Category: Politics

Volvo i “lyxbilsklassen” från slutet av folkhemstiden.

SJ-lok från folkhemstiden, byggt av ASEA.

Kristian Nilsson, som driver bloggen med det intressanta namnet Foodcourtification och twittrar, gör i två kommentarer till mitt inlägg Stoppa folkhemsnostalgin! “ett litet försök till att bredda debatten något om varför vi överhuvudtaget har en så utbredd folkhemsnostalgi”, och lämnar därmed ett värdefullt bidrag till fortsatt diskussion av detta viktiga ämne.

“Det handlar inte, säger han, “enbart om historiebruk och mild nationalism, utan nostalgin kan också ses utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv.” Han menar att om man på en politisk nivå vill “ersätta snäv folkhemsnostalgi med en vidare och djupare socialkonservatism så bör nog även socialpsykologiska aspekter tas med i processen. (Vad kan till exempel nostalgimuseerna ersättas med?)”

Nilssons huvudpoänger återfinns i följande kommentar:

“Folkhemsnostalgin ska väl främst ses som nostalgi över något som förlorats och inte som en faktisk förhoppning om återvändande till denna nostalgiska tid.

Folkhemsnostalgin uppstår som reaktion till en tankevärld med hotfulla ledord som mörkerkrafter, stöveltramp och rasism. En sådan värld vill ingen leva i och då är folkhemsnostalgin en generellt sett accepterad värld som man kan dra sig tillbaka till.

Jag var i somras på ett privat, nyöppnat moped- och nostalgimuseum i Nynäshamn. Att kunna beställa en Champis och hembakad kanelbulle och sjunka ner i 50-70-tals möblemang med tidstypisk populärmusik i bakgrunden är en angenäm känsla. Inte för att man hoppas att denna tid ska återuppstå, utan för att man för en kort stund får andrum från en alltmer oroväckande samtidsvärld.”

Jag förstår den socialpsykologiska dimensionen, även om jag inte explicit betonade den i mitt inlägg. Mitt syfte var delvis att utöver “historiebruk och mild nationalism” också inkludera den, som i själva verket oskiljaktig från dessa. Historien kan brukas och den milda nationalismen utformas på det sätt den gör på grund av en nostalgi som är i hög grad rent socialpsykologiskt betingad. Genom att lyfta fram problematiska aspekter av folkhemmet och dess historiska period i Sverige försökte jag helt enkelt motverka allt detta tillsammans, som den enhet jag menar att det är. Men det finns utan tvekan en poäng i att som Nilsson gör explicit urskilja och betona den socialpsykologiska komponenten.

När det gäller återvändande contra nostalgi över något förlorat, menar naturligtvis ingen mild nationalist att folkhemmet helt enkelt kan ohistoriskt rekonstrueras sådant det en gång existerade. Vad jag talade om var att det “tycks föresväva många som ett ideal, ett samhälle som i möjligaste mån borde återupprättas och återgås till”. Detta tror jag inte är någon överdrift, om man betonar “i möjligaste mån” i lika hög grad som “återgås till”. Det förlorade kan i någon mån återskapas. Och det är denna politiska vilja – i någon mån ett politiskt program – som leder fel och skickar fel signaler utan tydlig historisk urskillning av den typ jag försökte introducera.

Jag är inte säker på att jag förstår Nilssons uppfattning av hur folkhemsnostalgin uppstår. Är den inte en reaktion mot vad som i Sverige kallas “nyliberalism”, globalisering, massinvandring, multikulturalism, den relativa homogenitetens förlust, välfärdens urholkning, ökad otrygghet, större ojämlikhet, ny rotlöshet, och andra liknande, med allt detta sammanhängande fenomen? Är det inte snarast detta som ligger i formuleringen “en alltmer oroväckande framtidsvärld”? Men jag kan ha missuppfattat Nilsson här.

Hursomhelst menar jag att vi, med rätt ledarskap, skulle kunna skapa något betydligt bättre som svar på denna psykologi än det som folkhemsnostalgin pekar på. Kallas museet i Nynäshamn verkligen “nostalgimuseum”? Och finns det alltså fler sådana? Jag vill att min blogg bland annat ska kunna vara något av ett “framtidsmuseum”, där man inte bara kan få “andrum från” nuets misär utan där man framför allt, i den nyskapande traditionalismens tecken, kan hämta insikter, resurser och allmän inspiration – på de avgörande andliga, filosofiska, historiska och estetiska områdena – till det nya, i sanning “vidare och djupare” socialkonservativa uppbyggnadsarbete vi behöver. Fler sådana framtidsmuseer är önskvärda.

Svenska betraktelser

Norstedts, 1985

Baksida:

Motströms och medströms är den fjärde i den serie av debattböcker som Stig Strömholm inledde med volymen Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse. Med åren har denna särpräglade röst i den svenska offentliga debatten kommit att bemötas med allt större respekt. I sin nya bok uppehåller sig Strömholm först vid svenska allmänpolitiska frågor, men tyngdpunkten ligger på de fält där Strömholm besitter särskild kompetens och överblick genom sin ovanliga ställning som en av centralfigurerna i den svenska juristvärlden, preses i Vitterhetsakademien och Uppsala universitets prorektor.

Innehåll:

Vems är framtiden?

Demokratins farliga liv

Nytt om kejsarens gamla kläder

Det socialistiska fenomenet

Vårt Sverige – och de andras

Den svenska tystnaden

Den första rätten på matsedeln

Svensk konservatism: död eller levande?

En villolärare resumerar

Mellan demokrati och juridik: flykt och återkomst

Planeringssamhället och rättssäkerheten: ett svenskt framtidsproblem

Integritet och massmedia

Tankar vid ett kulturpris’ mottagande

Finns det plats för en borgerlig kulturpolitik?

Skolan och kunskapen

Forskningspolitik: begränsningar och möjligheter

Vårt behov av forskningspolitik

Den svenska doktorsavhandlingen

Europas universitet

JOBs kommentar:

Se även de nämnda tidigare debattböckerna, och mina kommentarer till dem, på References-sidan. I den tyvärr alltid förbisedda Sverige 1972 finner vi grunden och utgångspunkten för och den mest systematiska framställningen av Strömholms analys av sin svenska samtid.

Det finns bland många svenska nationalister en förödande folkhemsnostalgi. Föreställningen att Sverige i stort sett var bra på 1950- och 60-talen, ja kanske rentav första hälften av 70-talet, är vitt utbredd. Denna historiska period tycks föresväva många som ett ideal, ett samhälle som i möjligaste mån borde återupprättas och återgås till. Endast de politiska besluten om invandringen från 70-talets mitt förstörde alltihop. Kan vi bara ompröva dem och på något sätt lösa de problem de skapat, har vi uppnått det politiska målet.

Det är en katastrofal illusion. Visst kunde ett vackert och värdefullt innehåll finnas i folkhemsretoriken även från socialdemokrater. Visst genomfördes en del värdefulla reformer. Visst fanns nya möjligheter för arbetarklassen, och ett mått av rimlig, human gemenskap över klassgränserna. Visst var vi materiellt, naturvetenskapligt, medicinskt, teknologiskt, industriellt och under en tid även militärt ytterst framstående. Visst fanns ännu ingen massinvandring och inga av dess problem. Visst gavs en del nya friheter som kunde användas på meningsfullt sätt.

Men det är allt – och i det större historiska, kulturella och andliga perspektivet är det faktiskt inte så oerhört mycket – inte så mycket som det skulle kunna ha varit. Och framför allt: det kunde uppnås nästan uteslutande på grund av att vi levde på ett kulturellt, moraliskt och andligt ”kapital” (jag är inte entusiastisk över metaforen) uppbyggt under många århundraden av hårt arbete och förvaltande av den stora europeiska kulturtraditionen.

Socialdemokratins konsekventa gränsdragning och vakthållning mot kommunismen är en myt. De socialdemokratiska utrikes- och försvarspolitikerna följde ofta, utan att på något sätt vara tvungna till det, en vansinnig, Sovjetvänlig linje som i längden kunde ha förslavat Sverige (och övriga Europa) om inte andra krafter funnits i väst, och för den delen också, ja inte minst, i öst.

Med Dag Hammarskjöld blev vi pådrivande i FNs utveckling i riktning mot ideologiskt styrd, krigförande världsregering. Svenskt flygvapen deltog i bombning av skolor, sjukhus, kyrkor och andra civila mål i den västallierade provinsen Katanga i Kongo, i enlighet med Moskvas önskemål, när den försökte rädda sig undan postkolonialismens kaos och kommunism.

Vid universiteten ödelades stora delar av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna av positivism och scientism. Den mest kände filosofen var den militante tingstenianske ateisten Ingemar Hedenius. Detta beredde vägen för marxismen, som ständigt flyttade fram sina positioner och på 60- och 70-talen tog över många institutioner.

Rättsfilosofin var ett hägerströmianskt moras som i allt högre grad tillät rättsstatens upphävande och juridikens reduktion och degradering till politiskt instrument. Författningsreformerna och den ekonomiska politiken präglades genomgående av verklighetsfrämmande egalitarism.

Den terapeutiska välfärdspolitiken förlamade gradvis de skapande energierna. Det sexuella och allmänt livsstilsmässiga frigörelseevangeliet ödelade liv. Freuds psykologiska charlataneri duperade intellektuella på alla områden.

På utbildningsområdet var det främsta resultatet införandet av den östtyska grundskolan. Dess indoktrinerings-, hjärntvätts- och fördumningsprogram, illa dolt av kvarhållna fragment och fasader av det gamla bildningsinnehållet, går långt tillbaka i tiden.

Folkbildningens misslyckande blev alltmer uppenbart. Alf Ahlberg kunde inte avfärda Tage Lindboms desillusionerade sanningssägande i Sancho Panzas väderkvarnar utan gav sitt erkännande. Den kulturidealistiska vänsterliberalismen och socialismen hade gått under i det vegetativa träsket, och de radikala ideologiernas verkliga innebörd och drivkrafter gick inte längre att dölja för sådana erfarna och kunniga betraktare.

De ledande romanförfattarna, massivt marknadsförda inte minst till de nya frigjorda kvinnogenerationerna, förde en eländig debatt om “trolöshet” mot normer och auktoriteter. Våra gamla städer förstördes systematiskt, och den brutalistiska, avhumaniserade icke- eller anti-arkitekturen bredde ut sig. Tillsammans med propagandan, och ofta oskiljaktiga från den, översvämmade oss masskulturindustrins produkter ur teknikens alla nya kanaler. Jazzen hade sedan länge segrat, och följdes av rock’n’roll, båda med tillhörande karaktäristiska attityder, beteenden, droger.

Den modernistiska konstkonspirationen bombarderade folkdjupet visuellt och förstörde sunda instinkter och värderingar, bröt ned det kulturella minnet och den historiska identiteten. Ingmar Bergman lyckades ibland gestalta den andliga döden, men utan tillgång till något alternativ.

Den underliggande materialismen, naturalismen, värdenihilismen, och rationalismen, den ofta rent primitivistiska kulturradikalismen, och den manipulativa sociala ingenjörskonsten var gemensamma över hela det politiska spektrum. Och allt detta hade i stor utsträckning ideologiskt förberetts redan före det andra världskriget. Redan då hade borgerligheten börjat förynkligas och anamma den allomfattande och alltmer totalitära modernitetsutopismen; den verkliga kulturens, bildningens och traditionens bärare, i och ur alla samhällsskikt, pressades tillbaka, marginaliserades, tystnade.

Nationalismen har alltid varit en problematisk, tvetydig ideologi med uppenbara, ofta dominerande lägre varianter. Den nationalism som idag bara vill tillbaka till folkhemmets svenska 50- och 60-tal är tyvärr även den i alltför hög grad en produkt av det kulturella förfallet. Den har drag av den relativistiska, nihilistiska nationalism som låter sig ledas enbart av parollen ”right or wrong, my country”.

Att människan är naturligt god är ju inte sant, och det är lika osant att folket är naturligt gott, sunt, omdömesgillt, vist. Och när folket, folkdjupet, dessutom i så stor utsträckning på konstlad väg är förstört av de svenska 1900-talsradikalerna, blir den i sig viktiga och värdefulla “högre populismen” svår att mobilisera och bygga på. I takt med att förfallet fortgår blir all populism mindre moraliskt försvarbar. En urskillningslös nationalism riskerar, bortom våra illusioner om bildnings- och humanitetsframsteg, att i lika hög grad som någonsin släppa fram ett rasande, kulturförstörande pöbelvälde.

Därför behöver vi något helt annat. Vi behöver en socialkonservatism som också är en kultur- och värdekonservatism, och som förmår urskilja, identifiera, återerövra och bygga vidare på de verkliga moraliska framsteg som också har kunnat göras inom ramen för det moderna Sverige. Den sunda nationella identitet, egenart och självständighet en sådan socialkonservatism bejakar är fullt tillräckligt. Om folkhemsbegreppet fortfarande ska användas, måste det snarast definieras i enlighet med den gamla svenska socialkonservatismen från det tidiga 1900-talet; endast i den mån den överensstämmer med denna kan dess socialdemokratiska variant bejakas. Utländsk inspiration kan hämtas från socialpolitiken i det wilhelminska Tyskland och delvis det viktorianska England.

Dagens socialstat, som vräker ut skattemedel för rent vegetativa och destruktiva syften – inklusive men på intet sätt begränsat till massinvandringen – eftersom dess representanter inte vill, kan, vågar, orkar eller får se och hantera verkligheten, är givetvis en historisk katastrof och tragedi. Men en rimlig, begränsad, konstruktiv och effektiv välfärdsstat, med arbetarskydd och stöd till verkligt sjuka och behövande, är fullt förenlig med en näringslivsvänlig ekonomisk frihet, ett starkt civilsamhälle och en kompromisslös, genuint konservativ kultursyn, moral och värdegrund.

Detta är vad vi behöver. En ny, verklig politisk opposition är på väg att formas i Sverige. Men när det gäller det helt avgörande området, det kulturella, moraliska, värdemässiga, andliga, har den tyvärr ännu inte kommit så långt. Torftigheten är ofta bedövande.

Därför säger jag: Stoppa folkhemsnostalgin! Ge upp 50- och 60-talsillusionen! För verklig, stor politik krävs mycket större och djupare visioner. Våga tänka nytt! Våga satsa på att åter bygga upp den kulturella grund som möjliggjorde även det som verkligen var bra med Sverige under dessa årtionden. Endast i den seriösa och humana nyskapande traditionalismens tecken kan vi besegra den nuvarande regimen.

En konservativ stridsskrift

Bo Cavefors Bokförlag, 1964

Baksida:

Gunnar Unger är en av sin generations mest uppmärksammade publicister. Han grundade 1944 tillsammans med Arvid Fredborg tidskriften OBS! och tillhörde under tio års tid den redaktionella ledningen för denna pigga, stridbara och omstridda tidskrift. I OBS! gjorde sig Gunnar Unger ett namn bl.a. som porträttör och politisk kåsör. Med sina dialoger om katten Felix och hans kumpaner skapade han en ny typ av politiskt kåseri, som väckte berättigat uppseende inte minst genom sitt lika kvicka som skoningslösa persiflage av den socialdemokratiska regimen. Sedan 1955 är Gunnar Unger medarbetare i Svenska Dagbladet och ingår där i den politiska redaktionen. För en större allmänhet har han blivit känd främst genom sina porträtt, sina intervjuer och sina marginalartiklar om onkel Heliogabalus, “den gräslige geronten”. Onkel H. är företrädare för en kämpande kulturkonservatism och han kommenterar dagens frågor med polemisk skärpa och drastisk humor, en humor, som inte sällan har ett inslag av självironi.

I den här boken, “Onkel H:s hädelser”, har Gunnar Unger samlat och bearbetat ett urval av dessa kåserier till en konservativ stridsskrift, som han hoppas skall vara lika förargelseväckande för somliga som uppbygglig för andra.

JOB:s kommentar:

Onkel H:s/Ungers vanliga borgerliga ekonomiska politik är problematisk, men kulturkritiken är ofta viktig.

15 January:

In this speech on Wednesday, soon after the unfortunate interview I recently commented on, Mr Farage, while making special reference to the “trilogue on MiFID” (the Markets in Financial Instruments Directive) in which the Greek prime minister was involved, is also crystal clear on the general fact of the decisive constellation of Big Bs and their problematic rule of Europe. Indeed, he is much clearer on this point than his fellow populists in the Danish People’s Party and – out of the EU – the Norwegian Progress Party. Despite differences in their economic policies, he sounds much closer to Marine Le Pen.

Again, one wonders why it was necessary to reject her Front National as a partner in the European Parliament in such uncompromising, unfair, and definitive terms as did Mr Farage. It is probably understandable that it is impossible for him and his party to join the Front now. In reality, it is the British media that say the things about the Front that he himself repeated, clearly calculating it would be suicidal to challenge their view before the next elections in Britain. Nonetheless, the terms of his rejection seemed much too strong, given the Front’s position in France and France’s position in Europe, and also in view of the real conditions for actually achieving his own goals after further success in those elections.

Mr Farage always speaks of trade and cooperation between the European nations as the alternative to the EU. Although he may want little more than Britain’s leaving the Union, his rhetoric has always been one of a general dismantling of it, the liberation of all the European nations from it – something which is more clearly the goal not least of the Front National, especially after Mme Le Pen’s appel aux peuples d’Europe last year, and which sets him clearly apart from the Churchillian defence of a EU without Britain.

But this of course requires patient, long-term political collaboration with such parties, within and without the European Parliament. British trade with Europe will certainly continue without them, but in political terms, for the purposes of the effective opposition to the EU and the replacement of it with truly pro-European political cooperation, the only Europe that matters is, at least for the foreseeable future, the Europe that is represented by the Front National and its partners.

That is why Mr Farage’s categorical rejection looks like something very much more than and something very different from opposition to the EU: it looks like anti-Europeanism. It seems clear he would not accept a truly European, pro-European union either, a looser union in the interest of the peoples of Europe, a union that builds on the preservation of the nations, a union that might perhaps even take over some of the structures of the EU and use them for its own purposes. Given the need for such cooperation on many levels in today’s world, this is a problem, involving deep issues of the historical identity of the UK in relation to Europe, which will have to be addressed in the future and which call for the mobilization of forces in Britain quite different from those of the lower kind of populism.

For now, Mr Farage’s and UKIP’s fight for independence is clearly a part of our common work of saving Europe from the in central respects anti-European union of the Big Bs. But a permanent rift between the EFD group (and, I would add, in some respects even that distinctly national conservative party in the EPP group, Hungary’s Fidesz) and the currently non-inscrit but biggest and most successful anti-EU party in Europe is simply not tenable if the former is serious about its political goals. Geert Wilders’s Party for Freedom and the Austrian Freedom Party have already accepted the Front National as a partner. But to a considerable extent because of UKIP’s and the Danish People’s Party’s populist rejection, it seems the requisite number of parties from other European countries may not do so, so that a new parliamentary group cannot be formed after the election in May.

In this situation we must hope that those other parties, which may thus find it impossible to join the Front, Wilders, and the FPÖ this year, will at least not turn against Mme Le Pen and close the door on any future collaboration with her in the undiplomatic and counterproductive manner of Farage. Their countries’ freedom, as well as the new, alternative, and truly European unity based on such freedom that should replace the current union, would only be unnecessarily delayed, and much avoidable harm would be done.

We must hope that the exaggerated terms of Mr Farage’s dismissal were a temporary mistake, and that he will himself reconsider them. Again, there are differences between the economic policies of UKIP and the Front National. Yet in Wednesday’s speech, our hero in Brussels and Strasbourg seemed almost indistinguishable from Mme Le Pen.

British “splendid isolation” in some populist version may be what Nigel Farage envisages for his country. Historically, such isolation had nothing in common with what in reality he will give it if he has his way.

Mr Farage has long been known and loved in all Europe as an excellent critic of the EU. But after his recent, more definitive rejection even of Marine Le Pen’s Front National and any future collaboration with it, he also appears genuinely anti-European, which is of course something completely different, and certainly not generally characteristic of Victorian Britain.

The terms of his dismissal are surprisingly strong, even given the current public perception of the French party in Britain. He sounds even more categorical than his fellow populists in the Danish People’s Party and the Norwegian Progress Party.

Not only was the real splendid isolation wholly dependent on the British empire; it also ended long before it. Moreover, it was an isolation from specific European alliances in terms of countries and continental empires. That is not what the rejection of the Front National is about.

What Mr Farage now more firmly than ever sets his face against – while at the same time pointing out that his own family is of French origin – is the leading force in the general, common European opposition, in all countries, against the EU, and in the movement for a Europe of nations. Is this really part of what the UK should be independent of? If so, why?

Because of the “completely different political traditions” from which, according to Mr Farage, the Front National comes. In a Europe of nations, different traditions, and national variations of the same traditions, must of course be accepted. But from what tradition does UKIP come? After Farage’s new, uncompromising denouncement, it unfortunately seems to be little but the simplest and cheapest populism. Compared to that, the tradition of the Front is to be strongly preferred.

And, Mr Farage tells us, because of the Front’s “antisemitism”. What is this antisemitism? I don’t understand it, I don’t see it. The allegation is ludicrous in view of the fact that the fanatically pro-Jewish and pro-Israel Geert Wilders – far more so than anything we have ever seen from Farage – supports the Front.

What will Mr Farage do when Britain has become independent – in the sense he obviously has in mind – not only of the EU but of the real Europe, the Europe which Britain has always, in its special, unique way, been a part of? Will he continue to rely on the unsplendid nonisolation from the United States that led to the fall of the empire and made impossible the real splendid isolation? The alliance which through its fatal blunders throughout the twentieth century made inevitable and indeed promoted the rise of totalitarianism? The alliance which almost destroyed the real Europe? The alliance with the forces that are now fast destroying the real US too?

He should think again. The US, or that now dominant US, cares nothing for a UK independent of the EU. The EU is to a very considerable extent its own and its globalist ideologues’ project. It wants Britain in it in order to promote its own interests and its own agenda, which are not those of either the true Europe or the UK. Farage will be powerless to stop the UKs further cultural decline as dictated by the forces of political correctness which he joins.

The same holds, needless to say, for the globalist financial system, should Mr Farage prefer to conceive of “independence” in terms of London’s alliance with it. There will be no isolation, and very definitely no splendour.

The broadly “liberal”, radical ideological agenda is a calamity for the world, for humanity, and must simply be abandoned, just as the financial system must be reformed. Unfortunately, the populist tradition of the UKIP seems not to provide the historical and philosophical insights needed to grasp these facts.

By turning his back on his European friends and supporters in this spectacular manner, Mr Farage undermines his own work as a brilliant leader of the opposition against the EU, and shrinks to a truly petty nationalist, or pseudo-nationalist. If he does not reconsider this fanatical and confrontational stance, it could amount to a tragic sabotage of the European opposition to the EU. The prolonged division, with a separate parliamentary group of populists which will have nothing whatsoever to do even with France’s biggest and in every respect leading political party, will not ruin but will much delay the progress of the sound political forces in Europe – including Britain.

These British populists could, like the Danish and, out of the EU, the Norwegian ones, do much good, as representing a higher form of populism, if they join the more sophisticated and rigorous national-conservative parties. As it is, they may have short-term electoral success and form government alliances with the centre-right and centre-left liberals. But in the long term, and in itself, that will help neither Europe in general nor their own countries.

What would it take for Mr Farage to become convinced that he could safely collaborate with the Front in the European Parliament? Must they send a special delegation of Jews in their party to pedagogically explain what they stand for? Do they need to lecture him on the basic European and twentieth-century historical experience and the meaning of the differences and similiarities in European political and cultural traditions?

It seems it would not be enough. After Mr Farage’s last interview, it appears nothing can be done. But it is difficult to believe he can really be quite so superficial and shortsighted. The terms of his current dismissal seem much too strong, even if the political climate in Britain is still such as to simply make it impossible for UKIP to associate itself with the Front. Things change, and they will do so even more in the future.

I hope it is only a momentary error of judgment, and that our hero in Brussels and Strasbourg will at least keep a distant possibility of joining us open.

Gustav Kasselstrand och SDU är pionjärer för omvandlingen av SD till vad jag vill kalla det sanna svenska Europapartiet. Här ses Kasselstrand med Jean-Marie Le Pens dotterdotter och Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen i Stockholm i somras, strax före evenemangen i Almedalen med ordföranden Julien Rochedy och Paul-Alexandre Martin från Front National de la Jeunesse, Udo Landbauer, ordförande för Ring Freiheitlicher Jugend (FPÖ), och Tom van Grieken från Vlaams Belang Jongeren.

Varför är det viktigt att lyfta fram detta? Det är viktigt därför att det, för att balansera och modifiera den i sig som politisk filosofi helt otillräckliga nationalismen, krävs mycket mer sådant här när de mer eller mindre nationalistiska partierna i Europa växer: disciplinerat Europafokuserat samarbete, i den organisatoriska form som FN, FPÖ och VB nu förbereder och fler förhoppningsvis snart ansluter sig till. Och inte minst är det viktigt därför att just SD som helhet redan från början bör bli en del av detta samarbete och göra ett helhjärtat engagemang där till en central punkt i sin politik: det sanna Europapartiet contra alla de falska och i verkligheten antieuropeiska.

Med sin franska och även nederländska orientering tar Tobias Svensson och hans medieblogg ställning för ett samarbete mellan Sverigedemokraterna och Front National, och Geert Wilders Frihetsparti, i Europaparlamentet efter vårens val. Detta är en särskilt viktigt ställningstagande från hans sida. Jag håller med om att det är det rätta vägvalet för vårt svenska parti.

Jean-Marie Le Pen påpekade i ett inslag i det av Tobbe översatta intervjuprogrammet med hans dotter i december med humor och självinsikt hur partiet med henne fått ett mer tilltalande (avenant) ansikte. Detta gäller även i vidaste mening.

Alla europeiska nationalistiska partier har, tycker jag, ganska långt kvar att gå i riktning mot alternativ europeisk enhet-i-mångfald och bort från urskillningslös nationalism, eller bristande vaksamhet och kritik mot den lägre nationalismens ständigt närvarande hot, dess förmåga att släppa lös människans lägre sidor, pöbelväldets ibland obehagligt påtagliga potential. Men med Marine Le Pen har betydande steg tagits i denna riktning, bland annat genom hennes Appel aux peuples d’Europe förra året.

Redan tidigare fanns djupt kultiverade och sympatiska personer i ledningen, inte minst den tidigare vice partiordföranden Bruno Gollnisch, och partiet utmärker sig också för den mängd betydande intellektuella och tyngre tidskrifter som är mer eller mindre knutna till det eller åtminstone närstående. Här finns i största allmänhet kulturella och intellektuella resurser som gör en fortsatt gynnsam utveckling både möjlig och sannolik.

Nationalismen finns ju också i en högre form, och vad man än tycker om nationalism i allmänhet har den historiskt naturligtvis ägt resurser av detta slag i helt annan utsträckning än vanlig populism, sådan den tyvärr i alltför hög grad representeras exempelvis av Fremskrittspartiet och även våra vänner i Dansk Folkeparti. De senare partierna har förvisso utvecklats, men de har svårt att frigöra sig från sina enkla populistiska ursprung.

Det räcker att läsa inledningen till Front Nationals gamla partiprogram (‘La France: L’universalité, la mémoire et le sacré’) och dess kulturpolitiska avsnitt, med deras historiska djup, litterära referenser och allmänna kulturella och andliga insikter, för att inse vilken nivåskillnad det här är fråga om. Den amerikansk-neokonservativa populism som de norska och danska partierna fortfarande uppvisar starka drag av är inte bara otillräcklig utan på flera punkter en politiskt alltmer uppenbart ohållbar väg. Förhoppningsvis kan den helhetliga europeiska oppositionens sammantagna utveckling dra dem med sig i riktning bort från den.

Det är viktigt att betona hur Sverigedemokraterna här fördelaktigt skiljer sig från dem. Sverigedemokraterna är inte Ny Demokrati. Nedtoningen av nationalismen och framlyftandet av socialkonservatismen var ett riktigt steg (som naturligtvis inte i sig behöver innebära något som helt uppgivande av den självklara värderingen av nationell egenart eller med denna sammanhängande, specifika politiska ställningstaganden), ett steg som togs med det nya principprogram som antogs 2011. Men det gamla program som det ersatte tydliggjorde, trots sina brister, åtminstone ett viktigt förhållande rörande partiet. Man kunde se att det var en under lång tid framvuxen produkt av seriöst tänkande personers arbete, som grep tillbaka på traditioner bortom populismen.

Åtminstone detta är ett värdefullt arv att förvalta och föra vidare, när partiet nu, som jag hoppas, rör sig vidare i riktning mot en humanistiskt-filosofiskt fördjupad och nyskapande social-, kultur- och värdekonservatism. Och inte minst: vidare mot Europa.