Fallet Assange och maktens korrupta nationalism

DNs Peter Wolodarski klagar idag över att WikiLeaks’ grundare ”gör vad han kan för att svartmåla den svenska rättsstaten”.  ”Ända sedan Julian Assange hamnade i klammeri med rättvisan”, skriver han, ”har Wikileaks bedrivit en systematisk smutskastning av den svenska rättsstaten. Organisationens konto på Twitter, som har 1,6 miljoner följare globalt, har använts till att gång på gång framställa Sverige i usel dager.”

Wolodarski är liksom nästan alla andra svenska journalister och politiker kränkt å Sveriges vägnar. Han anser sig med fullständig säkerhet veta att Assange har fel. ”Propaganda”, skriver han, ”är obehagligt men har effekt. Upprepar man ett falskt påstående tillräckligt många gånger kommer vissa människor att tro på det.”

Hur är det möjligt att inta denna tvärsäkra ståndpunkt i ljuset av alla de fakta som redovisas exempelvis i den australiska dokumentär och de artiklar jag länkat till i tidigare inlägg och som härrör från och bekräftas av en lång rad trovärdiga svenska och utländska källor? Varför är DN och Wolodarski så självklart villiga att tjuta med ulvarna och därmed sätta sin trovärdighet på spel? Varför anser de det värt att ta denna risk? Vad är detta för liberalism?

Engagemanget för de kvinnor som påstår sig ha våldtagits är inte en tillräcklig motivation. Formuleringarna framstår som anmärkningsvärt kategoriska inte minst när Wolodarski samtidigt ägnar huvuddelen av sin artikel åt att själv framlyfta problematiska fenomen i dagens svenska rättsstat. ”Dessvärre ger svenska företrädare [Assange] ammunition”, heter det rentav.

Carl-Henning Wijkmark är en av ytterst få internationellt kända svenska seriösa romanförfattare och europeiska kulturpersonligheter, orienterad inte minst mot Frankrike och Tyskland (den tyska Wikipedia-artikeln om honom är signifikativt nog utförligare än den svenska). Jag delar inte alla hans övertygelser, men mycket i hans författarskap är briljant. Wijkmark är en genuin intellektuell som trots sin ofta mycket skarpt, ja hårt formulerade liberalism sällan förfaller till floskulös, dogmatiskt inskränkt slutenhet inför andra intellektuella traditioner, utan exempelvis kunde medverka vid ett av de möten med Tage Lindbom på 90-talet som jag beskrivit i ett inlägg här för några år sedan. Inte minst hans allmänna uppfattning om vårt förhållande till Europa tillhör det jag gärna tagit fasta på i de konversationer jag haft med honom sedan dess.

Wijkmarks allmänna politiska övertygelser befinner sig ofta inte långt från Wolodarskis. Jan Myrdal förkastade honom en gång som en ”respektabel borgerlig författare”, när han försvarade Göran Rosenbergs Moderna Tider mot kritiken mot – som jag minns det – dess förment dubiösa finansiering. Myrdals kritik här hade väl ingen större tyngd. Men även om den kunde omformuleras och generaliseras till att gälla en typ av problematisk och otillräcklig liberalism som undviker även andra obekväma frågor än de Myrdal brinner för, är detta knappast hållbart. Wijkmark har nämligen verkligen på ett djärvt sätt många gånger under en lång karriär tagit upp frågor som är högst kontroversiella i den svenska offentligheten. Och det gäller inte bara hans kritik av den dominerande svenska kultursynen och kulturpolitiken utifrån den uppfriskande “subversiva klassicism” jag flera gånger hört honom försvara.

Inte bara Wolodarskis och DNs utan nästan hela det svenska politiska och mediala etablissemangets reaktion på fallet Assange röjer en avgörande skillnad mellan det och den genuine, erfarne, välmeriterade och i kraft av allt detta självständige intellektuelle Wijkmark. Mina tankar har de senaste dagarna som så många gånger förr gått till hans formuleringar om den självgoda, nationalistiska svenska ”ensamheten”, som återfinns i en av essäerna publicerade i samlingen Samtiden bakom oss från 2005. Den är en fråga om kultur, om fördomar, om isolering från Europas folk, om ”ett kvardröjande arv från Erlanderepoken, från kriget och ännu längre tillbaka. Det välfärds- och modernitetschauvinistiska folkhemmet betraktade Kontinentaleuropa som efterblivet och reaktionärt, de styrande drog sig inte heller för att spela på gamla antikatolska stämningar och på stoltheten över vår etniska uniformitet. Men särskilt var det det materiella och tekniska försprånget som ansågs ointagligt. ’Sverige är ett framstående land och behöver inte hämta något utifrån’, är en vanlig inställning.”

Wijkmark ger ett besvärande exempel på att inte ens det tekniska försprånget var så ointagligt som man ville tro, och fortsätter: ”En följd av den mentala isoleringen är en oförmåga att – med eller utan främmande hjälp – se oss själva utifrån och självkritiskt genomlysa vårt samhälle och dess många myter om egen förträfflighet, framför allt på  utrikespolitikens, rättssäkerhetens och social- och sjukvårdens områden. Den svenska modellen ligger till stora delar i spillror, genom globaliseringens tryck men också genom egen förskyllan. Ändå har vi behållit en stark nationell självtillräcklighet, men till priset av en grundläggande förljugenhet; de offentliga lögnerna står som spön i backen och förgiftar atmosfären. ’Vad är det ni har för er i Sverige?’ är en fråga jag ofta får i utlandet. Vapenhandel med skurkstater, Palmemordet, Estoniakatastrofen, Anna Lindh-mordet – i alla dessa traumatiska fall har man försökt mörklägga den politiska bakgrunden, som utländska tidningsläsare fått veta mer om än vi…Den här trafiken över huvudet på medborgarna hade varit omöjlig utan de ensamma svenskarnas inlärda okunnighet om omvärlden och utan samhällets monolitiska struktur, där maktdelning i stort sett saknas; när skandaler hotar utreder de ansvariga sig själva och varandra och finner allt i sin ordning. I särskilt svåra fall som dem jag nämnde står massmedia till tjänst med krishantering åt makthavarna.”

Wijkmark går vidare med en historisk analys av hur det kunnat bli så här, och hänvisar bl.a. till Roland Huntfords bok The New Totalitarians från 1971. Den brukar vara uppskattad i vissa delar av borgerligheten. Men idag tjuter såvitt jag hittills sett även dessa mer liberalkonservativa delar med ulvarna. I bästa fall tiger de.

Det är beklämmande. Ja, det är tragiskt att kritiken mot Sverige i fallet Assange nästan uteslutande kommer från utlandet (och verkligen inte bara från WikiLeaks), att så ytterst få svenska politiker och politiska kommentatorer avviker från den hatiska hetskonsensus som snabbt byggts upp. Inte minst har den byggts upp inom den vänster – socialistisk, socialliberal, feministisk –  som snabbt glömde all kritik mot USA när Obama och Hillary Clinton tog över efter Bush, trots att den amerikanska utrikespolitiken förblev oförändrad. Samma vänster vars hat mot Bush var bottenlöst när han för tio år sedan angrep Irak kräver idag otåligt samma intervention mot Assad.

Jag vet dock att Wolodarski ifrågasatt Obamas fortsatta krig i Afghanistan. Kanske motsätter han sig också direkta interventioner i Syrien och Iran. Och huvuddelen av hans artikel ägnas alltså en kritik av det svenska rättsväsendet och den svenska politiska makten i hög grad i Wijkmarks anda.  Men samma artikels förhastade och förmätna ställningstagande i fallet Assange framstår icke desto mindre som ett uttryck för samma unkna, slutna och korrupta nationalism hos makten i Sverige som Wijkmark så klarsynt avslöjar. Jag har aldrig varit någon större beundrare av just Assange och WikiLeaks. Jag har tidigare aldrig själv lyft fram dem. Det finns flera andra viktiga ”whistleblowers”  som jag föredragit att ta upp. Men till och med om Assange faktiskt är eller kan vara skyldig till det han under så uppenbart skumma former anklagas för – och jag håller detta för ytterst osannolikt – är den svenska reaktionen sjuk och komprometterande för Sverige i sin skrämmande ensidighet och hätska intensitet.

Som sagt håller jag inte med Wijkmark om allt; även i de här citerade styckena finns från mitt perspektiv ett och annat tillägg, en och annan nyansering att göra. Men i stora drag delar jag hans kritik, och jag anser den vara av central betydelse för Sverige idag. Bristen på självkritik, myten om den egna förträffligheten, självtillräckligheten, förljugenheten, de offentliga lögnerna som står som spön i backen och förgiftar atmosfären, mörkläggningen, trafiken över medborgarnas huvuden, den monolitiska maktstrukturen, frånvaron av maktdelning, utredandet av varandra, massmedias krishantering åt makten – allt detta är sant, och i högsta grad tillämpbart på det aktuella fallet. Det numera så högljutt antinationella politiska och mediala etablissemanget uppvisar i verkligheten, och ännu en gång, en ytterst problematisk form av nationalism.

Detta är uppenbart en av de former av nationalism som på intet sätt erbjuder något acceptabelt alternativ till de problematiska sidorna av dagens globalisering. Men som Wijkmark själv påminner i den citerade essän: Nationell självkritik är en patriotisk plikt.

6 Responses to “Fallet Assange och maktens korrupta nationalism”


  1. 1 Elof September 1, 2012 at 7:30 pm

    “Varför är DN och Wolodarski så självklart villiga att tjuta med ulvarna och därmed sätta sin trovärdighet på spel?”

    Svaret på den frågan är ganska enkelt. Wolodarski är jude och DN är en tidning som ägs av judar. Assange hatas av judar världen över, eftersom de anser att han är antisemit. Grunden för det är bl.a. att Assange samarbetar med den starkt Israelkritiske skribenten Israel Shamir och dennes son, den likaledes Israelkritiske Johannes Wahlström. Shamir och Wahlström är båda judar, men det har inte har hindrat Bonniers och andra stora judiska mediakoncerner att smutskasta dem, och Assange, som antisemiter.

    • 2 Jan Olof Bengtsson September 4, 2012 at 6:09 am

      Jag läste – för ganska länge sedan vid det här laget – Shamirs Blommor i Galiléen, och har även sett något av honom på CounterPunch. Wahlström har jag bara hört talas om. Jag förstår naturligtvis att DN och Wolodarski är kritiska mot Shamir och hans åsikter om Israel. Men det är väl en sak att uttrycka denna kritik mot honom och ev. Wahlström, en annan att p.g.a. deras koppling till WikiLeaks tvärsäkert säga att Assange har fel (“systematisk smutskastning”, “propaganda”, “falskt påstående”) i det nu aktuella rättsfallet? Att göra det senare p.g.a. Shamirs Israelkritik framstår som osakligt.

  2. 3 Elof September 5, 2012 at 10:33 pm

    Visst är det osakligt. Men Assanges judiska vedersakare är inte ute efter en saklig debatt, de är ute efter att krossa en person som de anser är en fiende. Det är tyvärr ett ganska typiskt beteende. Se t.ex. den här artikeln för en “fallstudie” som involverar Wahlström:

    http://adacta.motpol.nu/?p=172

    • 4 Jan Olof Bengtsson September 6, 2012 at 2:24 pm

      Jag säger att DN och Wolodarski sätter sin trovärdighet på spel genom att tvärsäkert säga att Assange har fel i det nu aktuella rättsfallet – eller, mer exakt, att han har fel i sina med anledning av det aktuella rättsfallet uttalade åsikter om den svenska rättsstaten – och att om de gör detta p.g.a. att han samarbetat med Shamir och Wahlström, som hyser för dem misshagliga åsikter om Israel (m.m.), så är det osakligt. Jag kommenterar här vad de faktiskt skriver i artikeln, som alltså i övrigt snarast bekräftar Assanges kritik. Huruvida de är ute efter en saklig debatt eller ej har jag inte uttalat mig om.

  3. 5 Krisivan September 8, 2012 at 7:38 am

    Det slår det mig att hela texten inklusive diskussionen skulle ha mycket att vinna från den analys som finns i Berggren & Trägårdhs “Är Svensken Människa?”. Detta bortsett från den etiska besvikelse som bereds av dess sista kapitel. Ytterst är det inte fråga om nationalism utan om ateism och dess inverkan på synen på lag och rättvisa. Jämför http://web.telia.com/~u46508757/BLOG.htm#A30.

    • 6 Jan Olof Bengtsson November 1, 2012 at 11:46 am

      Ja, så är det nog; du har säkert rätt.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi