Category: Politics

Israelisk stridsvagn kvarlämnad efter Yom Kippurkriget 1973 på plats för avgörande slag på Golanhöjderna; i bakgrunden Syrien.

Att försvara Israel idag, 1

Det parlamentariska maktskiftet i Israel var förstås ett uttryck för en större politisk och ideologisk förskjutning i hela världen. Under dess tryck hade den internationella nyvänstern nu börjat sjunka tillbaka och upplösas, och detta kom att gå snabbt. En tendens inom den hade kommit att bli en teoretisk transformation i riktning mot mer kapitalkompatibel, postmarxistisk Ersatz-radikalism av den typ som kommit att prägla hela den kvarvarande allmänna och vaga vänstern ända sedan dess, till den grad att den idag helt enkelt kallats la gauche du capital. Utöver de många konkreta sakfrågor som här erbjöd sig för fragmentariserat engagemang och harmlös individ- och jagcentrerad utlevelse, tog allmänteoretiskt så småningom postmodernismen i vid mening över, och väl i stor utsträckning på det sätt och med den finansiering och det institutionella understöd som idag särskilt Rockhill belyser.

Trotskisternas gamla antisovjetism hade sedan länge övergått till allmän antikommunism, och vidarevandlades nu till neokonservatism. I Sverige var René Coeckelberghs en av dem som publicistiskt gick i spetsen för detta dramatiska skeende, medan internationellt de till helt övervägande del judiska så kallade New York-intellektuella, som ursprungligen i sin kärna varit Trotskijs direkta lärjungar, var de ledande krafterna. De hade i Sovjetunionen och Polen identifierat förnyad antisemitism, och till detta hade lagts det kommunistiska stödet för Israelfientliga arabstater. Israelförsvaret blev därför inte minst genom dem på nytt sätt centralt och avgörande och alltmer okvalificerat inom hela atlanthögern.

De kvarstående paleokommunisterna förlorade, efter sitt tillfälliga uppsving som reaktion mot nyvänstern, alltmer stödet eller möjligheten att bygga på stödet från de realexisterande socialistländerna. Sovjetunionen hade under Chrusjtjovs och Bresjnevs tid tappat mycket av sin attraktionskraft, revisionismens satsning på imitation av västerländskt konsumentgodis som ersättning för förfallande politisk och kulturell bildning och seriöst participatoriskt styre kunde ge den ett kitschigt intryck, som ytterligare förvärrade den skada den allmänna antikommunismen och oavlåtliga trottbeskjutningen från väst redan åstadkommit. Detta trots den kraft som det socialistiska systemet i övrigt ännu forthöll, och det faktum att man vid slutet av 70-talet till skillnad från Kina fortsatt drev en åtminstone relativt konsekvent internationalistisk marxistisk-leninistisk linje. Kuba tycktes däremot ännu kunna inspirera ganska många inom vänstern, och Nicaragua tillkom under en period som det land man ännu ville och försökte flytta sina i övrigt svikna förhoppningar till eller projicera dem, på när det mesta tycktes vara över på annat håll; i någon mån väl även Zimbabwe. Men samtidigt hade realkommunismens problem kort efter och trots Vietnams seger över imperialismen – i verkligheten väl mer en nationalistisk sådan, i linje med Lenins gamla vision – blivit på nytt sätt uppenbara genom Kampucheas killing fields.

Kinas plötsliga ideologiska kaos blev avgörande. Den brytning med Sovjetunionen som börjat med motståndet mot Chrusjtjovs avspänningslinje gentemot Eisenhower vid slutet av 50-talet hade nu fördjupats, men groteskt nog med en ny motivation som var raka motsatsen till den ursprungliga. Kulturrevolutionen hade paradoxalt samexisterat med det av Kissinger och Nixon fullbragta närmandet till USA, och nu var det i stället Sovjetunionen som blivit huvudmotståndaren: Kina kom rentav att stödja sådana den amerikanska imperialismens redskap som Jonas Savimbi och UNITA i Angola, Pinochet i Chile, och Brzezinskis mujaheddin i Afghanistan. Tillsammans med USA, som givetvis alltfort försökte så gott det gick motverka Sovjetunionens inflytande i Indokina, stödde man de röda khmererna; under det Vietnam intervenerade mot Pol Pots härjningar, anföll Kina Vietnam. Hela detta agerande, innan situationen politiskt och ideologiskt stabiliserades genom Deng Xiaopings nya linje, måste, föreställer man sig, fortfarande utgöra en teoretisk utmaning för den marxistiska antiimperialismen. Kina började ta avstånd från de västerländska maoisterna, och dessa tycktes spridas för vinden i största förvirring. “Nya filosofer” med de på de avgörande politiska punkterna neokonservativt orienterade Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen tycktes under en tid ta över Paris’ mediala intellektualitet. Otto Mannheimers – extrotskist liksom Coeckelberghs – samling av intervjuer och reportage, Den förlorade vissheten: Samtal med europeiska intellektuella (1983), ger en ypperlig bild av detta tidsklimat i övergången från 70- till 80-tal.

Allt detta påverkade givetvis också klimatet i Israel, eller ömseverkade med det. På det mest påtagliga planet var det den gamla vanliga, atlantcentrerade kapitalhögerns mörker som i olika former sjönk över världen, i iscensättning av de tänktankar som dess intressenter nu uppfunnit och satsat på som en ny opinionsbildande maktfaktor med åtminstone skenbart större tyngd än media, en mellanform mellan dessa och den akademi från vilken man hämtade tillräckligt mycket av sin personella besättning eller sina inbjudna gäster och skribenter för att erhålla den nödvändiga auktoriteten.

Men att detta nyliberala skifte kunde förverkligas berodde givetvis i mycket stor utsträckning också på marxismens och den förverkligade socialismens reella och fatala, av djupa modernitetens kulturella dynamiker följande åskådningsmässiga brister och felaktigheter och därpå följande praktisk-politiska. Det handlade långtifrån enbart om den kapitalistiska och militära inringningen. Och det faktum att, på de punkter de distinkt egna svagheterna gällde, den mer egentliga och från liberal- och kapitalmoderniteten i högre grad distinkta typen av konservatisms (det vill säga icke eller åtminstone sällan neokonservatismens) förnyade artikulation i väst också, som i mycket egentligen från den vanliga högern väsensskild, ägde och nyformulerade just sådana reella sanningar, insikter och värden som vänstern inte bara saknade utan programmatiskt motarbetade, blev också en åtminstone marginellt bidragande faktor. Det var främst den som gjorde att jag själv inom kort kunde finnas med ombord: det var nu man hade börjat tala om en “konservativ intellektuell rörelse” i USA, framvuxen redan i slutet av 40- och början av 50-talet, men nu med allt större ackumulerad verkanskraft och inte bara på grund av neocons. Dessa sanningars partiella tillhandahållande var en djupare och viktigare innebörd i samtidens politiska klimatskifte, ja den enda av bestående värde och betydelse i det som under 80-talet kunde avläsas.

Svante Nordin började inte bara se hur nyvänsterns yngre generation när den inte direkt motarbetade och upplöste det, inte orkat tillräckligt tillägna sig och bära med sig det samhällsgemensamma bildningsarvet in i sin socialistiska framtid. Och inte heller den förnyade borgerligheten, vars samhällsordning nu ensam stod kvar som “den enda vägens” och “historiens slut”, hade tillräckligt kunnat det. Den distinkta borgerliga kulturens höjdpunkter hade enligt Nordin överhuvudtaget aldrig tillräckligt konsoliderats innan socialismen började ta över, även om situationen givetvis skilde sig från den i Östeuropa där, som han skrev vid mitten av 90-talet, “borgerligheten segrat även i de länder där det sedan länge inte fanns någon borgerlighet”. Uppgiften alltifrån 80-talet blev för honom därför att pedagogiskt rekonstruera och förmedla det borgerliga bildningsarvet till nya generationer.

Detta var en riktig kulturkonservativ analys, och det allvarligaste var att den kvalificerade humanismens såväl nations- som klasstranscenderande historiska ljuslinje i västerlandet med dess universella och kosmopolitiska potential, och den därmed sammanhängande historiska kulturkritiken av västerlandets utveckling, riskerade att fördunklas av denna historiska okunnighet. Nordin kom att spela en central roll som en kulturborgerlighetens nykonstruktör i den nyliberala omställnings tid som han i övrigt kritiserade: nyliberalismen stod i motsats till bildningsborgerligheten; besläktad med anarkismen hade den som mål att “sätta en dynamitpatron under borgerlighetens hus och ersätta den med en utopi”.

Det kan synas som att jag svävar ut här, men det beror på att jag försöker anlägga ett större, förenat politisk-historiskt och idéhistoriskt perspektiv på den aktuella frågeställningen rörande Israels försvar. Det är i ljuset av det beskrivna världsomfattande politiska och intellektuella skiftet såväl som vad som föregick och vad som följde efter det som också Israel måste förstås. Och så måste ske även i jämförelse med och i dess relationer till sina omgivande länder i Mellanöstern vid tiden för det nyliberala skiftet.

De panarabiska nationalismen hade haft sitt eget slags socialistiska inriktning. I vissa avseenden, som manifestation av den föregående tidsandan, var den i sig jämförbar med vad många tidigare trott kanske var Israels. Den var relativt oberoende av såväl USA som Sovjetunionen, men den senare hade generellt kommit att stödja den, inte minst genom vapenleveranser, och detta stöd var alltså en av de faktorer som bidrog till de f.d. New York-trottarnas fortsatta vandling till neocons. Dess nedgång under den aktuella perioden har förklarats av Ali Kadri i termer av de nationella bourgeoisiernas reduktion till atlantimperialistiskt absorberade och kontrollerade compradorklasser (The Unmaking of Arab Socialism, 2016). Men atlantimperiet hade också under årtionden använt Israel som ett vapen mot den, såväl som mot Sovjetunionens inflytande i regionen.

Iran hade emellertid aldrig kunnat producera någon politiskt effektiv motsvarighet till Egyptens, Syriens och Iraks typ av socialism på grund av oljeatlantkuppen mot Mosaddegh, och när revolutionen till slut ändå måste komma, kunde dess konsolidering inte längre självklart förlita sig på den vanliga, mer eller mindre marxistiskt inspirerade socialismen, vare sig ideologiskt eller i form av solidariskt stöd från ett enat socialistblock. Sovjetunionen kunde inte heller under den nya Kinasplittringen ensam erbjuda ett konsekvent stöd, trots dess allmänna omprövning av det alltmer högerpräglade, atlantsammanflutna, omgivningen angripande och expansionistiska Israel.

I stället förenades i Iran den vanliga, utanför västerlandet primärt antikolonialt-nationalistiska revolutionen med islam, i annan form och utsträckning än i arabnationalismen, och även av annat slag än den allt starkare, reaktionära salafismen och wahhabismen. Saddam Husseins rädsla för att de irakiska shiiterna skulle ta tillfället i akt att störta Baathregeringen ledde till hans invasion av Iran, som inom kort kom att stödjas av det nu ävenledes fientligt inställda USA, trots dess och Israels motsättning till baathismen.

Det var knappast så som många i västvänstern vill tro, att i Iran en ursprungligen sekulärsocialistisk revolution kuppades och övertogs av mullor. Irans ledande radikale tänkare under shahens regim, Ali Shariati, hade redan under årtionden utarbetat en iransk version av den allmänna revolutionära syntesen av samtida socialistiskt tänkande och islam. Vid sidan av Seyyed Hossein Nasr var han också den som i Iran introducerade René Guénon, vars kritiska analys av det moderna västerlandet han högt uppskattade. I några avseenden kanske tämligen väl historiskt underbyggt kom den faktiska revolutionen efter 1979 att se islam i sig som ett tillräckligt socialt och politiskt alternativ, långtifrån bara en religion i kristendomens från samhällshelheten mer avskilda mening. Man kan här komma ihåg att Sovjetunionen under Lenins ledning hade stött antiimperialistisk, antikolonial revolution även när den bara var nationalistisk, borgerlig, monarkistisk och – som i fallet med emiren av Afghanistan Amanullah Khan – dominerad av religionen, och ännu inte ägde det inslag av modern socialism som dock alltså länge också varit förhanden bland iranska intellektuella och förvisso bidrog till 1979.

Stora delar av västvänstern säger vidare att den islamiska republiken helt enkelt är “borgerlig” och “kapitalistisk” och förtrycker arbetarna, varför de stödde de protester som skulle ge anledning till dagens amerikansk-israeliska anfallskrig och till stor del startades av deras imperieoperatörer. Detta måste ju rimligen vara ett tydligt exempel på hur vad Mao kallade den primära motsättningen (Iran mot imperialismen) sidoordnades med eller rentav underordnades den sekundära eller väl kanske rentav tertiära (mellan den islamiska statens system och arbetarna), och hur därigenom den rätta och framgångsrika lösningen av den förra katastrofalt försvårades och kriget befrämjades.

Det borde ju vara lätt att se i vilken utsträckning samma utveckling som i arabländerna fällde de socialistiska regeringarna till stor del ägt rum i Iran. I själva verket är det den motsvarande välbärgade iranska compradorklass som atlantimperiet i jämförelse med de arabnationalistiska staterna relativt nyligen satsade på att skapa i Iran (det Obama-pådrivna så kallade JCPOA fungerade bland annat som ett led i detta) som utgör huvuddelen av oppositionen och givetvis den i särklass mest inflytelserika, den del som stöder Pahlavi, såväl i Iran som i diasporan. De lägre ekonomisk-sociala skikten tycks däremot, trots de givetvis allvarliga problemen med det exoterisk-ibrahimistiska styret, genom detta fått det betydligt bättre i olika avseenden sedan 1979, inte minst ifråga om utbildning, och det gäller såvitt jag förstår dessutom särskilt kvinnor.

Hjärnstorms temanummer om borgerlighet (nr 50-51, 1994) innehåller min längre artikel ‘Konservatism, borgerlighet och universalitet’, med originalillustrationer av Bo Pettersson.

Utdrag från Contents-sidan:

Det konservativa motståndet

Den nästan fullständiga bilden

Om prostitution och pornografi

Kan man kalla sig konservativ?

Vill USA ha fred?

Le fascisme vu de droite

Mer om kulturkriget

Om kulturkriget

Filippinerna

Kommunionismen

Kinas och USA:s ekonomiska system

Postliberalism?

Populistnationalismens futila opposition

Ordförande Haz förklarar, med pedagogisk lättillgänglighet, i tidigare MMA-utövaren Jake Shields intervju med honom på sin kanal Fight Back.

Är ett hållbart försvar för Israel möjligt i vad Pankaj Mishra kallar “världen efter Gaza”? Hur ser det i så fall ut? Finns det en svag punkt i den kritiska argumentationen och andra starka reaktionerna mot Israels oavlåtliga och nu genocidala aggression mot omvärlden från såväl judiska som ickejudiska antisionister idag? Israel berör alla i väst såtillvida som hela vår kultur är i så hög grad formad av de från denna del av världen härstammande religionen, och kräver därför alltid noggrann reflexion.

I den serie inlägg jag här inleder kommer jag hävda att grundproblemen till stor del ligger i själva den ursprungliga abrahamismen, som såtillvida med en vedantistisk ordlek skulle kunna kallas abrahmaismen; och att denna i den utsträckning så är fallet måste bli föremål för en omtolkning, som ett led i en – Israel överskridande – kulturell transformation och politisk konservativ-socialistisk revolution genom vilka allena inte bara dessa problem kan lösas, utan därmed även Israel försvaras.

Det låter mer dramatiskt än det är; i själva verket handlar det mest om ett upprepande av det ifrågasättande av aspekter av abrahamismen som länge varit ett huvudtema i mina texter. Men de aktuella, problematiska aspekterna har blivit långt mer prononcerade i och med Gaza, och därför mer akut nödvändiga att kritiskt behandla. Problemet med Israel är att landet är fullt av i fysisk mening vuxna människor som i större eller mindre utsträckning tror på den bokstavliga sanningen av de gamla bibliska myterna.

De viktigaste Israelkritikerna är naturligt nog de antisionistiska judarna, av vilka de flesta tillhör vänstern och Alon Mizrahi går längst: han tror inte att judendomen överhuvudtaget kommer kunna överleva Israel. Där finns den långa raden av länge kända och nya mindre kända namn, akademiska såväl som journalistiska och aktivistiska. Även i den mer radikala icke-judiska vänstern tillhör många den växande kategori som helt enkelt förnekar den apartheidistiska statsbildningens rätt att existera – på det sätt som sionister regelmässigt finner antisemitiskt och nästan tycks identifiera med ett förnekande av judars rätt att existera.

Det finns ju också inom ortodoxa eller ultraortodoxa grupper (haredim) sådana – och alls inte så få som de vanligen framställs, vare sig i Israel eller USA eller på annat håll – som anför religiösa skäl för sitt motstånd mot och sitt icke-accepterande av staten Israel och har gjort så redan från början, från sionismens uppkomst. Att genom mänskligt bemödande skapa en judisk stat är exempelvis enligt de många Satmarchassiderna en entydig heterodoxi; något sådant kan och får bara ske genom Messiae ankomst. Många haredim har alltid avvisat själva föreställningen om judarna som en nation i etnisk och politisk mening. Det var mot denna typ av ortodoxt motstånd som Abraham Isak Kook, Mizrachi-organisationen och andra grundare av den religiösa sionismen uppträdde – de för vilka sionismen tvärtom var en religiös plikt och ett uttryck för Guds vilja och ursprungliga plan, det vill säga urabrahamismens hela innebörd, mening och syfte, det som skulle fullbordas genom Messiae ankomst och arkontiska världsordning. Det är denna allmänna riktning, alltifrån andra hälften av 1800-talet förenande den religiösa traditionen med den tidiga, liberala nationalismens inflytelser från Västeuropa och med moderniteten i allmänhet, som huvuddelen av de religiösa sionisterna i Israel, de så kallade datiim och masortiim, tillhör.

För vissa reformjudar strider sionismen mot den judiska upplysningsriktningen, haskala, och deras anda är såväl religiöst som politiskt liberal; från början såg de de nya nationalismen som ett hot mot deras av upplysningen och liberalismen möjliggjorda integration i sina respektive länder. För andra blev i stället den socialistiska sionismen en acceptabel version, byggande på samma allmänna progressiva nationalism som var en del av andra nationers moderna historia.

Längre än de antisionistiska reformliberalerna gick den andra huvudtyp av organiserat motstånd som representerades av judiska marxistiska socialister och det gamla Yidisher Arbeter-Bund, som idag återuppväckts på grund av dess uppenbara förnyade relevans. Molly Crabapples nya bok Here Where We Live is Our Country: The Story of the Jewish Bund blev omedelbart en bestseller. 2021 kom Frank Wolffs Yiddish Revolutionaries in Migration: The Transnational History of the Jewish Labour Bund, och även rörelsens svenska gren har uppmärksammats av Håkan Blomqvist i hans Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige, från 2020. Bund-studiet förmedlar en rik historisk erfarenhet av konsekvent antisionism utifrån ett rent sekulärt perspektiv. Den judiska identiteten var för Bund en integrerad men icke-assimilerad historisk, kulturell och språklig särart, distanserad från de reaktionära och förtryckande rabbinernas gamla tungmörka religiösa arv. Bundisterna kunde bara acceptera sina respektive ursprungligen östeuropeiska länder som hemländer, och försvarade konsekvent mångetnisk samexistens och gemenskap inom dem, under samtidig hänvisning till universalhumanistiska normer och värden.

Deras uppfattning av den judiska identiteten i rent kulturella termer, skilda från den religiösa traditionen, är i högsta grad intressant, men reser oundvikligen frågan om i vilken utsträckning en sådan åtskillnad verkligen är möjlig. För de flesta så kallade sekulära judarna i Israel, hilonim, tycks den kulturella identiteten åtminstone främst och i sina grundbeståndsdelar vara en starkt nedtonad och omtolkad version av den traditionellt mytologisk-religiösa.

Emellertid har det alltid funnits vad som ser ut som en åtminstone så att säga formellt rimlig logik i tanken på en judisk stat. Om alla – eller, mer exakt, många – andra folk har egna nationalstater, och har ervärvat sådana under modernitetens lopp och i synnerhet från 1800-talet, och om nationalstaten verkligen är så viktig, varför skulle då inte också judarna kunna ha en egen stat? Varför ska de vara ett av de folk som är utspridda över världen, i andra länder?

Det första man bör komma ihåg här att många ortodoxa alltså avvisar ett sådant likställande eftersom de förkastar judarna som överhuvudtaget utgörande en motsvarande nation, vilken den mer exakta innebörden av detta nu än ska anses vara. Till detta kommer, om man till skillnad från dessa accepterar judarna som en nation som andra, de överväganden som modernitetens allmänna, problematiska erfarenhet av nationalismen idag föranleder. Det är så att säga generellt naturligt att ånyo eller fortsättningsvis avvisa den när, som mycket av dagens erfarenhet av populistnationalismen visar, nationalstaten inte används för de legitimt etnisk-kulturella och antiglobalistisk-imperialistiska syften som – som åtminstone jag uppfattade det – tidigare framhölls, utan tvärtom på det sätt som motsvarar den vanliga högerns intressen, det vill säga i hög grad just den kapitalistiska globalistimperialismens. De tidigare, gamla skälen för detta avvisande, alltmer uppenbart giltiga sedan nationalismens olika naturalistiska transformationer inleddes under 1800-talets senare del, har bara bekräftats. Man hoppas visserligen fortfarande att det högre, äkta och värdefulla i populistnationalismen kan räddas och tas tillvara. Men SD:s snabba och beslutsamma urspårning har i Sverige visat att den enda hållbara vägen för övervinnande av den trans- och supranationella kapitalmaktens antifrihetliga centralisering och dess samhälleliga och kulturella konsekvenser förblir den alternativa eller verkliga internationalism som socialismen representerar. Och inte bara har det internationella (inter-nationella) samarbetets nödvändighet i detta motstånd ytterligare accentuerats, utan det framstår som om uppmjukningen av nationella identiteter och nationsgränser har blivit ett problem endast på grund av den trans- och supranationella regimens härjningar, som är massmigrationens orsak; som att utan dem, och mot dem, den tvärtom kan bli en styrka.

Den judiska nationalismen är ju dock speciell just på grund av arten av den judiska religiösa identiteten, folkets centralitet som sådant i religionen. Judendomen är en religion som handlar om judarna. De rent sekulära, med samtida europeiska nationalister jämförbara eller så att säga identiska sionisterna, var knappast dominerande; redan den viktiga protosionistiska rörelsen Hovevei Sion, uppvisade den karaktäristiska blandningen av moderna västsekulära och traditionellt ortodoxa, och den i fortsättningen kontinuerliga blandningen och föreningen av deras övertygelser.

Men det var ju långtifrån någon majoritet av världens judar som tillräckligt entusiasmerades av sion-nationalismen för att lämna de respektive länder i vilka de ofta länge bott och till avgörande del identifierade sig med, och flytta till Palestina. I själva verket hade sionisterna svårt att få dit tillräckligt många, och har det fortfarande. Detta trots att de i sin strävan att övertyga dem fick stöd av mer och mindre antisemitiska nationalister, som ville bli av med dem och åmodade dem att flytta. De tyska nazisterna samarbetade, som Edwin Black och trotskisten Lenni Brenner tycks ha visat, med deras organisationer och bidrog med finansiering, i utbyte mot olika slags stöd – inklusive löften om militärt sådant mot britterna i Mellanöstern – under andra världskriget. En sionistisk riktning satte också stort hopp till Mussolini. Fastän det brittiska imperiet varit avgörande för förverkligandet av sionismens projekt överhuvudtaget, växte kritik mot det på grund av de begränsningar det insisterade på inom det lilla område som avgränsats som Palestina av Sykes-Picot. Bund bekämpade kompromisslöst det etnoreaktionära samarbetet mellan sionistiska och andra europeiska fascister.

Under 1800-talet hade de liberala reformjudarna talat sympatiskt om något slags kulturellt center i Palestina som kunde bli en förenande historisk gemenskapspunkt för alla judar varhelst de bodde; ett center där, tänker man sig, de kunde på harmlöst sätt pyssla litet med den gamla mytreligionen som kulturarv. Men inte en självständig statsbildning; först senare kom många av dem att omfatta sin egen “sekulära” alternativ för en sådan. Sionisterna var ju i jämförelse med dem i mycket produkter av ett nytt samhällsklimat i Europa under senare delen av 1800-talet, när nationalismen ej längre var liberal utan blivit konservativ i en idémässigt till stora delar ny mening, och fortsatte utvecklas till det nya som vi benämner fascism.

Det var till stor del i överensstämmelse med detta hela klimat som sionisterna utvecklade sin version till den nya nationalismen, byggande på den egna gamla exoteriska nationalreligionens mytologi som självklar huvudsaklig identitetsdeterminant även när de, liksom Herzl ännu moderna sekulära européer, inte bokstavligen trodde på den. En sionistisk ideolog som författaren Maurice Samuel hade med sina etniska stereotyper arbetat hårt på att framställa judar som så djupt olika gentilerna att de omöjligen kunde naturligt leva tillsammans med dem och integreras i deras samhällen, trots att detta på många håll sedan mycket länge var ett faktum och såväl bland judarna som de andra folken uppfattades som normalt.

Efter kriget och fascismens nederlag kom trots allt detta i stället den stat som var på väg att bildas, och den stat som strax faktiskt bildades, att framstå som snarast socialistisk. Labour-sionismen hade blivit sionismens dominerande form. Ideologerna i haskala-traditionen hade fortfarande också haft stort inflytande, och resultatet tycktes ligga i linje med det nya politiska och allmänideologiska klimat som snabbt blev dominerande i väst åtminstone tills kalla kriget kom igång – något som knappt hade skett 1948. Trumandoktrinen proklamerades året innan, och 1948 grundades även formellt NATO, även om dess förberedelse gick tillbaka till krigets tidiga skede. De kommunistiska motståndsrörelserna i flera länder åtnjöt högt anseende och Sovjetunionen beundrades. Israels grundande stöddes även av Stalin, vars födelsedag därför under några år offentligt firades där.

Under 50-talet förändrades denna bild visserligen snabbt, och det blev i stället en Tingstens antikommunistiskt anpassade liberala Israel – det som Lars Gustafsson när han själv konverterat till judendomen med vänlig ironi beskrev som “ett nytt Danmark” – som bland många blev den förhärskande uppfattningen av den nya statsbildningen. Ändå levde det socialistiska intrycket länge kvar. Den judiska religionen tycktes i många israelers ögon fortfarande bara eller åtminstone huvudsakligen ha varit det kulturarv, den historiskt identitetsskapande faktor som reformliberalernas gamla center skulle begränsa sig till att på visst sätt förvalta, utan att ta den på något primitivt bokstavligt allvar. I det allmänna kulturlivet kunde den nu, efter nazisterna, framställas som något slags källa till och garant för universell humanism.

Bundisternas fiende Ben-Gurion, som tillsammans med Weizmann och den revisionistiska sionismens grundare Jabotinsky stött östeuropeiska pogromisters hets för att få ut judar ur deras respektive länder, var nu verksam med sitt israeliska arbetarparti i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Tillsammans utgjorde en rad författare, den allmänna samtida, huvudsakligen östeuropeiska kulturella dominans som pionjärernas bakgrund garanterade, och ett sådant uppmärksammat nytt särfenomen som kibbutzerna den reella grunden för uppfattningen av det moderna, avancerade och för många fortfarande åtminstone socialdemokratiska Israel, Labour-sionismens Israel. Det var en bild som inte saknade attraktion – inte heller för den allmänvästerländska nyvänster som så småningom arbetade sig fram och förbi den amerikanska och västeuropeiska antikommunismens högerfemtiotal och kom att ta över idéhegemonin på 60-talet.

Vad som nu sägs vara den verkliga expansionistiska och anti-arabsocialistiska innebörden av kortkrigen 1967 och 1973 var jag själv för liten för att då förstå. Men när Likud tog över makten 1977 som det åtminstone gick att känna att något hade förändrats; det – sanningen motsvarande – intryck av gammal knarr-stel polsk fascist som Begin gav kunde inte förenas med något av det universalhumanistiskt progressiva man förknippade med Israel och de jämnåriga och nyvänsterister som åkte och plockade apelsiner. Varken det förhållandet att Carter lyckades atlanttvinga honom samman med Sadat eller Nobels redan alltmer bisarra fredspris räckte för att förändra det intrycket.

Rörelsen för Stor-Israel hade skapats redan omedelbart efter sexdagarskrigets slut, och faktiskt primärt av Labour-sionister. Men på nytt sätt började nu också det exoteriska abrahamo-ortodoxt nationalreligiösa tona fram som literalistisk-mytologistiskt allvar. Man tänkte att gamla Ostjuden hela tiden kanske hade fylkats vid muren; många tycktes ha flyttats dit redan som förberedelse för det nya statsbygget. Eller man påmindes åtminstone om att delvis liknande tradjudar alltid i åtminstone någon liten mängd hade bott i Palestina. Och man upptäckte alltså även hur jabotinskianerna hade funnits kvar sedan nazisamarbetet och terrorhärjningarna på 30- och 40-talen. De israeliska så kallade nya historikerna hade dock ännu inte avslöjat arten och omfattningen av nakban. Man förstod ännu inte, som många nu gör, hur redan från början Israel var krigsaggressorn; hur de omgivande arabstaterna tycks ha intervenerat först efter att mängder av byar förstörts och den etniska rensningen genomförts i en rad viktiga gamla städer som Akko, Tiberias och Safed.

Shakespeareforskaren och elitteoretikern Neema Parvini, som för några år sedan intervjuade PhilosophiCat om Evola och först uppmärksammades som företrädare för dissidenthögern, tillhör dem som klarsynt registrerat det i ljuset av den globala politiska utvecklingen uppenbart otillräckliga – om än i några fall och några avseenden fortfarande i mycket viktiga och värdefulla – i denna typ av dissidens, och därför i stället fått upp ögonen för dissidentvänstern.

Detta har med naturlig inre logisk nödvändighet bl.a. lett till att han på sin kanal Academic Agent börjat intervjua – eller samtalat med – Maupin. Liksom mycket annat på kanalen den senaste tiden är det givetvis av stort intresse för en i min mening konservativ socialism, även med den begränsning till anglosfärens förhållanden som präglar det mesta av diskussionerna. Eller ofta snarare just på grund av denna begränsning, givet den avgörande betydelsen även för oss, och överallt, av utvecklingen i denna sfär, av avvecklingen av atlantimperiet sådan den där fortgår.

Igår kom ett nytt avsnitt med Maupin, under rubriken ‘Can the Left and Right Ever Unite like Tucker Carlson and Ana Kasparian?’. De tidigare (jag kan ha missat något) är ‘Destiny and Hasan Piker Killed Real Socialism – Here’s How’ (11/12 2025) och ‘Antifa and BLM were Counter Gangs Backed by Power’ (2/10 2025).

Återigen i mycket substantiellt och seriöst också från ungtrottarna i RKP, på deras senaste (tredje) kongress 10-12 april. Fritt från knäppt, irrelevant eller destruktivt politisk-korrekta/wokeistiska inslag, och även från marxismens svaga och felaktiga delar. Niklas Albin Svensson:

Det viktiga är att här finns de avgörande dimensioner som ingen av de i riksdagen representerade politiska trogloriktningarna och till dem knutna media har ens den första lilla antydan till en början av en skymt av en tillstymmelse till en aning om hur de måste analyseras, för att inte tala om en vilja, en strategi och en politik för att hantera dem. Eller V och några dem närstående publikationer kanske fortfarande ibland har ett svagt eko av det, som kan se ut som en antydan, en antydan till en början, eller möjligen, som mest, t.o.m. en antydan till en början av en skymt.

Att det finns mycket att tillägga behöver man inte tillägga.

Ordförande Haz talar kort i egenskap av ACP:s ordförande, efter likaledes hörvärde George Galloway som ju nu i bakgrunden av sin journalistiska verksamhet och mediala närvaro är ordförande för Workers Party of Britain, vid den formella lanseringen i Moskva igår av den nya politiska plattformen Sovintern:

Den ledande kraften bakom detta initiativ tycks vara vad jag uppfattar som det övervägande konservativ-socialistiska partiet Rättvisa Rysslands ledare Sergej Mironov. Sovintern förklarar sig vara ett internationellt nätverk för en “socialism 2.0”, som drar nytta av den historiskt existerande socialismens erfarenhet, och som säger sig ha samlat 100 partier av varierande socialistiska schatteringar från 70 länder över hela världen. “Sov” i organisationens namn syftar rimligen på sovjeterna eller Sovjetunionen, och “intern” måste användas på samma sätt som i Komintern. En internationell sovjetism.

Det går ännu inte, åtminstone inte för mig, att bedöma i vilken utsträckning detta verkligen är en ny konstruktiv öppning för konservatismen, hur nära organisationen står ryska regeringen, huruvida engagemanget är egentligt internationellt eller huvudsakligen ryskt, hur hållbar och sammanhängande den bredfrontiga visionen är, och hur seriösa och kvalificerade de deltagande partierna. Men det hela förtjänar utan tvekan redan att uppmärksammas. Vi behöver en ny konservativ-socialistisk International!

Haz talar föredömligt om andlig och moralisk auktoritet, som han ställer i motsats till den västkapitalismens enbart materiella som nu dessutom är på väg att gå förlorad. När han nämner 1900-talets socialistiska erfarenhet (han talar här om det som precedens) som en avgörande fördel för dagens socialister i jämförelse med den ryska revolutionens, ett “otroligt arv”, är det värt att känna till att detta alltid också varit en av hans egna huvudpoänger.

Han menar i själva verket att socialismens partiella historiska uppbyggnads fakticitet innebär att kapitalismen egentligen redan s.a.s. är principiellt övervunnen, att trots Sovjetunionens fall någon hållbar återgång till och rekonstruktion av kapitalismen, något borttänkande av socialismens uppnådda resultat, inte är möjligt. Att den markerar en irreversibel utveckling.

Det är förvisso en beaktansvärd poäng för en historiefilosofisk och delvis historiematerialistiskt influerad modernitetsanalys, men den kräver att vad som måste vara dess verkliga, fulla innebörd tas på allvar. D.v.s. det förhållandet att erfarenheten inte bara är positiv utan även negativ och att inte minst det senare måste läras av.

Haz och andra liknande socialister är dock i detta avseende helt klart på rätt spår – vilket förstås är orsaken till att jag försökt lyfta fram dem. De i Sovintern samlade kan nu, vill Haz starkt betona, erbjuda inte bara en materiell utan en andlig, moralisk, kulturell och värdemässig väg för världen.

A Study in Psychological Warfare

Independently published, 2025

Amazon.com

Publisher’s Description:

In Khrushchevism: A Study in Psychological Warfare, journalist and organizer Caleb T. Maupin exposes how Nikita Khrushchev’s infamous “Secret Speech” became more than just a turning point in Soviet history – it became a blueprint for ideological collapse.

With fearless clarity and emotional urgency, Maupin argues that Khrushchev’s attack on Stalin wasn’t just a political pivot – it was the beginning of a psychological war on belief itself. Maupin pushes back against historical assumptions about the Soviet Union, but also digs deeper in the nature of illiberal and anti-imperialist groups. He explores how a mindset following Khruschev’s template has overwhelmed leftist movements, cultural institutions, and even the minds of activists, creating a climate for organizational self-destruction and lassitude.

Inside this book, you’ll learn:

– How Khrushchev’s 1956 speech demoralized millions across the global communist movement and worked to obscure the great accomplishments of the Stalin era.

– The CIA’s weaponization of certain non-conformist mindsets and the cult panic to destroy revolutionary groups

– The hidden role of Trotskyist factions, NGOs, and liberal identity politics in fracturing working-class movement.

– How the global anti-imperialist movement has changed and what can be done to push back against the atomization created by the dying liberal order.

Part history, part ideological exorcism, Khrushchevism is written for those who are tired of the performative left, disillusioned by liberalism, and hungry to build something real. With personal reflections and spiritual clarity, Maupin offers a new framework to guide a new generation of organizers, thinkers, and builders.

This is not an academic book. It is a political weapon. If refused to accept what we’ve been told about the 20th century, and if you’re ready to win the psychological war – this is your field manual.