Marxisten Caleb Maupin mötte härom dagen Stefan Molyneux, en libertarian av den typ som alternativhögern och många radikalnationalister är så förtjusta i och som även är förtjust i dem, i en debatt på temat “Was the Fall of the Soviet Union a Good Thing”, som dock är en missvisande rubrik såtillvida som diskussionen rör sig långt utöver detta ämne:
Det är anmärkningsvärt med vilken lätthet Maupin vinner denna debatt utan att ens ifrågasätta Molyneuxs solzjenitsynianska siffror för antalet av politiska motiv dödade under kommunismen (inom forskningen råder på detta område naturligtvis i verkligheten fullständig frånvaro av någon som helst rimlig konsensus), eller den, med tiden, t.o.m. av Robert Conquest förnekade avsiktligheten, från Stalins sida, i den ukrainska svälten – saker som Molyneux med häpnadsväckande oskicklighet inleder med att ta upp omedelbart efter att Maupin föregripit dem och förutsagt att Molyneaux skulle göra just det, och sedan under resten av debatten kvarstannar vid som sitt helt dominerande huvudargument. Maupin bekräftar bara – och naturligtvis i sak helt riktigt, kanske även taktiskt klokt – att stora övergrepp skedde.
Maupin nämner överhuvudtaget inte den mest allmänna och näraliggande sanningen om den utsträckning i vilken det var de kapitalistiska staternas agerande av olika slag, alltifrån den reguljära invasionen strax efter revolutionen, som framtvingade de ofta drakoniska åtgärderna. Inte heller nämner han att i en folkomröstning i mars 1991, när medborgarna verkligen var fria att uttrycka sin mening och stora delar av ledningen önskade upplösa Sovjetunionen, 75,4% i Ryssland faktiskt röstade mot upplösning (Estland, Lettland, Litauen, Georgien och Moldavien deltog inte i omröstningen, men med de övriga sovjetrepublikerna tillagda blev siffran ännu högre, 77,8% mot upplösning). Eller att i en opinionsundersökning ett halvår tidigare en ännu mer överväldigande majoritet angav saker som “den kommersiella maffian”, “plansystemets sammanbrott”, “ledarskapets misslyckande”, “spridning av marknadsidéer”, “maffian och den organiserade brottsligheten” och “korruption” som orsaken till landets problem – inte frånvaron av marknadsreformer. (Allt enligt Anders Carlsson i hans bok Resa in i det okända: Oktorberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten.)
Ifråga om Kina anser sig Maupin kunna undvara sina vanliga argument att regeringen måste stoppa den av Saudiarabien och USA (som han menar är i Afghanistan för att därifrån kunna sprida kaos till Iran, Ryssland och Kina, och hindra den nya sidenvägens utbyggnad) understödda wahhabistiska radikaliseringen av uigurerna i destabiliserande syfte, och att den satsar på att befrämja andra former av islam genom moskébyggen och utbildning, på samma sätt som den bygger infrastruktur och turistnäring i Tibet (d.v.s. turism primärt attraherad av den buddhism vars ledare i exil CIA länge stött, men som Kina numera i sig inte har några problem att acceptera); och att Falun Gong är en bisarr, USA-stödd sekt med primärt politisk, regimfientlig agenda, i samma kategori som den CIA-stödda Moonrörelsen.
Men det ska också sägas att Molyneux framstår som en ovanligt svag representant för libertarianismens ideologi. Han anklagar Maupin för att vara just ideolog i negativ mening, samtidigt som han själv försvarar ett fullständigt abstrakt, utopiskt ideal om en kapitalism som han inte kan ge exempel på någonting i historia eller samtid som ens tillnärmelsevis liknar – eller för den delen i en överskådlig framtid skulle kunna likna. Ytligheten i den libertarianska förståelsen av “frivillighet” avslöjas – ofrivilligt – av Molyneux själv som mer monumental än någonsin. Frivillighet tycks för honom vara liktydigt med att inte hotas med pistol.
Molyneux gör det svårt att förstå hur någon överhuvudtaget kunnat tro på libertarianismen. Inte ens när han delvis har rätt i sak gör han i denna argumentation rättvisa åt dess i vissa avseenden viktiga frihetliga historiska arv. Bland annat är han en usel retoriker: efter Maupins effektiva slutanförande framstår det långa formlösa svamlet i hans eget, avslutat med en kokett lallande vädjan om donationer, som enbart generande. Det är beklagligt. Det är helt enkelt oroväckande att det frihetliga arvet erhåller ett så svagt försvar, att det i stället komprometteras på detta sätt. Detta arv har, som del av den borgerliga epokens historiska erfarenhet, utan tvekan en roll att spela både i bedömningen av den historiska socialismen och i utformningen av den framtida. Det finns många stora svagheter i Maupins utgångspunkter och allmänna position, ja uppenbara falskheter och förvrängningar, som i någon mån även en libertarian skulle kunna bidra till att påvisa och klargöra. Men framför allt skulle naturligtvis från mitt perspektiv ett seriöst personalistiskt försvar för friheten och individen krävas här.
I stället blir det genom Molyneuxs förbluffande dåliga debattinsats bara ånyo klart hur det är libertarianismen själv, inte bara den liberala kapitalismen i allmänhet, som gör att, som Hayek hävdade, konservativa i slutändan ansluter sig till socialismen, att de gör det just därför att de är konservativa, ja att de kan göra det utan att därvid överge sin konservatism. Klart blir förstås också att det finns anledningar till detta som Hayek inte förstod.
Jan Olof Bengtsson 
Instämmer helt om Molyneux, även om jag finner Maupin precis lika eländig att lyssna på.
Som jag nämner finns förstås brister även hos Maupin. Och generellt gäller att alla okunniga, oupplysta varelser som bökar omkring därute under illusionens inflytande av det enkla skälet att de aldrig mottagit den verkliga, högsta, vedantiska andliga undervisningen, kastar bort sina liv på att kraxa fåfängt om världsliga ting som de aldrig fullt och på djupet kan förstå. Därmed är de, på ett högre medvetandes och en högre kunskaps nivå, alla eländiga att lyssna på. Men vissa världsliga saker måste förstås talas om, och helst, eller i möjligaste mån, i ljuset av den absoluta insikten sådan den är tillgänglig för oss som ändliga varelser. Eftersom Maupin åtminstone, trots frånvaron av detta ljus, säger viktiga sanningar, medan Molyneaux mestadels säger nonsens, tycker jag den förre är betydligt mindre eländig att lyssna på än den senare. Min poäng här är bara hur anmärkningsvärt enkelt Maupin vinner debatten, eller omvänt, hur anmärkningsvärt tydligt Molyneaux förlorar den. Men Maupin tillhör tydligt de konservativa socialisterna (han har t.o.m. själv förklarat sig nästan beredd att beteckna sig så), går i spetsen i USA för motståndet mot vad han kallar “the synthetic left”, och framhåller att han inte är en ren marxist-leninist såtillvida som han tror på Gud i kristen mening. Se också inlägget ‘Två krafter i socialismen’.
Ja, jag håller naturligtvis med om Maupins goda sidor, inte minst hans motstånd mot “the synthetic left”, vilken har förpestat och förstört för den seriösa och riktiga socialismen länge nog. Han angrips också ständigt av denna könsförnekande, nihilistiska och på allehanda sätt bisarra sekt. Så ja, jag var nog för orättvis mot Maupin.
Det jag dock främst ogillar hos honom är hans dubbla måttstockar. Han har bokstavligt talat gapat om västerländsk “bigott antisemitism”, men säger inte ett ord om den som fanns i ex. Sovjetunionen. Stalin deporterade t.o.m. sin egen svärson till Gulag för att han var jude, enligt dottern Svetlana. Ty allt det är ju såklart bara illasinnad “propaganda”. Och han har på fullaste allvar hävt ur sig att dagens EU är inspirerat av Tredje riket och inte bara det; de “gillar Hitler” också. Såna dumheter, när man hör dem, överskuggar tyvärr det goda hos Maupin.
Jag erinrar mig också hur Viktor Rydberg kallade ateismen i arbetarrörelsen för en “folkfientlig vulgärfilosofi”. Fabian Månsson, god vän med Nathan Söderblom, bekymrade sig ock på sin tid för den förhärskande “materialismen” i SAP. Det är m.a.o. direkt ofolkligt och antifolkligt att vara “antireligiös” och motståndare till religionen, som ju har varit av så stor betydelse för folk och alltjämt är det.
Maupin är en aktivist och agitator. Han är inte en akademiker som undviker svepande formuleringar, överdrifter och ensidigheter, och som håller sig enbart till sådant som går att belägga. Den kristna Gudstron har inte heller skänkt honom någon verklig, allmän andlig insikt som påverkar hans förståelse av vad människan och världen är, utan han talar samtidigt om den dialektiska materialismen i alla sammanhang precis som om han vore just en ren marxist-leninist, utan att på något för verklighetsanalysen relevant sätt revidera den. Han är en vanlig modern intellektuell som inte tagit ens de första stegen ut ur den grundläggande illusionen om tillvaron, med den ego-betingade identifikationen med den psyko-fysiska apparat han tillfälligt tillordnats. En sådan människa kan man naturligtvis bara lyssna till för mycket begränsade syften.
Nu är jag ingen “Maupin-kännare”, s.a.s., men jag har inte hört att han är fixerad vid någon allmän västerländsk antisemitism, även om han förstås är starkt mot verklig antisemitism. Hans kritik av Israel är utomordentligt långtgående, han erkänner överhuvudtaget inte denna stat och kritiserar Stalin för att denne gjorde det. Det där med Stalins svärson kan jag inte bedöma, men Svetlanas uppgifter är ju knappast generellt trovärdiga, och frågan om Stalins antisemitism är för stor för att diskutera här. Någon vanlig antisemit av gammalt ryskt slag var han givetvis inte, han samarbetade ju hela livet med massor av judar och följde explicit bolsjevikernas linje i frågan. Men naturligtvis levde en hel del sådan antisemitism vidare även under sovjettiden.
När det gäller EU, Hitler och Tredje riket handlar detta hos Maupin om Ukraina. EU har för politiska syften stött inte bara den antiryska rapporteringen och historieskrivningen hos sådana som Applebaum och Snyder, utan även, indirekt, betydligt radikalare och mer “revisionistisk” historieskrivning från polsk, baltisk och ukrainsk sida. Europaparlamentets uppmärksammade resolution 2019 ger även Sovjetunionen skulden för att ha startat andra världskriget, och kräver att sovjetiska krigsmonument i Europa avlägsnas. Nazismens förbrytelser nedtonas p.g.a. att man nu (åter, s.a.s.) stödjer fascismen mot Ryssland, särskilt i Ukraina.
Jag är inte heller akademiker. Jag är blott en simpel knegare; det är inget som får mig att syssla med alltför svepande formuleringar eller groteska överdrifter.
Och jag uttryckte mig otydligt. Antisemitismen tog jag bara som exempel på Maupins dubbla måttstockar. Det var inte min avsikt att generellt behandla frågan om Stalins antisemitism eller antisemitismen i Sovjetunionen. Men varför skulle inte dottern vara “generellt trovärdig”? Detta är saker som påtalas i Ryssland också, inte bara av hysteriska, antisovjetiska och “russofobiska” västerlänningar; lär mig ryska bara för den sakens skull att jag är trött på att västerlänningar pratar o m Ryssland. Jag vill veta vad de själva säger.
Måhända blev Svetlana, liksom Solsjenitzyn, förmodligen omedvetet, genom sitt “avklädande” av regimen, “redskap” för den fanatiska antikommunismen i väst, som tog sig vansinniga former, men som jag skrev: Det är ju inte bara dem som sade och säger detta. Självaste Putin har påtalat detta vid flera tillfällen, skarpt kritiserat de galna och vettlösa förföljelserna etc.
Som sagt. Jag uppskattar och har uppskattat en del av vad Maupin säger. Han blir konstant angripen av “den syntetiska vänstern”; och när “debatten” om det påstådda folkmordet på muslimer i Kina rasade som värst, fick han hela pöbeln emot sig bara för att han sade en så självklar sak som att “we don’t have all the facts”. Bara för att han ifrågasatte samma media som ljuger om och förvränger så mycket annat, inte minst om Venezuela, Mellanöstern etc.
Jag erkänner således att jag var för orättvis mot Maupin i min första kommentar, även när jag bevittnar hans sämre sidor.
Vad jag antydde här vara bara hur AKTIVISTER och AGITATORER, inte enkla knegare, brukar förhålla sig, i jämförelse med akademiker, eller med hur akademiker borde förhålla sig. Och jag fastslog att Maupin tillhör den förra kategorin, d.v.s. jag delade din allmänna kritik att även han kan vara “eländig att lyssna på” p.g.a. “sämre sidor”. Märk väl: inte heller JAG tillhör väl numera kategorin akademiker, SÅTILLVIDA som jag inte har någon formell koppling till något universitet efter Lunds offentliga agerande mot mig med hänvisning till vad de kallade min “ideologi”, även om detta agerande var ett uppenbart exempel på hur akademiker inte bör förhålla sig; jag försöker åtminstone upprätthålla det rätta akademiska förhållningssättet.
Men jag tyckte att just det här exemplet på dubbla måttstockar från Maupins sida var lite märkligt, eftersom jag faktiskt råkat missa att han “gapat” över bigott antisemitism i väst och förtigit sovjetisk sådan. Dessutom råkar jag vara skeptisk just ifråga om “Stalins antisemitism”, eftersom det är ett av de viktigaste av Timothy Snyders dubiösa propagandatemata med uppenbar politisk syftning idag, som såvitt jag förstår visar att Snyder är ytterligare ett exempel på en akademiker som inte förhåller sig som en sådan borde.
Du tar själv upp orsaken till Svetlanas brist på generell trovärdighet, och konkreta belägg för detta problem i hennes böcker saknas som jag uppfattat det inte. Jag har som sagt inga problem med allmänna påståenden om kvarvarande antisemitism i Sovjetunionen – det är ju helt osannolikt att sådan inte skulle ha funnits – men ska man gå närmare in på detta ämne måste man, föreslår jag, i tillräckligt hög grad precisera vad man åsyftar när man talar om “saker som påtalas i Ryssland också” och att “Putin har påtalat detta”. Och förstås desto mer om man, som tydligen Putin, rentav talar om “de galna och vettlösa förföljelserna”: ska detta förstås som klassiskt antisemitiskt inspirerade judeförföljelser från Stalins sida?
Du skrev att Maupin inte “är en akademiker som undviker svepande formuleringar, överdrifter och ensidigheter, och som håller sig enbart till sådant som går att belägga”. Det verkade således som att du ansåg att “akademiker” är de enda som “undviker svepande formuleringar, överdrifter och ensidigheter”, därför svarade jag som jag gjorde. Men gjorde du inte det så lämnar jag det därhän. Det var det.
“Galna och vettlösa förföljelser” är helt och hållet mina egna ord (märk väl: Putin har, såvitt jag känner till, INTE sagt så; då var det klarlagt. Däremot har han skarpt kritiserat “The Great Purge”, hyllat däribland Solsjenitsyns insatser och talat vid monument över förföljelsernas offer när dessa har inrättats i Ryssland – se klippen nedan), av den enkla anledningen att jag anser att det är ett fullt rimligt sätt att beskriva dessa på. Och än en gång så var min avsikt inte att generellt behandla frågan om antisemitismen i Sovjetunionen eller Stalins antisemitism, utan det var blott ett spontant utfall om, och ett enda exempel på vad JAG stundtals finner irriterande och ja, rent av eländigt, hos Maupin. Hans dubbla måttstockar. För när man, som han har tidigare har gjort, gjort skarpa utfall mot antisemitism i väst (både den historiska och den samtida), så kan man ju, om man inte är en demagogisk ideolog, förvänta sig att han skall vara konsekvent. Och om man upphör att vara antisemit bara för att man samarbetar med judar, så var ju inte Hitler antisemit heller.
Jag försökte bejaka och bekräfta din uppfattning att även Maupin kunde vara “eländig att lyssna på” genom att peka på några orsaker till det. Till dessa hörde, menade jag, att han använde svepande formuleringar, överdrifter och ensidigheter och inte höll sig enbart till sådant som går att belägga. För att tydliggöra detta kontrasterade jag med akademiker, genom att framhålla att han inte var en sådan.
Visserligen är alltså undantag inte ovanliga bland akademiker, fall av akademiker som själva inte undviker dessa svagheter och därmed inte motsvarar den standard man väntar sig hos dem. Och visserligen finns förvisso många även i andra grupper som undviker dem. Men det var väl ändå mer rimligt att jämföra Maupin med just den grupp som per definition förväntas undvika dem, som i sig symboliserar detta undvikande, än att skriva, for att ta ditt exempel, “Han är inte en knegare, som undviker svepande formuleringar, överdrifter och ensidigheter, och som håller sig enbart till sådant som går att belägga”?
Liksom bland akademikerna finns tvivelsutan bland knegare både sådana som undviker de uppräknade svagheterna och sådana som inte gör det. Men skulle omnämnandet av denna grupp bidra till det tydliggörande av Maupins brister, med vilket jag ville understryka din poäng och betona hur rätt du hade? Knegare är väl inte en grupp som förväntas exemplifiera detta svaghetsundvikande på samma sätt som akademiker?
Eftersom du också klargjorde att du själv var en “simpel knegare”, insåg jag att du ansåg det nedsättande gentemot knegare att bara nämna akademiker, i synnerhet som det kunde uppfattas som om jag själv var akademiker och betraktade Maupin från akademikerns perspektiv. Därför förklarade jag också att det senare inte stämmer, att jag inte längre är akademiker. Jag är bara en före detta akademiker, som nu “existerar som i en parallell värld” och “inte kan tas in av den svenska kulturdebatten”, och som därför bara fortsätter skriva lite för sig själv, av gammal vana, på den här enkla nätplatsen, utan att någon läser det.
Du vet utan tvekan oerhört mycket mer om Maupin än jag, och det är dumt av mig att komma med invändningar mot din kritik, även om de bara gäller ett underordnat exempel (i allmänhet håller jag ju alltså helt med dig). Jag måste sluta med det nu.
Men det råkade vara så att exemplet ifråga, särskilt p.g.a. Snyder, rör en för mig viktig fråga i samtidsdebatten. Det exempel du gav på Maupins dubbla måttstockar var hans förtigande av antisemitismen i Sovjetunionen. Jag har inte sagt att din avsikt var att generellt behandla frågan om antisemitism i Sovjetunionen eller Stalins antisemitism. Men det här var alltså ditt exempel, “ett spontant utfall om, och ett enda exempel på vad [DU] stundtals finner irriterande och ja, rent eländigt hos Maupin”. Jag kunde ge andra sådana exempel på dubbla måttstockar för att bekräfta hur rätt du har i allmänhet, men det var detta exempel du gav.
Därför blev jag tvungen att markera min osäkerhet på detta område, att jag är oklar över om Maupins förhållningssätt på just denna punkt är något uttryck för vare sig dubbla måttstockar eller de svagheter jag nämnde. Det är inte helt självklart för mig, utifrån vad jag uppfattar att vi säkert vet om detta ämne, att frånvaron av kritik av vad Snyder kallar “stalinistisk antisemitism” hos Maupin är inkonsekvent och visar att han är en demagogisk ideolog, att det tillhör det som gör att även han kan vara “eländig att lyssna på”.
Men jag kan ha fel. Frågan om stalinistisk antisemitism är som sagt ett för stort ämne att diskutera här, eller åtminstone är det för stort för mig. Jag är bara skeptisk mot Snyders användning av det.
Nu säger du att orden “galna och vettlösa förföljelser” var dina egna och syftade på Putins kritik av “the Great Purge”. Jag är väl medveten om denna Putins kritik, om hans hyllande av Solzjenitsyn insatser, och om hans tal vid monument över förföljelsernas offer, och har själv framlyft allt detta. Varför finner du det relevant att nämna dessa saker här? Räknar du helt enkelt “the Great Purge” till uttrycken för den stalinistiska antisemitismen?
Om den judiska världsopinionen hade gjort det på 30- och 40-talen hade, exempelvis, den unga staten Israel knappast kunnat officiellt fira Stalins födelsedag. Stalin besegrade nazismen och erkände omedelbart Israel, som andra nation efter USA, och stödde även den nya staten i kriget 1948. Att den judiska opinionen i allt högre grad började vända sig mot Sovjetunionen berodde såvitt jag förstår inte primärt på uppfattad stalinistisk antisemitism (även om det förvisso fanns judar som uppfattade en sådan, och väl i synnerhet efter Chrusjtjovs tal 1956 med påståendena om läkarplotten många började tro på dess existens) utan snarare på Sovjetunionens senare samarbete med Israels socialistiska och arabnationalistiska grannar – exempelvis den religionsbejakande socialisten Nasser – och stöd till dem under de senare krigen, när Israel entydigt blivit det Maupin menar att Stalin från början borde förstått att det skulle bli, en imperialistisk utpost för det världskapitalistiska systemet. Detta är också, vill jag minnas, en del av förklaringen av neokonservatismens framväxt och de gamla, redan starkt antisovjetiska New York-trottarnas övergång från Demokraterna till Republikanerna och stöd för Nixon och Reagan.
När det gäller Solzjenitsyn anses han av många som en representant för den gamla ryska antisemitismen.
Nej, man upphör inte nödvändigtvis att vara antisemit bara för att man samarbetar med judar. Vad jag säger är att jag är osäker om Stalin verkligen var antisemit, och att hans samarbete med judar därför kanske i stället skulle kunna tyda på att han inte var det.
Jag vill inte påstå att jag vet mycket mer än dig om Maupin; har följt honom tämligen sporadiskt en längre tid, och inte mycket mer än så. Och nu har det, p.g.a. min egen otydlighet, uppstått missförstånd. Jag menar inte att Maupin på något sätt skulle vara “fixerad” vid antisemitism i väst eller att han i tid och otid skulle föra det på tal (det har åtminstone inte jag sett), utan jag syftar på några enstaka tillfällen jag har bevittnat då han ganska “passionerat”, får man nog säga, angripit “bigott antisemitism” i väst, vilket har föranlett mig att tänka att om han nu känner en sån moralisk indignation över det, så borde han väl inte ha nåt överseende med den som fanns i öst. Inte mer än så. Jag kunde ha tagit ett annat exempel på vad jag “finner irriterande” hos Maupin, men nu blev det antisemitismen.
Ber sålunda om ursäkt för min otydlighet.
Och vad gäller “The Great Purge” så känner jag åter att diskussionen har spårat ur, till följd av min egen otydlighet. Nej, jag menade inte att sammankoppla den med antisemitism, och när jag skrev “vettlösa förföljelser” menade jag överhuvudtaget; inte blott de antisemitiska, som ju, om inte varenda “historiker” vars material jag har tagit del av har förvrängt sanningen eller är ivriga trotskister (sådana finns ju otvivelaktigt), förekom. Då ber jag om ursäkt igen.
Jag är själv skeptisk till den rådande Stalinbilden. Det skall jag inte sticka under stol med. Och jag ser allt brister hos Solsjenitsyn; den som har läst exempelvis Gulagarkipelagen vet ju att det här och där i böckerna dyker upp meningar och stycken som är ytterst svåra att verifiera. Och apropå Chrusjtjov så kommer ju de ständiga frågorna: var allt han lät skriva och säga om Stalin ren lögn och rappakalja? Knappast. Men fanns det förvrängningar och lögner och överdrifter? Säkerligen. Stalin som den ensamme arkitekten till allt elände som ägde rum har jag svårt för. Applebaum, Simon Sebag m.fl. håller jag ingalunda högt.
Och vad gäller akademikerdiskussionen så spårade den också ur. Vi är överens.