Maupin är, i samtal med Garland Nixon, nöjd med toppmötet i Anchorage och fortsätter inordna det i sin större vision, ser det som ett litet steg i riktning mot dess förverkligande.
Positiv är även Pascal Lottaz. Som motvikt kan man ta del av Brian Berletics oförändrade pessimistiska realism, före såväl som efter mötet, som exempelvis Mckay, trots ideologiska skillnader, i stort kommer instämma i.
USA:s store fredlige stadsbyggare Caleb Maupin försöker inför Trumps och Putins planerade möte i Alaska senare i veckan ena och förbinda världen, utifrån sin “innovationistiska” politiska åskådning.
Socialdemokraternas ungdomsförbund har fattat beslut om att verka för NATO-utträde.
“Det går inte längre att lita på USA när Donald Trump sitter i Vita huset”, säger enligt Expressen SSU:s nya ordförande. “Kongressens beslut om Natoutträde grundar sig i att vi i stället vill se ett fördjupat försvarssamarbete i EU. Sverige och Europa behöver stå starka när världen gungar”, heter det, i enlighet med förra ordförandens uppfattning att “I en framtid där Donald Trump eller någon annan ur Republikanerna är president, och USA och Nato varken kan eller vill hjälpa oss, behöver vi en egen lösning för att försvara oss. Då är EU en bättre väg.”
Det kan förefalla utmärkt att SSU vill lämna NATO, och att de hela tiden varit mot vår anslutning. Det var också Kvinnoförbundet, Tro och Solidaritet och flera andra grupper och enskilda ledande personer inom partiet, och det är obegripligt och tragiskt att ändå inget som helst uppror mot partiledningen och dess generande integritetslösa beslut ägde rum. Man kunde hoppas att det är början på ett sådant vi ser nu.
Men SSU säger alltså att Sverige bör lämna NATO för att det inte går att “lita på” att Trump och Republikanerna kommer fortsätta “försvara oss”, d.v.s. att de befaras kunna förändra NATO från vad det hittills varit och skulle förbli under SSU:s favoriter Biden (Harris) och Demokraterna.
Det är ju just den gamla vanliga krigsalliansen NATO och dess alltmer intensifierade och globala aggression som är problemet. Det är medlemskapet i den som utsätter oss för helt nya risker.
Trump är självklart problematisk i sin oberäknelighet och även av flera andra skäl, men att han ibland åtminstone givit sken av att vilja ompröva NATO är ju ett litet framsteg. Det är verkligen inte vad som tycks vara SSU:s alternativ: att vända sig till de än värre atlantimperialisterna Merz, von der Leyen och Kallas.
SSU är emot Trump, inte NATO. De vill lämna NATO för att vi på grund av Trump riskerar att få allför lite NATO. Är detta vad även de övriga socialdemokrater som inte var med på ledningens otroliga kovändning härom året menar?
Nu meddelas också att SSU redan backat: “Nato är vår största säkerhet i dag och vi säger inte att vi ska lämna Nato i morgon. Men vi menar att vi behöver ha en långsiktig plan för framtiden.”
Väst är ett – om än långsamt – sjunkande skepp, som måste räddas undan sin nuvarande atlantregim. Sverige borde givetvis lämna NATO omedelbart. Och av samma skäl som tidigare gjorde att vi inte anslöt oss – inget annat.
28/7. “Trump is the creature of the 1% joined at the hip with Wall Street and the powerful billionaire class who are losing out badly, who advocate permanent conflict.”
Den ständigt alltmer signifikanta och även långtgående åsiktskongruensen. Socialisten George Galloway kallar nu konservative Douglas Macgregor “the biggest guest” han någonsin haft på sin MOATS (Mother Of All Talk Shows).
Och hänvisar i detta avsnitt till Macgregors senaste artikel i The American Conservative, ‘Versailles on the Potomac’.
The Woke Left, Samantha Power and the Deep State
Independently Published, 2025
Publisher’s Description:
In this hard-hitting exposé, Caleb T. Maupin unravels the slick marketing of war in the 21st century. From the ruins of Libya to the blood-soaked streets of Syria, U.S. foreign policy has repeatedly cloaked regime change operations in the language of human rights, “woke” activism, and humanitarian concern. At the center of this new imperial playbook stands Samantha Power – former UN Ambassador and media darling – whose career epitomizes the weaponization of moral rhetoric in service of Wall Street and the Pentagon.
With sharp historical insight and a journalist’s precision, Maupin reveals how CIA-funded NGOs, viral campaigns, and media spectacles have turned “activism” into a tool of empire. From Brzezinski’s “Afghan trap” to the use of child soldiers and proxy forces, The Regime Change Industry uncovers the dirty tricks, soft coups, and hidden agendas behind America’s foreign entanglements.
A must-read for critics of neoliberalism, anti-imperialists, and anyone questioning the real motives behind the so-called “freedom agenda”, this book blows the whistle on the woke war machine.
Återigen: hur det underlättar att det finns så många som tydliggör åtminstone centrala politiska och ekonomiska aspekter av en den nödvändiga de överordnade värdenas socialistiska konservatism, så att man s.a.s. inte behöver göra det själv och i stället kan försöka ägna sig mer åt just de överordnade dimensioner som anges i undertiteln till denna blogg och i beteckningarna av flera av ämneskategorierna, och som saknas hos dessa viktiga analytiker.
Men som jag också framhållit: hur beklagligt det är att det just nu i Sverige inte finns något parti som representerar den nödvändiga nya politiken, inget parti som motsvarar vad jag en gång hoppades att SD och AfS inom en inte alltför avlägsen framtid skulle kunna utvecklas i riktning mot. Eller ens en annan typ av politisk organisation. Att bara kunna signalera, nämna, hänvisa till att man är medlem i ett sådant parti eller en sådan organisation skulle ju mycket effektivt kommunicera det politiska budskapet utan att man behövde gå igenom allt själv och skriva om det hela tiden, och därmed nedprioritera det som, i tingens yttersta ordning, verkligen är entydigt överordnat och därmed väsentligare – sådant som även den rätta politiken och samhällsordningen i slutändan är beroende av.
Nu kan man bara hänvisa till – dela, posta – de essentiella, partiella analyserna av andra, vid behov kommentera dem, och, när det känns särskilt påkallat eller t.o.m. oundvikligt, fortsätta skriva egna politiska inlägg. Och kanske därmed i bästa fall på avstånd, genom att bara tillhandahålla det här på internätet, bidra med något litet mått av uppmuntran och förslag, ett och annat djupare åskådningsmässigt perspektiv, till någon av dem som vill ägna sig åt ny politisk organisering och aktivism. Någon vars intressen, bakgrund, utbildning och allmänna mänskliga betingadhet gör det naturligt, ja just nu gör det till det optimala att ägna sig åt denna organisering och aktivism.
Naturnödvändigtvis kommer det ju alltid finnas oräkneliga människor som primärt eller rentav uteslutande vill ägna sig åt politik, för att inte tala om ekonomi. Just nu måste det bara bli tydligare vilken politik, vilken ny politik, som behövs.
Norton igen, 19:e juli:
Beskrivning av detta avsnitt av Geopolitical Economy Report:
Western governments claim to be models of democracy, and demonize their geopolitical adversaries as “authoritarian”, but empirical evidence shows that the USA and European countries are oligarchies dominated by economic elites and large corporations. Billionaire Donald Trump is the perfect symbol of this, but he’s by no means the only one. Ben Norton explains.
Topics: 0:00 Narrative of Western “democracies” 0:26 (CLIP) Joe Biden on “democracy vs autocracy” 0:37 Western governments are oligarchies 1:54 Summary of oligarchic Western leaders 2:54 Scientific research shows USA is an oligarchy 4:29 US public opinion on healthcare 5:20 Money buys 80-90% of seats in US Congress 6:27 Citizens United ruling 7:21 Donald Trump: perfect symbol of US oligarchy 7:57 Robber barons 8:44 One Big Beautiful Bill: class war by the rich 9:49 Billionaires pay lower tax rate than most Americans 10:42 US Treasury Secretary Scott Bessent 11:35 Ex US Treasury Secretary Steve Mnuchin 12:16 Steve Bannon worked for Goldman Sachs 12:58 US Commerce Secretary Howard Lutnick 13:07 Crypto was taken over by Wall Street 14:08 Trump is the symptom, not the cause 15:07 Biden promised nothing would change 16:07 Barack Obama: funded by Wall Street 17:53 Mitt Romney: servant of Wall Street 18:48 Super PACs 19:32 Bloomberg funded Biden’s 2020 race 19:56 Billionaires funded Trump’s 2024 race 20:35 Elon Musk donated $288 million for Trump 20:57 (CLIP) Elon Musk bought 2024 US election 21:11 World’s richest man buys US politics 21:34 Wall Street wages war on Zohran Mamdani 22:46 Democratic Party sabotaged Bernie Sanders 24:34 UK Labour Party sabotaged Jeremy Corbyn 26:18 British spy agencies sabotaged Jeremy Corbyn 28:15 Symbol of UK oligarchy: Rishi Sunak 31:37 Neoliberal Keir Starmer: Tony Blair reincarnated 32:35 France’s President of the rich: Emmanuel Macron 36:04 BlackRock’s man in Germany: Friedrich Merz 37:40 Goldman Sachs’ man in Italy: Mario Draghi 39:10 Goldman Sachs’ man in Canada: Mark Carney 40:22 Summary of oligarchic Western leaders 41:35 Western governments are not democracies 42:45 Outro
Ingen egentligt intelligent person kan på allvar tro och framför allt inte vilja att det primitiva, vilda system Norton beskriver, och den undermänskliga kultur och troglomentalitet det alstrar, har en framtid. Det är ett enda stort, tungt, mörkt evolutionärt och andligt hinder för mänskligheten, ett hot mot alla högre värden och mot den mänskliga framtiden som sådan.
Förutom den av Michael Behrent redigerade Towards a Conservative Left: Selected Writings of Jean-Claude Michéa, kommer även en bok med samtal mellan Michéa och Behrent, Conversations américaines, publiceras senare i år av Éditions Albin Michel.
En tyvärr betalväggad artikel av Behrent har också publicerats i Compact (amerikanska, inte tyska). Thomas Fazi anser den vara en “Great article about…one of the fathers of conservative communism”, men tillägger överdrivet att denna senare “is really just communism, which is (used to be) inherently culturally conservative”. Kulturkonservativa inslag, och åtminstone s.a.s. implicerade potentialer, finns ju utan tvekan hos både Marx och Lenin, och de blir förstås centrala och avgörande idag. Men Fazi går för långt.
Compacts grundar-redaktör Sohrab Ahmari, författare till bl.a. The Unbroken Thread: Discovering the Wisdom of Tradition in an Age of Chaos (2021), menar att Michéa “has elucidated perhaps the only political and intellectual framework that might yet save the West. If this seems obvious in retrospect, it is only thanks to his yeoman labor.” Till detta bör väl läggas att det gäller den mer allmänna inriktning som titlarna på Behrents publikationer anger; inom dess ram finns ju utrymme för stor variation, bättre och sämre specifika former.
Selected Writings of Jean-Claude Michéa
Vauban Books, forthcoming, September 9, 2025
Publisher’s Description:
Towards a Conservative Left offers the first comprehensive English-language introduction to the thought of Jean-Claude Michéa. Over the past three decades, Michéa has staked out a place for himself as France’s foremost “left populist.” A fierce critic of the illusions of progress and champion of the “common decency” that should (but no longer does) inform left politics, Michéa shows how the left’s focus on cultural liberalism has become a crucial element in today’s neoliberal economic order. At a time when the old divisions between “left” and “right” have never seemed less self-evident, Michéa invites us all to rethink our positions and imagine politics afresh.
The book opens with an introduction by its editor, the intellectual historian Michael C. Behrent, who situates the development of Michéa’s thought in the context of contemporary French political life and shows how its guiding preoccupations, far from being limited to that context, speak directly to our own political moment.
About the Editor:
Michael C. Behrent is a professor of history at Appalachian State University.
Blurbs:
“Jean-Claude Michéa has elucidated perhaps the only political and intellectual framework that might yet save the West. If this seems obvious in retrospect, it is only thanks to his yeoman labor.” Sohrab Ahmari, US Editor, UnHerd
“Americans tend to think French intellectual life is all Foucault and postmodernism. By introducing Jean-Claude Michéa, this volume helps us see how much more vibrant contemporary French thought is. Even when one firmly disagrees with Michéa, one cannot but see him as a thinker of extraordinary relevance to our period of ideological realignment.” Gregory Conti, Associate Professor of Politics, Princeton University
JOB’s Comment:
Article by Behrent in Compact: Jean-Claude Michéa, the Conservative Communist
A book with conversations between Behrent and Michéa, Conversations américaines, will also be published later this year, by Éditions Albin Michel.
Charles Robin: La gauche du capital
Charles Robin: Itinéraire d’un gauchiste repenti
The Neoliberal Roots of the Populist Right
Allen Lane, 2025
Amazon.co.uk (Amazon.com, with different subtitle)
Publisher’s Description:
‘Bracingly original…Hayek’s Bastards demonstrates how a history of ideas can be riveting. Slobodian grounds intellectual abstractions in the lives of the people who espoused them…His book offers an illuminating history to our current bewildering moment, as right-wing populists join forces with billionaire oligarchs to take a chain saw to the foundations of public life, until there’s nothing left to stand on’ Jennifer Szalai, The New York Times
A revelatory exploration of how today’s rightwing authoritarianism emerged not in opposition to neoliberalism, but from within it
After the end of the Cold War, neoliberalism, with its belief in the virtues of markets and competition, seemed to have triumphed. Communism had been defeated – and Friedrich Hayek, the spiritual father of neoliberal economics, had just about lived to see it. But in the decades that followed, Hayek’s disciples knew that they had a problem. The rise of social movements, from civil rights and feminism to environmentalism, were now proving roadblocks in the road to freedom, nurturing a culture of government dependency, public spending, political correctness and special pleading. Neoliberals needed an antidote.
In this illuminating new book, historian Quinn Slobodian reveals how, from the 1990s onwards, neoliberal thinkers turned to nature, in an attempt to roll back social changes and to return to a hierarchy of gender, race and cultural difference. He explores how these thinkers drew on the language of science, from cognitive psychology to genetics, in order to embed the idea of ‘competition’ ever deeper into social life, and to advocate cultural homogeneity as essential for markets to truly work. Reading and misreading the writings of their sages, Friedrich Hayek and Ludwig von Mises, they forged the alliances with racial psychologists, neoconfederates, ethnonationalists that would become known as the alt-right.
Hayek’s Bastards shows that many contemporary iterations of the Far Right, from Javier Milei to Donald Trump, emerged not in opposition to neoliberalism, but within it. As repellent as their politics may be, these supposed disruptors are not defectors from the neoliberal order, but its latest cheerleaders.
Reviews:
“Indispensable…Entertaining. Slobodian’s wry commentary offers welcome respite from both the difficulty and the moral odiousness of his subject.” Becca Rothfeld, Washington Post
“As Quinn Slobodian makes clear in his bracing history of the intellectual origins of the alt-right, the conventional story misses out big part of the picture.” David Runciman, London Review of Books
“With real empirical depth and analytical subtlety, Hayek’s Bastards traces the origins of today’s far-right to a split within neoliberalism, and a ‘new fusionism’ of liberal economy and hard-hereditarian ‘race science’ – and all is made clear. One of the sharpest guides to the new reaction, it also casts light on the seemingly contradictory formation of libertarian-authoritarianism, of free trade and closed borders, and of an extreme monetary populism that is also extremely deferential to the wealthy.” Richard Seymour
“Quinn Slobodian has established himself as one of the sharpest intellectual historians of neoliberalism.” Bartolomeo Sala, Jacobin
“A bravura performance of intellectual inquiry.” Publishers Weekly, starred review
“Fascinating…Slobodian’s book draws our attention to what might appear an astonishing fact…that it has proven very easy to support capitalism while being hostile to other fundamental liberal liberties.” Matt McManus, Illiberalism
“Slobodian’s thesis is novel: he suggests that what is unfolding in Washington is the culmination of a strategic shift by neoliberal planners to achieve more populist support for their particular cause…One of Slobodian’s key achievements…is in showing that the entire weight of the extraordinarily successful neoliberal project rests on a foundation of pseudoscientific mumbo-jumbo.” Dave Vetter, The Climate Laundry
“Slobodian marshals impressive archival research…dazzling.” Aris Roussinos, Unherd
“A rousing relitigation of the 1990s’ ideological scorecard.” Jon Skolnik, Vanity Fair
“Slobodian charts clearly how today’s far right is simply a further degeneration from neoliberalism’s celebration of economic inequality and the primacy of economics as the measure of man. We are all living in a world being plundered by Hayek’s bastards now.” Ian Hughes, Irish Times
“Hayek’s Bastards is an important book…As with Slobodian’s previous books, Hayek’s Bastards shows remarkable thoroughness in terms of research and in pursuing the connections among the thicket of figures populating the netherworld of the new fusionist right. Slobodian has provided his readers with nothing less than a counter-history of the nexus of politics, economics, and ideology in our world. The results are breathtaking but also terrifying.” John Foster, The Battleground
“A creative and engaging intellectual detective story that cuts through the far right’s smoke-and-mirrors claims of rupture and novelty, tracing the movement’s deep neoliberal roots and exposing a shared set of supremacist beliefs about which lives have value and which lives do not. Ideas have consequences and very few scholars take the history of ideas as seriously as Slobodian, even when the ideas themselves are absurd, patently false, and deeply dangerous.” Naomi Klein, author of Doppelganger and The Shock Doctrine
“The brilliant Quinn Slobodian has done it again: overturned orthodoxy on the history of neoliberalism by paying attention to its fissures, mutations, and ideological foundations. Neoliberals confessed that tearing down the Berlin Wall did not address the real threat to liberty: welfare, immigrants, and demands for racial, gender, disability, and environmental justice. Anyone who believes neoliberal ideology is dead must read this book. Thanks to the Charles Murrays, Murray Rothbards, Peter Brimelows, and Richard Spencers of the world, it is alive and well in the alt-Right and the self-proclaimed cognitive elite bent on restoring the natural order of things in order to make the West Great Again.” Robin D. G. Kelley, author of Freedom Dreams: The Black Radical Imagination
“In this work of historical erudition and sharp political analysis, Quinn Slobodian explains how the myth of neoliberal freedom can be sustained only through a deeply illiberal world view. Through a painstaking reconstruction of how Hayek’s offspring appeal to science served to naturalize hierarchy, and resist the calls for social equality, we come to see how rightwing authoritarianism emerged not as an alternative to neoliberalism but as its brainchild. An essential read to understand the times in which we live.” Lea Ypi, author of Free: Coming of Age at the End of History
About the Author:
Quinn Slobodian is professor of international history at Boston University and the author or editor of seven books translated into ten languages. He contributes regularly to the New York Times, Guardian, and New York Review of Books. In 2024, Prospect UK named him one of the World’s 25 Top Thinkers.
I det andra avsnittet av sin nya Modern Age-podd försökte Daniel McCarthy, i linje med den typ av konservativ tradition som han tillhör, bidra till att stoppa Trumps angrepp på Iran.
Att det traditionellt-konservativa och paleokonservativa motståndet mot neocons av såväl republikanskt som demokratiskt snitt än en gång misslyckades måste vara särskilt smärtsamt för McCarthy, som mer än någon annan av de ledande intellektuella i detta läger – alldeles för mycket, anmärkningsvärt mycket givet hans bildningsbakgrund – försökt tro på Trump som just deras representant, och i det längsta försvarat hans politik.
För nu står det väl slutgiltigt klart: det konservativa motståndet har visat sig fullständigt otillräckligt. Dess filosofi äger en bestående sanning som måste räddas, och det är en tröst att den “liberala demokratins” senaste tragiska vansinne rimligen kommer stärka den som allmän opinionsrörelse, på ett sätt som förhoppningsvis kommer få avgörande konsekvenser i en framtid. Som organiserad politisk rörelse i USA och i väst framstår den för närvarande som överkörd, maktlös, slut. Men imperieetablissemanget har komprometterat och förstört väst, och det motstånd och hat det skapar i den övriga världen torde garantera dess fortsatta nedgång.
Att så många satt ett oproportionerligt hopp till Trump är ett katastrofalt fattigdomsbevis. Och fattigdomen är delvis ideologisk. Antiimperie-konservatismens viktiga insikter och engagemang måste räddas in i ett annat, större och mer heltäckande ideologiskt och politiskt sammanhang. Ett sammanhang som med en nödvändig, större fullständighet kan förstå Atlantimperialismens väsen, med erforderligt djup uppfatta att och hur den hårda aggressionen i Mellanöstern och på flera håll i Latinamerika, Asien och Afrika är till sitt syfte densamma som den mjukare aggressionen, inklusive den i Östeuropa, genom NGO-operationer och färgrevolutioner.
I Iran har det aldrig enbart handlat om dess kärnenergiprogram. Det handlar om regimförändring, om den systembetingade nödvändigheten av politisk och ekonomisk makt och kontroll, på samma sätt som i Ryssland och i Kina, depuis toujours. Men till detta kommer förstås de nu med varandra oupplösligt förenade, extrem-särpräglade israeliska religiös-nationella strävandena, som de flesta kristianer i USA delar.
De enstaka kända dissidenterna inom Republikanerna har fortsatt sitt heroiska motstånd, och inför det nya akuta hotet efter Israels angrepp publicerades vad som kanske är den starkaste artikel jag någonsin läst i The American Conservative, den s.a.s. verkliga eller i alla fall meningsfulla konservatismens flaggskeppspublikation som startades av Buchanan 2002 för att stoppa neokonservatismen och Irakkriget. Åtminstone innehållsligt är den helt jämförbar med Buchanans klassiska. Författaren var Hunter DeRensis, och rubriken Zionism Is Not an American Principle.
Att denna artikel nu kunnat publiceras gör det obegripligt att den ypperlige Daniel Larison för flera år sedan tvingades sluta på TAC, såvitt jag förstod därför att han t.o.m. där kom att uppfattas som alltför kontroversiell. Han har i alla fall fortsatt sin konsekventa, skarpa argumentation i Responsible Statecraft och på sin egen Substack: “A joint U.S.-Israeli war on Iran”, skriver han nu, “amounts to having two powerful, nuclear-armed states gang up on a weaker country without nuclear weapons and killing its people simply because they can and want to. It is despicable and indefensible. It is an indictment of our foreign policy establishment and our political leadership that it is even being entertained as an option.”
I Sverige tror skojarna i SD och på Riks och Bulletin självklart entusiastiskt på det nya kriget. Så här låter det från den bisarre amerikaniseringsroboten Ronie Berggren: “Trump har bombat Irans kärnanläggningar. De är tillintetgjorda. Iran blev helt bortfintade av Trump och Netanyahu. Frihet för Iran. God Bless America. Tack President Trump!”
Med den linje jag försökte förespråka i SD och därefter under några månader 2018 i AfS skulle det senare partiet idag kunnat vara det långt större, seriösa, i ny mening socialkonservativa och nationella partiet som trovärdigt övertagit och på nyskapande sätt förvaltade bl.a. den fredslinje som det en gång internationellt – även utan för väst – respekterade Sverige stod för i världspolitiken, men som den nyliberalt provinsialamerikaniserade högern förstört. Men redan några månader efter sin lansering förstörde de dessa lysande möjligheter för sig själva och Sverige genom att liera sig med radikalnationalisterna och fascisterna.
Än mer provokativt än under sin första valrörelse 2018 har detta parti sedan dess omfamnat och satsat på just det jag då påtalade. “Ut med packet!” gjordes till en officiell paroll, medan jag bara kritiserat att de inte tog avstånd från att NMR skanderade det på torgmötena; “avståndstagande från avståndstagande” blev en bestående, central princip i stället för den tillfälliga olyckshändelse jag hoppats att det var; samarbetet med den idag största, direkt till den gamla svenska sektfascismen anknytande och även ukrofascistiska organisationen Det Fria Sverige fördjupades genom att dess medlemmar enrollerades som valarbetare. På nationaldagen i år talade partiledaren hos dem, och på torgmöten spelas med hans gillande det nazistiska bandet Storms – med album som ‘Hell seger’ (1994) – låt ‘Hellre död än röd’. Detta visade sig vara vad de ville; SD-ledningen hade rätt om dem.
Det är ett tragiskt resultat av den politisk-intellektuella torftighet den dekadenskapitalistiska nyliberala eran skapat att det starkaste och nästan enda konsekventa och partipolitiskt organiserade NATO- och krigsmotståndet i Sverige, utöver det wokevåbblande Kommunistiska Partiets och väl något nytt konspirationsorienterat småparti, kommer från AfS sådant det blev.
Till skillnad från antikrigskonservatismen har populistnationalismen, särskilt i Sverige, visat sig värdelös. Den har uppdelats i två falanger: å ena sidan den ansträngda “konservativa” wannabe-anpassningens, och å den andra den ofta av mobb-andan präglade radikalnationalismens. Men avståndet mellan dem minskar i och med att krigsborgerligheten blivit opinionsmässigt beroende av det stöd populistnationalismen ger, och dessutom åter behöver tillgripa inrikes övervaknings- och repressionsåtgärder av fascistisk typ. Den f.d. althögern i form av Daniel Fribergs Högerfirma har, genom sitt affärsområde Arktos, drivit Trumpkulten långt över gränsen till det komiska, och förhindrat utvecklingen av verkliga konservativa alternativ. Situationen är likartad i övriga Europa.
Och inom den vanliga svenska högern, där Trumphatet hittills, liksom hos etablissemangsvänstern, inte minst – om än givetvis långtifrån enbart – berott på vad som uppfattats som hans krigsmotstånd när det gäller Ryssland, har under de senaste åren inte mycket hörts om den allmänna atlanticistiska krigsaggressionen och tillhörande propagandan från dem som tidigare åtminstone i någon mån varit mottagliga för McCarthys typ av konservatism, främst genom dess även i USA sedan länge främste tänkare, Claes Ryn.
Jan Olof Bengtsson 