Svar till “tras”
Flashback-signaturen “tras” skriver en kommentar till mitt inlägg ‘Fenomenet Flashback’ som jag på grund av mitt engagemang för honom och andra goda Flashback-skribenter – eller vad jag hittills kunnat se är sådana – här besvarar i ett separat inlägg, på samma sätt som ‘Fenomenet Flashback’ i sak var ett svar på DogDylans tidigare kommentar (till ‘Politik, akademi, kloak’) i samma ämne. Jag hänvisar därför den intresserade läsaren till att först läsa detta tidigare inlägg och den diskussion i kommentarfältetet på vilken det följande är en fortsättning. Jag väljer nu att använda vad som kanske kan kallas forum-formatet, och delar upp “tras” kommentar i mindre, citerade delar.
“tras” börjar:
”Jag tillhör en annan generation än dig, och jag uppfattar väl inte riktigt världen på samma sätt.”
Men det är knappast främst generationstillhörigheten som förklarar skillnaden i uppfatting. Jag har genom åren träffat många borgerliga konservativa i yngre generationer som reagerar just mot det jag reagerar mot, och det är ett huvudsakligt skäl, ja kanske det huvudsakliga skälet till att de inte kan acceptera de åsikter som framförs i sammanhang präglade av det både de och jag (om än ibland delvis av olika skäl) reagerar mot. Och utan tvekan gäller detta också en del andra grupper i dessa generationer.
”Du nämner flera av fördelarna med Flashback (yttrandefrihet, god spridning) och det överväger för mig de nackdelar som finns.”
Jag respekterar detta ställningstagande, men förstår inte varför spridningens fördel är tillräcklig för att betala priset av nackdelarna.
”Har inga som helst problem med att debattera med ’vulgära’ användarnamn om det skulle behövas och störs inte av det faktum att världen runt mig även består av knark och porr.”
Menar du med citationstecknen att användarnamnen inte är vulgära? Eller att begreppet ”vulgära” är osympatiskt, snobbistiskt, odemokratiskt? Eller både-och?
Du störs inte av knark och porr?
”Skulle kräva väldigt lång tid och mycket arbete att åstadkomma ett lika fritt forum med lika stor spridning.”
Jag håller med om att det skulle ta tid att skapa ett forum med lika stor spridning. Det finns oerhört mycket som måste åstadkommas i dag och i framtiden som kräver väldigt lång tid och mycket arbete. Det får naturligtvis inte avskräcka.
Stor spridning är naturligtvis önskvärd. I längden tror jag dock att ett nytt forum – portal, webbtidskrift – är nödvändig för att få ännu större spridning. Som ett forum av den typ det är, misstänker jag att det finns s.a.s. principiella begränsningar för hur Flashbacks spridning kan fortsätta öka.
Men mitt argument var ju att spridningens storlek just nu faktiskt inte är det primära. Det viktigaste i termer av spridning i dagens läge är att det nya forum jag förespråkar får en delvis annan spridning.
När det gäller friheten är jag osäker på vad problemet är. Sannolikt är det något jag har förbisett. Upplys mig gärna om det, om vad det är ifråga om den som kräver tid och arbete.
”Dessutom skulle ett mer ’städat’ anonymt forum”
Citationstecknen betyder att du menar att Flashback är städat? Eller att ”städat” är en fult, odemokratiskt ord? Ett politiskt inkorrekt ord? Här är båda alternativen för mig svårbegripliga.
”inte bli ett dugg mer accepterat av personer som värderingsmässigt och yrkesmässigt ansluter sig till någon underavdelning av PK, NK eller vilken beskrivning vi vill göra. Tvärtom. Jag skriver inte som tras för att påverka Anders Lindberg eller Annika Hamrud. Poängen är att runda dem.”
Kanske inte accepterat; men kloakmässigheten gör att ni helt i onödan får mindre tyngd och respektabilitet i alla läger. Problemet är att ni inte tas på tillräckligt stort allvar. Kloaken skämmer kvalitetsinläggen; det är frustrerande att se, och kan ibland ge ett löjligt intryck. Det är inte främst de kategorier du nämner som jag syftar på när jag talar om annan spridning. Men när du rundat dem, finns det fler och helt andra att nå än kloaktillvänjda Flashbackläsare, och jag påstår att du missar dem.
Jag erkänner att du når också många bra Flashback-medlemmar och läsare; menade jag att alla på Flashback är kloakvarelser skulle jag ju inte bedriva den här kampanjen. Även många i de andra kategorier jag har i åtanke läser säkert Flashback då och då. Men de ogillar på det hela taget forumet och tar därför inte till sig ditt budskap på det sätt de skulle göra om du skrev i ett städat forum som också kunde bli till något mer än bara ett forum av samma formella typ. Jag säger, återigen, inte att det informella och urskillningslösa Flashback på grund av dess problematiska aspekter inte har något värde alls. Jag säger bara att det borde vara möjligt att göra något mer, annat och bättre av det bästa i Flashback.
”Det är väl bara att konstatera att Flashback har betydelse för hur motstånd formuleras idag,”
Ja, utan tvekan. Men inte tillräckligt stor.
”sen är man med eller inte, eller så skriver man någon annanstans eller gör något annat. Ser ingen anledning att kalla det för en kloak. Att definiera vad som är vulgärt eller inte har inte samma vikt för mig som för dig.”
Frågan om definitionen av vulgaritet är för omfattande för att ha kunnat behandlas av mig i detta sammanhang. Det handlar bara om ett konstaterande av att det finns mycket på Flashback som är frånstötande för alltför många även alldeles oavsett politiska åsikter, sådant som jag beskrivit bl.a. med ordet “kloak”. Definitionen av vulgaritet har jag skrivit om i andra sammanhang, det är för mig inte någon lätt fråga. Det är verkligen inte så enkelt som att likställa det med det folkliga.
När jag använder ord som “kloak” och “kloakråttor” är det ju, som jag förklarade, ett experimentellt försök med en ny metod, att ge igen genom en anpassning till Ezzelinos och andras egen ton och stil. Menar du verkligen att “kloak” är ett för starkt ord? Här tycker jag din oberördhet inför vulgaritet, knark och porr tyvärr övergår till något än mer problematiskt. Jag har hittills velat undvika att ge fler och värre exempel (som Newfaceinhell riktigt påpekade är mina formuleringar “inte i närheten” av dessa). Måste jag göra det?
Dock skrev jag på ett tidigt stadium att hela Flashback inte är en kloak, att det också finns skribenter som du som inte är kloakmässiga, även om både ni och era läsare oundvikligen hela tiden måste komma i kontakt med kloakdelen eller den allmänna atmosfär den sprider.
Men jag är olycklig över att det, genom att jag använt beteckningen kloak, för många kan se ut som om jag står på samma sida som de journalister och mediatyckare som beskriver Flashback i samma eller liknande termer. Jag kan visserligen hålla med dem på några punkter. Men bortom dem finns olika, ja motsatta syften.
I förhållande till alla som använder sådana beteckningar mot Flashback utan att erkänna forumets många värden eller med avsikt att tysta för dem och för de särintressen de tjänar obekväma röster, att stoppa den fria, i sann mening demokratiska, rationella debatten, att illegitimt begränsa yttrandefriheten, står jag på er sida. Flashback har inte bara en omoral, utan också en moral. Och det senare är ett lika viktigt faktum.
När jag först upptäckte Flashback genom tråden om mig själv, SD och konservatismen, tyckte jag trots problemen att det var trevligt och meningsfullt att ge mig in i dialog med skribenterna där, och jag skrev långa svar eller kommentarer i form av inlägg här i bloggen. I somras blev jag också själv medlem och övervägde att ge mig in i trådarna, men var obenägen på grund av de faktorer jag kritiserar. (Medlemskapet gav mig dock möjlighet att lättare hitta mina favoritskribenters inlägg. I höstas registrerade jag mig också som “Kloakrensaren”…)
Med IvanLendl- och Ezzelino-episoderna övergick tvekan till vägran. Jag hade på IvanLendls uppmaning och som svar på hans frågor diskuterat de svåra frågorna om det judiska inflytandet, i en fortsätting av den tidigare dialogen med Flashback. Men på detta svarade din interlokutör IvanLendl nu plötsligt med att fördöma mig i ett irrationellt, osakligt och missriktat utbrott, anklagande mig för att stå för den extrema motsatsen till det extrema han tidigare velat finna hos mig och länge hyllat mig för. Ezzelinos förolämpningar var mindre våldsamt formulerade, men lika oprovocerade, grundlösa och missvisande.
I min “kloakexpedition” bemötte jag båda punkt för punkt, varefter de tystnade och drog sig undan: de syns inte längre i min tråd. Men hur meningsfullt är det i sak att ägna sig åt att bemöta sådana angrepp? Flashback blev mindre intressant. Omoralen präglade det i större utsträckning än moralen.
Men åtminstone såtillvida som dessa episoder nu tycks vara över har kloakexpeditionen med sin delvis drastiska metod givit ett gott resultat, och förhoppningsvis har den kunnat påverka åtminstone några andra till att få upp ögonen även för Flashbacks mer allmänna brister.
Tyvärr tyder ändå både dina och DogDylans argument på att jag åtminstone inte just nu skulle lyckas få er och de andra bra skribenterna att starta ett nytt forum. Jag finner det naturligtvis beklagligt. Men om det verkligen förhåller sig så, kunde det påverka min inställning till Flashback. En annan strategi, någon kompromiss, kunde bli försvarbar. En möjlighet kunde kanske vara att återgå till att försöka stödja er genom kommentarer här i min blogg, men utvidga dem till att omfatta sådant ni skriver i andra trådar än den om mig.
Men detta är för mig inte någon optimal lösning. Ett av mina motiv för min kampanj är nämligen att ni som i hög grad delar mina åsikter och ståndpunkter ska, tillsammans med Axess och Motpol och ett antal indviduella bloggare när de är som bäst, prestera så mycket och så bra politisk analys (i vid mening, med de perspektiv jag antydde i det förra inlägget) i ett seriöst sammanhang att jag känner att jag själv inte behöver ägna mig så mycket åt detta.
Den efterfrågan jag märkt i responsen på mina politiska inlägg de senaste åren har förstås varit mycket glädjande, och jag kommer inte sluta skriva om politik. Men i synnerhet har responsen varit glädjande om den innebär att jag kunnat bidra till att få fram och inspirera nya kvalitetsskribenter med samma inriktning. För min avsikt har inte varit att skriva fullt så mycket om politik, vare sig här i bloggen eller på annat håll, som några kommit att förvänta sig.
Även mitt eget samvete driver mig visserligen att göra det, när det finns saker att säga som jag inte tycker någon annan säger. Och det finns så många sådana saker, inte minst i den svenska debattten, att jag riskerar att inte i tillräcklig utsträckning hinna ägna mig åt mina andra temata. Dessa är naturligtvis relaterade till politiken och samhällsfrågorna på det sätt jag antydde ovan och i det förra inlägget, men de har ju också andra dimensioner som ligger bortom den typ av debatt vi talar om här. Därför skulle jag s.a.s. känna mig avlastad om ni, som på centrala områden såvitt jag kunnat se ligger så nära mig, börjar inte bara säga de saker jag känner mig måsta säga, utan också börjar göra det på det sätt och i de former jag och de många jag talar för menar att det bör göras. Att ni, kort sagt, kommer upp ur kloaken.
I det inlägg du svarar på skrev jag: ”Hur har det kunnat bli så att det anses fullt normalt bland sådana kompetenta, kvalificerade svenskar att föra seriösa politiska debatter – med förgreningar till den politiska filosofin, filosofin i övrigt, historien, kulturen – i denna inramning? Är detta något man nuförtiden helt enkelt måste acceptera och anpassa sig till?”
Att ni inte vill skapa ett nytt forum talar för att svaret på den andra frågan är ja, att man i Sverige idag faktiskt måste åtminstone tills vidare acceptera och anpassa sig till detta. Men jag är ännu inte övertygad om att det verkligen kan vara så illa att seriösa och begåvade svenska intellektuella som ni måste verka i denna inramning. Det borde, tycker jag, i så fall finnas starkare argument än de du hittills framfört.
Renouer avec la tradition quasi perdue de la culture personnelle, de la cultura animi, est sans doute la plus extraordinaire des aventures individuelles qui puissent être tentées à notre époque. En tout cas, c’est la plus authentique démarche de liberté qui puisse se concevoir. La seule manière d’échapper au despotisme feutré mais réel de l’opinion, à la “pression immense de l’esprit de tous sur l’intelligence de chacun” qui caractérise au plus haut point nos sociétés.
Olle Bengtsson 