelsen 2018 tillsammans med många andra från hans riktning engagerad som aktivist för AfS. Han har också drivit mediaprojekt som Motgift och Svegot. Genom allt detta har han länge varit en ledande företrädare för vad jag brukar sammanfatta som radikalnationalismen, inte bara i Sverige utan även i övriga Europa.

Nu har han publicerat en kritisk analys av vänsternationalismen på YouTube. Det är oklart vilka vänsternationalister det är han talar om. Man antar att Eriksson har i åtanke Framåt Sverige, Örebropartiet och Malmölistan, som mig veterligen hittills är de enda som i organiserad form framträtt som representerande den nya vänsternationalismen i Sverige. Men han hänvisar bara till “strömningar inom den nationalistiska sfären som på allvar är att beteckna som vänster”, konstaterar att några kallar sig “nationalbolsjevister”, och säger att man “ofta ser…i offentliga diskussioner hur det börjar handla om arbetsrätt” och att man “pratar om antikapitalism”.

Kritiken är på flera sätt märklig. Erikssons fekaliemetaforik avspeglar nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet, men eftersom ingenting annat här gör det tror jag vi kan bortse från den.

Vad som till att börja med gör argumentationen anmärkningsvärd är att Eriksson talar om staten som ett “AB” (aktiebolag), när vad han avser är det han säger att vänsternationalisterna felaktigt försvarar. Vänsternationalisterna vill enligt Eriksson bara förbättra och reparera staten, vad Eriksson också kallar “Sverige AB”, “staten Sverige AB”. Samtidigt är de alltså “på allvar vänster”. Varför skulle en allvarlig vänster vilja förbättra och reparera en stat och ett Sverige som är ett aktiebolag?

“På allvar vänster” tycks då inte betyda att de är socialister. Förvisso är huvuddelen av vänstern idag inte socialister, utan har gladeligen accepterat kapitalismen eftersom den driver deras andra radikala frågor. Men är det denna vänster, i någon nationalistisk tappning, Eriksson menar? Hur kan en nationalistisk tappning av denna vänster finnas? Nationalismen går ju helt emot dess icke-socialistiska (“kulturmarxistiska”) radikala agenda. Om det inte är denna vänster Eriksson menar, om han i stället menar verkliga socialister, har han fel: sådana motarbetar givetvis en borgerlig stat som är helt underordnad kapitalismen.

Talet om aktiebolaget är förvirrande också av det skälet att analysen är uppenbart libertarianskt påverkad. Men libertarianismen, rentav anarkolibertarianismen, ligger i att för Eriksson det aktiebolag som är staten är en ockupationsmakt som man inte på något sätt bör stödja. Mot denna makt, som han borde kallat något annat, står Eriksson och Det Fria Sverige som försvarare av det verkliga Sverige, svenskheten och vitheten. Vänsternationalisterna “har fel”. De har “fel fokus”. Och det gäller inte bara deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism. Faktiskt är t.o.m. politiken i sig för Eriksson fel fokus. Ja, den har varit det i 40-50 år.

I flera inlägg har jag redan tagit upp detta nya, kuriösa libertarianska inslag i radikalnationalismen som Erikssons argumentation avspeglar. Jag har betonat vari libertarianismens historiska betydelse består, och att det finns libertarianer vars kritik mot neokonservatismen och den amerikanska krigsinterventionismen förblir av stort värde. Vad jag har ifrågasatt är dess ekonomiska och politiska giltighet, både i allmänhet och, framför allt, som förblivande, idag och i framtiden. Eriksson nämner visserligen kritiskt nyliberalismen, i kontinuitet med den äldre radikalnationalismen. Han säger också att arbetsrätten och antikapitalismen är “frågor” som “kan” vara viktiga “i rätt sammanhang”. Men just dessa formuleringar vittnar om bristande förståelse, avslöjar en ytlighet. 

Erikssons förlöjligande attityd mot vänsternationalisterna är den vanliga, vulgäraggressiva högerpopulismens mot den gamla vänstern, en attityd som tyvärr alltmer präglar också den nationalistiska populismen. Den nationalistiska populism som ju Europa Terra Nostra skulle modifiera med icke-populism, den nationalistiska populism som nu i allt högre grad imiterar den liberala högern (som dock naturligtvis i sig kan vara lika vulgäraggressiv) och vill bilda block med den – alltså med den kapitalism som driver hela den radikala agendan utom just socialismen.

Inte bara Det Fria Sverige utan även Nordisk Alternativhöger har åtminstone tills nyligen hört till denna nya kategori av libertarianskt präglad radikalnationalism eller fascism. Den amerikanska alternativhögern profilerade sig mycket tydligare än sin svenska efterföljare mot libertarianismen. Richard Spencer hävdade alltid att den var en tidigare fas som han på Ron Pauls och teapartyrörelsens tid gått igenom, och lämnat. AltRight kom s.a.s. att definieras av detta lämnande. En form av libertarianism hade ju också alltid varit en del av just den amerikanska rörelse- och etablissemangskonservatism som det gällde att skapa ett alternativ till.

Ett libertarianskt inslag har i Sverige också präglat alternativmedia som Nyheter Idag och även Fria Tider, och gjort att inte ens den senare kunnat betecknas som radikalnationalistisk i äldre mening. Även icke-radikalnationalistiska SD har ju dragits åtminstone mot nyliberalismen i och med näringslivets lobbyism, blockbildningssträvan och Mattias Karlssons nya fusionism, medan AfS tycks slitas mellan sådana som vill gå i libertariansk riktning och andra som drar åt motsatt håll – främst, hos Jeff Ahl, mot korporativismen. Nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen är väl den enda av de nuvarande nationalistgrupperna som alltid varit konsekvent mot libertarianismen.

Detta libertarianska inslag är alltså nytt. Det saknades även i den i tiden relativt näraliggande äldre, partipolitiskt organiserade radikalnationalism som Eriksson själv verkat inom. Om vi nu tittar närmare på den framväxande vänsternationalism som Eriksson från de nya, starkt markerade “frihetliga” positionerna kritiserar, är det slående hur nära den ligger denna äldre radikalnationalism som han lämnat. Några inom den är säkert “på allvar vänster” i betydelsen marxistiska socialister. Flera kommer utan tvekan från vänstern, inte minst Kommunistiska partiet, gamla KPML(r). Men mitt intryck är att de flesta, oavsett var exakt de kommer från, tycks ha rört sig mot just den gamla radikalnationalismen, och i flera fall även den tidiga fascismen, alltså den fascism som, innan den kom till makten, använde en starkt socialistiskt betonad retorik.

Det var signifikativt att Framåt Sveriges första offentliga framträdande var en offentlig debatt mellan dess ledare Joe Nilsson och Jeff Ahl, och att det entydiga resultatet av den debatten var att de stod nära varandra. Naturligt nog har därför också många AfS:are och personer som fortfarande tillhör den äldre typen av radikalnationalism dragits till den nya vänsternationalismen. Huruvida några reguljära nationalbolsjeviker finns i Sverige idag är dock åtminstone för mig oklart.

Denna den nya nationella vänsterns tendens till sammanfallande, åtminstone i stor utsträckning, med den gamla radikalnationalismen, är naturligtvis problematisk från mitt perspektiv. Vad som är av vikt är emellertid själva vänsterorienteringen, i mer klassisk socialistisk mening, en vänsterorientering i ekonomisk-politiskt, inte kulturellt avseende. Just denna har alltså varit på stark tillbakagång i nästan alla nationalistiska sammanhang i Sverige, och lämnat plats åt en problematisk högeranpassning i samma avseende. Nu är det på väg att förändras, och det är i sig bra. Men rörelseriktningen borde vara en rörelse framåt mot en ny konservativ socialism, inte tillbaka till den gamla radikalnationalismen.

Märkligt med Erikssons kritik av den nya vänsternationalismen är slutligen också att han bara vänder sig mot den. För hans argument är i själva verket att eftersom “staten Sverige AB” är en ond ockupationsmakt som aldrig kommer tillåta någon nationalism, är det enda rätta fokus att skapa opolitiska stam- och kulturenklaver – på det sätt, ska vi förstå, som Det Fria Sverige själva gjort ute på landet. Erikssons kritik träffar därför inte bara vänsternationalisterna med deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism, utan även de högernationalister som, trots Ahl, AfS väl fortfarande måste anses vara, och som SD mer och mer blir. Ja, den träffar Europa Terra Nostra och Alliance for Peace and Freedom.

Om vi bortser från Erikssons politiska mål som jag ju ingalunda i allo delar, måste man ändå undra över hans nya strategi. Man noterar att han, när han säger att det är kulturen snarare än politiken som är det viktiga idag, låter precis som Mattias Karlsson. Det är förstås helt riktigt att kulturen är avgörande. Och naturligtvis är det mer allmänt helt centralt att politisk förändring även sker indirekt, genom kulturella och opinionsmässiga förändringar i det så kallade civilsamhället. Men kulturen verkar också genom politiken och alla de opinionsmedel som är knutna till den. Karlsson bejakar det, medan Eriksson nu tycks ge upp det, åtminstone i alldeles för stor utsträckning.

Det är viktigt att skatterna är så låga som möjligt, och att staten inte tar rätten att äga och bära vapen från oss, säger han. Men inte heller för dessa och andra högerfrågor ska nationalister arbeta politiskt. Eftersom det är omöjligt. Eftersom även det i sig är att felaktigt ge staten makt, som den alltid genom vänsterpolitik kommer använda mot nationalismen. Denna den libertarianska radikalnationalismens förståelse är motsägelsefull. Och denna dess strategi är otillräcklig – för dess egna mål såväl som för andra. Det alternativ den kan bygga kommer i alltför hög grad förbli underordnat framför allt det ekonomiska system som den lämnar intakt.

“Vi kan inte bygga framtiden om vi glömmer vår historia, vi kan inte förnya om vi inte för vidare våra traditioner. Den traditionella kulturen är essentiell för kontinuiteten och för utvecklingen av ett land eller en nation, och utan den skärs deras vitala artär av. Vi måste organiskt förena och nära förbinda uppvärderingen av den traditionella kulturen med utvecklingen av den samtida kulturen, i syfte att utveckla vår kultur genom kontinuiteten och bevara våra traditioner tack vare utvecklingen.”

Ur anförande vid öppningen av det internationella kollokviet för högtidlighållandet av Konfucius 2565:e födelsedag och Internationella konfucianska federationens femte konferens 2014

Följande är en sammanfattning av de huvudpunkter jag, som fortsättning av vissa av mina tidigare publikationer, under de senaste tio åren försökt argumentera för i de politiska inläggen i denna blogg eller i sociala media och allehanda konversation, och av vilka de flesta handlar om SD. De täcker inte in inläggen i bloggens övriga kategorier (konst, historia, språk, filosofi, psykiatri, andlighet), men dessa hänvisas till i allmänna termer.

– – –

Mitt politiska engagemang handlar om försvaret av en högre humanistisk kultur i traditionell mening.

–

Det finns en viktig och värdefull högre populism; den populistiska nationalismen är en nödvändig, spontan politisk reaktion som måste bejakas, men också ledas i rätt riktning.

–

Populismen i den problematiska lägre meningen – som har flera viktiga aspekter som noga bör analyseras – måste däremot motarbetas.

–

Även nationalismen i lägre mening måste avvisas, och nationalismen i allmänhet nedtonas: vad som, i viss mån och rätt sammanhang, bör försvaras är nationalitet, ej nationalism.

–

I stället måste det primära fokus bli Europa: vi behöver ett svenskt Europaparti som verkar för det sanna Europas enande och självständighet, genom ett från det nuvarande EU:s inriktning skilt, alternativt Europasamarbete.

–

Försvaret för “överordnade värden” fångar, som en socialistisk idéhistoriker på utmärkt sätt argumenterade på 80-talet, mycket av det väsentliga och förblivande relevanta i konservatismen; men dessa värden måste ges en viss filosofisk definition.

–

M och KD står inte för en meningsfull konservativ politik; det som varit av värde i dessa partier kan idag bara räddas av SD.

–

Personer som argumenterar – mer eller mindre – för en meningsfull konservativ politik gör fel i att kvarstanna i dessa partier.

–

Motsvarande gäller om S: det som var av värde i arbetarrörelsen, folkhems- och välfärdsstatsprojekten, kooperationen, folkbildningssatsningarna, kan idag, efter S:s kapitulation för den förenade nyliberalismen och kulturella postmarxismen, politiskt bara räddas av SD.

–

SD är alltså idag det enda rätta partiet såväl för konservativa med bestående giltiga övertygelser som för socialdemokrater och vänsterväljare av äldre typ.

–

Den delvis icke-politiskt-korrekta borgerliga liberalkonservatism som representeras av vissa kultur- och ledarskribenter är också uppenbart otillräcklig.

–

Kritiken mot SD för dess ursprung och tidiga historia är överdriven, orättvis och missvisande, men det innebär inte att den dåvarande inriktningen och partikulturen var tillräcklig eller hållbar.

–

SD bör dock strikt kvarhålla sin ideologiska inriktning “bortom höger och vänster”, och vidareutveckla, fördjupa och renodla denna från övriga partier självständiga linje.

–

I denna allmänna linje finns, trots de tidiga bristerna, redan från början i partiet, i partiets själva populistnationalism, en tillräcklig ideologisk utgångspunkt för den nödvändiga vidareutvecklingen.

–

SD kan inte reduceras till och avfärdas som ett missnöjesparti eller ett enfrågeparti.

–

Ersättandet av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ett stort och entydigt framsteg.

–

Men även socialkonservatismen måste ideologiskt vidareutvecklas och fördjupas.

–

Socialkonservatismen har ett akademiskt ursprung i viktiga filosofiska, statsvetenskapliga, sociologiska och nationalekonomiska riktningar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

–

Idag fortlevande och dynamiska humanistisk-filosofiska riktningar som idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen befinner sig i kontinuitet med dem och är oundgängliga resurser för socialkonservatismens ideologiska utveckling, och mer allmänt för förståelsen av överordnade värden.

–

Begrepp som nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, högre kosmopolitism, mjuk traditionalism och kvalificerad pluralism kan, med hjälp av de precisa definitioner de erhåller genom de nämnda filosofiska riktningarna, ange vissa ramar för det fortsatta ideologiska arbetet.

–

Ideologin måste vara relaterad till en kultursyn, en moral och en filosofi, som kan artikuleras i dessa riktningars termer.

–

Den samhälleliga systemkritiken måste vidgas och fördjupas med hjälp av dessa resurser.

–

Socialkonservatismen måste vidareutvecklas till en socialistisk konservatism, en konservativ socialism.

–

Borgerligheten och högern under nyliberal dominans och överhuvudtaget som oupplösligt uppbundna i kapitalismen har de senaste årtiondena, såväl i Sverige som globalt, visat sig vara ett större hot mot och mer destruktiva för en de överordnade värdenas konservatism än socialismen.

–

Detta måste förstås i termer av en djupgående analys av den atlanticistiska finanskapitalismen och globaliseringen i deras nuvarande utvecklingsstadium och av deras såväl högern som vänstern sedan länge kontrollerande krafter och intressen.

–

Problemen med invandrings- och mångkulturpolitiken, såväl som andra extrema aspekter av den politiska korrekthet denna regim alstrat, måste belysas i detta perspektiv, och deras verkliga orsaker därmed identifieras och direkt angripas.

–

En avsevärd del av den energi som läggs på tillfälliga åtgärder inom ramen för det nuvarande, primärt ekonomiska systemet, måste i stället omdirigeras till den kritiska analysen av detta system och av stegen för den möjliga rörelsen utöver det, och till utvecklingen av den politiska kommunikationen av detta mål.

–

Nyliberalismens ekonomiska och politiska idéer, som står i centrum för mycket av den vanliga “högerpopulismen”, måste överges.

–

Libertarianismen är rent principiellt ohållbar, i alla varianter, men äger viss betydelse som ett historiskt idéarv.

–

I Sverige hyser dagens radikalnationalister och den nya alternativhögern kuriöst nog till stor del libertarianska åsikter, och det är inte minst detta som är deras svaghet.

–

Det är främst det direkta eller indirekta försvaret av kapitalismen, ofta i form av ett omedvetet förgivettagande som skapats under nyliberalismens årtionden, som nästan alla dagens nationalister i sak har gemensamt inte bara med den äldre borgerliga nationalismen utan också med den historiska fascismen i dess huvudströmning.

–

Marxismens och arbetarrörelsens främsta svaghet, som skadat dem oändligt, ja nödvändiggjort motståndet mot dem, har varit deras tidsbestämda, materialistiska filosofiska positioner rörande världen och människan.

–

De ledde till eller var själva en del av en långtgående, ensidig och destruktiv kulturradikalism.

–

Socialismen måste idag förstås som skild från dessa positioner och denna kulturradikalism; den måste, i enlighet med den här antydda specifika förståelsen, bejaka andligheten och religionen och vara kulturkonservativ, värdekonservativ.

–

Det innebär att den även måste förstås som skild från stora delar av västmarxismen, postmodernismen, CIA-vänstern, “kulturmarxismen”, den syntetiska vänstern – alla de former av vänstern som kapitalismen själv skapat för att avväpna socialismen, och som inte har något att göra med socialism.

–

Politisk korrekthet är, med rätt definition, ett giltigt och viktigt analytiskt begrepp.

–

Dagens politiska korrekthet är till sitt väsen en anti-vit raspolitik.

–

SD-ledningens, Expos, DN:s och många andras angrepp på, kritik av eller uttalanden om mig som tillhörande ett radikalnationalistiskt eller högerradikalt läger är lätt vederlagda.

–

Rågången mot radikalnationalismen och radikalhögern måste vara tydlig och effektiv.

–

Men SD kan inte för den sakens skull styras alltför auktoritärt av ett litet antal personer; det kan leda till att partiet blir alltmer företagsliknande, maximerande väljarframgång och prioriterande formell maktställning som egenvärden, utan klar politisk insikt och fast politisk kurs.

–

En sådan ledning avskiljer partiet från nödvändiga, utifrån kommande kompletterande och korrigerande perspektiv såväl som från tidens verkliga politiska behov, och riskerar att förstöra balansen mellan nödvändigt ledarskap och den högre populismens sunda och autentiska kraft.

–

SD måste utvecklas vidare bort från det “gamla första”, radikalnationalismen, men också det “halvgamla andra”, den liberala anpassningen, och till vad som kallats det “nya tredje”.

–

Det gamla SDU, som använde denna term, hade i vissa, främst utrikespolitiska frågor men även i övervakningsfrågorna en bättre politik än “moderpartiet”, och det ägde betydande unga personella resurser.

–

Försiktigt och gradvis, genom intern dialog och övertygande argumentation, genom en tydlig “enhetslinje” mot splittringsbeteende och överdrifter på båda sidorna i den beklagliga konflikten 2015, borde denna politik ha introducerats i moderpartiets program och dessa personer lotsats fram till lämpliga positioner i moderpartiet.

–

Att båda sidor med största kraft – och dårskap – avvisade denna enhetslinje innebar en stor politisk förlust för dem och för Sverige.

–

Efter denna katastrof, efter att SDU uteslutits, borde AfS ha blivit det “nya tredjes” parti, men de återföll i stället till radikalnationalismen genom en strategi av “avståndstagande från avståndstagande” och upptagande av radikalnationalistiska aktivister.

–

Min kritik av radikalnationalismen är den som följer ur den av de ovannämnda filosofiska riktningarna bestämda åskådningen, och gäller frånvaron av dess nödvändiga förståelse och perspektiv, och i viss mån frånvaron av ideologi överhuvudtaget – den illusoriska tillräckligheten i det populistiska förlitandet på “sunt förnuft”.

–

Kritiken gäller normalt inte hittillsvarande enskilda, praktiska politiska förslag för att komma till rätta med problemen skapade av invandrings- och mångkulturpolitiken och övrig politisk korrekthet.

–

AfS, som jag vidhåller har flera bra personer i ledningen, kunde fortfarande haft en meningsfull framtid om det efter valet 2018 reformerats och politiskt och ideologiskt slagit in på den i dessa punkter antydda vägen.

–

Det kunde profilerat sig mot SD genom att låta dem vara det stora breda populistpartiet och i stället bli ett litet och skarpt idéparti av den typ som, när de var som bäst, SKP/VPK/V var för vänstern och, under det senaste halvseklet, FP/L för den radikala småborgerligheten; det är en nisch som behöver fyllas.

–

Reaktionen från AfS på dessa förslag blev emellertid nästan uteslutande negativ, hos aktivisterna ibland extremt fientlig och antagande formen av obegripliga, grova personangrepp, även anonyma sådana av den typ som tidigare förekommit också inom SD; detta visade att inget stöd fanns för min linje.

–

Den utbredda anonymitetskulturen på internätet visar rent generellt problemen med radikalnationalismen, och de åsikter, den anda, de attityder och det beteende – det kloakeri – som i alltför stor utsträckning är förhärskande där är i sig, som avspeglande ett tillstånd hos folket, ett centralt politiskt och kulturellt problem.

–

Den visar vilka krafter radikalnationalisterna mobiliserar, och är ett tillräckligt skäl att ta avstånd från deras partier och grupper.

–

Alternativhögern och de riktningar som uppgått i den har verkliga fascistiska och nationalsocialistiska inslag.

–

Den borde presentera en omfattande och djupgående utredning och förklaring av sitt förhållande till den historiska fascismen och nationalsocialismen, vad det är den bejakar och vad den förkastar.

–

Det kunde ge allmänt värdefulla resultat i en tid när etablissemanget regelmässigt svartmålar den populistiska oppositionen som fascistisk, uppreser en “fascismbarriär” mot alla verkliga politiska alternativ.

–

Den verkliga antisemitismen måste förkastas.

–

Det är inte antisemitism att kritisera judiska organisationer och individer, av olika radikala schatteringar, som i hög grad ligger bakom den politiska korrektheten; de historiska orsakerna till att de gör det är välkända och måste adresseras.

–

Det av mig använda begreppet “europeisk post-paleokonservatism” signalerar en identifikation med ett värdefullt arv från konservatismen före neokonservatismen.

–

Det uttrycker att det finns mycket att lära även av de förvaltare och förnyare av den traditionella konservatismen i USA som först använde termen paleokonservatism (USA är mycket mer än atlanticism), och inte minst av deras kritik av neokonservatismen; och att detta är av betydelse även för Europa.

–

Det finns ett stort, tomt “fält” i den svenska politiska debatten och kulturdebatten mellan, säg, Axess och Motpol, ett fält vars motsvarighet i USA fylls av konservativa av denna typ.

–

Men begreppet anger också att detta idag måste föras vidare inom en ny och större ideologisk ram.

–

En av kritisk urskillning präglad dialog med den europeiska s.k. nya högern är önskvärd, ja nödvändig.

–

De värdefulla delar som kan identifieras i den bör bejakas och införlivas; de utgör en viktig del av en framtida, Europagemensam politik, som gradvis kan frikoppla Europa från den atlanticistiska globalismen.

–

Den nya högern är inte i sig fascistisk eller neofascistisk, men där finns saker som bör avvisas av andra skäl; åtskilligt är yvigt och vildvuxet (i den mening som utförligt och precist förklaras i mina inlägg i övriga ämneskategorier och i övriga publikationer).

–

Namnet “den nya högern” är missvisande, eftersom dess främsta styrka är det sätt på vilket den transcenderar höger-vänsterskalan.

–

På motsvarande sätt bör även det nära relaterade tänkandet kring den “fjärde politiska teorin” selektivt bejakas och inkorporeras, samtidigt som också det justeras, och även vidareutvecklas, i enlighet med de ovan nämnda, mer centrala tankeriktningarna.

–

Inte minst relevant i den fjärde politiska teorin är dess förståelse, ur ett delvis traditionalistiskt perspektiv, av den andra teorin, socialismen, i förhållande till den första, liberalismen.

–

Den antiryska politiken och retoriken måste överges.

–

Accepterandet av närmandet till och samarbetet med NATO måste stoppas.

–

Den gamla bernadotteska utrikes- och säkerhetspolitiska linjen, som under lång tid allvarligt försvagats genom atlanticistiska kompromisser, måste återupprättas, förnyas och fortsättas, men gradvis anknytas till det alternativa Europasamarbetet och bidra till en på delvis motsvarande sätt självständig linje för det framtida enade Europa.

–

Motståndet mot den “västliga” imperialistiska (i en klassiskt konservativ men delvis också leninistisk mening) och interventionistiska krigspolitiken måste upprätthållas och förstärkas.

–

Satsningen på blockbildning med M och KD och det motsvarande europeiska (ECR), transatlantiska (Republikanerna i USA) och vidare internationella (israeliska Likud) partisamarbetet med den existerande högern är feltänkt och äventyrar meningen med och värdet av SD.

–

En stor, förenad grupp av de flesta större europeiska populistnationalistiska partierna bör bildas i Europaparlamentet, och även ett motsvarande europeiskt parti.

–

De bör, utöver det gemensamma i de nationella partiernas gamla program, verka för den alternativa, verkliga Europaenheten genom radikal reform av EU eller, om sådan visar sig omöjlig, genom nya samarbetsorgan och institutioner.

–

Utöver det europeiska perspektivet behövs en global humanistisk vision baserad på en fördjupad, historisk förståelse av universalitetens och partikularitetens förening i en mångkulturell värld.

Marxisten Caleb Maupin mötte härom dagen Stefan Molyneux, en libertarian av den typ som alternativhögern och många radikalnationalister är så förtjusta i och som även är förtjust i dem, i en debatt på temat “Was the Fall of the Soviet Union a Good Thing”, som dock är en missvisande rubrik såtillvida som diskussionen rör sig långt utöver detta ämne:

Det är anmärkningsvärt med vilken lätthet Maupin vinner denna debatt utan att ens ifrågasätta Molyneuxs solzjenitsynianska siffror för antalet av politiska motiv dödade under kommunismen (inom forskningen råder på detta område naturligtvis i verkligheten fullständig frånvaro av någon som helst rimlig konsensus), eller den, med tiden, t.o.m. av Robert Conquest förnekade avsiktligheten, från Stalins sida, i den ukrainska svälten – saker som Molyneux med häpnadsväckande oskicklighet inleder med att ta upp omedelbart efter att Maupin föregripit dem och förutsagt att Molyneaux skulle göra just det, och sedan under resten av debatten kvarstannar vid som sitt helt dominerande huvudargument. Maupin bekräftar bara – och naturligtvis i sak helt riktigt, kanske även taktiskt klokt – att stora övergrepp skedde.

Maupin nämner överhuvudtaget inte den mest allmänna och näraliggande sanningen om den utsträckning i vilken det var de kapitalistiska staternas agerande av olika slag, alltifrån den reguljära invasionen strax efter revolutionen, som framnödgade de ofta drakoniska åtgärderna. Inte heller nämner han att i en folkomröstning i mars 1991, när medborgarna verkligen var fria att uttrycka sin mening och stora delar av ledningen önskade upplösa Sovjetunionen, 75,4% i Ryssland faktiskt röstade mot upplösning (Estland, Lettland, Litauen, Georgien och Moldavien deltog inte i omröstningen, men med de övriga sovjetrepublikerna tillagda blev siffran ännu högre, 77,8% mot upplösning). Eller att i en opinionsundersökning ett halvår tidigare en ännu mer överväldigande majoritet angav saker som “den kommersiella maffian”, “plansystemets sammanbrott”, “ledarskapets misslyckande”, “spridning av marknadsidéer”, “maffian och den organiserade brottsligheten” och “korruption” som orsaken till landets problem – inte frånvaron av marknadsreformer. (Allt enligt Anders Carlsson i hans bok Resa in i det okända: Oktorberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten.)

Ifråga om Kina anser sig Maupin kunna undvara sina vanliga argument att regeringen måste stoppa den av Saudiarabien och USA (som han menar är i Afghanistan för att därifrån kunna sprida kaos till Iran, Ryssland och Kina, och hindra den nya sidenvägens utbyggnad) understödda wahhabistiska radikaliseringen av uigurerna i destabiliserande syfte, och att den satsar på att befrämja andra former av islam genom moskébyggen och utbildning, på samma sätt som den bygger infrastruktur och turistnäring i Tibet (d.v.s. turism primärt attraherad av den buddhism vars ledare i exil CIA länge stött, men som Kina numera i sig inte har några problem att acceptera); och att Falun Gong är en bisarr, USA-stödd sekt med primärt politisk, regimfientlig agenda, i samma kategori som den CIA-stödda Moonrörelsen.

Men det ska också sägas att Molyneux framstår som en ovanligt svag representant för libertarianismens ideologi. Han anklagar Maupin för att vara just ideolog i negativ mening, samtidigt som han själv försvarar ett fullständigt abstrakt, utopiskt ideal om en kapitalism som han inte kan ge exempel på någonting i historia eller samtid som ens tillnärmelsevis liknar – eller för den delen i en överskådlig framtid skulle kunna likna. Ytligheten i den libertarianska förståelsen av “frivillighet” avslöjas – ofrivilligt – av Molyneux själv som mer monumental än någonsin. Frivillighet tycks för honom vara liktydigt med att inte hotas med pistol.

Molyneux gör det svårt att förstå hur någon överhuvudtaget kunnat tro på libertarianismen. Inte ens när han delvis har rätt i sak gör han i denna argumentation rättvisa åt dess i vissa avseenden viktiga frihetliga historiska arv. Bland annat är han en usel retoriker: efter Maupins effektiva slutanförande framstår det långa formlösa svamlet i hans eget, avslutat med en kokett lallande vädjan om donationer, som enbart generande. Det är beklagligt. Det är helt enkelt oroväckande att det frihetliga arvet erhåller ett så svagt försvar, att det i stället komprometteras på detta sätt. Detta arv har, som del av den borgerliga epokens historiska erfarenhet, utan tvekan en roll att spela både i bedömningen av den historiska socialismen och i utformningen av den framtida. Det finns många stora svagheter i Maupins utgångspunkter och allmänna position, ja uppenbara falskheter och förvrängningar, som i någon mån även en libertarian skulle kunna bidra till att påvisa och klargöra. Men framför allt skulle naturligtvis från mitt perspektiv ett seriöst personalistiskt försvar för friheten och individen krävas här.

I stället blir det genom Molyneuxs förbluffande dåliga debattinsats bara ånyo klart hur det är libertarianismen själv, inte bara den liberala kapitalismen i allmänhet, som gör att, som Hayek hävdade, konservativa i slutändan ansluter sig till socialismen, att de gör det just därför att de är konservativa, ja att de kan göra det utan att därvid överge sin konservatism. Klart blir förstås också att det finns anledningar till detta som Hayek inte förstod.

ETC skriver under rubriken Namnen bakom Exakt24, som de i rubriken till en annan (låst) artikel kallar “radikalhögerns nya mediesatsning”, att jag “nu” är “aktiv i AfS”. Jag figurerar som ett “namn från sajten”, som “skriver för betaldelen”.

Jag var under 2018 medlem i AfS, men förnyade inte mitt medlemskap 2019. Efter att i flera artiklar tydligt ha klargjort vilken typ av parti jag hoppades att AfS skulle bli, hade jag nämligen redan i valrörelsen 2018 blivit tvungen att fullständigt förkasta deras strategi av vad jag kallade “avståndstagande från avståndstagande”, som redan fått fatala konsekvenser.

Reaktionen, såväl inifrån partiet som från dess anhängare på internätet, på min kritik och de förslag jag i en rad inlägg efter valet framförde om hur AfS måste i grunden reformeras för att det skulle vara meningsfullt att gå vidare, gjorde det omöjligt för mig att kvarstå som medlem. De åsikter och allmänna attityder som där kom till uttryck gick emot mycket av det centrala i den politiska linje och övriga åskådning jag försökt förespråka, ja de tillhörde det huvudsakliga i det jag vänt mig mot.

Det finns ingen aktivitet från min sida i AfS sedan hösten 2018, och om ETC bemödat sig att läsa mig hade de snabbt förstått varför. Och förutom mina artiklar bestod min “aktivitet” för två år sedan endast i närvaro vid partiets lansering (där min enda aktiva insats bestod i att beskriva min – och vad jag då hoppades var åtminstone ganska många andras – vision av vad partiet borde bli för de två DN-journalister som fanns på plats, av vilka en var Otto Mannheimers son Edgar) och på två torgmöten under Almedalsveckan i Visby och ett i Stockholm (under vilka jag var helt passiv).

I den här enkla bloggen finns flera hundra artiklar från de senaste tio åren av vilka med största tydlighet framgår att och varför jag inte tillhör någon radikalhöger. Eller ens den icke-radikala högern, den vanliga, gamla höger som SD under de senaste åren på för mig problematiskt sätt eftersträvat blockbildning och fusion med.

Verkligheten bakom formuleringen att jag “skriver för” Exakt24 är att vissa av dessa artiklar återpublicerats där, på samma sätt som skett i andra publikationer. Jag har tillåtit detta eftersom jag, som också framgår av tidigare inlägg, i grunden har ett positivt intryck av redaktören Erik Almqvist, och även av Markus Jonsson, och tycker att framför allt projektets kulturprogram “Parnassen”, som Jonsson leder, är en utmärkt idé.

Såvitt jag hittills kunnat se pekar detta inslag, liksom en del andra, i rätt riktning, det vill säga den riktning jag från början hävdade att AfS borde ta, och som är klart skild från radikalhögerns och dess medias, och för den delen även från SD:s. ETC konstaterar korrekt att Jonsson sitter i AfS’ styrelse. Om fler i styrelsen följer efter honom, kanske partiet trots allt sent omsider kan ompröva sitt för mig förvånande dåliga vägval.

ETC:s slappa omnämnande av mig, ja hela den enkla åsiktspolisiära karaktären av denna artikel om Exakt24, är tyvärr inte på högre nivå än Expos, DN:s och andras i andra sammanhang publicerade, som jag tidigare bemött. Det är tydligt att de inte orkat läsa ens de av mina artiklar som Exakt24, ämnet för deras artikel, publicerat.

Dessa artiklar är samtliga, utom en som handlar om populismens allmänna natur, kritiska mot högern, såväl den radikala som den icke-radikala, och några handlar om och är positiva till delar och aspekter av vänstern. Även jag är kritisk mot redaktionens mer eller mindre radikalnationalistiska bakgrund, men åtminstone detta faktum om de artiklar Exakt24 själva valt att publicera motsäger ETC:s beskrivning av den nya mediesatsningen.

Mattias Karlssons tankesmedja Oikos har nu producerat en artikel. Enskilda ledamöter av dess “förtroenderåd” har till presentationerna av sig själva i tidigare individuellt publicerade artiklar lagt att de nu är sådana. Men den nya artikeln står fyra ledamöter tillsammans för, vilket i högre grad gör den till ett resultat av tankesmedjans arbete som sådan.

Intresset för tankesmedjan har varit stort. För de många som med spänning sett fram mot vad det ska bli av detta projekt måste artikeln tyvärr framstå som en ridiculus mus. Den är bara en liten snutt, ja, en pluttenuttsnutt, och innehållet är ganska tunt, ja delvis svagt.

Men till Oikos’ försvar måste sägas att det verkligen inte funnits något mons parturiens. Inte ens en officiell lansering av tankesmedjan har såvitt jag sett ägt rum, det finns ingen hemsida, och all information kommer fortfarande från ett kort TV-reportage för länge sedan.

Detta gör det i själva verket ganska märkligt att åtminstone Karlsson själv, folklivsforskaren Dan Korn och debattören Malcom Kyeyune överhuvudtaget redan kunnat presenteras som företrädare för Oikos – en tankesmedja som inte på något minsta annat sätt är manifesterad i sinnevärlden. Så presenteras även författarna till den nu publicerade artikeln, utöver Karlsson och Korn även norske statsvetaren Asle Toje och före detta ordföranden för Heimdal Arvid Hallén.

Kanske har coronakrisen gjort att allt behövt skjutas upp. Men oavsett orsak blir intrycket en frånvaro av alla anspråk, en stor blygsamhet från Oikos’ egen sida, som förebygger och a priori avvärjer den kritik, i såväl kvantitativa som kvalitativa avseenden, som annars skulle kunna riktas mot denna deras, som jag förstår det, första gemensamma produkt.

Oikos ska företräda konservatismen, till skillnad från och gentemot väl i första hand liberala Timbro och socialdemokratiska Arena. Budskapet i artikeln, förmedlat redan i rubriken (som Oikos inte kan ha haft några invändningar mot), är att det behövs mer konservatism. Ja, så mycket förstod vi ju. Det vet vi att de tycker. Nu har, hävdar de, coronakrisen bekräftat det.

Den konservatism som mer behövs av förstås i SD:s specifika, nationalistiska termer. Utan tvekan har de rätt i att viruskrisen konkretiserat flera problem med globaliseringen, ifråga beredskapslagrens skrotande och tillgången till skyddsutrustning och mediciner. Och förvisso har “den progressiva ideologi som i Sverige blivit statens” vänt sig mot den konservativa försiktighetsprincipen såväl som “värnandet av de naturliga och organiskt framvuxna gemenskaperna i form av familjen, civilsamhället och nationen”, genom sitt prioriterande av “individuell autonomi, klasskamp och internationalism”.

Ändå blir huvudintrycket det för mig gamla vanliga: intrycket av nationalismens otillräcklighet. Med tryckande, kvävande tyngd vältrar det sig åter över mig i formuleringarna, delvis använda i ingressen, om hur krisen har “blixtbelyst hur den globalistiska, postnationella världsordningen är en koloss på lerfötter, eftersom den inte bygger på en äkta känd gemenskap och solidaritet. När saker verkligen ställs på sin spets så ser alla i första hand om dem man känner närhet till och samhörighet med. I ett samhälle där de kollektiva gemenskaperna helt monterats ned skulle många individer stått helt skyddslösa.”

Och om hur det inte är “hos transnationella megaorganisationer som EU och FN som medborgarna kunnat finna stöd, hjälp, stabilitet och trygghet den senaste tiden, utan inom sina respektive nationer, närsamhället och familjer. Att EU-flaggan plockats bort och att statsministern prytt sig med en svensk flagga under sina framträdanden nyligen visar detta tydligt”.

Det negativa intrycket beror inte på att detta är fel i sig. Tvärtom finns här viktiga delsanningar. Vad som gör att det framstår som en inskränkt inåtvändhet är i själva verket bara frånvaron av kompletterande, balanserande och modifierande formuleringar utifrån ett större perspektiv: visionen av en annan internationalism, en verklig, kvalificerad inter-nationalism, en alternativ globalism, en enhet-i-mångfald, en syntes av universalitet och partikularitet, som faktiskt gör det möjligt att även från ett konservativt perspektiv se oss som tillhörande mänskligheten, och att agera utifrån denna insikt.

Visar inte krisen att det i lika hög grad är en sådan internationalism som behövs – en ny internationalism? Är inte de exempel på internationell solidaritet, hjälpinsatser och samarbete från enskilda nationer som vi faktiskt sett de senaste månaderna ett stort hjärtvärmande ljus i pandemins mörker? Är de falska? Vilar de på lerfötter? Är det inte de som inger hopp? Är det inte detta vi måste bygga på i framtiden? Är det inte också erfarenheterna av dem som vi “bör bära med oss in i framtiden och som bör ligga till grund för vårt beslutsfattande och våra vägval”?

Det finns något tröstlöst primitivt i vad som lätt blir ett enkelt bejakande av en mänsklighet som i krissituationer som den rådande bara separativt sluter sig i små “äkta” kollektiva egoismer och slåss om de för alla nödvändiga, knappa resurserna. Vi vi vet hur sådana slagsmål idag kan utvecklas.

En sådan den unkna instängdhetens konservatism är en ensidighet, en ofullständig realism. Behovet av en dialektisk utveckling av SD:s hittillsvarande populistnationalistiska konservatism, som nu även personer som Korn, Toje och Hallén skriver under på, blir återigen påtagligt och påträngande.

Så skulle kritiken kunna se ut. Den avväpnas alltså av frånvaron av varje annan manifestation av tankesmedjan, varje annonsering, varje programförklaring – som nästan kan tolkas som att Oikos medvetet bemödat sig att inte väcka några som helst förväntningar. Ändå är det svårt att helt förtränga det torftiga i detta alster från konservatismens nya ideologiska högkvarter, när alla väntade sig en tillbörlig, stor officiell lansering, inklusive något slags kvalificerad ideologisk publikation som gick utöver vad vi redan länge sett från SD.

Men några få ord tillagda efter undertecknarna och deras presentation kan ses som en första, minimal programmatisk formulering: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” (Det enda som sticker ut är ordet “fusionism”, som det finns anledning att återkomma till.)

Utöver antalet undertecknare gör detta att artikeln framstår som det första verkliga resultatet av tankesmedjans ansträngningar. Det är alltså inte mycket. Men Mattias Karlsson är en av de, såvitt jag vet, ytterst få i SD som bevisligen hyser genuina ideologiska intressen, och hans initiativ att starta Oikos – och man måste nu tro att så verkligen har skett – är enbart och entydigt lovvärt. Det vore helt fel att bli skeptisk mot projektet på grund av den tveksamma början som denna artikel utgör. Tvivelsutan kommer vi snart få se mer och bättre.

Det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Men hittills har jag inte fått någon anledning att ändra den uppfattning jag uttryckte i min artikel Staten, Gud och pandemin den 12:e mars.

Sveriges, och, som man lätt kunde förutse, hela västerlandets problem att hantera covid-krisen, i jämförelse med vissa framstående asiatiska länder, beror på det i grunden oorganiserade samhälle som den idag primitiva kapitalistliberalismen oundvikligen skapat.

Dess svaghet och otillräcklighet, dess fatala verklighetsfrånvändhet, har avslöjats, samtidigt som i Kina socialismens konservativa effektivitet har bevisats, och, i några andra länder med annat system, den starka organiserade statsmaktens.

Skillnaden är att dessa länder förmått vidta de radikala men därför kortvariga nedstängningar och andra åtgärder som både i möjligaste mån stoppat smittspridningen och orsakat minsta möjliga skada för ekonomin.

Vårt samhällssystem omöjliggör principiellt dessa optimala åtgärder. Och det är inte svårt att föreställa sig andra kriser som närmar sig, kriser skapade av själva detta system, som det inte heller kommer kunna hantera på det sätt det borde.

The interviewer calls this “Dugin for Dummies” because of the nature of his questions, but with the replies from Michael Millerman, Dugin’s English translator, this is a good, general philosophical introduction to Alexander Dugin and the “fourth political theory”.

–

Renaming the New Right?

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Developing the Fourth Political Theory