Category: Politics

Ordförande Haz förklarar, med pedagogisk lättillgänglighet, i tidigare MMA-utövaren Jake Shields intervju med honom på sin kanal Fight Back.

Är ett hållbart försvar för Israel möjligt i vad Pankaj Mishra kallar “världen efter Gaza”? Hur ser det i så fall ut? Finns det en svag punkt i den kritiska argumentationen och andra starka reaktionerna mot Israels oavlåtliga och nu genocidala aggression mot omvärlden från såväl judiska som ickejudiska antisionister idag? Israel berör alla i väst såtillvida som hela vår kultur är i så hög grad formad av de från denna del av världen härstammande religionen, och kräver därför alltid noggrann reflexion.

I den serie inlägg jag här inleder kommer jag hävda att grundproblemen till stor del ligger i själva den ursprungliga abrahamismen, som såtillvida med en vedantistisk ordlek skulle kunna kallas abrahmaismen; och att denna i den utsträckning så är fallet måste bli föremål för en omtolkning, som ett led i en – Israel överskridande – kulturell transformation och politisk konservativ-socialistisk revolution genom vilka allena inte bara dessa problem kan lösas, utan därmed även Israel försvaras.

Det låter mer dramatiskt än det är; i själva verket handlar det mest om ett upprepande av det ifrågasättande av aspekter av abrahamismen som länge varit ett huvudtema i mina texter. Men de aktuella, problematiska aspekterna har blivit långt mer prononcerade i och med Gaza, och därför mer akut nödvändiga att kritiskt behandla.

De viktigaste Israelkritikerna är naturligt nog de antisionistiska judarna, av vilka de flesta tillhör vänstern och Alon Mizrahi går längst: han tror inte att judendomen överhuvudtaget kommer kunna överleva Israel. Där finns den långa raden av länge kända och nya mindre kända namn, akademiska såväl som journalistiska och aktivistiska. Även i den mer radikala icke-judiska vänstern tillhör många den växande kategori som helt enkelt förnekar den apartheidistiska statsbildningens rätt att existera – på det sätt som sionister regelmässigt finner antisemitiskt och nästan tycks identifiera med ett förnekande av judars rätt att existera.

Det finns ju också inom ortodoxa eller ultraortodoxa grupper (haredim) sådana – och alls inte så få som de vanligen framställs, vare sig i Israel eller USA eller på annat håll – som anför religiösa skäl för sitt motstånd mot och sitt icke-accepterande av staten Israel och har gjort så redan från början, från sionismens uppkomst. Att genom mänskligt bemödande skapa en judisk stat är exempelvis enligt de många Satmarchassiderna en entydig heterodoxi; något sådant kan och får bara ske genom Messiae ankomst. Många haredim har alltid avvisat själva föreställningen om judarna som en nation i etnisk och politisk mening. Det var mot denna typ av ortodoxt motstånd som Abraham Isak Kook, Mizrachi-organisationen och andra grundare av den religiösa sionismen uppträdde – de för vilka sionismen tvärtom var en religiös plikt och ett uttryck för Guds vilja och ursprungliga plan, d.v.s. urabrahamismens hela innebörd, mening och syfte, det som skulle fullbordas genom Messiae ankomst och arkontiska världsordning. Det är denna allmänna riktning, alltifrån andra hälften av 1800-talet förenande den religiösa traditionen med den tidiga, liberala nationalismens inflytelser från Västeuropa och med moderniteten i allmänhet, som huvuddelen av de religiösa sionisterna i Israel, de s.k. datiim och masortiim, tillhör.

För vissa reformjudar strider sionismen mot den judiska upplysningsriktningen, haskala, och deras anda är såväl religiöst som politiskt liberal; från början såg de de nya nationalismen som ett hot mot deras av upplysningen och liberalismen möjliggjorda integration och assimilation i sina respektive länder. För andra blev i stället den socialistiska sionismen en acceptabel version, byggande på samma allmänna progressiva nationalism som var en del av andra nationers moderna historia.

Längre än de antisionistiska reformliberalerna gick den andra huvudtyp av organiserat motstånd som representerades av judiska marxistiska socialister och det gamla Yidisher Arbeter-Bund, som idag återuppväckts p.g.a. dess uppenbara förnyade relevans. Molly Crabapples nya bok Here Where We Live is Our Country: The Story of the Jewish Bund blev omedelbart en bestseller. 2021 kom Frank Wolffs Yiddish Revolutionaries in Migration: The Transnational History of the Jewish Labour Bund, och även rörelsens svenska gren har uppmärksammats av Håkan Blomqvist i hans Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige, från 2020. Bund-studiet förmedlar en rik historisk erfarenhet av konsekvent antisionism utifrån ett rent sekulärt perspektiv. Den judiska identiteten var för Bund en integrerad men icke-assimilerad historisk, kulturell och språklig särart, distanserad från de reaktionära och förtryckande rabbinernas gamla tungmörka religiösa arv. Bundisterna kunde bara acceptera sina respektive ursprungligen östeuropeiska länder som hemländer, och försvarade konsekvent mångetnisk samexistens och gemenskap inom dem, under samtidig hänvisning till universalhumanistiska normer och värden.

Deras uppfattning av den judiska identiteten i rent kulturella termer, skilda från den religiösa traditionen, är i högsta grad intressant, men reser oundvikligen frågan om i vilken utsträckning en sådan åtskillnad verkligen är möjlig. För de flesta s.k. sekulära judarna i Israel, hilonim, tycks den kulturella identiteten åtminstone främst och i sina grundbeståndsdelar vara en starkt nedtonad och omtolkad version av den traditionellt religiösa.

Emellertid har det alltid funnits vad som ser ut som en åtminstone s.a.s. formellt rimlig logik i tanken på en judisk stat. Om alla – eller, mer exakt, många – andra folk har egna nationalstater, och har ervärvat sådana under modernitetens lopp och i synnerhet från 1800-talet, och om nationalstaten verkligen är så viktig, varför skulle då inte också judarna kunna ha en egen stat? Varför ska de vara ett av de folk som är utspridda över världen, i andra länder?

Det första man bör komma ihåg här att många ortodoxa alltså avvisar ett sådant likställande eftersom de förkastar judarna som överhuvudtaget utgörande en motsvarande nation, vilken den mer exakta innebörden av detta nu än ska anses vara. Till detta kommer, om man till skillnad från dessa accepterar judarna som en nation som andra, de överväganden som modernitetens allmänna, problematiska erfarenhet av nationalismen idag föranleder. Det är s.a.s. generellt naturligt att ånyo eller fortsättningsvis avvisa den när, som mycket av dagens erfarenhet av populistnationalismen visar, nationalstaten inte används för de legitimt etnisk-kulturella och antiglobalistisk-imperialistiska syften som – som åtminstone jag uppfattade det – tidigare framhölls, utan tvärtom på det sätt som motsvarar den vanliga högerns intressen, d.v.s. i hög grad just den kapitalistiska globalistimperialismens. De tidigare, gamla skälen för detta avvisande, alltmer uppenbart giltiga sedan nationalismens olika naturalistiska transformationer inleddes under 1800-talets senare del, har bara bekräftats. Man hoppas visserligen fortfarande att det högre, äkta och värdefulla i populistnationalismen kan räddas och tas tillvara. Men SD:s snabba och beslutsamma urspårning har i Sverige visat att den enda hållbara vägen för övervinnande av den trans- och supranationella kapitalmaktens antifrihetliga centralisering och dess samhälleliga och kulturella konsekvenser förblir den alternativa eller verkliga internationalism som socialismen representerar. Och inte bara har det internationella (inter-nationella) samarbetets nödvändighet i detta motstånd ytterligare accentuerats, utan det framstår som om uppmjukningen av nationella identiteter och nationsgränser har blivit ett problem endast på grund av den trans- och supranationella regimens härjningar, som är massmigrationens orsak; som att utan dem, och mot dem, den tvärtom kan bli en styrka.

Den judiska nationalismen är ju dock speciell just p.g.a. arten av den judiska religiösa identiteten, folkets centralitet som sådant i religionen. De rent sekulära, med samtida europeiska nationalister jämförbara eller s.a.s. identiska sionisterna, var knappast dominerande; redan den viktiga protosionistiska rörelsen Hovevei Sion, uppvisade den karaktäristiska blandningen av moderna västsekulära och traditionellt ortodoxa, och den i fortsättningen kontinuerliga blandningen och föreningen av deras övertygelser.

Men det var ju långtifrån någon majoritet av världens judar som tillräckligt entusiasmerades av sion-nationalismen för att lämna de respektive länder i vilka de ofta länge bott och till avgörande del identifierade sig med, och flytta till Palestina. I själva verket hade sionisterna svårt att få dit tillräckligt många, och har det fortfarande. Detta trots att de i sin strävan att övertyga dem fick stöd av mer och mindre antisemitiska nationalister, som ville bli av med dem och åmodade dem att flytta. De tyska nazisterna samarbetade, som Edwin Black och trotskisten Lenni Brenner tycks ha visat, med deras organisationer och bidrog med finansiering, i utbyte mot olika slags stöd – inklusive löften om militärt sådant mot britterna i Mellanöstern – under andra världskriget. En sionistisk riktning satte också stort hopp till Mussolini. Fastän det brittiska imperiet varit avgörande för förverkligandet av sionismens projekt överhuvudtaget, växte kritik mot det på grund av de begränsningar det insisterade på inom det lilla område som avgränsats som Palestina av Sykes-Picot. Bund bekämpade kompromisslöst det etnoreaktionära samarbetet mellan sionistiska och andra europeiska fascister.

Under 1800-talet hade de liberala reformjudarna talat sympatiskt om något slags kulturellt center i Palestina som kunde bli en förenande historisk gemenskapspunkt för alla judar varhelst de bodde. Men inte en självständig statsbildning; först senare kom många av dem att omfatta sin egen “sekulära” alternativ för en sådan. Sionisterna var ju i jämförelse med dem i mycket produkter av ett nytt samhällsklimat i Europa under senare delen av 1800-talet, när nationalismen ej längre var liberal utan blivit konservativ i en idémässigt till stora delar ny mening, och fortsatte utvecklas till det nya som vi benämner fascism.

Det var till stor del i överensstämmelse med detta hela klimat som sionisterna utvecklade sin version till den nya nationalismen, byggande på den egna gamla exoteriska nationalreligionen som självklar huvudsaklig identitetsdeterminant även när de, liksom Herzl ännu moderna sekulära européer, inte bokstavligen trodde på den. En sionistisk ideolog som författaren Maurice Samuel hade med sina etniska stereotyper arbetat hårt på att framställa judar som så djupt olika gentilerna att de omöjligen kunde naturligt leva tillsammans med dem och integreras i deras samhällen, trots att detta på många håll sedan mycket länge var ett faktum och såväl bland judarna som de andra folken uppfattades som normalt.

Efter kriget och fascismens nederlag kom trots allt detta i stället den stat som var på väg att bildas, och den stat som strax faktiskt bildades, att framstå som snarast socialistisk. Ideologerna i haskala-traditionen hade fortfarande också haft stort inflytande, och resultatet tycktes ligga i linje med det nya politiska och allmänideologiska klimat som snabbt blev dominerande i väst åtminstone tills kalla kriget kom igång – något som knappt hade skett 1948. Trumandoktrinen proklamerades just detta år, och året därpå grundades formellt NATO, även om dess förberedelse gick tillbaka till krigets tidiga skede. De kommunistiska motståndsrörelserna i flera länder åtnjöt högt anseende och Sovjetunionen beundrades. Israels grundande stöddes även av Stalin, vars födelsedag därför under några år offentligt firades där.

Under 50-talet förändrades denna bild visserligen snabbt, och det blev i stället en Tingstens antikommunistiskt anpassade liberala Israel – det som Lars Gustafsson när han själv konverterat till judendomen med vänlig ironi beskrev som “ett nytt Danmark” – som bland många blev den förhärskande uppfattningen av den nya statsbildningen. Ändå levde det socialistiska intrycket länge kvar. Den judiska religionen tycktes i många israelers ögon fortfarande bara eller åtminstone huvudsakligen ha varit det kulturarv, den historiskt identitetsskapande faktor som reformliberalernas gamla center skulle begränsa sig till att på visst sätt förvalta, utan att ta den på något primitivt bokstavligt allvar. I det allmänna kulturlivet kunde den nu, efter nazisterna, framställas som något slags källa till och garant för universell humanism.

Bundisternas fiende Ben-Gurion, som tillsammans med Weizmann och Jabotinsky stött östeuropeiska pogromisters hets för att få ut judar ur deras respektive länder, var nu verksam med sitt israeliska arbetarparti i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Tillsammans utgjorde en rad författare, den allmänna samtida, huvudsakligen östeuropeiska kulturella dominans som pionjärernas bakgrund garanterade, och ett sådant uppmärksammat nytt särfenomen som kibbutzerna den reella grunden för uppfattningen av det moderna, avancerade och för många fortfarande socialistiska Israel. Det var en bild som inte saknade attraktion – inte heller för den allmänvästerländska nyvänster som så småningom arbetade sig fram och förbi den amerikanska och västeuropeiska antikommunismens högerfemtiotal och kom att ta över idéhegemonin på 60-talet.

Vad som nu sägs vara den verkliga expansionistiska och anti-arabsocialistiska innebörden av kortkrigen 1967 och 1973 var jag själv för liten för att då förstå. Men när Likud tog över makten 1977 gick det åtminstone att känna att något hade förändrats; det – sanningen motsvarande – intryck av gammal knarr-stel polsk fascist som Begin gav kunde inte förenas med något av det universalhumanistiskt progressiva man förknippade med Israel och de jämnåriga och nyvänsterister som åkte och plockade apelsiner. Varken det förhållandet att Carter lyckades atlanttvinga honom samman med Sadat eller Nobels redan alltmer bisarra fredspris räckte för att förändra det intrycket.

På nytt sätt började nu också det exoteriska abrahamo-ortodoxt nationalreligiösa tona fram som literalistiskt allvar. Man tänkte att gamla Ostjuden hela tiden kanske hade fylkats vid muren; många tycktes ha flyttats dit redan som förberedelse för det nya statsbygget. Eller man påmindes åtminstone om att delvis liknande tradjudar alltid i åtminstone någon liten mängd hade bott i Palestina. Och man upptäckte alltså även hur jabotinskianerna hade funnits kvar sedan nazisamarbetet och terrorhärjningarna på 30- och 40-talen. De israeliska s.k. nya historikerna hade dock ännu inte avslöjat arten och omfattningen av nakban. Man förstod ännu inte, som många nu gör, hur redan från början Israel var krigsaggressorn; hur de omgivande arabstaterna tycks ha intervenerat först efter att mängder av byar förstörts och den etniska rensningen genomförts i en rad viktiga gamla städer som Akko, Tiberias och Safed.

Shakespeareforskaren och elitteoretikern Neema Parvini, som för några år sedan intervjuade PhilosophiCat om Evola och först uppmärksammades som företrädare för dissidenthögern, tillhör dem som klarsynt registrerat det i ljuset av den globala politiska utvecklingen uppenbart otillräckliga – om än i några fall och några avseenden fortfarande i mycket viktiga och värdefulla – i denna typ av dissidens, och därför i stället fått upp ögonen för dissidentvänstern.

Detta har med naturlig inre logisk nödvändighet bl.a. lett till att han på sin kanal Academic Agent börjat intervjua – eller samtalat med – Maupin. Liksom mycket annat på kanalen den senaste tiden är det givetvis av stort intresse för en i min mening konservativ socialism, även med den begränsning till anglosfärens förhållanden som präglar det mesta av diskussionerna. Eller ofta snarare just på grund av denna begränsning, givet den avgörande betydelsen även för oss, och överallt, av utvecklingen i denna sfär, av avvecklingen av atlantimperiet sådan den där fortgår.

Igår kom ett nytt avsnitt med Maupin, under rubriken ‘Can the Left and Right Ever Unite like Tucker Carlson and Ana Kasparian?’. De tidigare (jag kan ha missat något) är ‘Destiny and Hasan Piker Killed Real Socialism – Here’s How’ (11/12 2025) och ‘Antifa and BLM were Counter Gangs Backed by Power’ (2/10 2025).

Återigen i mycket substantiellt och seriöst också från ungtrottarna i RKP, på deras senaste (tredje) kongress 10-12 april. Fritt från knäppt, irrelevant eller destruktivt politisk-korrekta/wokeistiska inslag, och även från marxismens svaga och felaktiga delar. Niklas Albin Svensson:

Det viktiga är att här finns de avgörande dimensioner som ingen av de i riksdagen representerade politiska trogloriktningarna och till dem knutna media har ens den första lilla antydan till en början av en skymt av en tillstymmelse till en aning om hur de måste analyseras, för att inte tala om en vilja, en strategi och en politik för att hantera dem. Eller V och några dem närstående publikationer kanske fortfarande ibland har ett svagt eko av det, som kan se ut som en antydan, en antydan till en början, eller möjligen, som mest, t.o.m. en antydan till en början av en skymt.

Att det finns mycket att tillägga behöver man inte tillägga.

Ordförande Haz talar kort i egenskap av ACP:s ordförande, efter likaledes hörvärde George Galloway som ju nu i bakgrunden av sin journalistiska verksamhet och mediala närvaro är ordförande för Workers Party of Britain, vid den formella lanseringen i Moskva igår av den nya politiska plattformen Sovintern:

Den ledande kraften bakom detta initiativ tycks vara vad jag uppfattar som det övervägande konservativ-socialistiska partiet Rättvisa Rysslands ledare Sergej Mironov. Sovintern förklarar sig vara ett internationellt nätverk för en “socialism 2.0”, som drar nytta av den historiskt existerande socialismens erfarenhet, och som säger sig ha samlat 100 partier av varierande socialistiska schatteringar från 70 länder över hela världen. “Sov” i organisationens namn syftar rimligen på sovjeterna eller Sovjetunionen, och “intern” måste användas på samma sätt som i Komintern. En internationell sovjetism.

Det går ännu inte, åtminstone inte för mig, att bedöma i vilken utsträckning detta verkligen är en ny konstruktiv öppning för konservatismen, hur nära organisationen står ryska regeringen, huruvida engagemanget är egentligt internationellt eller huvudsakligen ryskt, hur hållbar och sammanhängande den bredfrontiga visionen är, och hur seriösa och kvalificerade de deltagande partierna. Men det hela förtjänar utan tvekan redan att uppmärksammas.

Haz talar föredömligt om andlig och moralisk auktoritet, som han ställer i motsats till den västkapitalismens enbart materiella som nu dessutom är på väg att gå förlorad. När han nämner 1900-talets socialistiska erfarenhet (han talar här om det som precedens) som en avgörande fördel för dagens socialister i jämförelse med den ryska revolutionens, ett “otroligt arv”, är det värt att känna till att detta alltid också varit en av hans egna huvudpoänger.

Han menar i själva verket att socialismens partiella historiska uppbyggnads fakticitet innebär att kapitalismen egentligen redan s.a.s. är principiellt övervunnen, att trots Sovjetunionens fall någon hållbar återgång till och rekonstruktion av kapitalismen, något borttänkande av socialismens uppnådda resultat, inte är möjligt. Att den markerar en irreversibel utveckling.

Det är förvisso en beaktansvärd poäng för en historiefilosofisk och delvis historiematerialistiskt influerad modernitetsanalys, men den kräver att vad som måste vara dess verkliga, fulla innebörd tas på allvar. D.v.s. det förhållandet att erfarenheten inte bara är positiv utan även negativ och att inte minst det senare måste läras av.

Haz och andra liknande socialister är dock i detta avseende helt klart på rätt spår – vilket förstås är orsaken till att jag försökt lyfta fram dem. De i Sovintern samlade kan nu, vill Haz starkt betona, erbjuda inte bara en materiell utan en andlig, moralisk, kulturell och värdemässig väg för världen.

A Study in Psychological Warfare

Independently published, 2025

Amazon.com

Publisher’s Description:

In Khrushchevism: A Study in Psychological Warfare, journalist and organizer Caleb T. Maupin exposes how Nikita Khrushchev’s infamous “Secret Speech” became more than just a turning point in Soviet history – it became a blueprint for ideological collapse.

With fearless clarity and emotional urgency, Maupin argues that Khrushchev’s attack on Stalin wasn’t just a political pivot – it was the beginning of a psychological war on belief itself. Maupin pushes back against historical assumptions about the Soviet Union, but also digs deeper in the nature of illiberal and anti-imperialist groups. He explores how a mindset following Khruschev’s template has overwhelmed leftist movements, cultural institutions, and even the minds of activists, creating a climate for organizational self-destruction and lassitude.

Inside this book, you’ll learn:

– How Khrushchev’s 1956 speech demoralized millions across the global communist movement and worked to obscure the great accomplishments of the Stalin era.

– The CIA’s weaponization of certain non-conformist mindsets and the cult panic to destroy revolutionary groups

– The hidden role of Trotskyist factions, NGOs, and liberal identity politics in fracturing working-class movement.

– How the global anti-imperialist movement has changed and what can be done to push back against the atomization created by the dying liberal order.

Part history, part ideological exorcism, Khrushchevism is written for those who are tired of the performative left, disillusioned by liberalism, and hungry to build something real. With personal reflections and spiritual clarity, Maupin offers a new framework to guide a new generation of organizers, thinkers, and builders.

This is not an academic book. It is a political weapon. If refused to accept what we’ve been told about the 20th century, and if you’re ready to win the psychological war – this is your field manual.

By Caitlin Johnstone

One common feature of western empire propaganda is that we are always given reasons for the empire’s violence, while the violence of those who resist the empire tends to be framed as happening for no reason at all.

We’ve all been fed reasons for the US-Israeli war on Iran, and we all know what those reasons are. Even less-informed members of the western public will have heard something about the Iranians being a nuclear threat, having a tyrannical government, and maybe something about sponsoring terrorist groups.

But the so-called “peaceful protesters” who were killed in an uprising fomented and facilitated by the United States? They were killed for no reason, simply because the Iranian government is evil and hates dissent. All the Iranian police officers who died in the uprising perished for no reason, perhaps of natural causes. It is only by pure coincidence that this happened at the exact same time the US empire was making the decision to try to topple the Iranian government.

We’ve all been given the official reasons why Israel has spent years blanketing the Gaza Strip with military explosives: Israel was attacked by Hamas on October 7 2023, so it needs to get rid of Hamas for its own security.

But why did the Hamas attack happen? It happened for no reason. If you look to the propagandists in the western press for answers, October 7 happened solely because Hamas are evil and wanted to kill Jews for belonging to the wrong religion. Absolutely no mention of Israel’s savage treatment of Palestinians for generations, or the dreadful living conditions imposed upon the giant concentration camp that Gaza had become.

We’ve been told why the western empire is pouring weapons into Ukraine: Ukraine was invaded by Russia. The empire wants to protect the freedom and democracy of the Ukrainian people, and to deter future expansionism by Vladimir Putin.

Why did Russia invade Ukraine? No reason. Putin’s just evil and hates freedom, that’s all. Sure, countless western experts and analysts had been warning for years that NATO aggressions were going to lead to a war on Russia’s border, but they were just rambling lunatics whose forecasts of war were proven correct by pure coincidence.

Our entire understanding of history is framed in this way. Fidel Castro killed people in Cuba. Why did he kill them? No reason; he was just a mean jerk. All the violence of the socialist revolutionaries around the world overthrowing the abusive governments which preceded them is framed as causeless genocidal carnage inflicted by murderous tyrants who simply loved killing people. The desperation caused by the capitalist exploitation that had been imposed upon those populations is completely redacted from our history books.

A mature understanding of our world begins with a curiosity about why the violence is happening. Violence is not always justified, but there is always a reason why it happens. Western pundits, politicians and newscasters will very seldom tell you what those reasons are unless it advances the interests of the western empire. 

So if you want to have a truth-based understanding of what’s really going on in our world, you need to actively seek out the answers for yourself.

Texter av Catelina Johnstone

Carlos Martinez är en av redaktörerna för “plattformen” Friends of Socialist China, som i förra veckan arrangerade detta webinarium med deltagande av en lång rad personer av vilka flera – och några flera gånger – förekommit i mina inlägg, och med sig själv som ordförande:

Vad är det viktigaste med detta? Det är att det bidrar till att stoppa barbartrogloatlantardernas krigsförberedelser mot Kina (atomvärldskrig) – och därmed till bevarandet av västerlandet, och till dess inslående på en ny väg.

“This event will explore how these achievements are a product of China’s social, political and economic system: socialism. In spite of several years of intense propaganda and misinformation about China in the media, large numbers of young people in the West are going through ‘a very Chinese time in their lives’, not least because they are seeing China’s extraordinary achievements in poverty reduction, technological innovation, ecological protection, infrastructure development and more. This webinar, organised by Friends of Socialist China, will explore how these achievements are a product of China’s social, political and economic system: socialism. The speakers will argue that China’s progress would simply not have been possible within a framework of capitalist rule, and that the country’s experience provides a powerful example of the superiority of socialism in terms of delivering for the people and for the planet.

Confirmed speakers:

George Galloway (Former MP, leader of Workers Party of Britain / ‪@GeorgeGallowayOfficial‬)

Li Jingjing (Journalist and political commentator, CGTN / ‪@Jingjing_Li‬)

Chen Weihua (Former China Daily EU bureau chief)

Ben Norton (Editor, Geopolitical Economy Report / ‪@GeopoliticalEconomyReport‬)

Danny Haiphong (Geopolitical analyst and journalist / ‪@DannyHaiphongYT‬)

Tings Chak (Asia co-coordinator, Tricontinental Institute / ‪@Tricontinental‬)

Keith Bennett (Co-editor, Friends of Socialist China)

Ileana Chan (Host of the Global Majority for Peace podcast / ‪@EmpireWatch‬)

Qiao Collective (Diaspora Chinese media collective)

Chair: Carlos Martinez (Co-editor, Friends of Socialist China / ‪@InventTheFuture‬)”

By Caitlin Johnstone

Ultimately what separates the anti-imperialist left from mainstream liberal “humanitarians” is whether you’re in it for humanity or for yourself.

For the liberal, wanting peace and justice is more of an abstraction than a desire to fight the concrete power structures responsible for the lack of peace and justice in our world.

If you’re a liberal you oppose the idea of children being killed and starved in the abstract, because thinking of yourself as a moral person allows you to feel nice feelings about yourself, but you have no interest in taking a well-defined stand against the empire which routinely kills and starves children via genocides, wars of aggression, and siege warfare.

You don’t want families living in poverty because it would make you feel like a bad person if you did, but you also don’t take a concrete stand against the capitalist system whose very existence depends on the perpetual creation of poverty and scarcity.

You kinda-sorta want everyone to have happy and plentiful lives free from fear and tyranny, but you don’t want to consider the possibility that your own country is responsible for abusing, terrorizing and exploiting the global south. Because that would make you feel uncomfortable feelings.

It’s not about wanting to actually help humanity and fix the world’s problems, it’s about you and your feelings.

Those who oppose the capitalist empire are actually interested in bringing health and harmony to our species. They do not shy away from uncomfortable truths about their own government’s abuses, the dystopian nature of western civilization, or the way their own creature comforts are built on the backs of workers in impoverished countries. Because for them it’s not about feeling nice feelings, it’s about creating a better world.

The western anti-imperialist has no problem recognizing that their own society is the main villain on the world stage, because they’re actually looking at the sources of the abuses and injustices in our world. The liberal “humanitarian” prefers to see evil only in foreign regimes, because being the bad guy doesn’t feel nice.

The western anti-imperialist recognizes that both mainstream political parties in their country promote the warmongering, militarism, capitalist exploitation and imperialist extraction which sustain the western empire, and they oppose the abuses of both parties whoever happens to be in office. The liberal “humanitarian” only recognizes wrongdoing in one mainstream political faction while proudly supporting and voting for the other, because this allows them to feel like they’re helping.

The western anti-imperialist accepts that standing on the morally correct side means eating loss after loss and receiving disappointment after disappointment, because the push for revolutionary change is swimming directly against the current imposed on every institution in our society. The liberal “humanitarian” feels nice feelings about their position because their side wins elections half the time, while smugly sneering at those to their left who never get their people into office.

The western anti-imperialist will stare unflinching into the carnage from Palestine, Lebanon and Iran, feeling all the anguish and rage from witnessing those atrocities supported by their own nation. The liberal “humanitarian” tries to avoid looking at those things, because their entire worldview is built upon psychologically compartmentalizing away from reality in order to prioritize their own feelings.

Basically it’s the difference between actually being a good person and just wanting to feel like you’re a good person. The former is hard, while the latter is easy.

Which one do you want to be?

Texter av Catelina Johnstone

Riktigheten av mina korta kommentarer om Orbán och Ungern för snart fem år sedan ser kanske nu ut att i mycket ha bekräftats, även om det verkar litet oklart exakt vilken väg den nya regeringen kommer slå in på.

I andra delen av min serie inlägg under rubriken Invandringspolitik och världspolitik skrev jag:

“När det gäller Europa är Ungern för många av de populistnationalistiska högerfrontsanhängarna den främsta förebilden. Liksom andra fall i Centraleuropa skiljer det sig från Västeuropa därigenom att en ledande politiker ur den “vanliga” högern, Orbán, själv tagit steget att anamma en invandringspolitik motsvarande de västeuropeiska populistnationalisternas. De historiska skillnaderna gör dock att detta fall långtifrån är helt jämförbart med det block som nu är på väg att formas i Sverige. Orbán har, så här långt, kunnat nå avsevärd framgång, och det återstår att se hur länge den kan fortsätta, hur långt han kan nå, hur beständiga resultaten blir. Men grunden även för hans politik framstår redan från början som otillräcklig och riskabel, såtillvida som den förutsätter en ganska stark fortsatt anslutning till NATO, Israel, och, noga taget, det vanliga övernationella atlantdominerade kapitalistiska systemet, oaktat hans goda relationer med Ryssland och de selektiva restriktioner han upprätthåller mot George Soros.

Givetvis kan Ungern justera kursen. Men hittills tycks regeringen exempelvis behöva stödja detta systems fortsatta politik i Mellanöstern, vars våldsamma uttryck ju orsakat en stor del av migrationen. EU:s utrikesministrar kunde inte enas om ett gemensamt uttalande om Gaza-Israel i maj, eftersom Ungern på grund av stödet för Israel inte ställde sig bakom kravet på eldupphör. Långsiktigt förefaller Ungerns paradigm ingalunda fullt tillfredsställande och inte heller generaliserbart. Det representerar inte i tillräcklig utsträckning den självständiga europeiska linje som är vad som verkligen behövs. Att populistnationalisterna i övriga Europa kan sätta sådan tro till Ungern beror på att de anser, eller väl snarare hoppas, att invandringsproblematiken kan lösas inom dess ram, att Soros är en abnormitet, ett undantag som går att komma till rätta med utan att överskrida det, och, djupast sett, att det ekonomiska system paradigmet är en del av verkligen är det riktiga och normala, som de inte har några problem med. De tror inte bara på de för den modifierade och utvecklade populistnationalismen väsentliga konservativa värdena, utan också på högern i allmänhet.”

Alla tre delarna av Invandringspolitik och världspolitik finns också samlade i ett inlägg, och ger tillsammans den nödvändiga bakgrunden till och sammanhanget för denna bedömning.

Mckay och Kit Klarenberg förklarar det hela närmare i senaste avsnittet av deras program Decline and Fall, och Mckay har följt upp med två avsnitt på sin egen kanal (1, 2) som går på djupet om de problem den nationalborgerliga kapitalismen oundvikligen ställs inför under de förhållanden dagens euroatlantiska generalimperialism eller globalism, vår tids utvecklingsstadium av kapitalismen, erbjuder. En tredje del utlovas, som jag också kommer posta här.

Problematiken uppkommer givetvis i vad Wallerstein i sin världssystemteori kallar de semiperifera länderna och genom deras av Samir Amin analyserade beroende, i övriga delar av världen. Men den föreligger även i det europeiska sammanhanget, och Mckay beskriver i detalj hur så sker i fallet Ungern. Vi har att göra med en problematik som också all populist- och radikalnationalistisk politik i Europa ställs inför, i synnerhet i de mindre länderna, och som de helt enkelt inte kan lösa inom sina nuvarande ideologiska ramar.

Jag kan inte se att något sådant parti har eller någonsin har haft en politik för den nödvändiga typen av hantering av västs megaföretag och finansiella institutioner, att dessa partier kan vinna en tillräcklig maktbas för att genomföra en sådan, eller att de ens har en tillnärmelsevis adekvat teoretisk förståelse av problematiken.

Så länge de inte starkt vidareutvecklar den socialkonservatism de i bästa fall åtminstone tenderar att omfatta, förblir det enda de åstadkommer en ineffektiv och ytterst helt harmlös, mer eller mindre vild gestik inom ett system som uppställer principiellt oöverstigliga gränser och hinder för dem. De blir meningslösa. De reduceras till medel för det oförstådda systemets avledning, oskadliggörande och absorption av den legitima popoppositionen. Ja, de kan i detta stadium av sin korruption eller inskränkthet låta sig användas för systemets än mer sinistra åtgärder mot denna.