Category: Politics

Die Gesellschaft in der Falle modischer Irrlehren. Ursachen – Folgen – Auswege

Resch-Verlag, 4. Aufl., 2007     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Was läuft in unserer Gesellschaft, in den Familien, bei den einzelnen Menschen wirklich ab? Wir haben ein unbehagliches Gefühl, dass manches nicht mehr stimmt und aus dem Lot geraten ist. Aber die Ursachen, von Einzelnen häufig gut erkannt, sind in der Öffentlichkeit tabuisiert. Ist – wie vor 50 Jahren – erst die nachfolgende Generation in der Lage, die gegenwärtige Situation zu erfassen? Lassen sich die heutigen Erscheinungen eines kulturellen, wirtschaftlichen und politischen Niedergangs, des Sinnverlustes und der Orientierungslosigkeit vieler Menschen, allein als urtypische Dekadenz eines schlaff gewordenen Schlaraffenlandes umschreiben? Nein. Ist es auch Wahnsinn, so hat es doch Methode: Kollektiverziehung wird unbeeindruckt durch die verheerenden Misserfolge dennoch als Modell der Zukunft installiert, die Männer werden feministisch abgehalftert und die Frauen zu Männinnen aufgeplustert. Sex und Perversionen werden Kindern als Lebensziel angepriesen, statt sie vor der Zerstörung ihrer Persönlichkeit, die mit dem vermeintlich gewonnenen Lustgewinn einhergeht, zu warnen und zu schützen. Die bekannte Psychotherapeutin Christa Meves beschreibt in ihrem neuesten Buch “Verführt, Manipuliert, Pervertiert” Hintergründe dieser modischen Irrlehren und wartet mit konstruktiven Vorschlägen auf. Sie analysiert das heute gängige Bild, dass von dem Mann, der Frau, der Familie, der Jugend und der Erziehung, vermittelt wird. Deutlich zeigt sie die Ursachen der Fehlentwicklungen auf. Sie bestätigen die Richtigkeit ihres Ansatzes. Denn vor mehr als 30 Jahren hat sie die sich heute abzeichnende Situation prognostiziert. Dem Leser werden verständlich die Folgen verdeutlicht, weil die Ursachen aufgedeckt und beschrieben werden. Die Autorin bleibt aber nicht stehen, im Aufzeigen der Fehlentwicklungen, sondern sie zeigt auch auf, was getan werden kann, um dieser Entwicklung Herr zu werden. So stellt dieses Buch einen wertvollen Diskussionsbeitrag dar, wenn wir nicht ratlos vor all den Phänomenen, der gescheiterten Familien, der Aggressivität und Orientierungslosigkeit kapitulieren wollen.

Über den Autor:

Christa Meves, geboren 1925. Studium der Germanistik, Geografie und Philosophie an den Universitäten Breslau und Kiel. Staatsexamen in Hamburg, dort zusätzlich Studium der Psychologie, Ausbildung zur analytischen Kinder- und Jugendlichen-Therapeutin an den psychologischen Instituten Hannover und Göttingen. Frei praktizierend in Uelzen, Mutter zweier Töchter, sechs Enkel. 1974 Wilhelm-Bölsche-Medaille, 1976 PRIX AMADE, 1978 Niedersächsischer Verdienstorden, 1979 Konrad-Adenauer-Preis, 1985 Bundesverdienstkreuz Erster Klasse, 1995 Preis der Stiftung Abendländische Besinnung, 1996 Preis für Wissenschaftliche Publizistik, 2000 Preis der Vereinigung, 2001 Deutscher Schulbuchpreis, 2005 Großes Verdienstkreuz des Niedersächsischen Verdienstordens, 2005 Komturkreuz des Gregoriusordens, 2007 Preis der Stiftung Ja zum Leben, 2010 Pokal von Aufbruch 2009.

Website

Translated by Mark Sleboda & Michael Millerman     Foreword by Alain Soral

Arktos, 2012     Amazon.co.uk

Back Cover:

All the political systems of the modern age have been the products of three distinct ideologies: the first, and oldest, is liberal democracy; the second is Marxism; and the third is fascism. The latter two have long since failed and passed out of the pages of history, and the first no longer operates as an ideology, but rather as something taken for granted. The world today finds itself on the brink of a post-political reality – one in which the values of liberalism are so deeply embedded that the average person is not aware that there is an ideology at work around him. As a result, liberalism is threatening to monopolise political discourse and drown the world in a universal sameness, destroying everything that makes the various cultures and peoples unique.

According to Alexander Dugin, what is needed to break through this morass is a fourth ideology – one that will sift through the debris of the first three to look for elements that might be useful, but that remains innovative and unique in itself. Dugin does not offer a point-by-point program for this new theory, but rather outlines the parameters within which it might develop and the issues which it must address. Dugin foresees that the Fourth Political Theory will use the tools and concepts of modernity against itself, to bring about a return of cultural diversity against commercialisation, as well as the traditional worldview of all the peoples of the world – albeit within an entirely new context. Written by a scholar who is actively influencing the direction of Russian geopolitical strategy today, The Fourth Political Theory is an introduction to an idea that may well shape the course of the world’s political future.

Alexander Dugin (b. 1962) is one of the best-known writers and political commentators in post-Soviet Russia. In addition to the many books he has authored on political, philosophical and spiritual topics, he currently serves on the staff of Moscow State University, and is the intellectual leader of the Eurasia Movement. For more than a decade, he has also been an advisor to Vladimir Putin and others in the Kremlin on geopolitical matters, being a vocal advocate of a return of Russian power to the global stage, to act as a counterweight to American domination.

JOB’s Comment:

Readers of this blog who are also familiar with Dugin’s thought and its traditions will have a fairly clear idea of what I agree and what I disagree with in this book. I may come back and spell this out myself later. For now, I just want to point out that Dugin says that what he does is to invite us to a dialogue about an unfinished Fourth Political Theory in the process of development and articulation. He even describes it, as it exists today, rather as “a correctly posed question” than in terms of specific answers. I fully agree we need a Fourth Political Theory, and would therefore try to contribute something to the dialogue about it. “What the Fourth Political Theory is, in terms of what it opposes, is now quite clear”, Dugin writes in the second chapter after having explained his view of this. “It is neither fascism, nor Communism, nor liberalism. In principle, this kind of negation is rather significant. It embodies our determination to go beyond the usual ideological and political paradigms and to make an effort to overcome the inertia of the clichés within political thinking. This alone is a highly stimulating invitation for a free spirit and a critical mind. I do not really understand why certain people, when confronted with the concept of the Fourth Political Theory, do not immediately rush to open a bottle of champagne, and do not start dancing and rejoicing, celebrating the discovery of new possibilities.”

Fayard, 2012     Amazon.fr

Description de l’ouvrage:

Un quarteron de journalistes félons menace la République. Ils s’appellent Éric Zemmour, Robert Ménard, Ivan Rioufol, Élisabeth Lévy. Ils ont le mauvais goût de ne pas se prosterner devant toutes les lubies de l’époque: la culture réduite à l’écran, l’art dévoyé en marketing, la disparition de l’autorité des salles de classe, l’effacement des frontières. Ce sont les “nouveaux réactionnaires”.

How Money Corrupts Congress – and a Plan to Stop It

Twelve, 2011     Amazon.com

Book Description:

In an era when special interests funnel huge amounts of money into our government – driven by shifts in campaign-finance rules and brought to new levels by the Supreme Court in Citizens United v. Federal Election Commission – trust in our government has reached an all-time low. More than ever before, Americans believe that money buys results in Congress, and that business interests wield control over our legislature.

With heartfelt urgency and a keen desire for righting wrongs, Harvard law professor Lawrence Lessig takes a clear-eyed look at how we arrived at this crisis: how fundamentally good people, with good intentions, have allowed our democracy to be co-opted by outside interests, and how this exploitation has become entrenched in the system. Rejecting simple labels and reductive logic-and instead using examples that resonate as powerfully on the Right as on the Left-Lessig seeks out the root causes of our situation. He plumbs the issues of campaign financing and corporate lobbying, revealing the human faces and follies that have allowed corruption to take such a foothold in our system. He puts the issues in terms that nonwonks can understand, using real-world analogies and real human stories. And ultimately he calls for widespread mobilization and a new Constitutional Convention, presenting achievable solutions for regaining control of our corrupted-but redeemable representational system. In this way, Lessig plots a roadmap for returning our republic to its intended greatness.

While America may be divided, Lessig vividly champions the idea that we can succeed if we accept that corruption is our common enemy and that we must find a way to fight against it. In Republic, Lost, he not only makes this need palpable and clear-he gives us the practical and intellectual tools to do something about it.

About the Author:

Lawrence Lessig is the Roy L. Furman Professor of Law and Leadership at Harvard Law School, and director of the Edmond J. Safra Center for Ethics at Harvard University. Prior to rejoining the Harvard faculty, Lessig was a professor at Stanford Law School, where he founded the school’s Center for Internet and Society, and at the University of Chicago. He clerked for Judge Richard Posner on the 7th Circuit Court of Appeals and Justice Antonin Scalia on the United States Supreme Court. Lessig serves on the Board of Creative Commons, MapLight, Brave New Film Foundation, The American Academy, Berlin, AXA Research Fund and iCommons.org, and on the advisory board of the Sunlight Foundation. He is a Member of the American Academy of Arts and Sciences, and the American Philosophical Association, and has received numerous awards, including the Free Software Foundation’s Freedom Award, Fastcase 50 Award and being named one of Scientific American’s Top 50 Visionaries.

Wikipedia     Website

Einblicke in die Schattenwelt der internationalen Finanzkriminalität

Ullstein, 2007     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

An der Zürcher Bahnhofstraße wird ein Drittel des Weltprivatvermögens verwaltet. In seiner Reportage deckt Leo Müller die geheimen Geschäfte und Machenschaften prominenter Geldtouristen auf und erklärt, wie das System von der mächtigen Kundschaft geschützt wird. Beim Ausflug in die Welt des modernen Corporate Crime begegnet man nicht nur gewieften Gehilfen in Geldhäusern und Anwaltskanzleien mit ihren raffinierten Steuertricks, sondern auch machtlosen Strafverfolgern – und bekannten Gestalten…

Pressestimmen:

“Der Wirtschaftsjournalist Leo Müller, der früher für den Stern arbeitete und heute für das Schweizer Wirtschaftsblatt Cash schreibt, hat sich viel vorgenommen und bewältigt sein Mammutprogramm mit handwerklichem und erzählerischem Geschick. Die juristischen und technischen Passagen sind knapp und verständlich, die Schilderungen der zahlreichen Affären mit einer Fülle von Details gespickt. Vor allem aber beschreibt Müller die dunkle Seite von Alpenkapitalismus und Bankgheimnis ohne den penetrant anklagenden Unterton vieler anderer Autoren.”  Manager Magazin

“… bietet sein Buch Tatort Zürich genügend Stoff zum Staunen oder zur Empörung – je nach Gemütslage…Dass Banker Schlitzohren sein können – dafür liefert Müller krimigerecht servierte Beispiele, die oft so aktuell sind, dass sie von den Beteiligten noch immer als schwebendes Verfahren behandelt werden…Spannend wird das Werk dort, wo Schlüsse gezogen werden. Einer lautet, dass das mitunter nicht ganz sauberer System der Schweizer Finanzindustrie nur deswegen läuft wie geschmiert, weil es genügend Potentaten auf der Welt gibt, die daran ein Interesse haben.”  Handelsblatt

“In dem Buch Tatort Zürich deckt Wirtschaftsjournalist Leo Müller die geheimen Geschäfte prominenter Geldtouristen auf, entlarvt die Machenschaften korrupter Finanzjongleure und schildert die Ohnmacht der Justiz.”  Die Welt

“Der Banker gibt den Komplizen der Räuber: Leo Müller hat ein hochmoralisches Buch geschrieben.”  Financial Times Deutschland

“Locker, jedoch präzise formuliert, mit einem mitunter leicht ironischen Unterton, liest sich Müllers Insiderreport wie ein Kriminalroman.”  Rheinischer Merkur

“Spannend und gut verständlich beschreibt Müller zahlreiche Fälle von Finanzkriminalität der jüngeren Vergangenheit…Das Buch des ehemaligen Stern- und heutigen Cash-Reporters liest sich gut und lebt vom Talent des Autors, Situationen detailliert zu beschreiben.”  Facts

“Leo Müller, eine Koryphäe des investigativen Journalismus, hat sich auf die Spur des Geldes gemacht. Mit viel Biss, Witz und feiner Ironie erzählt er von großen Skandalen und skizziert die Methoden korrupter Manager und Finanzjongleure. In großen Fallreportagen legt er lebendig und kenntnisreich dar, wie das Schweizer Finanzsystem funktioniert. Gespickt mit amüsanten Anekdoten, berichtet er vom Versagen der Justiz, dem Entstehen einer neuen privaten Anti-Geldwäsche-Industrie und den neuen Ausweichquartieren der Geldwäscher. Das Buch ist ausgestattet mit einem hilfreichen Glossar zu den Tricks und Kniffen im Corporate Crime.”  Der Treckbote

“Müller zeigt in seinem Buch, daß die kriminelle Energie in der Wirtschaftswelt größer ist, als brave Bürger denken.”  Süddeutsche Zeitung

“Leo Müller…demonstriert in diesem Buch…wie man höchst komplexe Themen ohne Substanz gefährdende Vereinfachung spannend vermitteln kann. Ein umfangreicher Anmerkungsapparat läßt die immense Energie und Fantasie des Rechercheurs erahnen… Seine Reportagen sind präzise erzählte, mit Anekdoten, Slice of (High) life-Techniken und feiner Ironie veredelte, investigative Storys, die durch handwerkliche und schreiberische Qualitäten beeindrucken.”  Message

Über den Autor:

Leo Müller hat als Reporter (WDR, Stern-TV, Stern) seit Anfang der neunziger Jahre zahlreiche politische Affären und Wirtschaftsskandale begleitet. Seit vier Jahren schreibt er bei der Schweizer Wirtschaftszeitung CASH über Finanz- und Wirtschaftskriminalität. Seine Recherchen wurden international beachtet. Leo Müller lebt in Zürich.

2009

The Delusions of Global Capitalism

Granta Books, 2009 (1998)     Amazon.co.uk

Book Description, 1st ed.:

Powerful and prophetic challenge to globalization from a former partisan of the New Right. Hailed by Kirkus Reviews as both “a convincing analysis of an international economy” and a “powerful challenge to economic orthodoxy,” False Dawn shows that the attempt to impose the Anglo-American-style free market on the world will create a disaster, possibly on the scale of Soviet communism. Even America, the supposed flagship of the new civilization, risks moral and social disintegration as it loses ground to other cultures that have never forgotten that the market works best when it is embedded in society. John Gray, well known in the 1980s as an important conservative political thinker, whose writings were relied upon by Margaret Thatcher and the New Right in Britain, has concluded that the conservative agenda is no longer viable. In his examination of the ripple effects of the economic turmoil in Russia and Asia on our collective future, Gray provides one of the most passionate polemics against the utopia of the free market since Carlyle and Marx.

Amazon.com Review:

Back when Margaret Thatcher was prime minister of Great Britain, John Gray was an influential conservative thinker, whose writings helped influence the revitalization of the laissez-faire market in that country. Now, as free-market champions seek to make over the (mostly) postcommunist world in their own image, Gray has experienced a moment of apostasy. False Dawn argues that, far from bringing about economic paradise, global capitalism, left unchecked, “could well destroy liberal civilization.” Gray is careful to distinguish “global capitalism” from “globalization,” which he identifies as a broader tendency encompassing “the increasing interconnection of economic and cultural life in distant parts of the world.” That societies around the world are coming into closer contact with each other is inevitable; that they will have to do so in a free market, particularly one largely shaped by Anglo-American economic values, is not. In fact, Gray says, pointing to the recent economic crises in Asia and Russia, such a model will not bring societies together, but may well tear them apart. “A worldwide free market,” he warns, “is no more self-regulating than the national free markets of the past…Unless it is reformed radically, the world economy risks falling apart in a replay, at once tragic and farcical, of the trade wars, competitive devaluations, economic collapses and political upheavals of the 1930s.”

Booklist Review (2000 ed.):

Gray’s “false dawn” is an allusion to what he sees as the failures of global capitalism. He finds his evidence in the economic collapse of Asia, Russia, and Mexico, but also in the “social disintegration” of the U.S. The “breakdown” of the American family, crime and mass incarceration, and growing disparities in income can all be traced to the global free market and the unregulated growth of trade and transnational corporations. Gray is now professor of European thought at the London School of Economics, but he was also an early influence on Margaret Thatcher and a New Right polemicist. Like those of a small but vocal and growing number of conservatives in the U.S., Gray’s arguments are flavored by populism and nationalism. False Dawn was published last spring in Britain, and it stirred a flurry of criticism. Gray has not changed the text in this edition but has added a final, lengthy chapter that addresses many of the arguments that were targeted in the first. – David Rouse

Reviews:

“The central message is that we are going to hell in a handcart, as free markets rip up established communities. The idea of a world of liberal democratic and prosperous states on the American model is, he argues, a fantasy…Gray is right.”  Andrew Marr, Independent

“This book is teeming with arguments and ideas…it is hard to put down, and economic liberals would do well to test their ideas against it.’  Economist

“We needed a powerful challenge to the simple-minded advocates of globalization. Now we have one. A compelling, important and original book.”  Will Hutton

DNs Peter Wolodarski klagar idag över att WikiLeaks’ grundare ”gör vad han kan för att svartmåla den svenska rättsstaten”.  ”Ända sedan Julian Assange hamnade i klammeri med rättvisan”, skriver han, ”har Wikileaks bedrivit en systematisk smutskastning av den svenska rättsstaten. Organisationens konto på Twitter, som har 1,6 miljoner följare globalt, har använts till att gång på gång framställa Sverige i usel dager.”

Wolodarski är liksom nästan alla andra svenska journalister och politiker kränkt å Sveriges vägnar. Han anser sig med fullständig säkerhet veta att Assange har fel. ”Propaganda”, skriver han, ”är obehagligt men har effekt. Upprepar man ett falskt påstående tillräckligt många gånger kommer vissa människor att tro på det.”

Hur är det möjligt att inta denna tvärsäkra ståndpunkt i ljuset av alla de fakta som redovisas exempelvis i den australiska dokumentär och de artiklar jag länkat till i tidigare inlägg och som härrör från och bekräftas av en lång rad trovärdiga svenska och utländska källor? Varför är DN och Wolodarski så självklart villiga att tjuta med ulvarna och därmed sätta sin trovärdighet på spel? Varför anser de det värt att ta denna risk? Vad är detta för liberalism?

Engagemanget för de kvinnor som påstår sig ha våldtagits är inte en tillräcklig motivation. Formuleringarna framstår som anmärkningsvärt kategoriska inte minst när Wolodarski samtidigt ägnar huvuddelen av sin artikel åt att själv framlyfta problematiska fenomen i dagens svenska rättsstat. ”Dessvärre ger svenska företrädare [Assange] ammunition”, heter det rentav.

Carl-Henning Wijkmark är en av ytterst få internationellt kända svenska seriösa romanförfattare och europeiska kulturpersonligheter, orienterad inte minst mot Frankrike och Tyskland (den tyska Wikipedia-artikeln om honom är signifikativt nog utförligare än den svenska). Jag delar inte alla hans övertygelser, men mycket i hans författarskap är briljant. Wijkmark är en genuin intellektuell som trots sin ofta mycket skarpt, ja hårt formulerade liberalism sällan förfaller till floskulös, dogmatiskt inskränkt slutenhet inför andra intellektuella traditioner, utan exempelvis kunde medverka vid ett av de möten med Tage Lindbom på 90-talet som jag beskrivit i ett inlägg här för några år sedan. Inte minst hans allmänna uppfattning om vårt förhållande till Europa tillhör det jag gärna tagit fasta på i de konversationer jag haft med honom sedan dess.

Wijkmarks allmänna politiska övertygelser befinner sig ofta inte långt från Wolodarskis. Jan Myrdal förkastade honom en gång som en ”respektabel borgerlig författare”, när han försvarade Göran Rosenbergs Moderna Tider mot kritiken mot – som jag minns det – dess förment dubiösa finansiering. Myrdals kritik här hade väl ingen större tyngd. Men även om den kunde omformuleras och generaliseras till att gälla en typ av problematisk och otillräcklig liberalism som undviker även andra obekväma frågor än de Myrdal brinner för, är detta knappast hållbart. Wijkmark har nämligen verkligen på ett djärvt sätt många gånger under en lång karriär tagit upp frågor som är högst kontroversiella i den svenska offentligheten. Och det gäller inte bara hans kritik av den dominerande svenska kultursynen och kulturpolitiken utifrån den uppfriskande “subversiva klassicism” jag flera gånger hört honom försvara.

Inte bara Wolodarskis och DNs utan nästan hela det svenska politiska och mediala etablissemangets reaktion på fallet Assange röjer en avgörande skillnad mellan det och den genuine, erfarne, välmeriterade och i kraft av allt detta självständige intellektuelle Wijkmark. Mina tankar har de senaste dagarna som så många gånger förr gått till hans formuleringar om den självgoda, nationalistiska svenska ”ensamheten”, som återfinns i en av essäerna publicerade i samlingen Samtiden bakom oss från 2005. Den är en fråga om kultur, om fördomar, om isolering från Europas folk, om ”ett kvardröjande arv från Erlanderepoken, från kriget och ännu längre tillbaka. Det välfärds- och modernitetschauvinistiska folkhemmet betraktade Kontinentaleuropa som efterblivet och reaktionärt, de styrande drog sig inte heller för att spela på gamla antikatolska stämningar och på stoltheten över vår etniska uniformitet. Men särskilt var det det materiella och tekniska försprånget som ansågs ointagligt. ’Sverige är ett framstående land och behöver inte hämta något utifrån’, är en vanlig inställning.”

Wijkmark ger ett besvärande exempel på att inte ens det tekniska försprånget var så ointagligt som man ville tro, och fortsätter: ”En följd av den mentala isoleringen är en oförmåga att – med eller utan främmande hjälp – se oss själva utifrån och självkritiskt genomlysa vårt samhälle och dess många myter om egen förträfflighet, framför allt på  utrikespolitikens, rättssäkerhetens och social- och sjukvårdens områden. Den svenska modellen ligger till stora delar i spillror, genom globaliseringens tryck men också genom egen förskyllan. Ändå har vi behållit en stark nationell självtillräcklighet, men till priset av en grundläggande förljugenhet; de offentliga lögnerna står som spön i backen och förgiftar atmosfären. ’Vad är det ni har för er i Sverige?’ är en fråga jag ofta får i utlandet. Vapenhandel med skurkstater, Palmemordet, Estoniakatastrofen, Anna Lindh-mordet – i alla dessa traumatiska fall har man försökt mörklägga den politiska bakgrunden, som utländska tidningsläsare fått veta mer om än vi…Den här trafiken över huvudet på medborgarna hade varit omöjlig utan de ensamma svenskarnas inlärda okunnighet om omvärlden och utan samhällets monolitiska struktur, där maktdelning i stort sett saknas; när skandaler hotar utreder de ansvariga sig själva och varandra och finner allt i sin ordning. I särskilt svåra fall som dem jag nämnde står massmedia till tjänst med krishantering åt makthavarna.”

Wijkmark går vidare med en historisk analys av hur det kunnat bli så här, och hänvisar bl.a. till Roland Huntfords bok The New Totalitarians från 1971. Den brukar vara uppskattad i vissa delar av borgerligheten. Men idag tjuter såvitt jag hittills sett även dessa mer liberalkonservativa delar med ulvarna. I bästa fall tiger de.

Det är beklämmande. Ja, det är tragiskt att kritiken mot Sverige i fallet Assange nästan uteslutande kommer från utlandet (och verkligen inte bara från WikiLeaks), att så ytterst få svenska politiker och politiska kommentatorer avviker från den hatiska hetskonsensus som snabbt byggts upp. Inte minst har den byggts upp inom den vänster – socialistisk, socialliberal, feministisk –  som snabbt glömde all kritik mot USA när Obama och Hillary Clinton tog över efter Bush, trots att den amerikanska utrikespolitiken förblev oförändrad. Samma vänster vars hat mot Bush var bottenlöst när han för tio år sedan angrep Irak kräver idag otåligt samma intervention mot Assad.

Jag vet dock att Wolodarski ifrågasatt Obamas fortsatta krig i Afghanistan. Kanske motsätter han sig också direkta interventioner i Syrien och Iran. Och huvuddelen av hans artikel ägnas alltså en kritik av det svenska rättsväsendet och den svenska politiska makten i hög grad i Wijkmarks anda.  Men samma artikels förhastade och förmätna ställningstagande i fallet Assange framstår icke desto mindre som ett uttryck för samma unkna, slutna och korrupta nationalism hos makten i Sverige som Wijkmark så klarsynt avslöjar. Jag har aldrig varit någon större beundrare av just Assange och WikiLeaks. Jag har tidigare aldrig själv lyft fram dem. Det finns flera andra viktiga ”whistleblowers”  som jag föredragit att ta upp. Men till och med om Assange faktiskt är eller kan vara skyldig till det han under så uppenbart skumma former anklagas för – och jag håller detta för ytterst osannolikt – är den svenska reaktionen sjuk och komprometterande för Sverige i sin skrämmande ensidighet och hätska intensitet.

Som sagt håller jag inte med Wijkmark om allt; även i de här citerade styckena finns från mitt perspektiv ett och annat tillägg, en och annan nyansering att göra. Men i stora drag delar jag hans kritik, och jag anser den vara av central betydelse för Sverige idag. Bristen på självkritik, myten om den egna förträffligheten, självtillräckligheten, förljugenheten, de offentliga lögnerna som står som spön i backen och förgiftar atmosfären, mörkläggningen, trafiken över medborgarnas huvuden, den monolitiska maktstrukturen, frånvaron av maktdelning, utredandet av varandra, massmedias krishantering åt makten – allt detta är sant, och i högsta grad tillämpbart på det aktuella fallet. Det numera så högljutt antinationella politiska och mediala etablissemanget uppvisar i verkligheten, och ännu en gång, en ytterst problematisk form av nationalism.

Detta är uppenbart en av de former av nationalism som på intet sätt erbjuder något acceptabelt alternativ till de problematiska sidorna av dagens globalisering. Men som Wijkmark själv påminner i den citerade essän: Nationell självkritik är en patriotisk plikt.

Thanks to AltRight’s Nina K. for posting this on fb (and on YouTube, translating and subtitling it).