Category: Politics

Ein Staatsstreich der politischen Klasse

Kopp, 2011     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Milliardenschweres Unrecht! Wie die fatale Euro-Rettungspolitik gegen Verträge und Verfassung verstößt.

Die Europäische Währungsunion ist – zumindest in ihrer derzeitigen Form – gescheitert. Doch Politiker und Eurokraten schnüren weiterhin gigantische Rettungspakete, um das Siechtum des Euro zu verlängern. Dafür werden die Steuerzahler der Geberländer über Jahre hinaus mit Hunderten von Milliarden belastet. Politiker nennen die Rettung “alternativlos”. Karl Albrecht Schachtschneider nennt sie hingegen “Unrecht”. Der Autor des vorliegenden Buches gehört zu den fünf Professoren, die vor dem Bundesverfassungsgericht gegen die Griechenlandhilfe und den sogenannten Euro-Rettungsschirm klagten. Sie eint die Überzeugung: Die Fatalität des Euro-Abenteuers ließe sich rasch beenden, wenn einfach bestehendes Recht verwirklicht würde. Dann wäre Europa wirtschaftlich und politisch zu retten.

Die logische Gliederung des Buches erlaubt es dem Leser, sich abseits der Aufgeregtheiten tagespolitischer Diskussionen ein eigenes Bild von den Risiken der vermeintlichen Euro-Rettung zu machen. Im ersten Teil legt Schachtschneider präzise den Sachverhalt dar und dokumentiert die beschlossenen Hilfsprogramme. Breiten Raum nimmt dabei der umstrittene Europäische Stabilitätsmechanismus (ESM) ein, der im Jahr 2013 an die Stelle der Europäischen Finanzstabilisierungs-Faszilität (EFSF) treten soll. Für die EFSF und den ESM gebe es weder eine Vertrags- oder Verfassungsgrundlage noch eine ökonomische Begründung, kritisiert Karl Albrecht Schachtschneider.

Die Transfer-Milliarden zur angeblichen Euro-Rettung drohten, die bereits heute zu hohen Staatsschulden der Geberländer weiter eskalieren zu lassen. Die deutsche Kreditwürdigkeit werde dadurch ein leichtes Opfer unverantwortlicher Politiker, schreibt der Autor.

Im zweiten Teil des Buches listet Schachtschneider minutiös die Vertrags- und Verfassungsverletzungen im Zusammenhang mit den Griechenlandhilfen und den Euro-Rettungsprogrammen auf. Im dritten Teil stellt er den Rechtsschutz der Deutschen dar.

Wohin das Unrecht der Euro-Rettungspolitik führt, daran lässt der Autor keinen Zweifel: Der Versuch, die Lebensverhältnisse in ganz Europa mit Milliardentransfers und ohne Rücksicht auf die Leistungen der einzelnen Menschen und Völker zu vereinheitlichen, werde zu einem Europa der “sanften Despotie” und zu einer “Diktatur der Bürokraten” führen.

Ein Buch, das Hintergründe transparent macht und eine Fülle von überzeugenden und belastbaren Argumenten gegen die Euro-Rettungspolitik liefert. Nüchterne Fakten, die in dieser aufbereiteten Form bisher nirgends zu lesen waren.

Über den Autor:

Wikipedia

Denoël, 2006     Amazon.fr

Présentation de l’éditeur:

A quoi ressemble l’homme idéal? Il s’épile. Il achète des produits de beauté. Il porte des bijoux. Il rêve d’amour éternel. Il croit dur comme fer aux valeurs féminines. Il préfère le compromis à l’autorité et privilégie le dialogue, la tolérance, plutôt que la lutte. L’homme idéal est une vraie femme. Il a rendu les armes. Le poids entre ses jambes est devenu trop lourd. Certaines féministes se sont emparées de cette vacance du pouvoir, persuadées que l’égalité c’est la similitude. Aujourd’hui, les jeunes générations ont intégré cette confusion. Les fils ne rêvent que de couple et de féminisation longue durée. Ils ne veulent surtout pas être ce qu’ils sont: des garçons. Tout ce qui relève du masculin est un gros mot. Une tare. Mais la révolte gronde. Les hommes ont une identité à reprendre. Une nouvelle place à conquérir. Pour ne plus jamais dire à leurs enfants: “Tu seras une femme, mon fils.”

2e édition:

Après des décennies de féminisme forcené, que reste-t-il de l’homme? Il n’a pas disparu, non, il s’est métamorphosé. En femme. L’homme d’aujourd’hui s’épile et pouponne. Il est fidèle, sentimental, consommateur. Oublié, le macho viril, honni le Casanova à la mâle séduction, le “premier sexe” n’existe plus que de nom. Comment cela est-il arrivé? Dépoussiérant les vieux débats, pointant du doigt les faiblesses de notre société, Éric Zemmour démontre que les hommes ont une place à reconquérir.

Biographie de l’auteur:

Né en 1958, diplômé de Sciences Po, Eric Zemmour est journaliste politique et grand reporter au Figaro. Il est l’auteur de nombreux ouvrages à succès dont Petit Frère, son dernier roman, qui a déclenché une vive polémique.

Totalitarian Democracy in the New World Order

edition.engdahl, 2009     Amazon.com

Book Description:

For the faction that controls the Pentagon, the military industry and the oil industry, the Cold War never ended. It went on ‘below the radar’ creating a global network of bases and conflicts to advance their long-term goal of Full Spectrum Dominance, the total control of the planet: land, sea, air, space, outer space and cyberspace. Their methods included control of propaganda, use of NGOs for regime change, Color Revolutions to advance NATO east, and a vast array of psychological and economic warfare techniques, a Revolution in Military Affairs as they termed it. The events of September 11, 2001 would allow an American President to declare a war on an enemy who was everywhere and nowhere, who justified a Patriot Act that destroyed that very freedom in the name of the new worldwide War on Terror. This book gives a disturbing look at that strategy of Full Spectrum Dominance.

Essays on the Failure of American Conservatism

University of Missouri Press, 1993     Amazon.com

From the Back Cover:

“Why is the mindset of the Right changing? Because many have come to conclude that the system doesn’t work. Because many have come to accept the scalding indictment of Samuel Francis’ new book…’Nearly sixty years after the New Deal’, writes Mr Francis, ‘the American Right is no closer to challenging its fundamental premises and machinery than when Old Rubberlegs first started priming the pump and scheming to take the United States into a war that turned out to be a social and political revolution. American conservatism…is a failure.'”  Patrick Buchanan

“This collection of provocative articles and review essays by a Washington Times columnist deals variously with the quarrel between the Old Right and the Neoconservatives, the emergence in the last decade of multiculturalism and political correctness, as well as the shifting of traditional moral, sexual, and social norms.”  Publishers Weekly

“In Beautiful Losers Samuel Francis stakes his claim as one of the most important conservative thinkers of our time. His work complements the efforts of an earlier generation of American conservatives who focused on defining and celebrating the ‘social and cultural substratum’ on which our freedom rests. His unique and valuable contribution has been to define the forces that threaten that freedom, while offering a framework within which we can fight to preserve it.”  Chronicles

Viktor Orban and the National Question in Hungary

VDare, February 14

Viktor Orban, prime minister of Hungary and leader of Hungary’s largest parliamentary bloc Fidesz – an abbreviation for Flatal Demokraták Szövetsége, the Alliance of Young Democrats – perhaps the most controversial political figure in the former Soviet bloc, is deeply interesting to students of the “National Question.”

Read more

Criminal Law and Identity Politics

Oxford University Press, 2000     Amazon.com

Book Description:

In the early 1980s, a new category of crime appeared in the criminal law lexicon. In response to concerted advocacy-group lobbying, Congress and many state legislatures passed a wave of “hate crime” laws requiring the collection of statistics on, and enhancing the punishment for, crimes motivated by certain prejudices. This book places the evolution of the hate crime concept in socio-legal perspective. James B. Jacobs and Kimberly Potter adopt a skeptical if not critical stance, maintaining that legal definitions of hate crime are riddled with ambiguity and subjectivity. No matter how hate crime is defined, and despite an apparent media consensus to the contrary, the authors find no evidence to support the claim that the United States is experiencing a hate crime epidemic – instead, they cast doubt on whether the number of hate crimes is even increasing. The authors further assert that, while the federal effort to establish a reliable hate crime accounting system has failed, data collected for this purpose have led to widespread misinterpretation of the state of intergroup relations in this country. The book contends that hate crime as a socio-legal category represents the elaboration of an identity politics now manifesting itself in many areas of the law. But the attempt to apply the anti-discrimination paradigm to criminal law generates problems and anomalies. For one thing, members of minority groups are frequently hate crime perpetrators. Moreover, the underlying conduct prohibited by hate crime law is already subject to criminal punishment. Jacobs and Potter question whether hate crimes are worse or more serious than similar crimes attributable to other anti-social motivations. They also argue that the effort to single out hate crime for greater punishment is, in effect, an effort to punish some offenders more seriously simply because of their beliefs, opinions, or values, thus implicating the First Amendment. Advancing a provocative argument in clear and persuasive terms, Jacobs and Potter show how the recriminalization of hate crime has little (if any) value with respect to law enforcement or criminal justice. Indeed, enforcement of such laws may exacerbate intergroup tensions rather than eradicate prejudice.

När jag först publicerade min artikel om vad jag kallade Axess nya “programförklaring” – ett slags “editorial statement” – för drygt en vecka sedan, ‘Farväl till Axess’, uppfattade jag att rubriken på texten var ‘Axess och tidsandan’. Men inom kort upptäckte jag att högst upp, ovanför en bild av Moreau le Jeunes lavyr (tror jag att det är) av det högtidliga öppnandet av de franska generalständerna i Versailles den 5:e maj 1789, fanns en annan rubrik, ‘Den mesta politiska stereotypen VÄNSTER-HÖGER-SKALAN’. Jag rättade då min text i enlighet med denna upptäckt.

Nu har “programförklaringen” flyttats från nätupplagans förstasida, där den tidigare låg överst. Samtidigt har några smärre förändringar skett. Rubriken ‘Den mesta politiska stereotypen VÄNSTER-HÖGER-SKALAN’, har ersatts av vad jag kommit att förstå som en underrrubrik, ‘Axess och tidsandan’. Detta är nu den enda rubriken.

Den tidigare huvudrubriken är nu i stället första delen av en bildtext till Moreau le Jeunes lavyr. (Denna text skulle också kunna uppfattas som en ingress, men det är osannolikt att denna uppfattning är riktig eftersom texten inte i sig har någon anknytning till rubriken.) Och fortsättningen av denna bildtext består av två meningar som tidigare var de första i textens första stycke men som nu alltså brutits ut från detta.

Bildtexten lyder därför i dess helhet: “Den mesta politiska stereotypen VÄNSTER-HÖGER-SKALAN. Idén om vänster och höger uppkom i den franska nationalförsamlingen i samband med den franska revolutionen 1789. Liberalerna satt till vänster och de konservativa till höger.”

Och det på detta sätt förkortade första stycket ser därför nu ut på följande sätt: “I Sverige har höger-vänster-skalan en ovanligt stor betydelse trots att vad som kan vara vänster under en period senare kan vara höger under en annan period och vice versa. Till exempel övertogs den konservativa idén om folkhemmet av socialdemokraterna 1928.”

Att nationalförsamlingen nämns i vad som nu är en bildtext gör att det framstår som mer av en felaktighet att bilden alltså inte föreställer denna, utan generalständerna. Nationalförsamlingen var resultatet av tredje ståndets utbrytning efter att adeln och prästerna inte godtagit dess krav på gemensam representation och omröstning per capita. Det var den församling som efter att kungen lät stänga dess sammanträdeslokal möttes i bollhuset i juni och där svor den berömda eden den 20:e. Kungen tvingades acceptera detta, och tvingade i sin tur adeln och prästerna att ansluta sig till den nya församlingen.

Men om detta kan anses som ett fel är det under alla omständigheter ett mycket obetydligt sådant, och att påpeka det är inte mitt syfte här, det är en parentes. Vad jag nu vill göra är endast att notera redaktionens ändring och vad som genom den blivit den slutliga och enda rubriken, ‘Axess och tidsandan’.

Att notera detta kunde framstå som pedantiskt, om det inte vore för den betydelse redaktionens uttalande fått inte bara för mig utan, såvitt jag kan se, för ett mycket stort antal andra, som kommenterat det i formella artiklar och blogginlägg såväl som i informella kommentarer på många håll. Textens publikation tycks ha blivit en avgörande händelse i mångas förhållande till tidskriften. Och det är på flera sätt verkligen en händelse av viss betydelse att en tidskrift som Axess kan publicera en text som denna och uttrycka sig på det sätt som i den sker.

Därför är det inte helt oviktigt att referera till denna redaktionella deklaration under dess rätta namn. Vad som från början var min missuppfattning, att ‘Axess och tidsandan’ var huvudrubrik, har nu genom redaktionens ändring blivit den riktiga uppfattningen.

An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism  

Regnery, 1985 (1964)     Amazon.com

Front Flap of 1975 ed.:

This is the book that dissects modern liberalism as no book ever has. James Burnham shows us that strange amalgam of self-righteousness, guilt, good intention, fuzzy logic, arrogance, double standard, selective indignation and selective compassion that produces the mind and psychology of the liberal.

Burnham’s insights search out the agonies of liberalism:

– Why liberalism is the ideology of suicide.

– The common ancestors of liberalism and Communism.

– Why liberals sneer at patriotism.

– Very precisely: how liberalism lies at the root of race riots, murderous taxes, national surrender and the crime explosion – and why liberals are helpless to do anything about their own follies.

– Why liberalism clashes with Christianity.

– The inner drives that impel liberals to war on the Right – while giving the Left an ever-so-gentle tap on the wrist, at worst.

Back Cover of 1975 ed.:

“James Burnham has written a book about liberalism for which the world has been aching. it is worth more to the West than the year’s gross national product, more than all our planes and bombs – with all of these, we have still been losing out in the world. But this book is not only a pathologist’s report. It gives the key for the recovery of the West…It requires superb powers of synthesis to take hold of such diverse phenomena as these and dozens of others and demonstrate how they all relate to a particular and identifiable social philosophy or world view. Moreover, the demonstration of their interrelatedness is not made by legerdemain. Mr Burnham does not pull any cute tricks, for the benefit of making quickie debaters’ points. He has done a job which is the ultimate tax on the intellectual talents of an individual who addresses himself to strategic organization: he has delved into myriad disorderly data and come up with a synthesis. Moreover, one which will appeal to the reader (twenty thousand of them already, according to the publisher, and only three weeks after publication) as a work of cogency and plausibility, and of such timeliness as to add up to revelation.”  William F. Buckley

From Back Flap of 1975 ed.:

“If any book may rouse the friends of order, justice and freedom to intelligent action against the grim enemies of civilization, Mr Burnham has given us just such an instrument.”  Russell Kirk

“I hope a great many people will read it, particularly those who will disagree with it vociferously. They’ll never be quite so smug again.”  John Dos Passos

About the Author

JOB’s Comment:

One of the best books on liberalism.

En av mina kommentatorer tycker att jag i inlägget ‘Farväl till Axess’ försummar att svara på frågan varför tidskriften utvecklats på det sätt den nu definitivt visat sig ha gjort.

Det är onekligen en viktig fråga. Svaret är, tror jag, följande. Axess’ liberalkonservatism framstår som historiskt och filosofiskt ytlig. Redaktionen tycks inte ha något djupare grepp om 1900-talshistorien, och inte på allvar ha studerat de centrala, relevanta konservativa tänkarna (uppenbarligen inte ens Scruton, trots att de själva introducerar honom). Därför verkar de sakna tillräckliga intellektuella resurser inte bara för att motstå den liberalsocialistiska ideologin och utvecklingen mot globalistisk centralisering, åsiktslikriktning, kontroll och förtryck, utan för att överhuvudtaget förstå den.

Följden blir att de inte kan annat än acceptera dem. Deras kulturkonservatism begränsas därmed till en liten ensam förstaklassvagn i det stora globalistiska, förenat postmarxistiska och masskulturella tåget, en vagn som trafikledningen av allt att döma avser att förr eller senare vid någon station koppla av.

Detta är bara ett uttryck för borgerlighetens mer allmänna, gradvisa försvagning och urholkning. När den bildningsborgerlighet som en gång kunde bidra med allt det som gick utöver klass- och egenintresse och materialism är borta, återstår bara den kontinuerliga anpassningen, kapitulationen, förvandlingen.

Här tillkommer också ett moment av karaktärssvaghet. Man orkar helt enkelt inte stå emot mediabombardemanget, även när man skulle vilja. I synnerhet blir det svårt för männen när de hela tiden är omgivna av närstående kvinnor som tar till sig dess budskap (för att inte tala om alla romaners, som bara de läser) mycket snabbare än de själva. För kvinnor är det i allmänhet centralt i livet att passa in och vara socialt accepterad, oavsett sammanhang, och sedan länge lär ju dessutom feminismen att egen karriär och glastaksproblematik är avgörande i sig, oavsett arbetets karaktär och innehåll.

Kvinnor som under hela sin uppväxt, för några årtionden sedan, förblivit i en distinkt borgerlig miljö och förställningsvärld och engagerat sig i MUF, kunde efter bara några år inom humaniora och samhällsvetenskap på universitetet via de där dominerande teoretiska riktningarna förvandlas till gapiga militanta radikaler med brinnande hat mot det mesta av det deras manliga jämnåriga från samma miljö åtminstone till viss del fortfarande skulle ha velat försvara.

För männen i dagens borgerlighet är dessa kvinnor ofta deras egna mödrar. Och allteftersom den kulturella utarmningen forskrider, när egna kunskaper, insikter och övertygelser som man eventuellt fortfarande övertagit från fäder eller far- och morföräldrar och andra i äldre generationer ytterligare tunnas ut och förbleknar, när mer typiskt manliga egenskaper går slutligt förlorade i den allmänna feminiseringen, och när inte bara de kvinnliga cheferna utan mödrarna, systrarna, flickvännerna/fruarna och döttrarna överhuvudtaget inte går att påverka med argument, tystnar man, förvandlas man personlighetspsykologiskt till vad Motpol skulle kalla tönt-mesar eller något liknande, som resten av livet driver apatiskt lallande med strömmen, pysslande med småsaker, yttrande endast sådant som accepteras av den kvinnliga regimen.

Självklart utsätts många dessutom i den egna yrkesverksamheten hela tiden för det mer direkta trycket från den ekonomiska och organiserade intressepolitiska maktens ideologer och åsikts- och opinionsdirigenter. Det gäller utan tvekan i eminent grad för Axess-redaktionen. Det kulturkonservativa engagemanget reduceras till harmlösa marginalanteckningar till globalistplutokraternas radikala agenda.

Alternativet till allt detta, den enda intellektuella motrörelsen, har skapats av sådana som lyckats förbli oberörda av och fristående från hela denna utveckling eller tidigt genomskådat den, och som kunnat nå inte bara yngre män och även kvinnor inom borgerligheten utan också besvikna socialdemokrater och arbetare med sin introduktion och återintroduktion av glömda, eller snarare bortträngda, tänkare, idétraditioner, konstriktningar, historiska fakta och allmänna större utblickar och perspektiv.

Många har hoppats att Axess skulle tillhöra dessa introduktörer. De känner sig nu, som många av reaktionerna här och på annat håll visar, inte bara besvikna, utan lurade, ja nästan chikanerade: de finner det i ljuset av den nu aktuella programförklaringen och den utveckling på vilken den utgör en kulmen genant att ha försvarat tidskriften.

Men reaktionernas omfattning och karaktär visar samtidigt att de inte har någon anledning att förtvivla. Motrörelsen är redan stark.

Robsten postar den bisarra intervjun nedan med vår f.d. EU-kommissionär och förste vice ordförande för EU-kommissionen. Wallström, författare (med Göran Ferms hjälp) till boken Elitprojekt – Nej! Folkets Europa, ansvarade som kommissionär för “institutionella relationer och kommunikationsstrategi”, d.v.s. hennes uppgift var just propaganda och försvar mot kritiker som denne reporter, Gavin Esler.

Till denna uppgift valdes hon naturligtvis för att hon anses “folkligt” enkel och naturlig och kvinnligt mjuk, kommer från landet där man kan bli kulturminister utan att ha någon som helst högre utbildning eller andra kulturella meriter, talar “folkligt” dålig engelska o.s.v., och därmed redan i sin person motverkar bilden av EU som elitprojekt och ger sken av att unionen är ofarlig, demokratisk, inkännande, folkförankrad. (Jag vill tillägga här att jag skulle finna henne personligen attraktiv och sympatisk om hon inte alltid var ute på för henne alldeles för djupt vatten.)

Men vad är det egentligen hon säger? Med vad som ger intryck av en slående klantighet, i ljuset av uppdraget, säger hon med stor tydlighet raka motsatsen, d.v.s. sanningen. Robsten återger det i sin rubrik: “Leave it to the leaders!” Mer exakt: eftersom hon gör detta mitt i en flod av de förväntade fraserna om demokratin, är innebörden att hon omdefinierar demokratin till att bli liktydig med just accepterandet av det fördrag de få folkomröstningarna visat att folken inte vill ha, och av att det är EUs “ledares” uppgift att utreda varför man röstat nej och att åtgärda detta.

Här illustreras tydligt det problem jag diskuterar bl.a. i mitt inlägg ‘Till frågan om populismen’ och i min kommentar till bok-posten om Claes Ryns Democracy and the Ethical Life (gå till References-sidan, rulla ned till Philosophy, och klicka på denna titel).

Jag försvarar med Ryn genuina “eliter”, och även deras förenlighet med demokrati. Ja, den enda hållbara formen av demokrati är den som är förenlig med sådana eliter. I lägre mening populistisk direktdemokrati, vad Ryn kallar plebiscitarianism, är av flera uppenbara och välkända skäl inte försvarbar som alternativ.

Men när eliterna inte är genuina, när de inte samspelar med folket, när deras formella positioner fylls av moraliskt, kunskapsmässigt och på annat sätt okvalificerade personer, drivna av problematiska ideologier som underminerar såväl de genuina eliterna som den sanna demokratin, och som tjänar dubiösa särintressen som oftast verkar bakom kulisserna – ja då förändras naturligtvis situationen i detta avseende. Inte minst gör den det när korrupta eliter i förening med sådana intressen bygger upp nya överstatliga enheter av den nuvarande europeiska unionens typ.

I sådana situationer är mer direktdemokrati ett nödvändigt korrektiv. Inte minst av detta skäl måste en balans mellan det långsiktiga ledarskapets och direkdemokratins respektive formella institutioner upprätthållas.

Men Wallström visar alltså hur EU helt enkelt upphäver de i vissa länder erforderliga folkomröstningarnas resultat och ersätter dem med “ledarnas” terapi. Enligt Robsten ska Esler ha jämfört Wallström-intervjun med “the dead parrot sketch of Monty Python”.