Category: Politics

Nu har den SD-stödda Tidöregeringen drivit igenom Morgan Johanssons projekt att kriminalisera förintelseförnekelse, en lagstiftning som en lång rad ledande forskare på området motsätter sig. Eller, mer exakt, de har fattat beslut om en lagrådsremiss.

Själv har jag har redan skrivit två inlägg i denna fråga, och börjar nu bli trött på själva det klumpiga ordet, dess exceptionella formella otymplighet: det rymmer både prefixet “för-” två gånger och suffixet “-else” två gånger. Regeringskansliet tar i sitt pressmeddelande ett litet språkligt steg i rätt riktning: de använder både formen “förnekelse” och “förnekande”, men de sammanställer dem inte med Förintelsen (som de skriver med stort F) till ett ord. SR fortsätter visserligen att göra det, men med förbättringen att åtminstone ett av suffixen undviks genom att “förnekelse” utbyts mot “förnekande”: “förintelseförnekande” (SR använder inte stort F).

Men det finns ju större problem. Definitionen av förnekelsen kräver givetvis att förintelsen ges en tillräckligt precis definition. Johanssons socialdemokratiske partikamrat Anders Lindberg försvarar högerregeringens beslut att göra förnekelsen straffbar, medan borgerlige Mattias Svensson kritiserar det. Ingen av dem kommer emellertid ens i närheten av att ta upp frågan om definitionen, som självklart är avgörande för att begreppet ska kunna ges en juridisk tillämpning.

De överväganden de i stället uteslutande uppehåller sig vid har jag tagit upp i mina två tidigare inlägg, ‘Om förintelseförnekelse’ och ‘Morgan Johansson och förintelseförnekelsen’. Jag anser det vara tillräckligt, och lämnar dem nu åsido för att endast upprepa det centrala som måste sägas om definitionsfrågan och den för denna oundgängliga historievetenskapen.

Vilken tillräckligt precis definition av förintelsen är det som förnekelseförbudet gäller? Den mest grundläggande, allmänna, gängse definitionen är ju nazisternas dödande av sex miljoner judar. Är den också regeringens, och Lindbergs? Jag har svårt att se att lagstiftningen och rättstillämpningen i de länder där det nu hos oss aktuella förbudet tidigare införts i verkligheten kan laborera med denna vanliga definition. För bland historiker råder helt enkelt inte någon konsensus om den; debatt och en ofta betydande revision har kontinuerligt ägt rum ifråga om antalet dödade.

Lindberg säger på häpnadsväckande sätt helt en passant, och utan att det föranleder någon fråga från vare sig SR:s journalist eller Svensson, att “det handlar om antisemitiska konspirationsteorier som sprids i syftet att ge sig på judar; det är liksom ingen akademisk diskussion vi pratar om här, utan det här är hatkampanjer riktade mot judar i Sverige”.

Ska detta förstås som att regeringens beslut inte gäller akademisk diskussion? Eller som att revisionistisk diskussion om förintelsen inte kan vara akademisk, att akademisk revision definitionsmässigt är antisemitiska konspirationsteorier och hatkampanjer mot judar?

Regeringen skriver: “I Sverige finns redan ett starkt straffrättsligt skydd mot hatpropaganda på rasistiska grunder. Men det finns behov av att säkerställa att lagstiftningen är tillräckligt tydlig för att möta samhällets avståndstagande från exempelvis förnekande av Förintelsen.”  

Justitieminister Gunnar Strömmer säger: “Att förneka eller ursäkta Förintelsen göder antisemitism. Det handlar sällan om okunskap, utan om medvetna handlingar för att kränka eller hetsa och att förstärka idéer som strider mot våra grundläggande demokratiska värden. En tydligare kriminalisering är viktig för att markera samhällets avståndstagande.” Dessa formuleringar återfinns också i en artikel av Strömmer, socialminister Jakob Forssmed och jämställdhetsminister Paulina Brandberg om beslutet i Aftonbladet.

På vilket sätt har då lagstiftningen förtydligats?

Om definitionen av förintelsen är att sex miljoner judar dödades blir uppfattningen att exempelvis 5,9 miljoner dödades förnekelse. Eller var går gränsen för avvikelse från denna siffra? Var blir revision förnekande? Blir revision vid en viss punkt en antisemitisk konspirationsteori med syftet att ge sig på judar, en hatkampanj mot judar? Och i så fall vid vilken punkt?

Är det lagligt för en historiker att forska om nazisternas förföljelser och dödande av judar – något som ingen förnekar – och därvid komma fram till ett annat resultat än sex miljoner? Eller att ifrågasätta och ompröva något annat väsentligt som har med denna förföljelse och detta dödande att göra? Eller är det antingen okunskap eller en medveten handling för att kränka eller hetsa och att förstärka idéer som strider mot våra grundläggande demokratiska värden? Hatpropaganda på rasistisk grund? Figurerar någon annan, icke redovisad ny definition av förintelsen i förarbetena?

Det finns ingen tydlighet här. Regeringen måste kunna svara på dessa frågor. Att även termer som “förringande” och “förvanskning” av förintelsen används, i enlighet med föreskriven EU-uniform praxis, accentuerar bara ytterligare definitionsproblemet och oklarheten. Som det ser ut handlar det bara om en ny kriminalisering av något som förblir lika otydligt och odefinierat som någonsin.

Men inte ens kritikerna av högerns och vänsterns gemensamma förbud verkar längre förstå denna problematik. Även för Mattias Svensson tycks definitionsfrågan okontroversiell, ja obefintlig. Det enda det för honom handlar om är att man “har rätt att ha fel” och att det är kontraproduktivt att förbjuda folk att ha fel i denna fråga.

Det räcker inte. Regeringen har slagit in på en högst problematisk väg. Och det visar sig signifikativt nog att den redan har gått utöver förintelsen, och nu förklarar att det också handlar om att förnekelse av “vissa andra internationella brott uttryck­ligen kriminaliseras”. Här anas den för regeringen, EU och hela atlantimperialismen mest angelägna tillämpningen av den nya lagstiftningen i framtiden.

Den nödvändiga principiella invändningen är och måste vara en annan än Svenssons. Ingen del av historien får undandras kontinuerlig historievetenskaplig prövning. Om lagen används för ett historiografiskt ställningstagande, kommer en annan regering utan betänkligheter kunna använda den för ett helt annat.

Exempel på hur regeringen för sina egna politiska syften kan ingripa för att dramatiskt förändra historieskrivningen på just det här aktuella området tycks finnas på nära håll i Polen, och det är inte svårt att tänka sig hur läget snabbt kan förändras. Det handlar inte om någon rättsstatens funktion. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt hotas i stället centrala högre värden. När vetenskapens röst inte längre kan göra sig hörd, blir förefintligheten eller frånvaron av antisemitiska och andra hatkampanjer bara mer beroende av skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke.

Jag avslutar här mitt svar på Christoffer Dulnys två avsnitt av podden Vita Pillret 2021 som kritiskt tog upp mig och mina inlägg i debatten med Daniel Friberg om alternativhögern det året – avsnitt som min uppmärksamhet först förra året fästes på. Utöver denna del omfattar svaret inläggen ‘Återupprätta alternativhögern’ och ‘Firma Friberg & Dulny, 1’. Poddsamtalen citeras in extenso men uppdelade i små stycken som bemöts var för sig. Vi kommer här in mitt i Dulnys andra avsnitt.

Friberg:

“Sen kan man tycka vad man vill om höger och vänster och det nya tredje som Jan Olof föredrar, men man får titta på det realpolitiskt och realistiskt överlag och det gör inte han.”

Friberg försöker legitimera sitt höger-varumärke i termer av realism. Vad han säger är helt enkelt att det inte finns någon annan politiskt möjlig väg, någon annan möjlig politik, än högerns. D.v.s. man får definitivt inte tycka vad man vill om höger och vänster. Högeridentifikationen är nödvändig, och den innebär alltså inte bara att man använder samma självbeteckning som den vanliga, icke-riktiga högern, utan även att man också delar gemensamma, problematiska högerpositioner med den.

Rubriken på Fribergs första inlägg i vad som blev debatten efter att Ehn publicerade ‘Alternativhögerns öde’  var: “Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ”. Vad han menar är att mitt argument att althögern misslyckades p.g.a. dess högeridentifikation var felaktigt, att det inte behövs något alternativ till högern. Men det kan inte hjälpas att hans dåliga bevisföring ifråga om förefintligheten av en av honom representerad, från den vanliga högern tillräckligt skild höger i stället gör att rubriken oavsiktligt bekräftar min analys genom att accentuera avvecklingen av varumärket alternativhöger, återgången till att bara använda det allmänna varumärket höger.

Dulny:

“Precis, man kan problematisera ganska många begrepp, själva begreppet nationalism, nationalstat, vad är det jo det är en liberal skapelse, det var deras alternativ till monarki feodalism och sådant, och det går att problematisera det begreppet och det går att problematisera att nationalism inte är en ideologi egentligen, det är bara en väldigt grundläggande ska vi säga teknisk konstruktion, en grupp människor inom ett begränsat område kallas för nationalism är ganska innehållslöst.”

I det tänkande som är nödvändigt för god ideologi och politik krävs just sådan problematisering av begrepp, kritisk belysning, dikotomisering, urskiljande av olika definitioner och betydelsenyanser o.s.v. Det finns inget realpolitiskt och och realistiskt “tittande” på “det” som, hur nödvändiga realpolitik och realism än också är, gör detta överflödigt. Utan det finns inget verkligt seende.

“Det är ingenting jag i första hand identifierar mig som. Om jag skulle beskriva mig själv skulle jag beskriva mig som radikal för det passar min personlighet bättre o.s.v. Så det går ju att vrida och vända på många stenar och Jan Olof Bengtsson är en sån person som är besatt av definitioner, han tror att definitioner han sätter definitionen före människan och jag tror vi gör lite det omvända, och du beskrev ju väldigt träffande här hur han agerar som nån slags produktrecensent från Amazon eller på Amazon snarare.”

Här flyr Dulny, för att slippa undan mitt vändande på hans stenar, in i ren irrationalism. Att han inte i första hand identifierar sig som nationalist ligger förstås i linje med mycket av Motpols och Arktos viktigare budskap, med det som skiljer dem och de traditioner de bygger på från den vanliga populist- och radikalnationalismen. Likafullt hör inte bara kundkretsen till helt övervägande del till de senares sfär, utan dessa publikationer själva stöder, när det blir fråga om partipolitik och partipolitiska sakfrågor, uteslutande dess partier, och chefsideologen i den svenska divisionen, Andersen, skriver ofta som om han vore en företrädare för den.

Men att bara beskriva sig som “radikal”, och för att det passar hans personlighet bättre? Att sätta “människan före definitionen”? Detta betyder ingenting i politiska eller ideologiska termer, och det finns verkligen inte något realistiskt i det.

Och vad har frågan om definitioner att göra med produktrecensioner? Eftersom firman vill marknadsföra och sälja sina produkter, nu under det modifierade varunamnet där ordet alternativ släppts och bara höger finns kvar, så vore det väl i och för sig i högsta grad på sin plats med just en produktrecensent? I själva verket önskar väl firman just (positiva) produktrecensioner med endast ett konsumentperspektiv – inte engagerade, politiska recensioner som vänder på stenar, går bortom ytan, analyserar och ställer obekväma frågor om vad det är som i själva verket kolporteras och vilka intressen det tjänar.

Friberg:

“Jo precis för det är den karaktären hans artiklar har, han ser på saker och ting ur ett rent ur ett strikt konsumentperspektiv, han är ju också i slutändan en konsument och inte en aktör, det tror jag att alla håller med om, och det är så han förhåller sig när han recenserar Identitär Idé. Där är det fullt naturligt givetvis, men det kanske är mindre naturligt att ha ett konsumentperspektiv när han recenserar alternativhögern eller politiska begrepp i största allmänhet, och han precis som du nyss nämnde här så har han liksom en övertro på etiketters betydelse, på politiska definitioners betydelse för olika rörelsers framgång. Man får intrycket att om rörelsen bara kan hitta den perfekta etiketten vad man ska kalla sig, då är segern vunnen, då är det klappat och klart.”

Det är svårt att veta var man ska börja ta sig an denna förvirrade gröt, där allt är gripet ur luften. Jag har i snart 15 år försökt agera för att utveckla, modifiera och i ett större och annorlunda sammanhang inordna några av de idéer bl.a. Motpol, Identitär Idé, Arktos, och, i dess början, alternativhögern stod för. Eller, som det nu visar sig att det snarare bör beskrivas: marknadsförde. Som politisk aktör anser jag självklart att politiska definitioner är avgörande, och de är det för långt mer än rörelsers framgång. För att inte tala om firmors. De är något helt annat än varumärkesetiketter.

“Sen om vi bara liksom lämnar höger och vänster bakom oss börjar kalla oss för det nya tredje, eller varför inte tredje positionen som har nån sorts tradition åtminstone, vilket Jan Olofs post-paleokonservatism inte har. Men det är inte så det fungerar.”

Ännu en gång visar det sig att Friberg inte läser mina inlägg och inte förstår vad jag säger. Termen “det nya tredje”, som jag upptog från gamla SDU i Stockholm och senare hoppades skulle bli central för AfS, betecknar i sig inte en positionering i förhållande till höger och vänster, utan ett kronologiskt stadium i SD:s utveckling. Det nya tredje var vad jag hävdade borde följa på “det gamla första” (den radikalnationalistiska sunkbunkern) och “det gamla – eller halvgamla – andra” (den “liberala” anpassningen till etablissemanget). Det handlade lika mycket om en förändring av partikulturen som om den allmänna ideologiska och politiska utvecklingen.

När det gäller det senare har för mig skillnaden gentemot den s.k. tredje positionen och dess tradition, d.v.s. neofascismen och dess faktiska förhållande till sunkbunkern, alltid varit avgörande.

“Det ursäkta ordvalet men det är ett efterblivet, väldigt oinsatt, väldigt obildat sätt att se på saker och ting. Det indikerar att man liksom inte har någon kontakt med verkligheten riktigt, och det kommer säkert förolämpa Jan Olof för jag vet att han kommer lyssna på det här programmet när han hör mina hårda ord, men det får han ta, han får skärpa till sig.”

Den Bildade Friberg har alltså just beskrivit ett högst märkligt förhållningssätt som han helt och hållet själv hittat på. Hans hårda ord passar uteslutande för den primitiva men marknadsanpassade irrationalism hans och Dulnys påstådda realism representerar.

Dulny:

“Han skriver kul om poddar att det är så här djup esoterisk kunskap om rörelser som man endast kan tillägna sig genom att lyssna på poddar. Han beskriver det som nästan så här magiskt man kan tycka saker som inte är publicerade på ens blogg när han ska prata lite om VP där bland annat och så vidare, får se om han lyckas tillägna sig det då.”

Fullständigt obegriplig troglogröt. Går inte att besvara.

“Vad mer kan man dra av alltså vi har ju hans svar då på din replik och det var ju bland det mest hopplösa jag någonsin har läst även från Jan Olof Bengtsson, jag förstår inte vad han vill säga här.”

Nej, jag har liksom kunnat konstatera det: Dulny förstår inte.

Friberg:

“Fascism är ett ord han vill säga väldigt ofta.”

När jag talar om fascism vill jag självklart säga ordet fascism.

“Det förekommer 34 gånger i i den tolv sidor långa artikeln. Jag klistrade faktiskt in den i ett Worddokument för att kolla, det är en mindre bok han har skrivit där.”

Om artikeln är tolv sidor är 34 gånger inte mycket. “Sida” är en i sig nästan till oanvändbarhet gränsande inexakt enhet för att beskriva texters längd, och Worddokument i sig gör den inte mer exakt. Men att uppfatta min artikel som lång som en bok, och kritisera den på denna grund, är sant hopplöst.

Dulny:

“Jag det kanske är mer relevant att gå in på din avslutande artikel då, ‘Ställningskriget’, för där försöker du ju summera vad det är han har försökt säga innan där.”

Nej, det försöker han verkligen inte. “Avslutande artikel”: jag tilläts alltså inte svara på den i en slutreplik på Motpol, fastän jag p.g.a. Ehns publicering inlett debatten där.

“Och det är återigen har det är ju då träffande exempel om att han lever i ett universum utan motståndare där definitioner svävar omkring utan att ha någon slags värdeomdöme typ.”

Det finns inget tänkande här, ingen förståelse, de menar knappast någonting utan pratar bara på utifrån ett instinktivt behov att försvara sig och slå ifrån sig, i stället för att ta till sig vad jag säger och seriöst diskutera ämnet. Jag saknar verkligen inte politiska motståndare som bekämpat mig. Och jag bekämpar i min tur agonistiskt i egenskap av aktör väl definierade motståndare, inte minst utifrån just tydliga värdeomdömen. Det är bara det att min verksamhets- och inflytelsesfär av flera skäl – dels just motståndet, dels att politiken i verkligheten inte alls är mitt huvudsakliga område – är ytterst begränsad. Och att motståndarna inte alltid är desamma som Fribergs. I den här debatten är det rentav han själv och Dulny som framträder som sådana.

“Du kollade säkert inte på partiledardebatten men det blev en stor diskussion om begreppet blåbrun.”

Friberg:

“Just det.”

Dulny:

“Begrepp som vänsterliberalerna lanserat om M och SD då, och sedermera har det plockats upp av Språkrådet, och då använder vänstern Språkrådets nyordslista från 2014 som ett argument för att legitimera ordet, när det egentligen bara är så att Språkrådet har noterat en trend och plockat upp, och så blir det du vet den här cirkel frems essem som Expo sysslar med. Expo, Totalförsvaret och andra, MSB, hittar på olika ord som sen snurrar och sen refererar man till varandra i den här världen.”

Man kan och bör förvisso diskutera tillämpningen av ordet blåbrun, men det finns ingenting problematiskt med det i sig. Det betecknar bara en viss relation mellan eller förening av den vanliga, borgerliga högern och den nazistiska fascismen.

Friberg:

“Och där har vi ju typexempel på hur det metapolitiska ställningskriget fungerar och behovet av att ha en egen begreppsapparat i stället för att använda motståndarens begreppsapparat, vilket då jag hävdar att Jan Olof gör när han använder ord som fascism.”

Ja, det är ofta viktigt att uppställa en egen begreppsapparat när motståndarens är felaktig och missbrukad. Men vad Friberg gör här att han driver detta in absurdum. Vad Fribergs version av metapolitik handlar om är alltså bl.a. att förneka giltigheten av och få bort t.o.m. begreppet fascism. Det håller helt enkelt inte.

Vad som implicit utsägs här är att den egna begreppsapparat som bör ersätta bl.a. dessa begrepp ska uttrycka en åtskillnad av det av Friberg bejakade blå, den allmänna höger som han menar kan omfatta även hans “riktiga”, f.d. alternativa, och det därmed förment oförenliga bruna, fascismen (och begreppsapparaten ska även i viss mån visa att detta senare i verkligheten är något annat än vad fienderna säger). Det är när detta drivs så långt som Friberg vill göra som det leder till hans karaktäristiska blånekande ifråga om de fascistiska inslagen i hans typ av höger.

Jag anser att detta är ett barnsligt förhållningssätt. Friberg tror att vad jag skriver är ett uttryck för konventionell politisk korrekthet, ett enkelt förfasande över rasism, diktatur o.s.v. Han förstår inte de verkliga orsakerna till att jag talar om fascism och vad det är jag menar är problematiskt med fascismen. Han känner bara till den vanliga åsiktskorridoren, pseudovänsterns och liberalernas ytliga standarddiskurs, som vanliga opinionsjournalister är satta eller av egen inställsam, karriärbefrämjande tjänstvillighet har satt sig själva att upprätthålla. Han förstår inte och kan inte hantera andra kritiker, utan reagerar mot dem på samma sätt.

“Han kallar mitt bokförlag och dess författare för generisk fascism”

Jag säger att det finns betydande inslag av generisk fascism där.

“som är ett jätteoseriöst begrepp som har lanserats av vänsterpolitiska aktivistforskare helt enkelt”

Det håller jag helt enkelt inte med om.

“som är typ Henrik Arnstad fast med 80 punkter höger IQ kanske och lite finare titlar, men om man tittar på dom här Roger Griffin och övriga så kallade fascismforskare så är det ju väldigt uppenbart att de har en politisk agenda med sin forskning,”

Det här är en märklig och orättvis beskrivning av Griffin. Han säger mycket om fascismen som inte alls gör detta uppenbart.

“och deras begrepp som man populariserar som generisk fascism”

Det är inte någon popularisering, och det kan inte begränsas till “vänsterpolitiska aktivistforskare”, “så kallade” fascismforskare med politisk agenda.

“är liksom inget seriöst vedertaget vetenskapligt begrepp som det råder någon konsensus kring,”

Det finns förvisso de som inte godtar det. Och det finns olika definitioner av det, olika förståelse av vad som utgör det generiska, även sådana som i hög grad strider mot min egen. Alla system eller regimer som kan betecknas som fascistiska uppvisar givetvis viktiga skillnader och särdrag vid sidan av det gemensamma, men även det senare uppfattas på dramatiskt olika sätt. Vissa begränsar den generiska fascismen till den italienska och andra, främst sydeuropeiska regimer och rörelser befryndade med denna, och med flytande gräns mot blott auktoritära, inte minst klerikala former; nazismen och dess avläggare blir med denna klassifikation sui generis p.g.a. de många särdrag som tillsammans konstituerar dess unika radikalism.

Begreppet liknar en webersk idealtyp. Flera forskare laborerar med ett “fascistiskt minimum”. Vissa system befinner sig närmare, andra är mer marginella i förhållande till de mer eller mindre omfattande bestämningar som uppfattas som definierande. Hos en del är de primära, centrala och djupgående, hos andra mer sekundära, perifera och ytliga. Några uppvisar fler av dem, andra färre.

Men formellt accepteras och används begreppet generisk fascism eller begrepp om en generisk fascism av de flesta ledande forskare, som (utöver och före Griffin) Nolte, Gregor, Payne, Sternhell och Paxton. Förståelsen av vad som utgör det generiska har från mitt perspektiv naturligt nog försvagats under den nyliberala eran, och det är tydligt även hos Griffin. Högerpolitiska aktivistforskare har med sina tolkningar sökt fördunkla väsentliga moment i genericiteten och lyfta fram annat; i vissa avseenden inleddes den här processen redan med det kalla kriget. Detta är ett stort och komplext ämne som kräver en bok och mer. Men det innebär absolut inte att begreppet generisk fascism inte är seriöst.

“utan det här är snarare ideologiska verktyg som politiska och mediala aktörer sedan använder för att stigmatisera invandringskritiker, konservativa och meningsmotståndare i största allmänhet. Och därför är det väldigt oansvarigt att använda dessa begrepp som kommer från fiendesidan i stället för att använda och vidareutveckla vår egen begreppsapparat.”

Nej, man kan inte förkasta den wissenschaftliga termen generisk fascism, och bara fascism, för att politiska och mediala aktörer missbrukar den (vilket de förvisso gör). Andra sådana aktörer använder resultaten från högerforskarna med politisk agenda. Syftet med det länge använda begreppet som sådant är inte att det ska vara vara ett ideologiskt verktyg för Fribergs fiender.

Termen fascism kan visserligen sägas vara arbiträr och i sin bildlighet framstå som mindre precis än andra oprecisa moderna ideologiska termer. Men vad jag talar om är begreppet sådant det utvecklats, definierats och generaliserats i den politisk-wissenschaftliga diskussionen. Det kan inte undvaras. Friberg är en medial aktör som producerar egna ideologiska verktyg.

Som jag flera gånger påpekat används termen generisk fascism även av fascister, som i Sverige Magnus Söderman som – liksom f.ö. även de andra i Det Fria Sverige – har en bättre förståelse av fascismen än Friberg & Dulny.

“Jag menar detta var ju detta är grundläggande i Gramscis teorier till exempel.”

Den generisk-fascistiska användningen av den av fascisterna fängslade kommunistledaren Gramscis teorier blir ibland litet komisk.

“Och även den franska nya högern redan på 70-talet insåg ju detta och började dekonstruera fiendens begreppsapparat och bygga sin egen, och detta är ju saker som Jan Olof borde känna till. Det känns som att han på något sätt inte har läst de mest centrala verken för våra idéströmningar. Jag får intrycket att han har läst ganska få böcker från Arktos överhuvudtaget när jag läser hans artiklar.”

Som jag tidigare nämnt: när Patrik Ehn först ville återpublicera artiklar av mig på Motpol tillhandahöll jag en kort beskrivning av mig själv. Jag förklarar där att jag, när det gäller den nya högern, är intresserad av en “av kritisk urskillning präglad dialog”. D.v.s., jag tillhör själv inte den nya högern och delar inte i allo dess uppfattning om sin egen och sina fienders begreppsapparat. Jag tog fasta på Motpols förklaring att deras skribenter “kommer från skilda bakgrunder och skriver utifrån olika perspektiv”. Nu klagar Friberg över att jag gör just det.

Dulny:

“Ja, han skulle ju kunna läsa den boken vi pratar om härnäst i alla fall. Det får ju sägas att de har ju en mer, även om de är antifascismforskare nästan rakt igenom så har de en mer nyanserd bild.”

Friberg & Dulny vänder sig ju mot själva användningen av termen fascism i diskussionen av althögern och dem själva. Men den används ju också av “antifascismforskarna”, och gör i sig på intet sätt diskussionen mindre nyanserad. Dulny lyder själv, på sitt sätt, under åsiktskorridorens onyanserade svart-vita, eller brun-vita, paradigm. Det finns otaliga nyanser inte bara av brunt i sig, utan i blandningarna av brunt och andra färger. Inte minst blått.

“Men jag vill också komma till försvar för Arnstad här, allt han har sagt är ju inte dåligt [Arnstad-dropp], det finns en del poänger i det han säger.”

Jaha. Det vore det ju intressant att höra mer om från Dulny just här.

Herr D:

“Och som du mycket riktigt påpekar också Daniel så hade ju säkert han också blivit kallad för någon slags generisk fascist av de här forskarna när det visar sig vilka han debatterar med på nätet och så vidare.”

Friberg:

“Ja och vilka idéer han överhuvudtaget intresserar sig för.”

Herr D:

“Ja, paleokonservatismen är ju med i den här boken som vi ska om sen också och de hävdar ju att det är gränsar till fascismen också däri så att ja.”

Ja? Jag har ju redan för länge sedan hänförts till neofascisterna och antisemiterna av Expo, DN och en rad andra. Och jag diskuterar ju verkligen med generiska fascister. Jag har ingen politisk-korrekt bacillskräck i detta avseende, och anser att det är önskvärt och nödvändigt att göra detta om man gör det på rätt sätt, d.v.s. på mitt sätt och för mina syften. Jag har ju länkat till amerikanska nätplatser och tidskrifter som av vitpillrarnas fiender anses rasistiska o.s.v., som VDare, Occidental Quarterly, Occidental Observer, American Free Press, American Renaissance och, här inte minst viktigt, den ursprungliga nättidskriften med namnet Alternative Right. Jag har sagt att det finns (självklart inte enbart men också) bra innehåll i dem, innehåll som motsvarar mina egna åsikter. Flera gånger har jag även i kritiska termer diskuterat inte bara Expo utan också amerikanska ADL.

I Motpol- och Identitär Idé-kretsarna har jag förespråkat en ny, fördjupad diskussion av fascismen, en diskussion som kunde bidra till övervinnandet av vad jag kallat “fascismbarriären”. I bloggen har jag debatterat med exempelvis DFS:s Dan Eriksson och NMR:s Martin Saxlind (vilken senare förstod betydligt mer av mina inlägg i althögerdebatten än Friberg). Men vitpillrarna förstår inte min hållning eftersom de är för tröga och inskränkta.

Dulny:

“Paleodieten framför paleokonservatismen om jag ska vara helt ärlig. Ingenting emot det, men en sak som fick mig att skratta rakt ut det är att denne Jan Olof Bengtsson bortsett allt annat han har skrivit så kommer det fram att han verkligen har lite [“smutsig byk”-dropp], och det är att han har baktalat dig och Motpol på Flashback redan 2018.”

Jag har inte baktalat dem och det finns ingenting smutsigt.

Friberg:

“Just det, jo det var en läsare som skrev till mig på Facebook och postade en länk till ett gammalt inlägg i en tråd på Flashback som heter skvaller om Jan Olof Bengtsson. Jag tror det är några gamla SD-kolleger till honom som har startat den tråden.”

Ja, SD- och AfS-kolleger.

Herr D:

“Nu kommer nyheter.”

Dulny:

“Där han själv är mest aktiv också vilket är hysteriskt.”

Verkligen inte mest aktiv, men i någon mån aktiv. Varför är det “hysteriskt”? Jag har skrivit i flera Flashbacktrådar, och Flashback har rentav varit ett ganska centralt tema även i mina blogginlägg. Jag har debatterat med Flashback-skribenter både på Flashback och i bloggen.

Friberg:

“Ja exakt, han håller tråden vid liv liksom genom att posta sina inlägg. Men precis han”

Dulny:

“Han är desperat att hålla sin egen skvallertråd på Flashback vid liv, den känslan fåem. Ska jag läsa, jag har det inlägget här om inte du hittar det nu.”

Desperat att hålla tråden vid liv? Obegripligt. Man borde väl tvärtom tro att den som bemötte en sådan tråd om sig själv vore desperat att avliva den. Men inte heller det gäller för mig.

Liksom flera tidigare trådar med inlägg om mig är den här aktuella politiskt viktig, på det sätt som framgår även av alla mina tidigare bemötanden av dessa människor som tror att jag inte vet vilka de är. Jag har försökt lyfta fram och visa upp de här trådarna, eftersom de är så betydelsefulla för förståelsen av vilken typ av rörelse inte bara radikalnationalismen utan hela populistnationalismen i verkligheten till alltför stor del är, vilken typ av människor och åsikter det är som bär upp den, vilka krafter det är som dess ledande politiker utnyttjar och bygger sin ställning på – och vad som därmed måste förändras. (Både i den här aktuella och tidigare trådar var också Flashbacks moderatorer, även på den högsta nivå, starkt engagerade mot mig: de ingrep både genom att ta bort inlägg av mig och inlägg från andra som försvarade och var positiva gentemot mig.) Det var en stor besvikelse när jag vid början av 10-talet, efter att under flera år ha studerat litteraturen om den svenska nationalismen och först ha upptäckt Flashback genom en tråd om mig som i början var ytterst positiv, insåg det genom just detta forum. Det är samma krafter som i hög grad utgör näsfirman Friberg & Dulnys marknad och kundkrets.

Friberg:

“Mm, gärna.”

Dulny:

“Jag vill börja med naturligtvis läsa upp ditt svar, för du gick in i kommentarsfälten här och skrev, det här är hysteriskt, eller ni får lyssna på själva, Friberg då skriver bland annat att ‘Här har vi varit hyggliga och välkomnande och så har du fräckheten att sitta och förtala oss på det här nesliga sättet. Skäms du inte. Och vad gör det dig i sådana fall till, en nazistkollaboratör?’ Och då har han suttit där och skrivit bl.a. om Motpol att han misstänker att de egentligen är nazister.”

Jag har redan utförligt och med alla detaljer förklarat vad det här handlade om.

Till stor del hade vi att göra med Fribergs oförmåga att förstå stilens dimension. Och Dulny saknar den subtilitet som nu skulle möjliggjort en liten misstanke att det kanske kunde vara så att Friberg har fel, att han och därmed nu också han själv missförstått något. Han trogglar bara som vanligt i sin okontrollerat spontana vulgaritet ut sin upplevelse utan några som helst självbevarelsens spärrar.

Friberg:

“Ja det är nog första gången som vi blir kallade det. Inte ens Mattias Karlsson eller Expo har gått så långt mig veterligen, och vi får ju en mycket mer respektfull behandling hos alla dessa vänsterakademiker som skriver om oss i till exempel den här senaste boken än vad vi får från en presumtiv meningsfrände på något sätt i något avseende, Jan Olof Bengtsson, som mest bara kallar oss för fascister och nu då nazister uppenbarligen.”

Jag har inte tittat närmare på dessa akademiker, men det är oklart i vilken mening de är vänster om de verkligen med Friberg helt förkastar begreppet generisk fascism. På vilket sätt jag är och inte är Fribergs meningsfrände framgår tydligt av författarrutan om mig på Motpol.

Dulny:

“Ja alltså jag är inte omnämnd i den här då inte ens i en fotnot den här gången och så, men vad var det i Totalförsvarets rapport där jag omnämns 64 gånger vilket är dubbelt så många gånger som du omnämns i den där boken Daniel, jag bara tänkte på det, men inte ens inte ens där omnämns jag som nazist, jag har faktiskt aldrig omnämnts som nazist i någon seriös publikation vad jag vet och så så att”

Näs-Dulny och Friberg räknade ju helt explicit och programmatiskt nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen som en del av Nordisk Alternativhöger, för knulls skull. Dulny medverkar i deras radiosändningar, och gjorde – väl ungefär vid tiden för denna VP-sändning – en lång poddserie om Hitlers Mein Kampf tillsammans med en av deras medlemmar.

Att de kallar mina formuleringar för fräckt, nesligt förtal visar bara hur löjliga de är. Om jag kallade Jonas De Geer fascist, skulle han inte invända mot det, bara tveka litet, komma med vissa reservationer och preciseringar. Om jag kallade Saxlind eller Pär Öberg nazist, skulle de bara insistera på att det egentligen heter nationalsocialist. Men inte bara Friberg utan här även Dulny, med sin beundran av chefen, framstår bara som en överkänslig ärtprinsessa, reagerar precis som en hyper-politisk-korrekt vakthund i åsiktskorridoren. Jag är ju förvisso kritisk mot fascismen och nazismen, men när jag kallar någon fascist eller nazist har det inte innebörden av baktalande eller förtal. Det är en analytisk klassifikation. (I detta fall var det dock bara fråga om en misstanke som en Flashbackskribent med rätta tyckte att jag borde hysa.)

Jag upprepar det jag skrev i mitt andra svar till Friberg och i ‘Althögern, Motpol och jag’: det framstår som om Friberg och nu även den svänguttagande Dulny i verkligheten har samma inställning till sin fiendes termer, och därmed de personer som använder dem som självbeteckning, som denne fiende själv. Deras sant hysteriska reaktion på min blotta användning av orden fascism och nazism är just en sådan legitimering av fiendens vapen som de fördömer.

“och då tar jag nog ut svängarna mer än vad du gör i vissa sammanhang Daniel, så att det är ju”

Friberg:

“Ja det är ju det får man lugnt säga.”

Dulny:

“Ja, tack, jag tar det som en komplimang.”

Med “ta ur svängarna” menar Dulny själv ingenting annat än att visa mer av sin fascistiska och nazistiska sensibilitet, sitt fascistiska och nazistiska väsen.

Kanske kan man, om man vill, i hela det groteska bondnekandet ifråga om fascistiska inslag avlyssna ett mått av ironi. Att till den grad politisk-korrekt förfasa sig över min om dem använda terminologi kunde tolkas som ett sätt att förlöjliga den politiska korrektheten, här med anledning av att de tror att den är vad jag står för. De är ju förstås själva egentligen fullt medvetna om sin egen fascism, de inslag jag talar om, och detta faktum kunde uppfattas som här ohjälpligt genererande en biton av ironi. Men när man läser Fribergs inlägg på Motpol, och inte minst hans utbrott i ett kommentarfält om mina formuleringar i Flashback-tråden, framgår det ändå tydligt att bondnekandet faktiskt är den allvarligt menade, officiella linjen.

“Men så att att Jan Olof Bengtsson i sin fucking ursäkta jag släpper f-bomber här men i sin egen Flashbackskvallertråd går ut och outar Motpol som han även då tilläts publiceras i och då var han ganska ny på den plattformen också och kallar er för nazister, det är tacken man får, det är fascinerande, jag är helt fascinerad.”

Att jag tillät Ehn återpublicera mina artiklar var givetvis enbart en uppoffring, något som i högsta grad skadade mitt anseende, på samma sätt som min närvaro på Identitär Idé. Från vänsterhåll (Mathias Wåg) påstås numera rentav att jag fiskade i dessa vatten!

Men jag betalade det priset av de skäl som jag i flera inlägg med precision förklarat: att det bara var Motpol som uppmärksammade vissa i Sverige okända tankeriktningar som jag var intresserad av, vid sidan av övrigt som jag hade problem med, och att jag därför ansåg att en dialog borde föras med dem. Tacken man får är angreppen i dessa Vita Pillret-avsnitt, föranledda endast av att jag upprepar vilka problem jag har med det övriga innehållet, och analyserar althögerns misslyckande i termer av dess högeridentifikation.

“Vi är högern, den riktiga, genuina högern, och det leder inte till något misslyckande”, är deras ansträngda budskap. Den fascistoida högern är deras liv och själ, därav deras reaktion.

Friberg:

“Det är inte jätte socialt kompetent att bete sig på det sättet.”

Dulny:

“Är det så man ska ursäkta Jan Olof Bengtsson då, att han inte är riktigt i alla lägen han verkar ju inte riktigt ha den hära även om han gillar att köra sina fikasessioner där på diverse caféer runtom i Stockholm så verkar det inte riktigt som att den här sociala poletten trillat ner alla gånger, han verkar ha svårt för att etablera sig på det sättet, ett rop på hjälp är det så man ska se den här attacken?”

Socialt kompetent! Det här handlade verkligen inte om någon social relation till Friberg och Dulny, etablerad eller ej.

Friberg:

“Kanske det, men det blev en ganska viktig debatt ändå, jag menar i mina svar så vände jag mig egentligen inte till Jan Olof Bengtsson för att jag är inte intresserad av att ha en dialog med honom egentligen alls, utan jag försöker ta hans inlägg som förevändning att kommunicera och slå fast en mer korrekt syn på alternativhögern till exempel, högerbegreppet i allmänhet, på metapolitik, och förmedla en viktig och relevant kunskap till läsekretsen i allmänhet, så att ja på det sättet tycker jag ändå att debatten har varit bra.”

Nej, Friberg är inte intresserad av att ha en dialog med mig. Han är intresserad av att framställa sig själv som en viktig person som inte har någon anledning att befatta sig med det, utan bara att på det sätt han gör, som en trogloångvält, köra över invändningar mot sin spartanska höger.

Dulny:

“Ja, men jag är glad att det här ledde ju till din efterlängtade tillfälliga comeback i VP så att det får jag faktiskt ge, det hade kanske inte riktigt hänt just här om det inte hade varit för Jöuob, så det får jag återigen tippa min fedora på tal om libertarianismen då [diskussion om Dulnys mobila fedora m.m.]. Herr D, något mer att tillföra?”

Herr D:

“Nej, inte mer än att det alltid är trevligt med debatt även om det blev litet låg nivå med vissa grejer där med fascismanklagelser och så vidare, så det är alltid trevligt men man kan ha lite konstruktivt meningsutbyte, det är inte så ofta, antingen så vågar folk inte prata med en eller så pratar de strunt, så nej det är kul.”

Herr D vet knappast vad olika nivåer är i det här sammanhanget. Hans förståelse av mina argument som vanliga “fascismanklagelser” omöjliggör seriös diskussion. Hans egen nivå är i själva verket densamma som Expos.

Efter att firman bondnekat ifråga om mina givetvis alltifrån början oemotsägliga påpekanden rörande fascistiska inslag, har Friberg nu gått vidare med att publicera Mussolini själv på Arktos (hans huvudsakliga företagsavknoppning sedan många år, samtidigt förlag och nättidskrift), med en uppskattande inledning av en av sina medarbetare.

Dulny:

“Det är kul även om det från ett visst håll blev kanske mer av en ideologisk rännskita än något mer substantiellt. Jag tänker inte fortsätta på det liknelsespåret men ja ni förstår vad jag menar i alla fall.”

Så här uttrycker sig den typ av kloakkaraktärer jag i övrigt endast påträffat på Flashback (“rännskita” var faktiskt ett nytt ord för mig, som jag var tvungen att googla). Det är sådana som uppfattar saken på detta sätt. Och detta är tyvärr, till en så betydande del att det blir politiskt avgörande, altsfären, även som inkluderande populistnationalismen sådan den hittills sett ut. Detta tillhör det mest angelägna att förändra, och det är alltså inte minst därför jag ägnat så stor uppmärksamhet åt Flashbacktrådarna.

“Någon som dock har lite mer substans i sin avkomst är, ja det här är ju då egentligen ett verk av tjugo olika författare eller så, titeln på den här boken väldigt nyutkommen, Herr D var den som snappade upp den här, han ska få redogöra lite också för den.”

Det har hörts inte bara i Herr D:s korta kommentarer hur rätt han tycker att han och de andra har, hur bra han tycker de är. Det har också hörts i hur han, dumsäker på sin sak, i tilltagande grad suttit och skrockat med pös-svällande självbelåtenhet i bakgrunden. Nu får han tillfälle att breda ut sig. Det är oklart vad bokens “avkomst” betyder, men jag måste preliminärt ifrågasätta dess substans. Att döma av Vita Pillret föreligger väsentliga skillnader mellan dessa forskares och min egen förståelse av de behandlade tänkarna.

Herr D:

“Vi ska tacka också vår gemensamme vän Christoffer Hugin också som tipsade om den.”

Denna person var, om jag minns rätt, den kanske grövsta och extremaste av alla de AfS-aktivister som angrep mig i partiets aktivistgrupp på Facebook med anledning av mina inlägg mot slutet av och efter valrörelsehaveriet 2018, där jag lagt fram mina förslag om hur AfS skulle kunna räddas.

Här följer nu en diskussion av den av James McAdams och Alejandro Castrillon redigerade Contemporary Far Right Thinkers and the Future of Liberal Democracy (2021). Den kritiseras, trots att den alltså tydligen avvisar begreppet generisk fascism, för alltför mycket arnstadianism. Enligt Herr D handlar den “om att som Jan Olof Bengtsson driva tesen att alla tänkare inom högern är fascister eller kanske nazister, lite av det tramset lyser igenom, det är ändå lite arnstadism tyvärr”. Dock tillerkänns författarna av Dulny “en intention att vara intellektuellt hederlig“. Detta ska frammana en skillnad gentemot den intellektuella ohederlighet Dulny tillskrivit mig omedelbart i inledningen av detta Vita Pillret-avsnitt.

Jag är besviken över hur alternativhögern utvecklades, vad den blev. Så länge som möjligt försökte jag försvara och stödja så mycket jag kunde i den, på samma sätt som jag gjorde med den samtidigt, men på annat sätt, urspårande vanliga populistnationalismen. Som jag förklarat fanns i USA, som jag uppfattade det, en verklig möjlighet till något viktigt, när Paul Gottfried förenade sig med Richard Spencer i redaktionen för den nya nättidskriften Alternative Right. En öppning mot något nytt, som motsvarade vår historiska periods verkliga behov. Idén om en ny alternativ höger pekade utöver teapartylibertarianismen och kanske i viss mån också paleokonservatismen, samtidigt som den förstås främst byggde på det väsentliga i denna senare.

I det jag då hoppades på, och tyckte mig se tecken på, låg mycket av utgångspunkterna, i amerikansk version, för vad jag för analytiska syften valde att – med en term som på annat sätt tillfälligt använts av Gottfried – kalla en post-paleokonservatism. En ny, vidare utvecklingsbar allmän politisk inriktning för västerlandet, som också borde få en europeisk motsvarighet.

Men inom kort började Spencers sant extrema urspårning, när vad vi känner som the Alt Right i mer specifik mening tog form under Trumpyran. Gottfried drog sig ur. Det nya alternativet visade sig som en simpel, banal, primitiv regression till den generiska fascismen, med dominerande rasideologiska inslag hämtade från fascismens mest radikala form, nazismen. Ett “alternativ” för högern som vi ju redan kände bara alltför väl. Typiskt nog ställde också Spencer senare hela detta engagemang i tjänst hos det allra vanligaste i den vanliga högern: efter att ha separerat från sin likaledes politisk-publicistiskt aktiva ryska fru, förespråkade han Mitt Romney som president i stället för Trump, och understödde det NATO-ledda, atlantvästliga, globalkapitalistiska världsimperiet.

Inte minst i ljuset av denna utveckling har det blivit tydligt att mina förhoppningar var alldeles för stora och helt otillräckligt grundade. Spencers problematiska tendenser fanns där redan från början. Och Friberg & Dulnys svenska filial hade följt i hans spår. Vad alternativhögerns öde visade var helt enkelt att ett tillräckligt alternativ inom ramen för högern inte längre var möjligt.

Här är Jackson Hinkle tillsammans med Grayson Walker i Shanghai, i utmärkt politisk diskussion med kinesiska analytiker och kommentatorer. På Infrareds kanal, där videon har rubriken ‘Jackson Hinkle and Grayson teach Chinese media about MAGA Communism’, har den många fler visningar och kommentarer.

Bland kommentarerna, från båda kanalerna:

This is the future. Beautifully done. Infrared Rising. May America and China be great allies in the future. Fantastic conversation. This can’t be stopped, won’t be stopped. USA and China must cooperate to ensure a better tomorrow. This is only a glimpse of things to come. Historic. Grayson knocked this interview out of the ballpark. Finally, some real adults in the room! Infrared has come a long way. Based. Creating a better world together. This was golden. The InfraRed Webcast – for the first time in the West – has coherently articulated Marxist-Leninism in the American context. And we American Communists are certainly indebted to the legacy of China. The American people’s best ambassadors. Unstoppable. Chinese/American friendship forever. Anybody who has a problem with it lost before the game even started. Professionalism, eloquence, intellect, style. Winfrared. Infrared is on the world stage. Best content of the internet. Incredible things are happening in China. This makes me proud to be an American. Grayson’s contribution to this discussion blew me away. High level dicussion there! Marx would be proud. Wow, young and well informed Americans? Hope is not all gone. We are proud to stand behind them. Phenomenal poise. We are with you and we will win. So based the word based is not enough. Patriot Grayson in control. Surreal to witness how far Infraredshow has progressed. I have mad respect for these boys. Some of the best America has to offer! Amazing this is just amazing. What a very fruitful dialogue between Chinese and American analysts. Most impressive panel. Big morale booster. America needs more men like Hinkle. Grayson’s been cooking up some big things behind the scenes. Very good dialogue between two patriotic peoples. Absolutely unbelievably based. Let’s gooo. This is only the beginning! Keen to hear more from Grayson, dude has his head screwed on right. Infrared rising like never before. Legendary. Yuuuge thanks to everyone involved who made this happen.

Intervju i Shanghai med ännu en ledare för den MAGA-kommunistiska rörelsen i USA, och medlem – såvitt jag förstår till skillnad från Jackson Hinkle – av InfraHaz’ (Haz Al-Dins) ursprungliga Infrared-grupp: Grayson Walker.

Den ursprungliga videon, med inledning, på Wave Media, har rubriken ‘Is MAGA Communism the Future of the US?’. Den beskrivs där på följande sätt:

“As American hegemony declines, social and economic problems within the US have inspired the American people to explore answers to the question of how to save the US. Among the many voices tearing each other apart, there is a movement called MAGA Communism that has voiced up on social media. It’s not only wining support from a large number of young people in the US, but also generating a wide range of discussions in the international community. Why combine these two seemingly opposite concepts? MAGA is usually criticized by the mainstream media as being extreme right-wing, while Communism is always seen as extremely left-wing. What are they seeking for with this movement? In today’s Overlap, we invited Grayson Walker, one of the key members of the MAGA Communism movement and also a Showrunner of @InfraredShow to discuss MAGA Communism with Kris Yang, a current affairs commentator in China.”

Det nya partiet Bündnis Sahra Wagenknecht höll sin första partidag i helgen, i den tidigare berömda storbiografen Kosmos på Karl-Marx-Allee i Berlin, numera konferenscenter.

Den stora uppgift vi står inför.

Alla kommer inte från Die Linke, utan många från andra partier, och ytterligare andra, från alla olika områden i samhället, har för första gången engagerat sig i politiken; denna mångfald och olikhet måste bejakas i det nya partiet; samhällsgemenskap.

Avståndstagande från nuvarande vänstern, inget Linke 2.0; åsiktsfrihet för dissidenter, ingen cancel-culture, ingen auktoritarism à la corona; allt fler har blivit politiskt hemlösa; politikerna, vänsterns och de grönas såväl som oppositionens och f.d. BlackRock-lobbyisten Merz, känner inte ens till medborgarnas problem; deras livsstil contra vanligt folks.

Regeringen och utländska storföretag ruinerar bönderna, de högerextremiststämplas på samma sätt som demonstranterna för fred i Ukraina, kritikerna av skolnedläggningar och coronakonformism, och dem som kräver begränsning av invandringen och oroas av islamistiska parallellsamhällen; AfD:s framgångar begripliga men bara en följd av regeringens felaktiga politik; ett politiskt otillräckligt alternativ som står på rustningsindustrins sida.

Allehanda socialpolitik och ekonomiska reformer (utförligt, med många exempel); krav på nyval för att få bort kris- och krigsampeln, massdemostrationer för detta i stället för mot AfD; ampeln Europas dummaste regering; Merz ännu värre.

Rysk gas i pipelines; nej till krig och vapenleveranser; krig geschäft; hån mot “feministisk utrikespolitik”; att ukrainarna måste dö för vår “frihet” även nu när de ukrainska generalerna själva inte längre tror på seger; detta en ansvarslös, människoföraktande politik; förhandlingsvägen möjlig; hur försvarar Ukraina våra värden när hyllar nazikollaboratören och intelsedeltagaren Bandera vars milis dödade tusentals judar, ryssar och polacker som nationalhjälte, och ger gator och torg hans namn; varför störs inte anti-AfD-regeringens moralapostlar av detta – dubbelmoral och hyckleri.

Nu måste vi leva upp till folks förväntningar.

Kinesiske kapitalisten, s.a.s., och politiske analytikern Eric Lis TED-tal ‘A Tale of Two Political Systems’ från 2013 – samma år som Xi Jinping tillträdde som president – gjorde mycket för att förändra och förbättra bilden av Kina i väst.

Han ställer postmodernismens gamla kritik av metanarrativ i tjänst hos den framväxande multipolarismen, ifrågasätter kommunismens respektive liberalismens versioner av lineär historiesyn, och avvisar universaliteten. Allt detta är i sig alldeles för förenklat och måste filosofiskt justeras, men det får kanske sägas “fungera” för hans i övrigt legitima syfte i en kort presentation som denna.

”Man baxnar” – ofattbart att någon går på Nato/USA-narrativet

Som jag uppfattat det – utan att följa dem närmare – har det alltid funnits åtskilligt konstigt och svagt innehåll på SwebbTV som skadat deras trovärdighet och därmed det som varit av verkligt värde. Men Mikael Willgert är väl i grunden sympatisk (jag har en känsla av att han gick i Nya Elementar, alltså när det fortfarande var det på 40-talet till Bromma utflyttade gamla gymnasiet dit Fryxell kallades som rektor men där i stället Almqvist blev det). Och den här sista sändningen förra året med Lars Bern, som täcker stora områden, tycker jag nu kommer nära 100% rätt. Det framstår som imponerande, i svenskt sammanhang.

Det går att identifiera två positioner vars förening jag föreslår bör uppfattas som det mest väsentliga i Alexander Dugins tänkande.

Han har för det första sagt att socialismen eller kommunismen helt enkelt är idiotisk – syftande på dess existentiella innebörd, den allmänna livs- och världsåskådning som den marxistiska huvudströmningen byggde på. Om jag får utlägga innebörden av detta, eller åtminstone precisera vilken innebörd det från mitt perspektiv bör ha, syftar det på marxismen som produkt av modernitetens båda på olika sätt växelverkande och ömsesidigt förstärkande huvudgrenar i deras på 1800-talet föreliggande, typiska former. D.v.s. både den romantisk-idealistiska profanhumanismen och den föregivet vetenskapliga 1800-talsmaterialismen, hur sofistikerad den än, med hjälp av Hegels dialektik, må vara i jämförelse med de historiskt föregående, mekanistiska formerna av materialism.

Allt detta, konkretiserat i den förståelse av det mänskliga livets innehåll och mening som var påbjuden under den realexisterande kommunismen, är ren fåfänglighet, illusion, dårskap, andlig blindhet, mörker – och därmed en förblivande, giltig grund för en antikommunism. Av det Dugin uppställer mot detta, och i jämförelse med detta, är förstås den traditionalistiska skolans förståelse av andligheten, och delvis den ortodoxa kyrkan, de hållbara komponenterna.

Detta är vad de antiliberala dissidenter som insisterar på att identifiera sig som höger tar fasta på hos Dugin. Men även när deras kritik ibland också innefattar ett antikapitalistiskt moment, går detta aldrig utöver vad som ofta kunde återfinnas inom fascismen, och kan därför inte leda till en konsekvent systemkritik. De kan aldrig ta till sig den andra centrala huvudpunkten hos Dugin.

För denna andra position är att trots socialismens existentiella idioti dess påbörjade historiska revolution måste fullbordas, att detta ändå är den oundvikliga vägen till “liberalismens” övervinnande – det övervinnande som är nödvändigt för återupprättandet av traditionens väsentliga värden. Inget sådant återupprättade av och återvändande till dessa värden är möjligt inom ramen för den nuvarande, än mer destruktiva ordningen (eller icke-ordningen). Min utläggning av detta är bl.a. att historiematerialismen och dialektiken dock äger delsanningar av central betydelse, som kan avskiljas från de ohållbara, totala filosofiska anspråk som ursprungligen förbands med dem i marxismen, och inordnas i ett annat metafysiskt och åskådningsmässigt sammanhang.

Denna kvarhållna revolution, som sådan, är givetvis vad de antiliberala dissidenter som insisterar på att identifiera sig som vänster kan ta fasta på hos Dugin. Men i själva verket tycks vänsterduginisterna faktiskt också uppta mer eller mindre av Dugins andliga traditionalism och konservatism. Därmed representerar de, med hela den reella socialism som vi idag finner i den globala södern, någonting nytt: en socialism som redan reviderat marxismen på de nämnda gamla fatala punkterna. I USA, den kulturradikala reaktionens centrum, där den nya, verkliga konservativa revolutionen följaktligen är mest nödvändig, är både Caleb Maupin och InfraHaz signifikativt nog påverkade av Dugin.

I den mån vänsterduginisterna på detta sätt upptar båda huvudpunkterna är de åtminstone potentiellt ofantligt överlägsna högerduginisterna. För de kan då peka på en verklig väg framåt, medan de senare bara kan sjunka tillbaka ned i den fascistiska illusionismens återvändsgränd. Vad som under loppet av den nyliberala eran visat sig vara den totala futiliteten i att försöka verka för någon menings- och värdefull form av konservatism överhuvudtaget inom ramen för den atlantkapitalistiska imperialismens system kan bara övervinnas genom att båda huvudpunkternas affirmation och förening. Signifikativt nog betecknar Dugin i en av sina senaste artiklar den alternativa vänstern som den mest betydelsefulla politiska kraften i Europa idag, och den alternativa högern i vid mening som endast den näst mest betydelsefulla.

P.g.a. denna andra grundläggande punkt har Dugin givit sitt stöd till rent kommunistiska partier och rörelser i den globala södern, på ett sätt som givetvis är helt oacceptabelt för dem som, hur alternativa de än gör anspråk på att vara, aldrig kan identifiera sig som något annat än höger och därför i slutändan bara kan bejaka fascismens väg till liberalismens övervinnande. Liksom vår tids populistnationalism sådan den visat sig vara, och hur mycket de ibland än säger sig erbjuda ett mått av socialpolitik, satsar de bara på att mer och mer påverka den vanliga högern i sin egen riktning, med början i småborgerligheten.

Altvänstern framstår alltså som beredd att bejaka båda de duginistiska kärnpositionerna, althögern endast en av dem, och det är detta som gör den senare ohållbar och den förra till den enda framkomliga vägen. Det är en ny väg. Från konservativt perspektiv blir den kvarstående, problematiska, moderna kulturella dynamiken i den som nödvändig erkända revolutionen en tiger som måste ridas och i möjligaste mån hanteras utifrån en kreativ traditionalisms teoretiska kriterier.

I praktiken finner vi dock signifikativa hinder på denna väg. Många vänsterduginister, alltså duginister som kommer från den vanliga radikala vänstern, har i mötet med Dugin och inför den faktiska sociala och kulturella utvecklingen i västerlandet, liksom den organiserade populistdissidens som blivit dess oundvikliga följd, slutligen givit upp även den socialistiska revolutionen även som blott övervinnande av det kapitalistiska systemet. Här ser vi förstås också en följd av det allmänna opinionstrycket under den långa nyliberala eran. Altvänstern visar sig vara en exvänster, och de populistiska vänsternationalisterna blir bara nationalister. Det handlar här helt enkelt ofta om personer med bakgrund i vänstern som via Dugin mer eller mindre går över till fascismen i generisk mening.

Den svenska begynnelsen av en delvis Chantal Mouffe- och Sahra Wagenknecht-inspirerad vänsterpopulism som inte är nationalistisk, hos Göran Greider, Åsa Linderborg och några till, kommer ju undvika detta, men saknar ännu tillräcklig konturskärpa och förblir svag. Hos många som kan hänföras till en alternativ vänster finner vi förstås ett motsatt hinder: en otillräcklighet i altvänsterns omprövning av den gamla vänsterns kulturradikalism. Här kvarstår helt enkelt för mycket – ja nästan allt – av vad jag brukar beskriva som den allmänkulturella moderna panteistiska revolutionens momentum.

Att denna vänster gör motstånd mot althögern och den vanliga populistnationalismen är förstås inte bara begripligt utan även legitimt, givet vad som visat sig vara deras obestridliga fascistiska tendenser, det helhetliga, i vid mening fascistiska paradigm de är eller, som det idag ser ut, åtminstone förr eller senare kommer bli instängda i och därmed förutbestämda att agera i enlighet med. Men detta gör den också alltför försiktig i identifikationen och bejakandet av allt det berättigade i althögerns och populistnationalismens reaktion inte bara mot den historiska vänstern i enlighet med Dugins första centralposition, utan mot hela den postmarxistiska vänsterns politiska korrekthet och wokeism. Detta måste mycket mer entydigt bejakas för att fullborda den historiskt naturliga konvergensen och kanalisera den i politiskt-operativt effektiva former. Såtillvida som dessa hinder kvarstår bejakar inte heller altvänstern det duginistiska minimum jag här beskrivit.

Tomas Lindbom rapporterar om hur i Frankrike Macron samlat center-högern och center-vänstern i ett etablissemangets homogena maktblock, men hur samtidigt denna konsolidering hotas av såväl den växande höger (Le Pen) som den växande vänster (Mélenchon) som inte tillhör denna breda center och därför uppfatts som “ytterkanter”.

Endast ett visst slags ömsesidigt justerande, kvalificerad förening av dessa kanter kommer kunna rubba systemet, den centerordning som idag i Frankrike representeras av Macron, men som med endast små variationer är hela den atlantkapitalistiska imperialismens – vad som kommit att identifieras med västerlandet. Men mycket återstår för att denna förening ska bli möjlig. Vad som hittills sker är mest enskilda, om än många, övergångar i båda riktningarna, från den ena sidan till den andra. Mélenchon har dessutom långt kvar till att bli ens en altvänster av Wagenknechts typ. Och vi kan inte vara säkra på att Le Pen inte kommer gå – tvingas gå – Melonis och Åkessons väg.

Konvergensens rätta tendenser finns på båda sidorna, men den utarbetade ideologiska artikulationen saknas fortfarande. Och för dess syften, för det nya alternativ som idag behövs, den nya konservativa socialismen eller socialistiska konservatismen, är även Dugin otillräcklig. För det finns ju utöver det duginistiska minimum ett duginistiskt maximum, som är desto mer problematiskt: den specifikt ryska eskatologismen, den alltför långtgående tillägnelsen av den oformliga och instabila, i lägre-romantiska excesser utsvävande tyska konservativa revolutionen och av den franska nya högern.

Dugin är en yvig och vildvuxen tänkare, hos vilken dessa riktningar i förening med skiftande, aktuella politiska skeenden stundom, inte minst i en oöverskådlig mångfald av intervjuer, alstrar uttalanden som fördunklar och rentav kan synas motsäga det essentiella minimum jag här med s.a.s. stram klassicistisk förnuftsdisciplin försökt frilägga eller renodla till oavvislig entydighet. Där finns för mycket som på problematiskt sätt tangerar fascismen i vid mening (och redan det förhållandet att Dugin anförtror så mycket av sin internationella publicering till Daniel Fribergs Arktos är ett exempel på detta). Vad jag isolerat och belyst som den andra huvudpositionen är oftast nedtonat, dolt, ja helt enkelt frånvarande i mycket av det Dugin säger och skriver. Det väsentliga för mig är emellertid att den tydligt har formulerats av honom, och tillämpats genom hans politiska allianser.

För den ideologiska utvecklingen av det nya alternativ som historien gjort nödvändigt måste detta maximum korrigeras och kompletteras av andra tanketraditioner av den typ jag försökt peka på, bl.a. i mina inlägg om just Dugin. Endast på den vägen kan, föreslår jag, den erforderliga begreppsliga precisionen och analytiska urskillningen uppnås, varmed vi rentav kan övervinna själva de kategorier Dugin fortfarande använder, höger och vänster, utan att hamna i dagens center. Endast på den vägen tror jag vi kan nå fram till den konservatism och den socialism som verkligen låter sig förenas, en konservatism fri från högern och en socialism fri från vänstern. Och därmed till den enda rätta, framtidsöppnande revolutionen i vår historiska epok.

Men det duginistiska minimum jag här lyft fram – socialismen är existentiellt idiotisk, men det liberala systemet måste ändå övervinnas genom att den socialistiska revolutionen fullbordas – är oproblematiskt och måste godtas.

Man kunde kanske tycka att ett utförligt och detaljerat bemötande även av Christoffer Dulnys andra avsnitt av Vita Pillret 2021 med ett långt inslag om mig, denna gång tillsammans med Daniel Friberg, ett inslag av samma slag som det första, är överflödigt. Dulny befinner sig och verkar alltså på den nivå där han sålde “judiska näsor” i form av klistermärken, och Friberg, sedan tonåren tydligen långt mer formad av den radikalnationalistiska sunkbunkern än vad det tidigare kunnat synas, fortsätter att samarbeta med honom.

Men från sin hopplösa högerextremistiska position uttrycker Friberg och Dulny flera beklagliga saker som är nödvändiga för mig att beakta inte bara p.g.a. det förhållningssätt jag själv länge intagit till Fribergs projekt Motpol, Identitär Idé och Arktos, utan också, och därmed förstås nära sammanhängande, med anledning av den tills vidare kvarstående frågan om möjligheten av en verkligt alternativ höger.

Motpol, Identitär Idé och Arktos har haft många viktiga inslag. I synnerhet introduktionen och utgivningen av tänkare som Alain de Benoist och Alexander Dugin, och inte bara i Sverige och på svenska utan även i anglosfären på engelska, ja på ytterligare europeiska språk, har i högsta grad bidragit till och förstärkt deras historiska inflytande på den europeiska politiska och kulturella debatten under de senaste årtiondena. De är givetvis inte okontroversiella, tvärtom i flera avseenden i hög grad problematiska, men det hindrar inte att de har uppenbara, värdefulla insikter på andra punkter eller områden. Flera andra notabla författare och intellektuella har också figurerat i dessa Fribergs organ.

Mycket av det Friberg bidragit med genom sina projekt är därför något som måste räddas. Näs-althögern, inte minst i dess av honom och Dulny organiserade form, komprometterade detta. Hans medverkan i den, sådan den kom att utvecklas, äventyrade på katastrofalt sätt hela det viktiga innehåll som han, bland mycket annat, tidigare förmedlat. Den hotade att omintetgöra dess spridning och seriösa och kvalificerade reception. Det är det bestående värdet i denna hans insats som introduktör som gör att hans respons på min problematisering av alternativhögern och dess identifikation som höger, och hans samarbete med Dulny, är så allvarliga. Det är därför de måste bemötas på det sätt jag gör.

Utomordentligt signifikativt är att just de Benoists och Dugins tänkande tydligt illustrerar det otillåtligt trivialiserande, reduktiva, ja helt enkelt felaktiga i Fribergs och Dulnys förpackning och marknadsföring av allting som bara “höger”. Det är deras sätt att göra just denna term till sammanfattande beteckning, deras otillräckliga avgränsning av detta sitt högerbegrepp – även när de på i sig viktigt och värdefullt sätt vill få fram en “riktig”, “genuin” höger, en “djuphöger” – från den vanliga, borgerliga, kapitalistisk-imperialistiska atlanthögern, som jag nu ännu en gång måste skjuta in mig på.

Jag använder även nu vad jag kallar “forumformatet”, med kompletta citat.

Dulny:

“Nu, nu Daniel Friberg, nu ska vi pivotera till nånting helt annat, jag kallar det för Motpol biff, men låt oss vara ärliga det har varit en intressant stringent och delvis i alla fall särskilt från din sida ett försök till att ha en intellektuellt hederlig diskussion. Det är inte alltid lätt med kontrahenten Jan Olof Bengtsson”

Inga samvetsbetänkligheter hindrar den Åkesson länge närstående Dulny att inleda med att påstå att jag är intellektuellt ohederlig. Vi påminns alltså omedelbart om vilken typ av miljö det är vi har att göra med här.

“som jag och mina vänner kallar för Jöoub. Och det är väl lite The Book of Jöoub man får känslan av när man läser Jan Olof Bengtssons alster.”

Den turboamerikaniserade Dulny tror att Job är amerikan och att hans namn och namnet på hans bok följaktligen ska uttalas på amerikanska. Det blir desto mer pinsamt eftersom han upprepar detta flera gånger.

“Det här är ju en man som inte sparar på tangentknäppningarna minst sagt.”

Med hänvisningen till Jöoubs bok menar Dulny bara att mina texter är för långa för honom, långa som böcker. Här har vi återigen det bisarra troglobrölet om att jag skriver för mycket eller för långt, och jag måste än en gång kommentera det. Det kan bara komma från personer som inte läser vanliga tidskrifter. Inte ens mina längsta inlägg i den här bloggen är längre än vad som är vanligt i sådana. För inte länge sedan fanns också något som kallades böcker. Har Dulny hört talas om dem? Hur många böcker har jag skrivit? Titta på Publications-sidan här i bloggen. Det är inte många. Och när det gäller de tidskrifter som nämns kan jag försäkra att de i de flesta fall bara publicerat en enda artikel av mig. Bloggen kan synas innehålla många texter, men jämfört med riktiga skribenter är det inte så: man måste beakta att bloggen nu har funnits i 15 år!

“Jan Olof Bengtsson – vad kan man säga om honom för folk som inte vet vem han är, jag tror det är ganska många, möjligen, jag nämnde honom lite kort förra gången men Friberg du har ju ändå kanske känt till honom längre än vi har, haft samröre med honom också.”

Naturligtvis är det ytterst få som vet vem jag är.

Friberg:

“Det tror jag.”

Dulny:

“En av dina närmsta förtrogna.”

Friberg:

“Ja nämen han är väl en av dina gamla partivänner, ni har väl umgåtts ganska tätt genom åren.”

Dulny:

“Han kom, han såg, han segnade kan man säga i SD.”

Friberg:

“Nä jag har faktiskt inte ens träffat honom vad jag kan minnas, det är möjligt att jag har stött på honom i förbigående på nåt Identitär Idé-evenemang men”

På det första Identitär Idé-evenemanget jag var med på stod vi och pratade vid serveringen, eller i baren snarare, och Friberg erbjöd sig att signera den just utkomna, av honom och Joakim Andersen redigerade antologin Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval 2006-2016, som jag just plockat upp från bokbordet. Eftersom kaffet visade sig ha tagit slut var jag dock tvungen att gå ut till det alldeles utanför entrén belägna gatuköket för att få tag på det. På det andra av de två Identitär Idé-evenemang jag besökt hälsade vi bara kort på avstånd. Friberg och jag har också i begränsad utsträckning e-korresponderat.

Dulny:

“Han var där ett par gånger vet jag.”

Friberg:

“Ja, jag tror minst två eller tre, att döma av antalet recensioner på hans sajt då där han för övrigt valde att fokusera på när vi hade vårt första riktigt stora genombrott då dubblade deltagarantalet från 100 till 240 typ från ett år till ett annat, så ägnade han typ halva recensionen åt att klaga på att kaffet tog slut och att han var tvungen att gå på en lång promenad till ett gatukök och han beskrev så här ingående sin dialog med så här gatukökspersonalen som egentligen inte sålde kaffe men de var hyggliga nog att bjuda honom på deras eget fikakaffe, och det berättade han flera stycken i stället för att fokusera på det viktiga, det vill säga publikrekordet, innehållet i talen kanske, sånt som folk brukar vilja läsa om liksom när de läser om ett nationellt evenemang.”

Friberg förstår helt enkelt inte vad han kallar recensionen. Den var skämtsamt upplagd så att den framhöll det starkt ökade deltagarantalet genom att uppehålla sig vid de många praktiska problem det skapade, och som först bara framstod – och det gjorde de förvisso – som märkliga.

“Men nä nä. Men detta går som sagt som en röd tråd genom allt hans skrivande, det är pedantiskt, det är överdrivet detaljerat, det är jag vet inte det är nästan lite autistiskt och framför allt så är det väldigt långrandigt. Jag vet att detta förmodligen inte alls stämmer överens med hans egen självbild men sin imponerande akademiska titel till trots så är han faktiskt inte nån särskilt duktig skribent, åtminstone så är han ingen särskilt duktig stilist, vilket gör att det blir en större plåga än nödvändigt att läsa hans texter, och detta har jag fått genomlida den senaste veckan med råge.”

Det här är en huvudlinje i Fribergs och Dulnys attack, och den kräver två helt olika slags bemötande.

För det första förutsätter den att jag är något slags författare eller åtminstone “skribent”. Det stämmer inte. Jag menar visserligen att jag ofta har mer rätt än andra, att mina analyser och argument är bättre, mina ståndpunkter sannare, mitt budskap viktigare. För att så är fallet ligger i verklighetens natur, vars representant jag i viss mening är. Men jag är inte någon reguljär “skribent”.

Några saker jag skrivit har visserligen publicerats, men det mesta av det var för länge sedan. Den här enkla bloggen är ju nästan helt okänd och har bara enstaka läsare. Vad jag kludd-klottrar här räknas helt enkelt inte. Jag deltar inte i debatten, är ingen “röst”, tillhör inte offentligheten, har inget offentligt liv. Numera kommunicerar jag direkt, i personlig närvaro, endast till, och med, sådana som visat sig i tillräcklig utsträckning vara intresserade av, ha förstått och själva ha anträtt verklighetens väg i samtliga dess tre dimensioner, den politiska, den humanistisk-filosofisk-kulturella och den andliga, eller enbart i den sistnämnda. Det var länge sedan jag var akademiker, i betydelsen verksam vid ett universitet, och framför allt har jag aldrig varit enbart eller ens primärt akademiker. Jag ser mig verkligen inte som och gör inga som helst anspråk på att vara någon duktig skribent och god stilist. Jag är inte intresserad av skrivande i sig, och det kan alltså ifrågasättas om jag s.a.s. överhuvudtaget skriver.

Men samtidigt förhåller det sig, för det andra, så att det missförstånd av mitt inlägg om Identitär Idé som Friberg här uppvisat redan har givit vid handen att just han inte är rätt person att bedöma det här. När det gäller skrivande är Fribergs egen genre ju den vi sett exemplifierad i hans två inlägg på Motpol, och vi finner den även i hans korta bok Högern kommer tillbaka (2015), bestående av andra artiklar från samma publikation. Men det finns inte många fler. Hans kritik rörande pedanteri, detaljeradhet, autism (!) och långrandighet framstår som med Dulnys jämförbart troglobröl, föranlett av att han inte förstår vad jag säger och inte heller tycks vara van vid den typ av texter som är nödvändiga för att säga det. Han är, märkligt nog, främmande för hela den problematik, hela det ämne det handlar om, helt instängd i den inom hans egna tankeriktningar rådande förståelsen. Varje stycke i mina inlägg i denna debatt innehåller sådant som Friberg skulle ha behövt bemöta, men bara ignorerar, och de spartanska resonemangen i hans egna svar i Motpol såväl som här i Vita Pillret visar att det helt enkelt beror på hans bristfälliga grepp om de involverade frågorna.

Mina inläggs längd är i själva verket mycket begränsad i beaktande av det budskap de förmedlar. Hela den här debatten sattes igång av min utomordentligt korta inläggssnutt ‘Alternativhögerns öde’. Visserligen kan detta budskap säkert också formuleras som korta slagord eller texter av Fribergs typ, men det skulle inte göra dem mer begripliga, givet hur debatten ser ut i Sverige, Europa och väst. För att förändra det klimat som representeras inte bara av etablissemanget utan även av Fribergs otillräckliga alternativ krävs, och kommer krävas, långa böcker. Mina artiklar kännetecknas av i det av Friberg oförstådda verkliga sammanhanget minimal längd och komplexitet.

Dulny:

“Ja du och alla som läser Motpol regelbundet, förutsatt att de inte bara hoppade över. Vi nämnde det här förra gången eftersom jag var apostroferad och då hade det skrivits ja en replik eller så och nu har det eskalerat litegrann, och eftersom vi också ska prata senare om en bok där Daniel Friberg framhävs yvigt och ofta”

En bok? Det låter som många tangentknäppningar.

“så var det ju helt rätt för dig och göra en ja temporär comeback i alla fall, ta en ledighet från din föräldraledighet så att säga. Närå Friberg har såklart jobbat på med Arktos och fortsätter ge ut litteratur vilket är din primära verksamhet idag, och var även då kan man ju påpeka också.

Men Jan Olof Bengtsson som sagt han har en akademisk bakgrund, han har vart verksam på Stockholms universitet tror jag om jag inte är helt fel ute, har sin blogg då som är väl hans primära källa för sina skriverier, och har ju liksom doppat sin näbb lite grann i SD som du sa, försökt vara med där det händer, han var ju med på nån AfS-tur där i början och han gick runt och såg ungefär lika missnöjd ut och miserabel som han gör i alla sammanhang.”

Har jag försökt vara med där det händer? Det var intressant att höra. Kanske rentav roligt. De som känner mig uppfattar mig som en person som, med undantag för frukostmöten och – numera med långa mellanrum – vissa konferenser, nästan aldrig är med någonstans, i några sammanhang, vid några evenemang o.s.v. där saker “händer” i vanlig, yttre mening. Så få, i själva verket, att jag gjorts medveten om önskvärdheten av att göra något åt det. Därför var jag förra året med på inte mindre än två Nej till NATO-demonstrationer på Odenplan, och dessutom – för första gången sedan före pandemin – på Socialistiskt Forum på ABF-huset.

Jag var medlem i SD i fyra år utan att gå på ett enda partimöte, något som Dulny skulle kunna tänkas veta eftersom han var ordförande för SD Stockholms stad vid just denna tid. Den första gången jag var med där det hände var när jag efter stor tvekan låtit mig övertalas att ställa upp i den styrelse där, som gamla SDU tog initiativ till 2015. Men jag ställde inte upp för omval, och lämnade dessutom redan följande år partiet. Det hela var sannerligen inte mer än ett doppande av näbben. Jag “segnade”, enligt Dulny ovan. Men jag var snabbt på benen igen på ett antal förberedande möten inför AfS bildande, vid partiets lansering våren 2018, och på tre torgmöten, men redan före det Dulnyinspirerade, radikalnationalistiska valrörelsehaveriet detta år tackade jag nej till uppdrag och poster, och efter det förnyade jag inte mitt medlemskap.

Orsaken till det hat Dulny och Friberg nu uppvisar är helt enkelt de åsikter om högern som de först nu, med stor plötslighet, upptäckt genom ‘Alternativhögerns öde’ och mitt svar, ‘Höger, alternativhöger, fascism’ (av Patrik Ehn omdöpt till ‘Alternativhögern behöver diskuteras’ vid hans publicering av det på Motpol), på Fribergs första svar. Detta är det viktiga.

Bör jag säga något om Dulnys och Fribergs utseende? Det finns en likhet. De har ett drag gemensamt.

Nej, jag avstår.

“Han hade ju en fikamaffia där som samlades på Vetekatten vilken jag var inbjuden till aldrig tackat ja, undvikit Jan Olof Bengtsson i mångt och mycket vilket har lett för honom till nån slags besatthet av att recensera mig då om och om igen,”

Detta svammel, som syftar till att fylla Dulnys psykologiska behov att framställa sig som en betydelsefull person, bemötte jag utförligt i mitt första svar till honom.

“mynta av ett då i och för sig fyndigt begrepp troglodytnationalism så som han benämnde oss då där.”

Detta avsnitt av Vita Pillret visar att begreppet fortfarande är nödvändigt.

“Men i alla fall, han hann ju med då att mellan sina olika sågningar, jag såg att han sågade Jonas Nilssons ganska utmärkta dokumentär också om Sverige och mångkulturalismen, så kom det ju här då apropå ingenting egentligen en recension av alternativhögern, där han”

Friberg:

“Precis.”

Apropå ingenting? Återigen: Dulny och Friberg orkar inte och är inte intresserade av att läsa mina inlägg (till skillnad, vill jag tillägga, från Ehn). Nästan allt jag har skrivit sedan valrörelsen 2018 handlar om samma sak som ‘Alternativhögerns öde’. SD:s satsning på högerblocket och AfS’ althögriga – och således misslyckade – kampanj detta år (Dulny och de han inkluderade i althögern härjade här ett år efter Charlottesville) tvingade mig att ta ännu ett steg i den konservativa brytning med högern som jag trott att redan min övergång till SD inneburit och fullbordat.

Dulny:

“Ja kör.”

Friberg:

“Ja, som kom flera år för sent. Jag menar jag har absolut ingenting emot konstruktiv kritik, men det är liksom svårt att leverera konstruktiv mot ett fenomen som är flera år gammalt, som inte har funnits i nån väsentlig utsträckning på åtminstone två år.”

Friberg & Dulny tänker bara på sin “Alt-Right Corporation” och “Nordisk Alternativhöger”, d.v.s. alternativhögerns organiserade form och dess varumärke. Deras haveri var förvisso en icke oviktig del av misslyckandet. Men vad jag främst skrev om var givetvis althögerns idéinnehåll, althögerns misslyckande som idérörelse, att den inte blev vad den, som jag uppfattade det, inledningsvis såg ut att kunna ha blivit i detta avseende, alldeles oavsett organisation och namn.

Det är ett ämne som inte bara än idag är aktuellt, utan som kommer att förbli det under lång tid. Eftersom althögern gjorde anspråk på att ha upptagit och att respresentera så många idépolitiska dissidentströmningar fungerar dess namn än idag i viss mån som en sammanfattande benämning av dem, även om den i flera fall är orättvis, givet det helhetliga paketets näsinnehåll och det faktiska agerandet.

Enligt Joakim Andersen finns det flera år gamla fenomenet althögern i mycket väsentlig utsträckning än idag. Dess idéer har enligt honom lämnat ett viktigt arv, ja rentav “blivit självklara i en bredare miljö”. Det sistnämnda kan visserligen ifrågasättas, eller åtminstone måste det sätt på vilket idéerna lever vidare tittas närmare på. Om de har blivit självklara i en bredare miljö är althögern förstås enligt Andersen en framgång. Men om den lever vidare bara i sin misslyckade form är detta ingalunda av godo.

Det intressanta och lovande sätt på vilket den lever vidare är, som jag framhöll i mitt inlägg ‘Joakim Andersen och högern’, i stället den amerikanska MAGA-kommunismen, som, förutom sitt rent formella övertagande av althögerns jargong, utmärker sig genom sin paleosocialistiska, innehållsliga konvergens med althögern i åtskilligt som har att göra med den postmarxistiska vänsterns karaktäristiska politiska korrekthet och wokeism, dess “commodified rebellions“, det vänstern reducerats till att ägna sig åt, det enda område där den ansett sig kunna uppnå något, under den nyliberala eran, och som även högern signifikativt nog kunnat använda för sina egna syften.  

Men det viktiga här är framför allt att fortlevnaden i sig ingalunda motsäger min förståelse av misslyckandet. Såtillvida som althögern utvecklades som den gjorde var mitt syfte inte att komma med konstruktiv utan destruktiv kritik. En althöger, eller en rörelse som stod för det som jag inledningsvis uppfattade det som att althögern skulle kunna komma att stå för, var önskvärd, men för att göra det måste den existerande althögern från grunden rekonstrueras, ja den önskade rörelsen helt nykonstrueras. Och detta måste involvera en omprövning av själva högeridentifikationen eller, som ett minimum, förhållandet till den vanliga högern.

Vad firma Friberg & Dulny talar om men Andersen i ljuset av althögerns fortlevnad i vidare mening rentav avfärdar som oväsentligt, är vad han beskriver som althögern “som etikett och faktiskt existerande gruppering”, d.v.s. just det Friberg och Dulny ensidigt fokuserar på, nämligen varumärket och de ovan nämnda organisationerna, som “kvästes av repression”. Man kunde kanske tycka att det inte vore för sent ens att skriva om detta, men inte heller jag begränsade mig alltså till det, fastän jag förvisso vände mig mot namnet, som givetvis var den mest synliga delen av högeridentifikationen och därför i sig bidrog till misslyckandet.

Till skillnad från Andersen var det för mig naturligt att hävda att althögern misslyckades genom dess självidentifikation som höger överhuvudtaget. Det den borde ha blivit var ett alternativ till högern som, samtidigt som det kvarhöll konservativa positioner som ensidigt och numera felaktigt kommit att associeras med den realexisterande högern, i verkligheten gick utöver högern sådan den sedan länge formerats som helhet. En post-paleokonservatism.

Men som jag förklarade i mitt första svar till Dulny och Friberg var jag också beredd att i en mindre långtgående version av kritiken begränsa mig till att säga att althögern inte lyckades prestera något tillräckligt alternativ inom ramen för en mycket generell höger, en ram som rymmer det ideella moment Friberg insisterar på som den riktiga och genuina högern. Vad min kritik i det formatet går ut på är då – som också framgick av min argumentation – bara att althögern inte tillräckligt avgränsades mot den vanliga högern.

Andersens senaste årskrönika på ekonomen Fribergs egen Motpol, till exempel, från vilket ovanstående citat är hämtat, är tyvärr ännu en tydlig illustration av detta förhållande. Det är där fortfarande, för tredje gången, Trump som gäller, och nu, efter den redan mot fascismen starkt tenderande Bolsonaro, t.o.m. Milei. För att inte tala om – Tidöavtalet! Allt detta är enligt Andersen uttryck för ett “folkligt uppror”, och visar, liksom Elon Musk, på att saker och ting utvecklas i “rätt riktning”. De brister som kan iakttas beror på att vi bara befinner oss i en “relativt tidig fas av konflikten”.

Vad det handlar om är fortfarande att få den vanliga högern att uppta så mycket som möjligt av althögerns idéer. Därför är djupgående, konsekvent och effektiv kritik av denna höger förstås utesluten. Det är den man sätter sitt hopp till, i lika hög grad som Meloni och Åkesson. Att som Andersen slänga in ett kort omnämnande av kritiken av “kapitaletlogiken” räcker i detta sammanhang inte långt. Andersen är säkert uppriktig, men i sak motsvarar detta bara fascismens gamla vanliga trick eller, i bästa fall, till självbedrägeri gränsande förvirring – en kritik som ju också präglar de gamla, otillräckliga formerna av borgerliga socialkonservativa strävanden, ja även mycket av socialdemokratins välfärdspolitik. Althögern var och är den felutvecklade populistnationalistiska alternativsfär som det atlantimperialistiska etablissemanget kan använda för att söndra och härska, och, i viss utgestaltning, för att vid behov med våld slå ned det verkliga motståndet.

Förvisso finns ett moment av folkligt uppror i populistnationalismen och althögern, och dess autentiska och legitima karaktär är vad som skulle ha behövt tas fasta på i den typ av ideologisk vidareutveckling som vore nödvändig men som fullständigt uteblivit. Men detta fenomen kräver en långt mer djupgående och nyanserad sociologisk och ekonomisk analys än de beskrivningar vi erhåller i dessa rörelsers egna organ, som Motpol. Vid närmare påseende – och det torde väl för många ha blivit mer och mer uppenbart även utan sådan analys – framträder idag tydligt de helt andra krafter som är involverade i dem, som i allt större utsträckning styr och manipulerar dem, koopterar dem, och underordnar dem, inordnar dem i tjänst hos det system de föreges vara ett uppror mot.

Den vanliga högern, den neokonservativa och liberalinterventionistiska borgerliga högern, formar sig idag, med stöd av socialdemokratin, till en ny global fascistisk “väst”-front med nya krigsförberedelser, just nu med Netanyahu i spetsen. Tidös Åkesson hyllar i sitt nyårstal “Israels viktiga arbete med att bekämpa såväl Hamas som deras islamistiska terrorkusiner i området”. Förutom det folkmordsliknande kriget mot och fördrivningen av palestinierna i Gaza och attackerna på Västbanken och i Libanon och Syrien omfattar detta arbete givetvis de ständigt förnyade och intensifierade försöken att starta ett gemensamt västligt men av USA lett krig mot Iran – något som, liksom ombudskriget i Ukraina, lätt kan eskalera till ett atomvärldskrig.

Här uppstår milt uttryckt problematiska motsägelser för näsfirma Friberg & Dulny. Enheten mellan Netanyahu och Andersens “rätta riktning” blir omöjlig att förneka till och med för dem som förträngt eller aldrig förstått hur Trumps verkliga politik såg ut (Soleimani, Syrien, JCPOA, Abrahamavtalen, Assange, den ekonomiska politiken, Pence, Bolton, Pompeo, Kushner m.m.). Av Trump hyllade och som “Argentinas Trump” själv hyllade Milei överväger rentav att konvertera till judendomen, i syfte att förstärka och tydligare kommunicera sitt stöd för Netanyahu och den sionistiska staten. Hans “folkliga uppror” består bl.a. i att införa dollarn som valuta och sälja ut Argentinas litiumtillgångar till Elon Musk, en annan av den “rätta riktningens” exponenter, en av världens allra rikaste kapitalister, vars bidrag enligt Andersen består i att ha tillåtit mer yttrandefrihet på sin privatägda globala infrastruktur X, men som där nu, efter sin konflikt med ADL, likafullt agerar som sionistisk censor.

Friberg:

“Och man undrar varför han väljer att göra det just nu och varför han väljer att göra det på det här sättet. Jag det är klart att jag tror att jag har svaret på den frågan. Han skriver de här ganska negativa gnälliga recensionerna för att få en reaktion, för att få uppmärksamhet, det är ett sätt för honom, kanske det enda sättet för honom att få läsare, så att och genom att jag svarade på hans debattartikel, hans första artikel, och deltog i hans debatt så har ju han fått tusentals fler läsare än vad han nånsin haft, än vad han haft totalt förmodligen på sin privata blogg, så att det är ju i mångt och mycket en ren vinst för honom i form av uppmärksamhet.”

Om jag skrev saker och intog ståndpunkter för att vinna uppmärksamhet och läsare skulle jag väl ha fortsatt skriva i de vanliga, gamla media och publicera mig på stora förlag – om nödvändigt, efter Expos och andras påhopp, med hjälp av mina gamla vänner och kontakter där, i kulturlivet, i akademin, i kyrkan och i högerpolitiken. Mina svar på angreppen mot mig – som jag redan från början skulle ha kunnat kräva att få införda i DN och övriga tidningar som återgivit dem - hade då blivit allmänt kända. Men i stället har jag ju nästan helt och hållet dragit mig tillbaka och tystnat. Vad Friberg säger är en ren projektion av hans och hans firmas vinstintresse och reklambehov.

Dulny:

“Det var ju det jag tänkte, att till skillnad från dig så tänkte jag bara att det skulle i stort sett tiga ihjäl det eftersom den kritiken han kommer med inte är särskilt relevant, den är inte ens korrekt, han tar upp libertarianismen som nån slags avgörande faktor till varför alternativhögern då inte existerar, men också det faktum att jag har gjort upp det här gjort upp om alternativhögern för flera år sen och det är överspelat då,”

Jag nämnde ju själv i ‘Alternativhögerns öde’ som stöd för min argumentation att Dulny sagt sig inte längre vara alternativhöger. Men alternativhögern, pseudoalternativhögern, är alltså inte överspelad annat än i formen av Fribergs, Richard Spencers m.fl:s groteska “corporation” och “Nordisk Alternativhöger”. Den existerar, om än bara som misslyckad – eller räddad in i MAGA-kommunismen.

Andersen har skrivit mycket som är bra, och framstår som den mest kunnige och kultiverade i denna högerkrets, trots hans pseudonymitet, hans obegripliga och kuriösa vägran att ens någon enda liten gång framträda på bild (vad säger egentligen reklamavdelningen om detta?), och naturligtvis de allmänna begränsningarna i hans högeråskådning, av vilka hans överdrivna förlitande på de otillräckliga managerialismteorierna väl är den mest centrala och framträdande (Musk är förvisso ingen manager…). Det är svårt att tänka sig honom på firmans näsavdelning eller ens denna pilleravdelning. Han bidrog visserligen till att stoppa Ehns publicering av mitt andra svar till Friberg på Motpol, i enlighet med chefens vilja, men gav sig inte in i debatten på dennes mot mig riktade sätt. Min poäng här är emellertid att inte heller han företräder någon tillräckligt alternativ höger. I titeln på hans egen bok finner vi precis som i Fribergs och deras gemensamma antologis firmans allmänna varumärke: Ur ruinerna: 2000-talets höger växer fram (2017). Höger, höger, höger.

“men du var ändå tillräckligt generös och faktiskt ge honom den här uppmärksamheten, så det är nästan så att man undrar här, hade du nån slags dold agenda i att lyfta upp”

Dulny vill göra gällande att uppmärksamhet från Friberg är värdefull reklam. Det skulle och borde det kunnat vara, men är det tyvärr av här redovisade skäl inte annat än i althögerns egen krets; och det är, lika beklagligt, inte heller någon fördel utanför denna krets att ens artiklar får många läsare i den genom att publiceras på Motpol.

Friberg:

“Nej, faktum är att den här artikeln dök upp som en ren överraskning.”

Artikeln kan alltså bara ha varit en överraskning för den som inte läst något annat av mig sedan 2018.

“Jag hade till och med glömt bort att Jan Olof skrev på Motpol emellanåt i och med att det inte är jag som hanterar publiceringar och det är inte jag som har haft nån kontakt med Jan Olof heller, utan det är Patrik Ehn som har hjälpt honom med dessa publiceringar,”

Som jag förklarade i mitt förra svar och i inlägget ‘Althögern, Motpol och jag’ har jag aldrig skrivit på Motpol, och har därför aldrig behövt någon hjälp med några publiceringar där. Det var enbart Ehn som med jämna mellanrum hörde av sig med förfrågningar om han fick återpublicera artiklar av mig.

Friberg berättar här själv att han inte läst dem heller.

“så att men när artikeln väl var uppe och innehöll så pass många felaktigheter som den gjorde, inklusive framför allt då den fullkomligt barocka slutsatsen att anledningen till att alternativhögern misslyckades var att den identifierade sig som en höger, vilket är så fel det kan bli. Och det är så det blir lite provocerande också när han inte ens bemödar sig med att försöka ge några argument eller förklaringar eller underbygga det här ganska kontroversiella påståendet på något sätt, så utan det är liksom bara hans eget tyckande, och sen så med utgångspunkt i den här icke-underbyggda slutsatsen så fortsätter han, eftersom det fortfarande var höger kunde den helt enkelt inte bli ett tillräckligt alternativ. Och sen så går han vidare med Donald Trump som han verkar hata något enormt, av rent utrikespolitiska skäl är min gissning, men ja jag vet inte vad man ska säga mer om hans första artikel där, hans första recension av alternativhögern, men den var så oinsatt och felaktig att jag kände liksom att jag kan inte låta detta stå obesvarat utan jag måste skriva någonting. Jag har inte postat någonting på Motpol på ja på två år något sånt där och det var inte min tanke att jag skulle göra min comeback i och med ett svar på Jan Olof Bengtsson, men hans artikel, utan kanske något lite mer trevligt och konstruktivt men nu blev det så här, och det kanske var nyttigt att jag fick en spark där bak så att jag tog tag i mitt skrivande igen.”

Den enda innebörden av dessa icke-underbyggda påståenden är fortfarande bara att Friberg varken förstått ‘Alternativhögerns öde’ eller läst mina många övriga, nära relaterade inlägg, och att han bara framhärdar i den av mig analyserade högeridentifikationen.

Det inte minst anmärkningsvärda med detta inslag i Vita Pillret är att det är inspelat efter att både Friberg och Dulny läst även mitt första svar till Friberg, ‘Höger, alternativhöger, fascism’. Ändå fortsätter Friberg påstå att jag “inte ens bemödar [m]ig med att försöka ge några argument eller förklaringar eller underbygga det här ganska kontroversiella påståendet [althögerns misslyckande p.g.a. högeridentifikationen] på något sätt”. D.v.s. han har inte förstått detta svar heller.

Dulny:

“Alltså han har ju han hade ju lite förvirrad formulering om libertarianism att det skulle vara en av de två viktiga komponenterna, att man på något sätt hade en god relation med libertarianerna. Alltså jag har ju då han nämner ju Klaus Bernpaintner här senare och att han har figurerat i VP-sammanhang och även Boris Benulic, alltså faktum är att jag är alltså en vän med Klaus Bernpaintner, jag har känt honom i tio år, långt innan jag lämnade SD och gjorde det här, så att det finns ju en helt annan faktor till varför Klaus Bernpaintner är med, och senast han var med i VP så pratade vi om revolution, så det är ju bara oinformerat av honom.”

Bernpaintner skulle alltså bara ha varit med för att han är gammal vän till Dulny och talade om revolution, och althögern skulle inte haft någon koppling till libertarianismen. Det är givetvis nonsens. Andersen bekräftar just nu denna koppling genom sin omfamning av Milei. T.o.m. den radikalnationalism som Dulny räknade som en del av althögern har ju idag starka sådana kopplingar, som jag påpekade särskilt i inlägget om Jonas Nilssons film. Och skulle Dulnys och Bernpaintners vänskap inte ha något med deras gemensamma åsikter att göra (det är f.ö. inte bara Dulny som är intresserad av libertarianismen, utan Bernpaintner är av allt att döma också intresserad av fascismen)? Bernpaintner medverkar självklart inte i Vita Pillret enbart p.g.a. en “helt annan faktor”.

“Men också det orimliga är att påstå att alternativhögern då inte lyckades för att man hade just begreppet höger i sitt namn. Alltså varför lyckades alternativhögern från början när den har hetat just alternativhögern hela tiden.”

Friberg:

“Precis.”

Det var verkligen inte bara i sitt namn som althögern hade högern. Min kritik handlar givetvis främst om den faktiska, sakliga, innehållsliga högeridentifikationen. Namnet är självklart inte oväsentligt när det handlar om en organisation, en corporation av det slag Friberg och Dulny satsade på att bygga upp. Men det är det i jämförelse med detta innehåll, som Andersen framhåller.

Dulny:

“Då måste han ju förklara varför det ens blev ett fenomen till att börja med.”

Nej, jag måste alltså inte förklara det.

Friberg:

“Exakt, det finns liksom ingen logisk, det finns liksom ingen logik någonstans i det här, jag menar vad var det som förändrades? Jag menar alternativhögern var enormt tongivande under 2015-2016 fram till mitten av 2017, fram till augusti kanske till och med, där kollapsen sen började i kölvattnet av Charlottesville med all. Och då kan man fråga sig, och man borde fråga sig, Jan Olof borde ha frågat sig vad förändrades, hur kan den här rörelsen som var så framgångsrik under ändå två och ett halvt år plötsligt kollapsa. Jo, Jan Olofs slutsats är att det var för att den identifierade sig som en höger. Det är inte seriöst.”

Att alternativhögern blev ett “fenomen”, var “enormt tongivande”, och i denna mening “framgångsrik”, var redan det, givet vad den blivit i dess innehållsliga substans, ett uttryck för vad jag menar med misslyckandet. Den erbjöd alltså inget verkligt alternativ till den vanliga högern, identifikationen som genuin höger var inte tillräckligt avgränsad och kunde inte vara det med de intellektuella resurser som dess valda utvecklingsväg hänvisade den till. Den formlösa monstruositet till rörelse som dök upp i Charlottesville var förstås lätt att slå ned. Men det var inte i denna förvisso högst reella kollaps för dess organiserade form och dess valda namn som det väsentligaste i misslyckandet bestod.

Herr D:

“Det hade varit en sak om han pekade på att den amerikanska delen av althögern satte för mycket tilltro till att man skulle kunna påverka republikanska partiet där det ändå finns liksom vänster höger, att man identifierade sig för mycket med Trump och tänkte att vi kommer kunna få igenom vårat genom det republikanska partiet. Men det är ju inte den kritiken han framför. Men det hade åtminstone funnits nån poäng i det.”

Det var precis den kritiken jag framförde, även på ett mer allmänt plan: kritiken gällde den allmänna högeridentifikation som inkluderade överlappningar med den vanliga högern.

Dulny:

“Ja och där fanns det ju olika strategier och förståelser för hur viktigt det var att identifiera sig med Trump också. Jag tycker den definitionen eller den strategin som mina vänner haft är bra, d.v.s. Trump är bra så länge han är bra för det vi gör, men om slutändamålet är att få in Trump i Vita huset, då kom man stå och falla med Trump. Och uppenbarligen så är vi alla verksamma fortfarande och gör saker och ting som är relevanta och har ganska stor publik, och det är ju inte p.g.a. att Trump längre existerar för det gör han ju kort och gott inte i den politiska sfären, särskilt inte med relevans för det vi gör här i Sverige exempelvis eller Europa.”

Herr D:

“Somän donera till Donald Trumps stop-the-steal-kampanj.”

Dulny:

“Ja, 2024, fuck it, MAGA-hats back on. Jaja, folk får lägga sina ägg i den korg om de vill.“

Ja, som sagt. För tredje gången sätter althögern och Andersen nu på sig MAGA-hattarna. Knulla det. Min argumentation förblir tyvärr i högsta grad aktuell eller, med bolagsmännens mot marknadens för stunden förefintliga efterfrågan orienterade favoritord, relevant.

“Men det rör oss då till ditt svar här, och jag vill börja med hostarkiel ändå och du är ju väldigt god stilist Friberg och det är synd att du faktiskt inte skriver mer än vad du gör, men det tar ju tid, det tar ju tid såklart, gör det, så.”

Även Dulny framträder som litterär kännare. Men såvitt jag kan se har han skrivit ännu mindre än Friberg, ja nästan ingenting alls utöver det kapitel i det ledande nazistorienterade förlaget Logiks bok Vad är alternativhögern? som jag citerade i mitt första svar. Som läsare är båda odugliga.

“Men du kom ju med ett väldigt läsvärt och intressant och framför allt ett svar som innehåller ett par intressanta och roliga formuleringar. Det att kontrastera sig med Jan Olof Bengtssons replik på din replik, det var ju fruktansvärd läsning, det var faktiskt bland det värsta jag läst, jag klarade inte av det, försökte två gånger, jag tog mig igenom det men jag hoppade över vart tredje ord.”

Det uppstår inte ens den svagaste lilla aning hos Dulny att det skulle kunna finnas något i hans intryck som inte stämmer, något som bara beror på honom själv. Helt utan självförståelse ger han omedelbart, spontant, oförmedlat och avslöjande uttryck åt sin direkta upplevelse. All självkritik och eftertanke lyser med sin frånvaro i detta hjälplöst naiva beteende.

“Men där beskriver ju lite det som vi pratar om i alternativhögern, dess uppgång och fall och de externa faktorerna då, alltså här såg man någonting framgångsrikt som man ville krossa och så krossade man det för att man kunde göra det, det är liksom inte svårare än så egentligen.”

Friberg:

“Det är klart.”

Dulny:

“Det fanns bråk mellan folk, det fanns egon, det finns egon o.s.v., men ingen hade ju överlevt den anstormningen som skedde efter Charlottesville, ingen rörelse hade överlevt på det sättet.”

Nej, The Alt-Right Corporation och Nordisk Alternativhöger kunde förvisso inte överleva detta, men det är bara en del av vad jag talar om; Andersen talar inte alls om det.

Friberg:

“Precis, och hade det inte varit Charlottesville så hade det varit något annat.”

Dulny:

“Ja.”

Friberg:

“för systemet hade redan bestämt sig för att krossa den här rörelsen till varje pris, så att även om Charlottesville aldrig hade hänt så hade det skett nästa gång ett offentligt evenemang arrangerades, eller genom en ren psyop eller liknande, det hade skett på ett eller annat sätt.”

Här följer en längre utläggning om Charlottesville som jag hoppar över men, utan att vara närmare insatt, uppfattar som riktig. Jag har ställt en fråga till Friberg rörande detta efter hans kommentar till mitt inlägg om Charlottesville här i bloggen, men ännu inte fått något svar.

“Hursomhelst, alternativhögerns kollaps hade absolut ingenting att göra med vad den kallade sig, utan det hade snarare att göra med att systemet bestämde sig för att krossa den och gjorde det med alla tillgängliga medel.”

Att systemet, helt enkelt, systemet i dess helhet, bestämde sig för att krossa rörelsen till varje pris är en problematiskt förenklad förståelse. Det finns, på historiskt välbekant och förutsägbart sätt, allt större delar och allt starkare krafter inom det som på olika sätt, men för distinkta, enhetliga syften, stöder rörelsen i allmän form, något som även Andersen oavsiktligt implicit uppdaterar oss om. Rörelsen tror sig kunna förändra systemet, och när systemet kommer den till mötes tror den att den varit framgångsrik, trots att vad systemet gjorde bara var att använda den för egna syften. Och även om rörelsen upptäcker det, finner den det vara gott nog. Huvuddelen av den var ändå hela tiden i centrala stycken överens med systemets högerdel. Trump själv försvarade ju delvis althögern t.o.m. under Charlottesville-händelserna.

Dulny:

“Alltså det är mycket enkelt, en rörelse som ändå har haft en ganska stor närvaro på internet, om dess namn förbjuds och så fort du använder det kommer du tas bort från plattformar, då är valet ganska enkelt. Vill du fortsätta vara relevant, vill du fortsätta finnas på plattformar, då använder du inte den termen. Och sen tror jag att många som var med i dåvarande alternativhögern har ju samma agenda, mycket av värderingarna är desamma, vissa saker förändras ju på ett personligt plan för vissa med tiden och så, men vi kommer till det sen, [Jason Reza] Jorjani i ett tal där 2017 listade bl.a. fem olika principer eller teser för vad alternativhögern är och så, och det är saker som jag till 100 procent skriver under på till denna dag. Så syftesgemenskapen och ideologin och agendan är nog ganska mycket desamma idag som de var då. Det säger ju någonting om att det inte handlar om ett övergivande av principer och så, utan det handlar mer om att kunna fortsätta verka, eller hur?”

Just så. Dulny och Friberg bekräftar själva att det verkligen inte är “för sent” för min kritik.

Friberg:

“Ja, och rent marknadsföringsmässiga överväganden, vilket är något som Jan Olof Bengtsson uppenbarligen inte förstår eftersom han lever i sitt eget universum på något sätt där vanliga principer och lagar helt uppbränns. Men när man lever i verkligheten så måste man ju ta hänsyn till sånt som hur man framställer sin rörelse gentemot dem man vill rekrytera och attrahera, det vill säga estetik, namnval och så vidare, och när vår fiende investerar så mycket pengar, kraft och energi i att demonisera alternativhögerbegreppet, för att inte nämna då som du nyss gjorde att man kan inte ens verka på sociala medier om man använder det begreppet idag, så säger det sig självt att det begreppet saknar framtid, det är liksom ingen framkomlig väg.”

Friberg & Dulnys affärsverksamhet, tydligen den enda verklighet de känner till, är sannerligen något annat än vad jag ägnar mig åt. Bolaget har blivit så beroende av sitt inarbetade varumärke – först bara höger, sedan under en kortare tid alternativhöger, nu bara höger igen – att herrarna tycks ha tvingats sluta tänka. Det här håller inte, när det handlar om att företräda även några verkligt betydelsefulla tankeriktningar. Det är inte seriöst. Produkten var undermålig.

Jag återkommer med fortsättningen av detta svar i en andra del.

F.d. amerikanske utrikesministern Colin Powells stabschef Lawrence Wilkerson, även god vän med den i mina inlägg ofta omnämnde svensk-amerikanske statsvetaren Claes Ryn och flera gånger hänvisad till av denne, intervjuas av utmärkte Glenn Diesen och Alexander Mercouris. Läs gärna kommentarerna, där denna mycket uppmärksammade intervju bl.a. beskrivs som “an epic synopsis of the insanity in US politics”.

Dessvärre bestämmer ju denna insanity numera också Sveriges politik. Och inte minst genom SD, det alltmer frånstötande bondfångarpartiet (jag är verkligen inte glad att använda sådana ord) som lurar sina anhängare att stödja den genom sina förespeglingar att de ska få den svenska atlanthögern, som de villigt låtit sig göras till en del av, att lösa invandringens och mångkulturens problem. Eller väl numera enbart “islamismens” – ett av dessa problem som ju till övervägande del, och under mycket lång tid, skapats av just atlantimperialismens geopolitiska agerande.

Med SD:s oreserverade stöd för Israels oproportionerliga respons i Gaza har det blivit rent obegripligt varför de ogillar Liberalerna så mycket. Vad de själva står för är ju nu bara en ytterligare vulgariserad version av Per Ahlmarks gamla billiga Expressen-politik. Från israeliskt håll har redan hörts förslag om att Gazaborna, eller väl snarare de Gazabor som eventuellt överlever, ska förflyttas till Europa.

Redan strax efter att jag formellt anslöt mig till SD 2010 började det ju bli uppenbart att de faktiskt helt enkelt inte förstod vad som är fel med det atlantidentifierade Sverige och Europa, och varför det inte kommer gå bra för ett Sverige, ett Europa, eller överhuvudtaget ett väst (d.v.s. inte heller USA självt) som i dagens läge fortsätter ännu längre på denna väg. Eller att, om de gjorde det, de helt samvetslöst började strunta i det för det kortsiktiga maktintressets skull. Det framstod helt enkelt som att de inte förstod innebörden av sitt eget tidigare program. De visade sig inte mena allvar, inte vara seriösa.

Min självpåtagna insats fick bli att kontinuerligt försöka tillhandahålla den helhetliga analysen av denna urspårning, och tydliggöra det nödvändiga alternativet, i enlighet med vad jag – kanske felaktigt – uppfattade att SD tidigare givit mig anledning att hoppas på.

De senaste mandatperioderna har det handlat om en fullständig, integritetslös utförsäljning, där man agerar rakt emot även det mest essentiella och definierande av vad som för inte länge sedan presenterades som partiets profil. Inget pris – ohjälplig vasallartad underordning, förlorat internationellt anseende och diplomatisk ställning, generationers arbete, förintad svensk identitet och historisk tradition, ekonomisk nedgång, nya ombudskrig, hotande atomvärldskrig – tycks för högt för den sakligt-politiskt rent skadliga maktställningen.

Det mesta har blivit ytlighet, okunnighet, kortsynthet och opportunism. De kvarstående goda politiska programpunkterna och förslagen undermineras och blir meningslösa som delar av den fatala Tidöatlanticistiska helheten. Även de intelligentaste anhängarna tror och hoppas på fullt allvar på den groteskt kontraproduktiva Tidö-strategin av ytterligare förstärkt anslutning till den världshistoriskt överspelade atlantimperialismen och dess hopplösa och nu rent suicidala globala aggression. “Är detta ändå inte värt att pröva? Vänstern är väl ändå värre? Se hur stora vi blivit. Det vore väl dumt att alienera våra nya väljare? Det finns väl ändå en chans att det lyckas?” O.s.v. Vad som hägrar är väl nu en Melonis formella regeringsställning och premiärministerpost. Och vi vet ju hur det gick med dem. Det hela är en tragedi.

När det gäller Wilkerson bör man även ha hört SR:s gripande, längre intervju med honom i mars 2013, när man uppmärksammade att 10 år gått sedan Irakkriget inleddes.