Category: Politics

I frågan om SD och populismen och de därmed sammanhängande frågorna skiljer sig Tradition & Fason inte från dagens konsensus från vänster till höger. Hos Jakob Söderbaum, Dag Elfström, Daniel Bergström och andra återkommer samma formuleringar om “populistiskt enfrågeparti”, “populistiskt missnöjesparti”, “populistisk mix”, och “förenklad och populistisk förklaringsmodell” som vi finner hos alla debattörer, opinionsbildare och politiker till vänster om dem.

Detta är i stor utsträckning begripligt. Som jag tidigare sagt har Tradition & Fason viktiga kritiska synpunkter att anföra ifråga om SD. Lika litet som synpunkten rörande “rasism” och “tvivelaktigt förflutet” vid närmare betraktande visar sig höra till dessa, om vi tittar på de precisa ståndpunkter partiet intog under dess första period, gör visserligen anklagelsen om “populism” det idag om vi bara ser till sakfrågorna och de ideologiska positionerna. Ja, den gör det ännu mindre. Men den förklaras av de perceptioner som ligger till grund för kritiken. Detta här att göra med den allmänna populismfrågan och de därmed sammanhängande men icke identiska frågorna – dock, enligt min mening, inte främst enparti-  och missnöjesfrågorna, utan frågorna om vilka SD:s väljare är och huruvida det finns några intellektuella (och, mer allmänt, tillräcklig politisk och annan kompetens) i partiet. Jag ska återkomma till allt detta. Men inte heller i detta inlägg ska jag beröra dessa andra frågor, utan hålla mig till den mer allmänna definitionen av populism – denna gång som tillämpad specifikt på SD.

En viktig allmän invändning mot populismanklagelsen vore den att i dagens form av västerländsk demokrati alla partier nästan oundvikligen är mer eller mindre populistiska i någon eller några av de i mitt förra inlägg diskuterade avseendena. Denna invändning är riktig och för vissa syften viktig. Men den kan lämnas därhän i denna diskussion, eftersom Tradition & Fasons kritik implicerar, ja explicit förutsätter, att KD och M inte är populistiska partier. Den populism som jag och Tradition & Fason eventuellt kan enas om är samtliga partiers är därför inte vad diskussionen handlar om.

Jag vill nu föreslå dels att SD på det hela taget inte är populistiskt i den mening Tradition & Fason avser och i den negativa betydelse som är en del av den definition jag diskuterat i mitt förra inlägg, dels att KD och M skulle kunna sägas vara mer populistiska än SD i denna betydelse.

Men innan jag argumenterar för detta är det av central betydelse att betona att jag menar att SD är populistiskt i den positiva betydelse termen har i USA (och detta är inte bara det sena 1800-talets populistpartis betydelse – alla som använder beteckningen i positiv mening delar inte alla dess ståndpunkter). Partiet vill, liksom flera liknande partier i övriga Europa och närmast, och framför allt, Dansk Folkeparti, värna aspekter av välfärdsstaten. I vårt fall handlar det om det svenska folkhemmet, till vilket socialdemokratin lämnade viktiga bidrag utan att vara ensamma om detta: själva benämningen folkhem liksom såvitt jag förstår en del av dess ideologi kom från unghögerns kretsar. Men det vill samtidigt befria välfärdsstaten från den radikalmodernistiska, liberalsocialistiska ideologi som format, ja som definierar den teknokratisk-manageriellt-terapeutiska nya elit som uppburit den, om än i verkligheten inte utan hjälp av den äldre rätts-, kultur- och ämbetsmannastatens kvarvarande strukturer. Det vill s.a.s. inordna element av folkhemmet i ett i väsentliga avseenden annat ideologiskt sammanhang, förnya rätts-, kultur- och ämbetsmannastaten i överensstämmelse med de nationalkonservativa värderingarna, och på denna grund rädda vissa av folkhemmets praktiska reformer och institutioner.

I detta motstånd mot den svenska motsvarigheten till “the liberal establishment” har SD åtminstone flera väsentliga drag gemensamma med den konservatism som förenar element i de äldre eliterna och deras ideologi med “verklighetens folk” En sådan inte bara till den distinkta amerikanska historiska betydelsen anknytande utan mer allmän och vitt definierad populism är delvis faktiskt överensstämmande med konservatismen alltifrån Burke, och i denna mening måste populismen bejakas. I denna mening är SD förvisso ett populistiskt parti.

Här “anspelar” man utan tvekan på ett “’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket”. Och gapet är inte bara “tänkt”, utan i högsta grad verkligt, även om det, av flera skäl, inte alltid är så stort. Att definitionen talar om ett blott “tänkt” gap är signifikativt. Det indikerar att populismen i själva verket är illusorisk eller konstruerad, att majoriteten av folket tänker som makthavarna. Att detta i så stor utsträckning faktiskt är fallet har naturligtvis att göra med de hegemoniska mekanismerna, med nyhets- och inte minst underhållningsmedias makt – de senare sprider de korrekta åsikterna i populärkulturens form, ett faktum som naturligtvis entydigt innebär att det i en mening är de liberalsocialistiska makthavarna som är populister.

Jag ska återkomma till majoritetens, eller åtminstone en stor del av folkets, överensstämmelse med makthavarna eller den kulturradikala pseudoeliten. Men det är viktigt att förstå att denna överensstämmelse, givet verklighetens natur å ena sådan såväl som makthavarnas och deras ideologis å den andra, aldrig kan bli total, att en stor del av folket med nödvändighet måste förbli “verklighetens”, och att verkligheten ständigt tenderar att bryta igenom även hos dem som  är betingade i sina attityder och beteenden av den förhandenvarande maktens populistiskt transponerade ideologi. Gapet är i denna mening en realitet, och “anspelandet” på det en självklar och nödvändig del av populismen i positiv mening, alltså den mening i vilken all konservatism under de senaste århundradena s.a.s. måste vara en populism.

Men eftersom jag förnekar att SD åtminstone rent politiskt-innehållsligt är populistiskt i den negativa meningen blir termen likafullt missvisande: den används nämligen uteslutande i denna inte mindre reella och väsentliga betydelse.

“Kännetecknande för populism”, läste vi i den definition jag diskuterade i mitt tidigare inlägg om detta, “är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande”. Inga lösningar på vår tids svåra politiska problem kan vara mer förenklade, och mer falskt och ohållbart förenklade, än de liberalsocialistiska partiernas från höger till vänster. Ingen ideologi – och jag använder nu ordet i en neutral mening som täcker även konservatismens politiska filosofi – kan vara tunnare än deras. Ingen föreskriver mer kompromisslöst två homogena, antagonistisak grupper och vi-mot-dem tänkande än de: de själva mot alla verkliga konservativa, nationalister, politiskt inkorrekta, dissidenter. I jämförelse med dessa partiers floskulösa program framstår SD:s idag som ett under av intellektuellt och historiskt djup, grundlighet, komplexitet, genomtänkthet och nyansering. Jag vill med detta inte säga att jag håller med om allt i det; jag har avvikande uppfattningar på några punkter (liksom förvisso Tradition & Fasons skribenter har det ifråga om M och KD), och generellt bör det ideologiskt vidareutvecklas och komplettetas. Men skillnaden gentemot de gamla riksdagspartiernas program är likafullt oerhörd. Att dessa partier anses icke-populistiska beror på att de de facto företräder etablissemanget, inte på vad de faktiskt säger. Jag ska förklara med större utförlighet varför SD inte förespråkar några lösningar som är populistiska i betydelsen tunt-ideologiskt förenklade (varför de exempelvis inte, som den oheliga alliansen av liberalsocialister och Tradition & Fason hävdar, menar att “alla problem kan lösas genom minskad invandring”), i samband med att jag analyserar denna allians’ kritik rörande SDs “enfråge”- och “missnöjes”-karaktär.

Det enda populistiska som jag här kan finna är att partiets jämförelsevis förträffliga program tagits bort från dess webbsida så att allmänheten inte längre har tillgång till det. Det har ersatts med några kortare och mer lättillgängliga punkter, utan de bakomliggande analyserna. Men orsaken till detta kan också, tror jag (ett uttalande från Åkesson i Niklas Orrenius bok om SD tyder på det), ha varit förefintligheten av en och annan formulering som ansetts överdriven – exempelvis en alltför ensidigt kritisk om USA – härstammande från tidigare partiideologer som Johan Rinderheim. Men andra partier har gjort detsamma med sina i den strikta meningen långt mer populistiska program.

Inte bara genom sina vanliga förenklade förklaringsmodeller och lösningar – på det mest allmänna men också mest grundläggande och s.a.s. alltgenomträngande planet syftar jag här på den färdigförpackade revolutionära internationalismens eller globalismens liberala eller socialistiska, på abstrakta, ohistoriska rättigheter baserade utopism – utan även genom sitt öppna spindoktorerande (finns det något bra svenskt ord här?) och trixande uppvisar ju också inte minst M (men S i sin nuvarnade kris kan naturligtvis väntas snabbt följa efter) just det förakt för väljarnas förmåga att förstå som jag tillade som karaktäristiskt för mycket av den verklig populismen i negativ mening.

När det gäller folkomröstningar och den representativa demokratin tror jag vad jag skrev i mitt förra inlägg väl beskriver SD:s hållning: det plebiscitära elementet blir önskvärt om och när det kan fungera som ett korrektiv till en sig själv korrumperande representation. I detta fall kan således – under gynnsamma kulturella förutsättningar av den typ som SD logiskt och insiktsfullt strävar att bevara eller snarare rekonstruera – populismen som metod tjäna den icke-populistiska konstitutionaliteten som mål och system.

Den definition jag diskuterade innefattade på motsägelsefullt sätt ett antal innehållsliga bestämningar av vilka vissa, såväl bland dem som hänfördes till högerpopulismen som dem som hänfördes till vänsterpopulismen, är sådana som korrekt beskriver SD:s ståndpunkter. Men det var, som jag försökte visa, ohållbart utifrån den givna övergripande definitionen att beteckna dessa bestämningar som populistiska i sig. Detta blir än mer uppenbart när vi noterar att också förment icke-populistiska partier, normalt sett utan undantag ens för den hårdare regleringen av invandringen (här avviker ju Sverige på alltmer kuriöst sätt från övriga Europa), intar just dessa ståndpunkter i olika kombinationer. Man kunde argumentera att det är just en distinkt kombination av dem som definierar populismen, men detta görs ej i den aktuella artikeln. I stället betonas den formella strukturen av förenkling och antagonistiska grupper. De populistiska partier som används som exempel omfattar de nämnda ståndpunkterna, men logiskt kan det uteslutande vara det sätt på vilket de omfattar och driver dem som definierar deras populism.

Här kunde det vara aktuellt gå djupare och komplexifiera diskussionen med hänvisning till andra definitioner och relevant forskning. Men såvitt jag hittills har sett och hört – senast igår i ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bolin och professorn i socialpsykologi Lars Dencik – går debattörer och forskare som uttalar sig i denna fråga i  svenska media inte utöver den av mig diskuterade definitionen, vilket gjorde att jag från början begränsade mig till denna. Redan de svenska Wikipedia-sidorna (om ämnen där de engelska är långt mer utvecklade och avancerade) håller med god marginal den allmänna debattens nivå. Det finns därför ännu ingen anledning att utvidga definitionen.

I linje med det ovan sagda skulle jag vilja hävda att varken de av SD intagna bland de som populistiska betecknade substantiella positionerna eller andra bland dessa kan i sig själva utan motsägelse betecknas som populistiska, och att de därför inte i sig definierar SD som ett populistiskt parti. Också det sätt på vilket SD driver dem framstår som icke-populistiskt åtminstone såtillvida som det är mindre förenklande, tunt o.s.v. än de föregivet icke-populistiska partiernas. Däremot är det populistiskt i den positiva och för konservatismen sedan länge nödvändiga, ja för konservatismen konstitutiva betydelsen.

Konservatismen stod, om något, för icke-förenklade lösningar och icke-tunn “ideologi”. Uppburen såväl av mer traditionella eliter som folket stod konservatismen i förbindelse med verkligheten. Men delvis p.g.a. att den inte i tillräcklig utsträckning förmådde hantera den materiella moderniteten och de nya sociala förhållandena, eller snarare, för att den dominerande högerriktningen förkastade den genuina konservatismens egna reformförslag, övertogs och vidareutvecklades de senare av vänstern, vilket, utöver vissa goda resultat, också fick till följd att makten övergick till vad som från ett traditionalistiskt perspektiv alltid måste framstå som den ideologiska modernitetens nya pseudoelit. Teknologin frikopplad från konservatismens insikter blev till ett instrument för ideologin, för social manipulation och kontroll, och ideologin samtidigt dolde och legitimerade rationaliseringsprocessens blinda och exploaterande maskineri. Det är gentemot denna radikalmodernitet som konservatismen måste insistera på den goda populismens “gap”, samtidigt som den kvarhåller den genuina, mer traditionella eller, som jag lika gärna uttrycker det, alternativt moderna “elitism” – det kvalificerade ledarskap i olika avseeden, den säkerställda kompetensen av olika slag och på olika områden, som förblir relaterad till de centrala, nyskapande traditionalistiska moraliska, humanistiska och andra insikter och värden som naturligtvis inte står i strid med folkets och majoritetens intressen.

Slutligen såg vi att enligt definitionen de politiska “idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt”. Inte heller här kan man se att beskrivningen stämmer på SD, och detta av flera skäl. För det första måste vi här åter ta i beaktande den utsträckning i vilken majoriteten i Sverige faktiskt är formad av de liberalsocialistiska radikalmodernisterna och deras ideologi. Även om den serverats och tagit till sig denna ideologi s.a.s. i en annan modalitet än ideologerna själva, har indoktrineringen varit effektiv och gått djupt. Det är därför i Sverige inte självklart att SD:s åsikter “låter bra” i dess öron och “blir populära”.

Man kunde säga att SD endast appellerar till den del av folket, den minoritet av folket, som är opåverkad eller mindre påverkad. Men man måste då inte bara ännu en gång konstatera att appellens innehåll per definition inte kan innebära populism eftersom inget enskilt innehåll konsekvent kan hävdas vara i sig populistiskt, och att dess form inte är populistisk om den inte innebär förenkling. Man måste också fråga sig hur långt en sådan appell räcker politiskt. Man skulle rentav kunna säga att SD i själva verket huvudsakligen är involverat i någonting helt annat, någonting i dagens svenska åsiktsklimat djupt icke-populistiskt. Tvärtemot att driva med den hegemoniskt dirigerade, populära politiskt-korrekta strömmen, söker man, utöver den relativt lätta uppgiften att fånga upp “verklighetens folk”, som ändå inte låter sig dras med i denna ström, också helt enkelt sprida upplysning till resten av folket, ja naturligtvis också till den tekno-terapeutisk-mangeriella eliten själv, om arten och riktningen av denna ström. Man försöker övertyga dem om ting som på olika sätt är jämförelsevis svåra, begripliga endast i ett långsiktigt perspektiv, och utmanar de “comfort zones” och de självbedrägerier som gör att så många idag, med fast monterade skygglappar, vill krypa in och värma sig i Reinfeldts och Borgs myshörna och låta sig vaggas in i tron att allt är bra, att vi står “på tröskeln till mänsklighetens lyckligaste tid”, och annat sådant sant populistiskt nonsens.

Att på SD:s sätt gå mot strömmen är motsatsen till att stryka dessa grupper medhårs och, på det sätt definitionen beskriver, utan att ens tro på dem själva framställa enkla lösningar, idéer och förslag utifrån tunn ideologi endast i syfte att vinna popularitet och snabba röster. Och de lösningsförslag man framställer är ännu “svårare”: inte bara svåra att genomföra, utan också – det är ju uppenbart i debatten – svåra att förstå. Hur mycket mer förenklade är inte liberalsocialisternas förklaringsmodeller och “lösningar”! Hur mycket lättare är det inte att genomföra dem! Vidare kan ju inte råda minsta tvivel om att SD framställer sina lösningsförslag därför att de verkligen önskar och avser att genomföra dem, därför att de anser endast de kan vara lyckade på lång sikt, därför att de menar att liberalsocialisternas förenklade lösningar, som i själva verket inte alls är lösningar utan bygger på förnekande av själva problemen, är katastrofala på såväl lång som kort sikt.

Det kan inte förnekas att det kan förekomma i negativ mening populistiska inslag hos SD. Det har exempelvis funnits en trångsynt, chauvinistisk och till ohållbara ståndpunkter och attityder övervältrande nationalism, i Sverige liksom i alla andra länder, och en del företrädare för den drogs tydligen i början till SD – det enda parti som överhuvudtaget drev en nationell politik – och gav en i vida kretsar fortfarande dominerande bild av partiet. Att detta i någon mån satte sin prägel på partiets framtoning är utan tvekan problematiskt. Men den allmänna, helhetliga karaktäristik av partiet jag här antytt utifrån tillämpningen av den diskuterade definitionen innebär inte att det är populistiskt i den negativa mening som i Sverige är den enda.

Det är viktigt att peka på de punkter där Tradition & Fason har fel, inte bara för att förstå felen i sig, utan också, av skäl som med tillräcklig tydlighet bör ha framgått, därför att de innebär signifikativa avvikelser från den konservatism de gör anspråk på att företräda, och på andra punkter också verkligen företräder.

2010

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är helt enkelt att den senare är vad jag “kommer från”, i den meningen att jag länge försökt försvara en konservatism av den typ som, med Ambjörnssons ord, “kunde spela en viktig roll”, och i någon utsträckning också har gjort det i den nuvarande högerns politiska och intellektuella sammanhang. Jag har också i någon mån studerat den historiskt, och försökt lära av dess historiska former.

Därför diskuterar jag förhållandet också av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil är väsentligt, och mer väsentligt än det nationalistiska. Däremot menar jag inte att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt högerparti av äldre slag.

Den “konservativa intellektuella rörelsen” i Amerika alltifrån slutet av 1940-talet var ett fascinerande fenomen i det att den i så hög grad uppvisade ett annat USA än det som Europa och inte minst Sverige i så stor utsträckning formades av under samma tid. Russell Kirk, Eric Voegelin, Richard Weaver, Leo Strauss, Robert Nisbet, James Burnham, Peter Viereck med flera var tänkare av en typ, och även ett inflytande, som det var svårt att finna motsvarigheter till i Europa. Det rent politiska genomslaget, efter lång tid kulminerande i Ronald Reagans framgångar, begränsades huvudsakligen till de libertarianska idéer vars företrädare av historikern George Nash, trots den av honom själv utförligt redovisade konservativa kritiken, räknades till samma rörelse. Men nominellt erkändes och åberopades även några av de nämnda konservativa på ett sätt dom knappast skulle ha kunnat ske i Europa. De specifika konservativa insikterna och värdena var åtminstone i debatten inte helt frånvarande och meningslösa.

Trots att Europa inte uppvisar någon motsvarighet under samma tid, har dock den tänkande konservatismen aldrig varit helt frånvarande eller utan inflytande här, även om det ofta krävts en del ansträngning för att upptäcka den. Det politiska och intellektuella inflytandet var minimalt, och naturligtvis inte minst i Sverige, men förutom allt det som var framgrävbart i antikvariat, på bibliotek, och hos äldre generationer, gick det att hitta en och annan tappert kämpande kulturskribent och historiker som måste sägas omisskännligen tillhöra en genuint konservativ tanketradition.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska partier där konservativa inslag historiskt funnits i allt väsentligt förkastat dessa och okritiskt accepterat inte bara den “nyliberala” versionen av kapitalismen med dess specifika, nya drag, utan signifikativt nog också, och utan motsägelse, stora sjok av vänsterns simplistiskt radikala kultursyn. Även om det skett genom gradvisa kompromisser och anpassningar, har denna process fortsatt utöver den gräns där konservatismens väsentliga substans av, med Ambjörnssons ord, “överordnade värden” helt gått förlorad. I Europa har dessa partier oftast inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och de fick tydligen några röster i ett kårval där. Men mycket längre orkade de inte, även om de såvitt jag förstår faktiskt också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt parti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var då inte villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska. Där kan de spela en marginell men kanske ändå inte helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, består i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de överordnade värdena, upprätthålla närvaron, om än nedtonad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de av de flesta andra osedda och oförstådda problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men detta räcker givetvis inte. De nämnda problematiska aspekterna, det samlade hotet mot de överordnade värdena, är sådana att de måste bemötas och stoppas i effektivt organiserad politisk och ideologisk form. Grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den konkurrenskraft o.s.v. som högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, eroderas också ohjälpligt av dessa stora historiska rörelser. Men dessa ting ligger ju helt inom den radikala modernitetens monstermaskineris verksamhetskrets och måste ju som sådana i mycket omdirigeras. Naturen, kulturen, samlevnadsmoralen – på dessa områden ser Ambjörnsson en meningsfull konservatisms självklara uppdrag. Jag skulle tillägga andligheten i kvalificerad mening. Detta är de överordnade värdena. Och de är inte några tomma abstraktioner.

Den äldre konservatismens förblivande angelägna arv har inte kunnat formuleras och kommuniceras med adress till vår tid på ett sådant sätt att den begripliggjort sin relevans och kunnat vinna väljarmajoriteter. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska radikalism som är modernitetsmaskineriets ideologiska form.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre populistiskt nationalistiska partierna i Europa som idag med begränsad men växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone några av dessa frågor. De har börjat staka ut en ny väg i en egen ideologisk dimension som på bestämt sätt transcenderar höger-vänsterskalan, och på vilken det framstår som möjligt att börja hantera vår tids snabbt, och ingalunda på gynnsamt sätt, förändrade samhälleliga verklighet. Resurser som högerns partier avhänt sig i det de restlöst blivit försvarare och pådrivare av denna problematiska förändring. Det räcker att nämna den nya, sant extrema fasen av finanskapitalism, konsumismens systemtvång, masskulturen, globaliseringen, massmigrationen, den principiella multikulturalismen, samlevnadsformernas ohållbarhet, den demografiska utvecklingen – allt sammanhängande.

De populistiska nationalisterna ser och erkänner vänsterns delsanningar, bejakar och assimilerar de europeiska vänsterpartiernas giltiga reformer. Men deras eget nya bidrag består i det selektivt och kteativt tillägnade nationalistiska och socialt konservativa idéarvet i sig självt, som tillhandahåller en egen dimension och rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar, ja ett verkligt självständigt alternativ. Det är detta som utgör grunden för anspråken att förmå uppta och vidareföra också de övriga, moraliska, kulturella och andliga konservativa värdena, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken, utan att begränsa sig till konservatismens otillräckliga historiska former.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej. Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa. Amerikanska konservativa av det slag som formats av tänkare som de ovan nämnda, och vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om det svenska, påstått konservativa motståndet mot dem. För dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna ofta bisarr i sin kollektivpsykologiska konformism. Stöd för Sverigedemokraterna är för de föregivna konservativa i dessa partier en inte bara oacceptabel utan ofta nog helt förkastlig avvikelse; de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär är det inte.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av nittonhundratalets extrema nationalism – den ständiga springande punkten. Den sunda nationella politiken, de mest hållbara formerna av nationalism, bygger snarast på ett frihetligt arv från artonhundratalet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form inte minst i radikala politiska ideologier och ledde till nittonhundratalets katastrofer och den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag, med en för vissa kontroversiell term, kallar den alternativa moderniteten, eller, mer exakt, dess potential och begynnande förverkligande. Jag är benägen att tro att den idag, återupptagen, erbjuder den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den idag rimliga typen av nationell politik bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld nittonhundratalet lämnat i arv. Därmed undviker den detta århundrades radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom nittonhundratalets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara vissa av våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och för avvecklandet av dagens för Europa ofta katastrofala europeiska union med undantag för sådana strukturer som, insatta i det nya sammanhanget, kan räddas som tjänande ett nytt, verkligt Europasamarbete.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatism i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. En möjlig positiv utveckling är förstås om såväl högern som vänstern följer efter och anpassar sig till de nya nationalisterna, när dessa utvecklat tillräcklig politisk och ideologisk mognad genom att på rätt sätt precisera, modifiera och komplettera sin nuvarande åskådning i ljuset av de överordnade värdena. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera de möjligheter den nuvarande situationen erbjuder, är det tveksamt om de gamla partierna på sikt längre kommer ha någon mer väsentlig roll att spela, och vilken trovärdighet de kommer ha kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar, som framgått, inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ta med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig. Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten även av denna möjlighet varken, som Tradition & Fason påstår, bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis själv har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av viss reform, var det också lätt att se att den simplistiska globala turbokapitalism som näringslivets propagandaoffensiv beredde vägen för inte var något acceptabelt alternativ. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, ett på många sätt nytt finanskapitalistiskt system, och inte minst med den extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning den snabbt antog, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ambjörnsson beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka att den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat än ett möjligt moment i en sådan syntes, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även dagens ledande svenske konservative tänkare Claes Ryn någon gång delvis gått med på, utöver sina egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd, torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna, och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att sådana konservativa lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och vad som förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det givetvis fortfarande otillräckliga i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika formuleringar, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och brister i allmänhet, sådana de blir tydliga endast från deras mer genuina konservativa utsiktspunkter; konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar.

Således vill jag inte missförstås här. Vad jag påstår är visserligen att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig. Men framför allt är det att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var de har fel. Endast de tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits av dem. Men för mig är det ändå värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det väsentliga i den konservativa åskådningen är s.a.s. i sig ett överordnat värde. Och för att detta ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.

För att kunna besvara frågan om, eller i vilken mening, Sverigedemokraterna, som bl.a. Tradition & Fason i sin ansats till konservativ kritik av detta parti menar, är ett populistiskt parti, måste vi göra vissa distinktioner mellan olika former eller definitioner av populism, och vi måste förvärva en fördjupad historisk förståelse av hela fenomenet.

Frågan hänger också nära samman med ett flertal andra, såsom exempelvis frågorna om 1) Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti, 2) Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti, 3) vilka Sverigedemokraternas väljare är, och 4) huruvida det finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Den är emellertid inte identisk med eller reducerbar till dessa andra frågor, och de senare är heller inte reducerbara till den. Jag ska därför försöka återkomma till dem i separata inlägg. Men eftersom frågan om populismen hänger nära samman med dem innebär det att den kommer diskuteras också där, och att den i de till dessa frågor relaterade aspekterna kommer diskuteras endast där. I detta inlägg ska jag fokusera enbart på den mer allmänna definitionsfrågan.

För att hålla det hela någorlunda kort och lättsamt kan vi här kanske avstå från att fördjupa oss i forskarna på området, som Paul Taggart (Populism, 2000), Margaret Canovan (Populism, 1981; The People, 2005), Ernesto Laclau (On Populist Reason, 2005) och Michael Kazin (The Populist Persuasion: An American History, 1995), även om vi sannolikt kommer behöva vända oss till dem senare. Kanske kan vi rentav, trots de innehållsliga svagheterna och språkliga felen och klumpigheterna, nu titta bara på vad s.a.s. populus själv har att säga om populismen. Wikipedia (ett projekt som jag starkt välkomnar, tillsammans med alla andra nya tekniska möjligheter till kommunikation och framför allt avancerad, interaktivt snabb debatt och dialog som internätet erbjuder) ger nästan utan undantag åtminstone fascinerande vittnesbörd om hur samtiden definierar och vad den tycker om saker och ting. Som sådan, och p.g.a. den utsträckning i vilken den används, är den alldeles oavsett de innehållsliga och formella bristerna av mycket stor, och dessutom ständigt ökande, vikt. Den är ett slags av tekniken möjliggjort populistiskt fenomen i vår tid på gott och ont. Av detta skäl passar det särskilt bra att använda i just detta inlägg.

Den engelska artikeln är som vanligt ifråga om allmänna, icke specifikt svenska ämnen, långt utförligare och tar upp fler av forskningens definitioner och distinktioner, men för mina syften här torde det vara tillräckligt att citera den svenska. Wikipedia har avsevärt förbättrats under senare år, så att den nu är användbar för blogg-syften om än förvisso ännu icke för vetenskapliga. Dess vetenskapliga och allmänintellektuella nivå är oftast högre än den som är möjlig i den politiska debatten, i tidningarna, radio, och TV.

Populism är, heter det i artikeln, en “politisk rörelse som vädjar till ‘folket’ och angriper en politisk eller social elit, oftan utan att detta hugfästs [sic] i en specifik ideologi. Benämningen härstammar från det amerikanska populistpartiet vid mitten av 1800-talet [typiskt Wikipedia-fel; tiden är slutet av 1800-talet]. I Tsarryssland vid mitten av 1800-talet fanns också et populistparti vid namn Narodnikerna. Populismen, som kan ha skiftande innebörd i olika länder, används i Sverige företrädesvis som ett pejorativt begrepp för att beskriva oseriösa och extrema nya politiska partier och deras åsikter.”

Här framgår från början att den pejorativa användningen icke är den enda. Hänvisningen till de ryska populisterna blir lätt missvisande eftersom dessa var revolutionärer som blev besvikna när de “vädjade till ‘folket'” och i stället ofta representerade en protoleninistisk pseudoelitism (Lenin övertog också deras idé om föreningen av arbetarna med bönderna i revolutionen). Den amerikanska referensen däremot är så central att jag fortsättningsvis kommer belysa fenomenet populism historiskt främst genom fortsatta, egna referenser till USA. Det gamla amerikanska populistpartiet stod förvisso för motståndet mot en “elit” i formell mening. Men det är avgörande för den djupare förståelsen av begreppet populism, med den innehållsliga definition som man normalt – i denna artikel, som vi ska se, såväl som i den allmänna debatten – ger det, att från början klargöra att det här var fråga om en i stor utsträckning distinkt ny elit, delvis bestående av den nya maktgrupp som F. D. Roosevelt långt senare sammanfattade med sin berömda beteckning “the banksters”: en ny Wall Street-elit som från början var internationellt verksam, i vilken några kom att stödja den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland, o.s.v.

Parallellt med och på olika sätt relaterade till den formerades och gradvis modernitetens många radikala intellektuella strömningar och övriga intressen till vad M. Stanton Evans i titeln på en i den amerikanska konservatismen känd bok från 1965 kallade The Liberal Establishment. Detta etablissemang inom politik, utbildningsväsende, organisationer och media representerar vad jag ofta sammanfattar – eftersom det från mitt perspektiv, om än förvisso inte från andra, är teoretiskt legitimt att göra det – som “liberalsocialismen”, och som i olika varianter och konstellationer och med olika tonvikter dominerat världspolitiken alltsedan första världskriget. Dess historia går dock naturligtvis längre tillbaka – genom hela 1800-talet, ända till den franska revolutionen, även om den aldrig blev dominerande under denna långa, tidiga period. Det är här fråga om främst teoretisk förberedelse, med blott fragmentariskt reellt-politiskt genomslag.

Den ursprungliga typen av konservatism gör alltifrån Burke konsekvent motstånd mot allt detta. Denna konservatisms väsen och historia gör det naturligtvis missvisande att beteckna den som populistisk enbart på grund av detta motstånd. Alltifrån början var det ju här fråga om den gamla elitens motstånd mot den nya. Och ser vi exempelvis på vad George Nash i titeln på sin kända historik från 1976 kallade The Conservative Intellectual Movement in America since 1945, grep den uttryckligen och tämligen direkt och oförmedlat, med företrädare som Russell Kirk i spetsen, tillbaka på denna ursprungliga burkeska konservativa tradition, och var alltså “intellektuell” och inte populistisk i betydelsen “folklig” i största allmänhet. Den representerades inte bara av en mängd tunga akademiker och allmänna intellektuella från USA, utan till den anslöt sig också flera framstående europeiska forskare som kommit till USA under kriget, som Eric Voegelin och Leo Strauss. Dess grundläggande kritik mot “the liberal establishment’ är att detta utifrån traditionella filosofiska kriterier i själva verket utgör en teknokratisk-terapeutisk-manageriell pseudoelit vars åskådning är blott ideologi sådan denna definieras i den konservativa traditionen. Med Roger Scrutons ord, “the strength of liberalism…issues, not from popular consensus, but from the political power of the semi-educated”.

Motståndet mot det framväxande och sig alltmer konsoliderande liberalsocialistiska etablissemanget gör alltså inte i sig konservatismen populistisk. Populismen i den specifikt amerikanska, historiska meningen uppfattades eller framställdes snarare som vänsterradikal eftersom den gjorde motstånd mot den nya typen av extrem kapitalism. Men den var inte ideologisk; den tog fasta på konkreta nya missförhållanden orsakade av det förändrade ekonomiska systemet, “the yellow brick road”, och kom de facto att stå i motsatsställning till det framväxande nya liberala etablissemanget såtillvida som detta, alltifrån Wilson och parallellt med reformerna från denna tid, var konstitutivt förenat med de nya ekonomiska intressena. Av skäl som grundligt analyserats av dess kritiker blev detta etablissemang inom kort liberalt i den amerikanska meningen, d.v.s. närmast socialdemokratiskt.

Gemenskapen i motståndet mot denna elit implicerar därför trots skillnaderna i övrigt en kongenialitet mellan populister och konservativa som ibland lett till allianser. Populisternas radikalism har uppgivits, men motståndet mot exempelvis det under Wilson etablerade Federal Reserve-systemet är ett karaktäristiskt, betstående drag i amerikansk populism. Dagens Tea Party-rörelse är i stora stycken ett uttryck för en populistisk konservatism i en specifikt amerikansk mening som förvisso inte är densamma som det ursprungliga populistiska partiets men som inte heller är helt utan beröringspunkter med det. En av den konservativa rörelsens ledande politiker, Pat Buchanan, som stöddes av bl.a. Kirk, har explicit anslutit sig till den populistiska traditionen. Ett karaktäristiskt uttryck idag för de ursprungliga populistiska intentionerna, som går avsevärt utöver exempelvis Ron Pauls kritik som fortfarande bygger i hög grad på österrikisk nationalekonomi och försvar för guldmyntfoten, är Ellen Hodgson Browns bok The Web of Debt från 2007.

Överhuvudtaget har konservativa politiska framgångar i USA delvis haft en i specifikt amerikansk mening populistisk karaktär, även om termen från det liberala etablissemangets sida delvis också kommit att användas i den perjorativa betydelse som dominerar i Europa. Ronald Reagans valseger 1980 möjliggjordes av oceanen av ett folkligt  USA som existerade bortom Washingtons ensamma ideologiska ö. Men den allmänna situationen här är inte alltför skild från den i Europa. Margaret Thatcher sågs ned på av de ledande, delvis aristokratiska kretsarna i Tory-partiet som under 1900-talets lopp kommit att på det hela taget acceptera den brittiska och europeiska socialismen. De bildade i högsta grad tillsammans med Labour-eliten ett liberalsocialistiskt etablissemang i ett Storbritannien som på 1970-talet i vissa avseenden (exempelvis förstatligandet av industrin) var långt mer socialistiskt än Sverige. Thatcher kom inte bara från en annan samhällsklass, hon hade också, och just därigenom, en kontakt med levande engelsk egenart och kulturell och social tradition som den politiskt dominerande delen av överklassen och den övre medelklassen i hög grad förlorat. Men det är signifikativt att dessa fakta inte hindrar att både Reagan och Thatcher också var instrument för samma storkapital som kontrolletade det liberala etablissemanget.

Kritikerna av liberalsocialisterna och deras ideologiska illusioner kommer hursomhelst med tiden att bestå av 1) “verklighetens folk” i allmänhet, 2) icke- och anti-liberalsocialistiska intellektuella, och 3) element av den gamla elitens residuer. Även om denna i en ny situation uppkomna konstellation inte alltid är självklart harmonisk, kan man dock säga att vi här i åtminstone någon utsträckning återfinner en fortsättning på eller rekonstruktion av det traditionella samhällets gemenskap i åskådning mellan de bildade och folket: det fanns ingen principiell skillnad mellan de förras och de senares världs- och livssyn; skillnaden hade enbart att göra med graden av elaboration, artikulation, medvetenhet, sofistikation. Under 1900-talets lopp har avståndet mellan vänsterideologins pseudoelit och folket ofta blivit sådan att man kan tala om två helt skilda världar.

Wikipedia fortsätter: ”Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ’sunda förnuftet’.”

Här kan man kanske till att börja med säga att förenklade lösningar på svåra politiska problem i sig inte nödvändigtvis är ett problem. Om det finns en förenklad lösning på ett svårt politiskt problem är detta naturligtvis enbart en fördel – förutsatt att lösningen verkligen är en lösning. Komplexitet i lösningen är knappast i sig ett egenvärde bara för att problemet är svårt. Tunn ideologi, “föreskrivande” av homogena, antagonistiska grupper, och argument om det sunda förnuftet kan dock utan tvekan lätt leda till att den föregivna lösningen i själva verket inte är en lösning. Förstår vi termen ideologi så som många konservativa gör står vi dock här inför problemet med ideologi överhuvdtaget: all ideologi är ur detta perspektiv – som det finns all anledning att kvarhålla, även om jag menar att det ofta är nödvändigt att använda termen i en neutral mening – ”tunn” och förenklande. Det gäller liberalismen och socialismen i allmänhet. Inte bara deras slagordsmässiga användning utan också deras egentliga natur motiverar här beteckningen av själva liberalsocialismen som populistisk.

Däremot står ideologin förvisso mot ”det sunda förnuftet” sådant detta, med flera semantiska variationer, historiskt definierats. Men appellen till detta kan i stället innebära en annan typ av tunnhet och förenkling, även om så på intet sätt är fallet i den intellektuella konservatismens tradition.

Tilläggas bör här att till populismens i artikeln otillräckligt men dock till viss del korrekt definierade problematiska former ibland kan höra också ett moment av förakt för “folkets”, för vanliga människors, väljares, mediakonsumenters, förmåga att förstå verkliga, avancerade teoretiska perspektiv och komplexa sammanhang. I det man serverar förenklade lösningar och tunn vi-mot-dem-ideologi som sunda förnuftets självklarheter har man i sådana fall, där populismen inte bara beror på egen simplism och vulgaritet utan snarare ett mått av cynism i den politiska beräkningen, givit upp också den realistiska tro på möjligheten av vissa framsteg i folkbildning och allmän kulturnivå som är en viktig del av den alternativa modernitet jag menar bör försvaras – och som förutsätter just frihet från verklighetsfrämmande ideologi.

Vidare: ”Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt ’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket.”

Gapet mellan makthavarna och majoriteten av folket är ju ofta obestridligt, och det är större i den radikal- och postmodernistiska världen än i den för- och tidigmoderna. Inte minst uppenbart var det i den gamla Sovjetunionen, när den s.k. nomenklaturan etablerats. Detta innebär idag naturligtvis inte att folket nödvändigtvis delar åsikterna hos de traditionella, intellektuella konservativa till vilka det också finns ett visst, om än annorlunda beskaffat gap. Folket tar i stället till sig liberalsocialisternas kulturradikalism i populärkulturens form, som produceras för detta syfte. Men den formella skillnaden markerar alltfort ett gap, och gapet är i själva verket större eftersom det trots populärkulturens oupphörliga mediabrus i majoriteten av folket kvarstår en spänning mellan den så förmedlade, transponerade ideologin och verkligheten i dess olika former. Det är viktigt att här återigen påminna om att det är verkligheten som är komplex, svår, omöjlig att förenkla, och makthavarnas, pseudoelitens, ideologi som är populistisk. Ett gap består förvisso ofta mellan majoriteten av folket och de traditionella intellektuella, men så är inte alltid fallet, och där finns inte minst en naturlig koppling såvillvida som de senares intellektualitet till skillnad från ideologernas är ägnad just den oavkortade verklighetens uttolkning och förståelse. Och i den mån man vill förändra denna verklighet så är förändringen av annat slag, med avseende på såväl dess mål som dess metoder.

Många konservativa tar avstånd inte bara från ”ideologi” – ett exempel är William F. Buckleys protest mot Erik von Kuehnelt-Leddihns användning av termen som beteckning för konservativt tänkande, exempelvis i förordet till den senares Leftism Revisited; vid denna tid hade genom Kirk och andra en bred konsensus etablerats i USA om att konservatism per definition är anti-ideologisk, att den själv icke är en ideologi. Ofta tar konservativa av detta slag också avstånd från “intellektuella”, och vill inte själva betecknas med denna term. Anledningen är att de definitionsmässigt reducerar begreppet till de radikala upplysningsintellektuella från 1700-talet och framåt, d.v.s. de som först utvecklade och formulerade de typiska, abstrakta revolutionära idéer som kom att bli ideologiernas beståndsdelar. Äldre tiders tänkare, den tidigmoderne gentlemannalärde, den skolastiske doktorn, den antike filosofen, såväl som andra typer av tänkare i modern tid, måste då betecknas på annat sätt. Det är viktigt att vara medveten om denna distinktion, som i många fall utan tvekan är relevant. Jag avstår dock oftast från att göra distinktionen på det terminologiska planet, och definierar normalt begreppet intellektuell i en vidare mening som tillåter de alternativa typernas inklusion – en definition enligt vilken det således kan finnas såväl traditionella intellektuella (filosofer, teologer, konservativa) som moderna (ideologer, liberalsocialister). Och även termen ideologi måste, som jag redan nämnt, enligt min uppfattning ofta användas i en vidare mening som innefattar konservativt tänkande.

Wikipedia fortsätter: ”Ofta förspråkar man fler folkomröstningar och är allmänt skeptisk till den representativa demokratin.” Här framhålles ett viktigt element som lätt kan bli problematiskt. När ”the liberal establishment” konsoliderat sig i sådan utsträckning att det dominerar den representativa demokrati i själva dess definition (den “liberala demokratin”), är folkomröstningarnas maximerande självklart ett naturligt alternativ såväl för folket som för traditionella intellektuella. Men detta medför en risk för den representativa demokratin i sig, för rättsstatens konstitutionella väsen, sådant detta definierats och förståtts före och oberoende av den av liberalsocialismen åvägabragta Zweckwandlung som under 1900-talet kunnat följas i dess gradvisa implementering.

Vad Claes Ryn kallar den plebiscitära demokratin – den utförligaste definitionen, och kontrasteringen gentemot den konstitutionella demokratin, återfinns i den för min demokratisyn grundläggande Democracy and the Ethical Life från 1978 – blir beroende av alltför tillfälliga och skiftande, ofta illa informerade och av oönskade inflytelser formade majoriteter. Därmed omöjliggörs den långsiktiga maktutövningens av författningen förväntade ansvar. Den konstitutionella demokratin är emellertid hos Ryn innehållsbestämd med avseende på dess värden och principer såväl som dess företrädares kvalifikationer. I det fall dess kriterier icke uppfylls och värdena radikalt ändras eller rentav inverteras, ja om det konstitutionella systemet används för att avskaffa sig självt, blir situationen sådan att plebiscitära lösningar kan te sig naturliga, även för konservativa. Så är ju exempelvis i högsta grad fallet ifråga om den Europeiska Unionen idag. Men detta förutsätter återigen att det röstande folket verkligen är verklighetens, och icke alltigenom medialt manipulerbart. Man skulle kunna säga att den plebiscitära demokratin i på detta sätt kvalificerad mening kan utgöra ett korrektiv till den missbrukade konstitutionella demokratin, men ett korrektiv som endast bör tjäna den senares säkerställande eller återupprättande i dess vederbörligt innehållsbestämda form.

Efter att ha räknat upp ett antal exempel på vad man menar vara populism i historia och nutid – Perón i Argentina, Vargas i Brasilien, Fremskrittspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, och Ny Demokrati och Sverigedemokraterna i Sverige, övergår den populistiska encyklopedin till att definiera ”högerpopulism” respektive ”vänsterpopulism”: ”Högerpopulismen har traditionellt haft en liberal agenda med lägre skatter och minskad statlig inblandning i ekonomi och familjeliv. På 1990-talet kom däremot främlingsfientlighet och motståndet till EU att bli allt viktigare inslag. Det finns ett motstånd mot sexuella minoriteter och etniska grupperingars kulturella uttryck genom partiernas konservativa och antisekulära värderingar. Exempel på dessa är det svenska partiet Ny Demokrati tillsammans med exempelvis italienska Lega Nord och österrikiska FPÖ. På senare år har partier i Norge och Sverige, Fremskrittspartiet respektive Sverigedemokraterna, blandat höger- och vänsterpopulism.” Krav på kraftigt sänkta skatter, en liberal alkoholpolitik, hårdare straff, och hårda regleringar av invandringen är typiska ”högerpopulistiska” ståndpunkter. Hit hör dock ej rasism: det nämns att tidningen Expos Alexander Bengtsson insisterar på vikten av åtskillnaden melllan denna och ”högerpopulism”. Men det följer naturligtvis av artikelns allmänna definition att det inte ”främst” kan vara de här redovisade ståndpunkterna i sig själva (jag avstår här från att ta upp den rent tendentiösa termen ”främlingsfientlighet”) som är populistiska. Det är ju nämligen huvudsakligen vädjandet till “folket”, angreppet på en politisk eller social elit, det oseriösa, de förenklade lösningarna, ideologins tunnhet, de antagonistiska grupperna, appellen till det sunda förnuftet och gapet som definierar populismen. Den är m.a.o. “främst” en form, en form som kan fyllas med högst olika innehåll.

Den fråga som uppstår är givetvis om artikelförfattarna menar att de nämnda innehållsliga ståndpunkterna överhuvudtaget, i någon som helst utsträckning, kan anses populistiska i sig själva. Om man vill definiera populismen i sådana innehållsliga termer måste givetvis argument för det tillhandahållas.    

Detsamma gäller vad som sägs om ”vänsterpopulismen”. Denna förekommer i Europa ”främst i öst- och centraleuropa, där arvtagarna till de gamla kommunistiska partierna vill se statliga ingripanden för att mildra effekterna som avregleringarna av ekonomierna medfört i det numera marknadsliberala och globala systemet. I Sydamerika nämns ofta Hugo Chavez och Evo Morales som populister, vilka genom sin retorik angriper USA och imperialismen.” Vad artikeln konsekvent kan mena här är återigen endast att dessa ståndpunkter har framförts på det sätt, inom den formella struktur som definierar populismen. Artikeln hänger inte riktigt ihop, eftersom den utan angivande av några grunder antyder att populismen också har en helt annan, innehållslig dimension (“extrema”, “inte främst åsikterna i sig själva”). Den återvänder emellertid till det formella kriteriet när den klumpigt om både höger- och vänsterpopulism med exakt samma formuleringar säger att begreppen ”används som…nedsättande benämning[ar] på vissa [höger- och vänster]orienterade idéer och ståndpunkter av meningsmotståndare. Med ordledet -populism avser användarna att de tror att idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt.” Här befinner man sig dock åter logiskt på fast mark, och en viktig aspekt av den plebiscitära demokratin belyses. Men det framgår inte vad som härvidlag skiljer de nämnda partierna och politikerna från andra, förment icke-populistiska.

Mot bakgrund av den komplexifiering av definitionen och fördjupning av det historiska perspektivet som jag här kort försökt tillhandahålla, kan vi nu gå vidare och undersöka vad de som använder populism som beteckning för Sverigedemokraterna mer exakt menar, huruvida eller i vilka avseenden denna användning är riktig, och vilken dess fulla, objektiva innebörd är.

I min diskussion av Tradition & Fasons fragmentariska konservativa analys av Sverigedemokraterna kommer jag nu till frågan om den för denna analys centrala frågan om rasismen.

Jakob Söderbaum skriver att “Det stora hotet mot konservatismen idag härrör…från risken att konservativa värderingar sammankopplas med rasism.”

Den första, självklara frågan här är naturligtvis vad Söderbaum menar med “rasism”. Den måste ställas, eftersom vi vet att för vänstern och den ömkligt opportunistiska politiska korrektheten all invandringskritik, all nationalism, all betoning av etnicitet, ja mycket mer än så, ofta stämplas som ”rasism”. Mycket vore att säga om hur begreppet ”rasism”, i denna ständigt utvidgade mening, identifikationen av sådan rasism, och bekämpandet av den, kommit att bli det centrala, själva huvudpunkten, i den framväxande liberalsocialistiska, ja idag även ”konservativa” politiska korrekthetens teorilösa konsensus. Det är en konsensus som är exklusivt anti-västerländsk: hos inga andra folk än de vita, västerländska fördöms nämligen rasismen, hur rasistiska de än är. Det är per definition bara vita västerlänningar som kan vara rasister. Rasismen t.o.m. uppmuntras och finansieras hos andra. Avsaknaden av diskussion om denna bakgrund ger intrycket att Söderbaum i alltför hög grad helt enkelt godtar dagens ideologiska användning och definition. Det är synd, eftersom frågan, med de vederbörliga historiska perspektiven tagna i beaktande, naturligtvis verkligen har viktiga dimensioner.

Söderbaum fortsätter: ”Rasism har ingenting med konservatism att göra (rasismen är en radikal idéströmning som totalt saknar den respekt för kulturskillnader som konservatismen vill befrämja).”

Här närmar sig Söderbaum den helt avgörande definitionsfrågan. Rasism som scientistisk-reduktionistisk biologism och materialism av den typ som växte fram under 1900-talets första årtionden kan förvisso, tillämpad på politiken, i vissa avseenden beskrivas som en ”radikal idéströmning”. Det gäller inte minst om man också tittar på de olika idémässiga förutsättningar under 1800-talet ur vilka denna strömning växte fram. Och Söderbaums formulering om rasismen contra respekten för kulturskillnader rör utan tvekan en viktig fråga. Men den är inte tillräckligt klar för att tillåta analys.

Efter att åtminstone ha börjat försöka ta upp denna fråga från ett konservativt perspektiv, tycker jag dock att detta för Tradition & Fason specifika grepp kollapsar när Söderbaum skriver att ”såväl vänstern under hela 1900-talet som högerextremister särskilt från 1980-talet och framåt har ansträngt sig för att få konservatismen associerad med högerextremism. Vänstern för att de vill svartmåla konservatismen, och extremhögern å sin sida för att de anser att det under alla omständigheter är mer fördelaktigt att kalla sig ’konservativ’ än ’fascist’, ’nationalsocialist’ eller dylikt.” Här tycks Söderbaum åter ha fallit ned i den rådande, missvisande liberalsocialistiska ideologin. De som representerar den rasism han just beskrivit som en radikal idéströmning är nu ”högerextremister”, ”extremhöger”. Att beskriva nationalsocialismen som ”högerextrem” är naturligtvis sakligt felaktigt, och det blir särskilt absurt från ett perspektiv som utger sig för att vara konservativt, d.v.s. ett perspektiv som historiskt förståtts som skilt från liberalismens och socialismens former av radikalism.

Liksom rasismen i den angivna meningen kan sägas vara en radikal idéströmning, är också nationalsocialismen, som gjorde denna rasism till en central ideologisk punkt, på höger-vänsterskalan i allmänhet och i sociala och ekonomiska frågor i väsentliga avseenden radikal och inte högerextrem. Det vill säga, den är radikal inte bara i den mening man kan säga att högern historiskt kunnat göras radikal, kan göras till radikalkonservatism eller rentav konservativ revolution, utan i en mening som i högre grad motsvarar vänstersocialismens.

Dock endast i högre grad: den är givetvis inte heller identisk med vänstersocialismen. Om den är radikal i förhållande till högern, står den samtidigt förvisso till höger om vänstern. Den är varken en höger- eller en vänsterextremism. Dess verkliga radikalism, dess sanna extremism, ligger helt enkelt inte på höger-vänster-skalan. Den är extrem genom att i vad som i några viktiga frågor är dess egen mittenposition introducera egna, specifika radikala dimensioner, av vilka rasismen är den mest framträdande men ingalunda den enda. Den är en på sitt eget sätt extrem, ovanlig, odemokratisk form av den distinkta moderna nationalismens vittförgrenade och mångfacetterade idéströmning. Det är denna mångfald som idag skulle behöva studeras från Söderbaums konservativa perspektiv. Framför allt behöver de centrala distinktionerna inom den förstås bättre. I den tyska nationalsocialismen blev det särskilt tydligt inte bara att nationalismen i sig inte är en tillräcklig politisk åskådning, utan också hur den leder fel om den accepteras som sådan.

De flesta stora nationella strömningar och partier under 1900-talet har, på olika sätt och i olika utsträckning, upptagit element av idéer och ståndpunkter som även varit vänsterns. Det skulle föra för långt att här diskutera de olika – och ofta radikalt olika – varianterna av detta fenomen. Jag har tangerat det i tidigare inlägg, och markerat att det i vissa avseenden är en öppen fråga i vilken utsträckning sådana synteser är möjliga och s.a.s. framkomliga, huruvida sådana idéer verkligen kan trovärdigt förenas med en mer genuin, äldre konservativ tradition, om det kan ske utan att undvika den ideologiska radikalismen och dess olika distinkta innehållsliga punkter. Det går också att urskilja att socialdemokratin under Per Albin Hansson i vissa avseenden antog en konservativ karaktär, liksom att Unghögern upptog en del med vänstern gemensamma eller ytterst likartade idéer. Vad jag här vill betona är bara vikten av teoretisk och historisk klarhet. En verklig nationalsocialist kan lika litet kalla sig själv konservativ som en verklig konservativ kan kalla henne högerextrem.

Dock är det naturligtvis riktigt att vänstern ansträngt sig att utmåla nationalsocialismen som högerextremism och att få den associerad med konservatismen. Och detta är givetvis ett centralt faktum som idag förvisso kräver uppmärksamhet och analys.

Men vad Söderbaum säger är alltså att Sverigedemokraterna låter sig klassificeras å ena sidan i termer av den ”radikala idéströmningen” rasism, å den andra medels kategorin ”högerextremism”. Vad det emellertid egentligen handlar om här är att den utvidgade, liberalsocialistiska och politisk-korrekt s.a.s. ideologireproducerande användningen av termen rasism appliceras på genuint konservativa idéer och värderingar. Söderbaum fortsätter:

”Jag tror säkert att den bild som ges i svenska media av sverigedemokraterna som ett parti bestående av dömda våldsverkare i kostym, inte är alldeles rättvisande och säkert i stor utsträckning till för att ’demonisera den nya utmanaren’. Det är en välkänd gammal härskarteknik. Men det spelar ingen roll om sverigedemokraterna egentligen är sympatiska och helyllemänniskor som bara vill föra en konservativ politik…det viktiga är att även om partiets företrädare idag kategoriskt skulle vara ’bra människor’ så skulle de behöva lägga ner partiet och starta ett helt nytt parti för att komma bort från sverigedemokraternas tvivelaktiga förflutna.”

Det tvivelaktiga förflutna är den förment nationalsocialistiska historia som organisationen Bevara Sverige Svenskt, en av de organisationer ur vilka partiet framgick, representerar. Jag delar Söderbaums och många andras uppfattning att denna fråga om partiets förflutna är viktig, och jag ska därför här själv kommentera den. Söderbaum menar att det inte är sannolikt ”att ett parti som sverigedemokraterna någonsin kan locka de intellektuella konservativa i Sverige, med anledning av partiets bakgrund. I det vänsterdominerade svenska mediasamhället är arvsynden inom högern lika förhärskande som ’guilt by association’-principen, medan det är glömt imorgon alla tokigheter som vänstern gör. Tro mig, insikten om dessa förhållanden sitter mycket djupt rotad i traditionella konservativa led i Sverige.”

Vikten av att bevara Sverige svenskt är naturligtvis fortfarande helt grundläggande för Sverigedemokraterna – annat vore ju märkligt ifråga om ett nationellt parti. Men, och i detta sammanhang viktigare: annat vore märkligt också ifråga om varje i någon rimlig mening konservativt parti.

Den verkliga frågan måste i stället vara: ville BSS bevara Sverige svenskt i den tyska, i ovan angiven mening rasistiska nationalsocialismens mening och form? Det är detta Söderbaum menar. Men det förefaller helt osannolikt. Partiet förnekar det. Det förnekar det i sådan utsträckning eller på sådant sätt att de uppfattas som hopplöst politiskt-korrekta av andra nationalister som Nationaldemokraterna, och oavlåtligen är föremål för deras sarkasm och hån. Däremot förnekar man på intet sätt att i början några personer som faktiskt bekände sig till den strikt naturalistisk-rasistiska tyska nationalsocialismen drogs till BSS och därefter partiet. Men dessa kan knappast ha varit i majoritet. Såvitt jag kan se har man alltid både tagit avstånd från rasismen och insisterat på att representera en demokratisk form av nationalism. Man använder numera inte ens termen nationalism i alla sammanhang som beteckning för partiets huvudkaraktäristikum, utan begränsar sig till att tala om “inslag” av nationalism, och liknande.

Den förste partiledaren, Anders Klarström, utbyttes tydligen efter att ha undsluppit sig något olämpligt, i den ovan specificerade meningen rasistiskt uttalande. Men detta visar ju att sådana uttalanden inte ens då motsvarade partiets ståndpunkt. Inte heller finner jag någonting sådant i detta tal av Klarström i Medborgarhuset i Stockholm från den period i partiets historia som anses allra mest tvivelaktig (1-3):

2  3

Detta är, antar jag, den djupaste, mörkaste, absoluta botten i det hemska förflutnas avgrund av ondska.

Man kan hålla med om att tonen och inramningen är en annan än idag. Men rasism i någon rimlig egentlig mening kan jag inte urskilja. Ett starkt hävdande av Sveriges och svenskarnas intressen och ett avvisande av massinvandringen, ja, men inget hat mot andra folk, ingen antisemitism, inga förslag om antidemokratiska åtgärder, inget hot om våld. Till yttermera visso sägs det att Klarström efter att ha avsatts som partiledare blev socialdemokrat. Det tyder, om det är sant, knappast på någon rasistisk extremism. Om han är så extrem som kritikerna säger hade väl det naturliga varit att vi idag återfunnit honom hos Nationaldemokraterna eller Svenskarnas Parti (som såvitt jag förstår är f.d. Nationalsocialistisk Front)?

På grund av all den samtidiga radikalismen (rasismen) och högerextremismen kan emellertid enligt Söderbaum ”sverigedemokraterna…aldrig framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen. Än mindre få fart på den konservativa rörelsen…Vilket är bra, för konservatismen i Sverige har absolut inget behov av ytterligare ’tecken’ på att rasismen ligger nära konservatismen.”

Varken i de formuleringar från Söderbaum om rasism och Sverigedemokraternas förflutna som jag här citerat eller i vad jag själv funnit när jag tittat på partiets historia har jag hittills funnit någonting som styrker dessa slutsatser.

Det finns flera punkter i Sverigedemokraternas politik som är centrala för bedömningen av huruvida de kan framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen, och få fart på vad Söderbaum (citerande en kommentator eller annan skribent i Tradition & Fason) kallar den konservativa ”rörelsen”. Även om det  inte är partiets ambition att bara helt enkelt bli en ny bärare av en äldre konservativ tradition – även en sådan mer autentisk konservatism är, om den kan konstrueras som sammanhängande ideologi, otillräcklig som sådan – finns här stora och viktiga frågeställningar som det är angeläget att ta upp i dag i samband med Sverigedemokraternas framgångar. Och det kan finnas mer att säga om Sverigedemokraterna även på de punkter i Söderbaums kritik jag här tagit upp. I sig är frågorna om ”rasismen” i dess olika betydelser, och om historiska, politiska kopplingar till sådan rasism, naturligtvis inte oviktiga ur ett konservativt perspektiv. Men hittills har Söderbaum inte visat att dessa punkter är sådana på vilka Sverigedemokraternas politik kan kritiseras som oförenlig med vad som kan sammanfattas som en konservativ åskådning.

Tvärtom är den politiska strävan att bevara Sverige svenskt, att bevara det svenska folket, den svenska kulturen, den svenska historiska identiteten, såväl som de europeiska folken, den europeiska kulturen, den europeiska historisk identiteten (inte som absoluta, statiskt fixa, naturligtvis, utan som levande kontinuitet, som förening av essens och skapande, dynamisk utveckling), allt det som vänstern anstränger sig att kalla ”rasism” och som det för alla andra är uppenbart på intet sätt är det – tvärtom är just denna strävan självklart grundläggande för all mer egentlig konservatism. Vilken konservatism återstår om man inte vill bevara detta?

Söderbaum har såvitt jag kan se missuppfattat Sverigedemokraterna på de här diskuterade punkterna. Det är ursäktligt. Och hans avsikt att ta upp dessa punkter ur konservativ synvinkel är i sig lovvärd. Men det verkligt märkliga i sammanhanget framträder när vi erinrar oss vad det är Söderbaum själv sätter sitt hopp till för konservatismens del.

Liksom Dag Elfström menar Söderbaum att Kristdemokraterna är konservatismens hopp i dagens Sverige. Göran Hägglunds Kristdemokrater är tydligen för honom det som Sverigedemokraterna inte är, en ”trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen”, som kan ”få fart på” dess ”rörelse”. Åtminstone är det dem Söderbaum försvarar, arbetar för, är medlem i, röstar på.

Här blir det plötsligt total kortslutning. Jag kan av vissa andra skäl än de Söderbaum anför i de här citerade styckena förstå varför Söderbaum inte är Sverigedemokrat – det finns mycket mer att säga om Sverigedemokraterna och konservatismen än vad jag hittills gjort. Jag håller också med honom om att Kristdemokraterna numera, trots att de saknar alla historiska kopplingar till högern, är ett i flera sakfrågor mer ”konservativt” parti än Moderaterna. Men att hävda att Kristdemokraterna överhuvudtaget är konservativa? Och att hävda att de är mer konservativa än Sverigedemokraterna? Detta är för mig obegripligt. Ja, den flyktigaste blick på Kristdemokraterna av idag får det att framstå som nästan absurt. Hur resonerar Söderbaum här? Vet han något om Kristdemokraterna som jag inte vet?

Här är en vidareutveckling och fördjupning av Tradition & Fasons allmänna argumentation om konservatismen och dess utsikter i Sverige i högsta grad önskvärd. Jag är ledsen att behöva peka på denna svaghet, eftersom jag sympatiserar med Söderbaums och Elfströms val av Kristdemokraterna framför Nya Moderaterna, och för bara några år sedan själv gjorde ett sista försök att tro på dem. En gång i tiden var jag helt övertygad om att Kristdemokraterna var det bästa riksdagspartiet, ja, jag tyckte de var det bästa partiet långt innan det blev ett riksdagsparti, när de fortfarande hette Kristen Demokratisk Samling. På den tiden kunde man ännu tro på vad de sade – och de sade fortfarande saker man kunde tro på. De var ett parti som mer än andra stod för vad Ambjörnsson kallar “överordnade värden”.

På annan plats i Tradition & Fason säger Söderbaum att ”Det stora politiska hotet idag kommer från populismen, inte från en mycket marginaliserad rasism”; ”Det är…populismen…odlandet av missnöje och enkla lösningar på komplexa problem som jag varnar för.”

Visserligen handlar det här om vad Söderbaum menar vara ”det stora politiska hotet” i allmänhet, inte, som ifråga om rasismen, om ”det stora hotet mot konservatismen”. Men om populismen är det stora politiska hotet i allmänhet, borde det väl också vara det stora politiska hotet mot konservatismen. Om rasismen dessutom är ”mycket marginaliserad” är det svårt att se hur den kan vara ett större hot mot konservatismen än populismen.

Jag håller med Söderbaum i dessa senare formuleringar om att populismen (i den mening Söderbaum förstår termen – inte minst i USA har den också en annan betydelse som inte är oväsentlig för förståelsen av begreppet som vidare definierat) idag är ett större hot än rasismen i egentlig mening. Men de för oss över till en annan punkt i den viktiga konservativa analysen av Sverigedemokraterna.

Söderbaum är således uppenbart oroad över att konservativa värderingar sammankopplas med rasism. Men såvitt jag förstår har han åtminstone inte någon anledning att se detta hot i Sverigedemokraternas anspråk på att ha tagit över den konservativa politik som andra partier svikit.

Att han gör det kan bara bero på att han fortfarande i alltför hög grad sitter fast i Moderaternas och Kristdemokraternas med vänstern gemensamma konsensus, den som av kritiker med rätta sammanfattas som deras politiska korrekthet. Och på att han inte fullt har tillägnat sig den svenska konservatismens tradition – att han gör det misstag som Elfström med rätta framhåller att Moderata Ungdomsförbundet gör: kritiserar Sverigedemokraterna från fel håll.

Här spelar, avslutningsvis, Klarström piano i samband med talet ovan:

16 novembre

Det finns mycket att säga om konservatismens förhållande till nationalismen i Sverige, i anknytning till Tradition & Fason som nästan ensamma, om än hittills blott i fragmentarisk kommentarform, har försökt anlägga ett mer genuint konservativt perspektiv på Sverigedemokraterna och deras framgångar.

Den rätta förståelsen av dessa frågor kräver naturligtvis inte minst ett fördjupat historiskt perspektiv, på såväl konservatismen som nationalismen. Jag har inte bara en filosofisk utan också politisk förankring i den så kallade svenska idealistiska personalismens – också kallad personlighetsfilosofin och personlighetsidealismen – tradition från 1800-talet, en tradition som var levande också under 1900-talets första årtionden. Denna inspiration har sedan förenats med anslutning till vissa av personalismens internationella traditioner, såväl som andra former av filosofisk idealism,  den s.k. värdecentrerade historicismen, och den s.k. traditionalistiska skolan. Därmed är min allmänna åskådning, inklusive den politiska, i några väsentliga avseenden skild från och annorlunda än den som dominerar dagens svenska debatt. Den står ibland främmande för den senare och dess problemformuleringar.

På detta sätt har jag uppfattat det under hela mitt vuxna liv, och jag har därför exempelvis inte, som jag tidigare skrivit, förmått varaktigt engagera mig i något politiskt parti. Det kan inte hjälpas; man upptäcker, avtäcker, sådant här i en hela livet omfattande och i studium, dialog, och andra erfarenheter gestaltad process av självkännedom. Även om jag ser bristerna i konservatismens historiska formuleringar, ser att de i sig själva är otillräckliga som ideologiska och politiska positioner idag, kan jag inte komma ifrån att vad vi kallar konservatismen i den tidiga betydelse som definierades under 1800-talet, d.v.s. kritiken av väsentliga aspekter av den franska revolutionens jakobinska utveckling och den fortsatta världsrevolutionens ideologiska, politiska, ekonomiska och kulturella manifestationer, borde ha en viktig uppgift i dagens samhälle. Jag är s.a.s. på det rent världsåskådningsmässiga planet benägen att vilja försvara väsentliga moment i den svenska konservatism som Gunnar Heckscher – en god historiker, som dock som politiker var en av dem som förde den svenska högern bort från den betydelsefulla konservatismen – studerade i sitt arbete Svensk konservatism före representationsreformen och som, i en av dess senare utvecklingsfaser, Nils Elvander studerade i Harald Hjärne och konservatismen.

Det lovande med Tradition & Fason är att de åtminstone börjar försöka närma sig denna mer genuina och förblivande intressanta och värdefulla svenska konservativa tradition, såtillvida som de studerar högerledarna under hela 1900-talet, hela vägen tillbaka till högkonservatismens huvudgestalt Ernst Trygger. Än har de dock, som redan bör ha framgått i mina inlägg ‘Engelbrektsbågen och blåsippan’ och ‘Ungsvenskarna, Per Albin Hansson och Sverigedemokraterna’, på intet sätt tagit steget att verkligen ansluta sig till denna stora tradition. De lever fortfarande delvis i en, i det här antydda perspektivet, problematisk kulturradikalisms värld i vid mening, de s.k. “åttiotalisternas” och “nittiotalisternas” värld (och man måste numera förstås förklara att man med dessa termer syftar på 1880- och 90-talen), Strindbergs värld, “det moderna genombrottets” värld. På den tiden, och ännu i flera årtionden, var det en ganska smal och liten del av det i övrigt klassiskt, kristet och historiskt orienterade svenska samhället, en del som dock i den sedan länge skeva historieskrivningen framstår som alltifrån början helt dominerande.

Detta är exempelvis Svenska Dagbladets och Fredrik Bööks värld, skild från Nya Dagligt Allehandas (som dock Boström på sin tid kallat “Nya Dåligt Allehanda”). En värld som, i nya utvecklingar av modernitetens konstitutiva, förenat rationalistiska och romantiska dynamik, gradvis börjar kasta loss från det gamla Europa, den stora traditionen från Athen, Rom, Jerusalem, och för den delen det fornnordiska som så kärleksfullt om än också på spekulativt sätt vårdats av successiva göticismer alltifrån stormaktstiden. En värld som driver hjälplöst in i den allt snävare temporala provinsialismen. En värld som även om den avviker från Strindbergs och exempelvis Ellen Keys ensidiga kulturradikalism på några punkter, samtidigt är helt beroende av den, bygger vidare på den, är otänkbar utan den. En värld som alltifrån efterkrigstiden och i väsentliga avseenden redan långt före andra världskriget motståndslöst om än gradvis gled samman med den intoleranta, eklektiskt liberalsocialistiska modernitetsortodoxi vi idag lever under.

Naturligtvis lever vi alla i stor utsträckning i denna värld. Den går inte att undkomma. Alla har olika slags band till den. Ingen kan förneka eller frigöra sig från dem. Inte heller kan vare sig liberalismens eller socialismens historiska betydelse, delsanningar och värden förnekas. Att försvara vad Eliot kallade “the permanent things” och det historiska arvet är alltid en akt av kreativitet i ett mer eller mindre föränderligt nu. När jag talar om en annan värld av svensk eller svenskt varierad europeisk tradition talar jag om något som på ett levande sätt kan förnyas och på nytt genomsyra och förvandla den värld vi idag lever i.

1900-talets nationella rörelser i Sverige har jag studerat endast i begränsad utsträckning. Nationalismen, de nationella värdena, folket och dess historiska, kulturella, etniska, språkliga gemenskap, ofta i den form allt detta tog sig i vad litteraturhistorikern Staffan Björck urskilde som den gamla patriotism han ställde i motsats mot 90-talets (1890-talets) nya estetiska nationalism, var en del av vad som kanske kan kallas den mer ursprungliga och egentliga konservatismen, d.v.s. den åskådning som från början såg de problematiska aspekterna av världsrevolutionens innebörd och bekämpade avgörande inslag i den huvudströmning av moderniteten som den representerade. Vid några tillfällen har jag skrivit om de punkter på vilka fascismen och den tyska nationalsocialismen – de mer radikala och extrema formerna av nationalism under 1900-talet – skiljer sig från konservatismen. Men jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt nationalismen i allmänhet och de många övriga formerna av nationalistiskt politiskt tänkande under det förra århundradet.

Jag har försökt försvara inslag i den stora, mer ursprungligt konservativa eller patriotisk-konservativa tradition i Björcks mening som de flesta av de svenska personlighetsfilosoferna tillhörde, från 1800-talets början till långt in på 1900-talet. Betraktar vi detta som konservatism, är det givet att det ofta är en konservatism med frihetliga inslag, ibland gående utöver de vi finner hos Burke. Den ibland oklara relation till liberalismen som vi finner främst i den engelska konservatismen, präglar också mycket av den svenska. Eftersom Geijer är det största och mest kända namnet bland de svenska personlighetsfilosoferna måste jag säga att jag, att jag, trots att det är uppenbart att Geijer vann avgörande nya filosofiska insikter efter sitt “avfall” till liberalismen, är benägen att ansluta mig till Edvard Rodhes och Sven Stolpes uppfattning att detta avfall också i vissa andra centrala avseenden innebar ett förytligande av hans tänkande. Men korrektiv fanns då nära tillhands hos de andra ledande tänkarna i denna strömning.

Just denna personlighetsfilosofiska tradition, en det gamla Europas tradition, kunde i de essentiella ideella avseendena förnyas med hjälp av filosofisk nyformulering såväl som den moraliska och estetiska fantasins resurser. Inspirerande exempel från konservativa i andra länder visade att liknande förnyelser där varit inte bara möjliga utan framgångsrika. Jag var övertygad om att den svenska traditionen, kreativt återupptagen och vidareutvecklad på detta sätt, och sammankopplad med de nya stora, genomskådande konservativa analyserna såväl som övriga nyformuleringarna från 1900-talet, var  mer hållbar, mer förankrad i verkligheten än det mesta vad som erbjudits i samtiden, eller under 1900-talets andra hälft. Att denna huvudströmning i den svenska humanistiska kulturen ägde den nödvändiga historiska rikedomen. Att den, rätt förvaltad, ägde förmågan att omforma det moderna Sverige i linje med den alternativa, traditionsbevarande men samtidigt förnyande moderniteten.

Mitt studium av svenskt nationalistiskt tänkande förblev alltså begränsat till nationalismen som en del av den svenska konservatismen under 1800-talet. Jag var medveten om att en bifurkation ägde rum under 1900-talets första årtionden, varvid en gren av högern drev iväg från Trygger, med liberalismen, kapitalismen, kulturradikalismen, Svenska Dagbladet och Arvid Lindman, i riktning mot vad som idag är Moderaterna, och en annan gren, med Vitalis Norström, Rudolf Kjellén, den tidiga unghögern och tidskriften Det Nya Sverige, sökte utveckla de intellektuella och andra instrument som var nödvändiga för att föra de traditionella värdena och principerna vidare i den fortsatt utvecklade materiella modernitetens Sverige, och, med tiden, kunde uppvisa vissa beröringspunkter inte bara med nationalsocialismen, i former som högern avskilde sig från, utan också med de socialdemokratiska folkhemsbyggarna.

Under 1900-talets andra hälft blev naturligtvis den första grenen helt dominerande inom en “höger” som snabbt blev en borgerlig vänster, och som idag, samtidigt som den avskaffar den svenska industrialismen som var den nya arbetarklassens förutsättning, och dumpar löner genom massinvandring, säger sig vara ett “arbetarparti”. Termen tycks delvis ha en propagandistiskt-manipulativ mening, men också uttrycka partiets satsning på vad man kallar “arbetslinjen”. Den andra grenens politik, som med rätta kunde göra anspråk på att vara ett “arbetarpartis”, på att, i stället för att bara vidareföra i nya former den snäva ekonomiska intressepolitik som ofta ramponerat den nya tvåkammarriksdagen under 1800-talets sista årtionden, representera en social konservatism som verkligen skulle kunna konkret visas vara var för hela folket, överlevde endast i vissa rent materiella aspekter i socialdemokraternas variant av folkhem. Efter bara några årtionden har vi nu signifikativt nog sett detta folkhem nedmonteras till förmån för i det närmaste oreserverad anslutning till den första “höger”grenens simplistiska globala nyliberalism. Vänstern godtog denna “högers” ekonomi, under det den senare anammade vänsterns kulturradikalism. Konservatismen i varje rimlig mening var redan långt bortom horisonten.

Det fanns helt enkelt för mig ingen organiserad svensk konservatism att ansluta mig till, ingen konservatism som kunde spela den viktiga roll den borde spela.

I det Bromma där jag växte upp fanns däremot en fascinerande mångfald av historiska lager av Sverige representerat. Där fanns dels i ganska rikt mått den äldre hög- och bildningsborgerlighet, det högsta ämbetsmanna- och näringslivsskikt där i den äldre generationen arvet från tiden före andra världskriget fortfarande i några avseenden dominerade tänkesätt, smak, stil, och livsmönster. Den f.d. konservative publicisten Per Dahl skriver, i sin nymoderata härdsmälta som jag tidigare beskrivit, om denna borgerlighet i en recension i Svensk Tidskrift av Carl Johan Ljungbergs bok om Gunnar Unger:

”Varje författare lever i en ekologisk balans med sina läsare, likt gasellen med gräset eller geparden med gasellen. Dör ena parten ut, försvinner också den andra. Och den svenska borgerligheten av år 1960 har mött samma öde som en gång dinosaurierna. Essäisterna Frans G Bengtsson och Knut Hagberg skrev för det slags läsare som Dagmar Lange hade som mördare eller mordoffer i sina deckare: lärare, läkare, jurister eller apotekare, i intriger där det fortfarande fanns privata pengar som möjligt motiv och där mördare och mordoffer om de så ville kunde lägga bort titlarna med varandra, äldst först. Dagens borgerlighet saknar rötter dit, och står främmande för dess normer och ideal. Och den gamla borgerlighetens litteratur har blivit främmande.

Samma sak med Gunnar Unger. Han är en övergångsskribent, som lever i det nya Sverige men har rötter och normer i en äldre ämbetsmannakultur, med dess täta personförbindelser och krav på stringens och bildning. Det finns ett klipp på Youtube från SVT som visar riksdagens högtidliga öppnande från 1973 eller möjligen 1974. Här ser vi Ungers läsekrets passera in genom slottets västra portal in i rikssalen: några nunor känner vi igen, som Gustaf Petréns eller Carl Eric Almgrens. Men när Hans Majestät Konungens stora vakt tågar in i salen möter vi vad vi än tycker en gången och svunnen tids offentliga Sverige. Det kan inte återskapas.

Det gäller även den politiska borgerligheten.” (Min kursiv.)

Detta är recensionens budskap. Det handlar knappast bara om nostalgisk resignation. Det är som om Dahl känner sig behöva med all kraft markera att dessa människor har dött ut som dinosaurierna, att dagens borgerlighet inte har några rötter i denna värld, att dess normer och ideal är främmande, att den inte kan återskapas – som om han behöver markera detta för att ingen oliktänkande ska få för sig att på allvar lära något eller hämta någon inspiration därifrån, och därmed avvika från de Nya Moderaterna och Alliansen. Rubriken på Dahls recension är inte minst signifikativ: ‘En stridsman från l’ancien régime’. Dahl ser här ut att ha blivit en förment oproblematisk revolutions revolutionäre krönikör.

Mig påverkade den förlorade värld Dahl beskriver i avgörande avseenden, ännu på 1960- och 70-talen. Mycket vore att säga om dessa människor och miljöer. Där fanns förvisso många som var liberaler. Men många äldre var ganska utpräglat konservativa; de hade inte längre något parti som motsvarade deras väsen och övertygelser även om de fortfarande av vana röstade som förr. Här fanns verkligen i flera avseenden, liksom i motsvarande miljöer i Stockholms innerstad och i andra äldre förorter (trots att de senare ju byggdes relativt sent i förhållande till motsvarigheterna i Tyskland, Frankrike och framför allt England), och inte bara genom familjernas historia och minnen, spår hela vägen tillbaka till det gamla Europa.

Till denna grupp kom en välmående medelklass med den mångfald av kvalificerat utbildningsbaserade, genuint produktiva eller på annat sätt nödvändiga yrken som den ännu ledande industrinationen Sverige uppvisade, och som också den var i stor utsträckning stöpt i den äldre tidens bildning och framför allt livsmönster. Politiskt kunde denna grupp vara alltifrån moderat liberalkonservativ, över folkpartistiskt liberal, till vänster i olika schatteringar.

Vidare, och kanske mest signifikativt av allt, fanns där den inte mycket mindre välmående gruppen arbetare som bodde i områdena med små egnahem eller hyreshus från 1930-talet och framåt. Detta var en svensk arbetarklass som var en naturlig del i den svenska samhällsgemenskapen, välfärden, kulturen och historien, och som bevarade och var en produkt också av en delvis egen kultur, eller en arbetarklassens egen aspekt eller variant av den svenska kulturen. Det var i stor utsträckning en kultur av arbetsmoral, ordning och fasta moraliska värderingar – även i dess förening med svensk amerikanisering och annat – som exempelvis idéhistorikern Ronny Ambjörnsson beskrivit i sin självbiografiska bok Mitt förnamn är Ronny. Ambjörnsson har för övrigt visat stor förståelse och sympati för värdekonservatismen, och hans bidrag till en i bokform utgiven debatt om konservatismen i Svenska Dagbladet 1983, ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, motsvarar, då långt det sträcker sig, helt min egen ståndpunkt och förståelse.

Sedan fanns vad som delvis, men sällan helt entydigt, kunde urskiljas som den specifikt socialdemokratiska ämbetsmannavärlden, den värld som utgjordes av de ledande skikten i folkhemsbygget och deras efterkommande, 1900-talets nya makthavare, dess nya elit, Tage Lindboms värld före hans omprövning. Där kunde förvisso många frön urskiljas till det dramatiska sammanbrottet på många områden från 1968 och framåt, som ju också drog med sig många av den borgerliga medelklassens såväl som arbetarklassens barn. Men där fanns lika mycket av de folkbildningstraditioner och de från äldre tider övertagna kulturella värden och ideal som man alltfort bekände sig till och åtminstone påstod även fortsättningsvis skulle förmedlas till eller erövras av arbetarna. Här läste man inte bara de svenska arbetarförfattarna, utan i någon mån fortfarande även de äldre klassikerna.

Allting höll på att kollapsa runt omkring dem med 1968, Palme, storfinansens eller globalkapitalismens begynnande massinvandringspolitik, och folkbildningens ofta till synes slutliga kapitulation inom arbetarrörelsen och skolan för den kommersiella och konsumistiska masskulturen. Men fortfarande fanns här trovärdiga, uppriktiga representanter för det svenska folkhemmet, det i åtminstone några avseenden och i den väsentliga meningen konservativa folkhemmet.

Slutligen ska också nämnas att där fanns residuerna av vad journalisten Åke Ortmark en gång förklarade för mig att han vuxit upp i: “det gamla nazistiska Bromma”. Man bör tillägga att motsvarande lämningar även av ett “fascistist” Bromma fanns; fascismen utövade ju ibland ett större inflytande, och inte mindre på socialdemokratin än på högern, under 1920- och 30-talen. Detta fanns också där, i alla de nämnda gruppera, om än sällan i den exakta betydelse Ortmarks formulering antyder. Men nu i mycket begränsad utsträckning och utan att längre ta sig något aktivt eller artikulerat uttryck. Vad som stod klart var dock att det var fråga om något som för inte länge sedan varit åtminstone långt mer framträdande.

Nationalsocialismen och fascismen blev p.g.a. deras historiska centralitet de enda former av nationalism under 1900-talet som jag på allvar i någon utsträckning studerade. Men endast i deras tyska och italienska former: jag såg dem inte som även svenska nationalismer. Inte ens exempelvis Per Engdahl såg ju fascismen som en sådan. Det var det väl knappast någon som gjorde, när det begav sig. Hitler själv tänkte sig visserligen en nyordning av Europa under tysk ledning, men ingen export av det specifika, tyska nationalsocialistiska systemet. Vad Ortmark kallade det gamla nazistiska Bromma tror jag endast till liten del bestod av sådana som verkligen specifikt var eller nyligen varit övertygade nationalsocialister; till helt övervägande del var det säkert fråga endast om personer i den sedan mycket länge tyskorienterade och tyskvänliga delen av det svenska etablissemanget som i kriget bara tog ställning för Tyskland i allmänhet och önskade en tysk seger.

Hursomhelst, någon politiskt organiserad genuin konservatism i relevant mening fanns alltså inte. En sådan kunde jag bara med vad idéhistorieämnets grundare i Sverige Johan Nordström kallade “rekonstruerande fantasi” studera som ett historiskt fenomen i Sverige. Det enda sättet att arbeta för den var att på något sätt trots allt försöka föra in den i samtidens liberala “höger”, den första av de ovan beskrivna grenarna som nu var den enda. Under en period, från 1980-talets första hälft, kändes detta inte helt meningslöst. I den nya politiska näringslivsoffensivens i övrigt problematiska sammanhang började man tala åtminstone om “liberalkonservatism”. Hur vagt och åtminstone till synes motsägande detta begrepp än var, innebar det åtminstone ett steg i vad jag såg som den önskade riktningen. Timbro gav visst utrymme för mer genuint konservativa tänkare, åtminstone i den anglo-amerikanska traditionen, och t.o.m. för Lindbom. Claes Ryn och Carl Johan Ljungberg förde vidare Folke Leanders filosofiskt utvecklade linje av burkeansk konservatism, och de kvarvarande från Gunnar Ungers värld levde upp. Skulle det vara möjligt att stoppa det fria fall som den första högergrenen sedan länge befunnit sig i? Skulle man kunna vrida den tillbaka till något slags konvergens med den värdefulla konservatismen vid tidpunkten för bifurkationen?

Det nya, aggressivt kapitalistiska propagandasammanhanget gjorde det förstås från början osannolikt. Ändå var det inte helt orimliga frågor. Snart föll Sovjetsystemet, och det blev plötsligt uppenbart att historien inte var obönhörligt bestämd av nödvändiga lagar och därmed en oundviklig, entydig rörelseriktning. Detta var heller åtminstone inte något som Marx egentligen hävdade. Det var bara det att så många till vänster mer eller mindre, och under så lång tid, trott på detta. Det marxistiska tänkandet sådant det kommit att gestalta sig uppvisade mycket påtagliga brister här, trots alla dess delsanningar rörande inte bara de materiella och tekniska faktorernas betydelse i modernitetens större sammanhang utan också flera av de mer helhetligt filosofiska sanningar det i sina bästa former upptagit och vidareutvecklat från den hegelska traditionen.

Men att de “liberalkonservativa” resurserna, inklusive de få som på allvar gjorde bruk av dem, inte ensamma skulle kunna åstadkomma en mer allmän vändning till den nödvändiga typen av konservatism blev tyvärr snabbt uppenbart. Med Fukuyama började borgerliga intellektuella på nytt tala om en determinism av “framsteg” med den nu förnyade “liberala demokratin” som globalt slutmål. Och i vad gällde denna demokratis substantiella innehåll rörde den sig snabbt vidare, under postmodernismens och postmarxismens ideologiska och finanskapitalismens materiella dominans, i den tidigare riktningen bort från den av Ambjörnsson försvarade typen av konservatism. Uvecklingen från efterkrigstiden fortsatte snart, och dessutom i accelererande takt, även om det inte längre var fråga om “högerns” anpassning till den socialistiska och kommunistiska vänstern i det tidigare 1900-talets mening, den politiska och framför allt ekonomiska vänstern, utan om dess anpassning till den nya kulturvänsterns teorilöst eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthet”. Det fallna Sovjetsystemets åsiktsförtryck och repressaliesystem började överfördes till väst. USA och England, som alltid varit längst från Sovjetunionen och därför var mest naiva, blev under Clinton och Blair ledande i denna förändring.

När jag för sju år sedan, återkommen till Sverige efter några år utomlands, gjorde ett sista försök att se om det fortfarande kunde finnas något hopp att åtminstone i någon del av “högern” den förändring som under en tid framstod som åtminstone icke helt omöjlig skulle kunna åstadkommas, insåg jag att så inte var fallet. Vid mitten av detta årtionde tycktes de som var mest engagerade i konservatismen, i någon mening, börja övergå från Moderaterna till Kristdemokraterna. Sannolikt hade det förekommit under en längre tid, medan jag bodde utomlands.

Det var på intet sätt obegripligt, och i högsta grad symptomatiskt för “högerns”, eller Moderaternas, förändring. Jag märkte snabbt att Bo Lundgren raskt hade gått vidare på den tekno-globalistiska linjen i Bildts efterföljd och nu också anslutit sig till Folkpartiets NATO-ståndpunkt. Och sedan gick förändringen fort. Reinfeldt och de Nya Moderaterna tog över med vad som i väsentliga avseenden såg ut som en för partiet ny personlighetstyp, formad dels av Johan Norbergs och Carl Rudbecks libertarianska kulturradikalism, dels direkt av den socialdemokratiska vänstern. Rudbeck är i själva verket också vad Paul Gottfried och andra kallar “kulturmarxist”; han skrev en avhandling om Walter Benjamin, och ägnade sedan över ett årtionde åt att introducera också de mest radikala poststrukturalisterna och postmodernisterna i Svenska Dagbladet, innan han släppte detta grepp och gav sig hän åt ohämmad kapitalism genom några artiklar där han hävdade att Operan och Dramaten måste få kosta vad de kostar och att Rambo är likvärdig med Rimbaud, artiklar som omedelbart renderade honom ett nytt jobb på Timbro.

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum, som verkligen ville företräda en mer genuin eller meningsfull konservatism, förklarade för mig att medan han höll med om blott 25% av Moderaternas program, instämde han i 98% av Kristdemokraternas. Det var fascinerande. Inte bara med tanke på vad det avslöjade om Moderaterna, utan därför att kristdemokratin varken i Tyskland, Italien eller Jönköping är en rörelse med några mer substantiella historiska kopplingar till högern och konservatismen. Moderaterna har det, men ville inte kännas vid dem. Kristdemokraterna har det inte, men ville ta över en del konservativa ståndpunkter.

Redan vid slutet av 70-talet – jag röstade första gången 1979 – hade de mer explicita kristna moraliska värderingarna gjort att jag föredrog Kristdemokraterna framför Moderaterna. Jag var under en period vid mitten av 1980-talet med i partiet, träffade på en valvaka Alf Svensson, som gav ett gott intryck, hade en del samröre med exempelvis Ingvar Svensson och Stefan Attefall, och skrev några gånger i Samhällsgemenskap/Kristdemokraten. Men jag hade problem med åtminstone aspekter av den frikyrkliga Jönköpingskulturen, även om den förvisso också hade många även för mig respektabla inslag (Mats Gellerfelt skrev en bok om dem). De försök till närmare anslutning till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin som skedde mot 1980-talets slut var såtillvida välkommen, men å andra sidan uppenbarade detta den ursprungliga, i ljuset av hela 1900-talshistoriens större perspektiv problematiskt radikala naturen hos denna kristdemokrati och därmed kristdemokratin överhuvud. Det var i grunden en rörelse byggd på en vanlig och typisk politisk kristendomstolkning. En del verkliga kristna värden finns kvar, men de har drag av de vanliga liberalsocialistiska abstraktioner i vars namn i själva verket något helt annat än human frigörelse o.s.v. gradvis byggs upp. Avståndet till den egentliga konservatismen med dess historiska sinne o.s.v. är tydligt.

Efter att under några år ha dragit mig undan till från idépolitiken till de akademiska studierna, passerade jag vid detta nya närmande till politiken därför först genom Moderaterna. Det gick snabbt, för det var lätt att se vad som hänt och fortsatte hända med detta parti. Den nya anmärkningsvärda öppenheten för och rentav tonvikten inte bara på kristna värderingar utan också konservatism hos Kristdemokraterna som Söderbaum rapporterade om var förvisso värd att utforska. Men även här blev jag besviken. Samtidigt som några i partiet starkt drev denna linje, tog ledningen nya snabba steg mot inrättningen i den partiövergripande, uppenbart propagandistisk-ideologiska, liberalsocialistiska “politiska korrekthetens” led. Jag föreslog – med Anders Björck – halvhjärtat och oengagerat en förening av Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet till ett stort liberalkonservativt parti, men förstod samtidigt dem som invände att Folkpartiets historia skulle göra något sådant omöjligt. Och det var lätt att se att även om verkligheten på lång sikt skulle tvinga dessa partier att överge den nuvarande katastrofkursen, skulle de inte på egen hand, av egen kraft, kunna lägga om denna kurs. Mina konservativa vänners ställning inom dem var alltför marginell.

Det var nu, och av alla dessa skäl, som jag för första gången på allvar påbörjade ett fördjupat studium av de svenska nationella rörelserna och partierna under 1900-talet, efter bifurkationen och Unghögern, i syfte att se om Sverigedemokraterna –  ett parti vars existens jag var nästan helt omedveten om före valet 2006 – kunde vara ett alternativ. Om de kunde förvalta de för mig väsentliga delarna av arvet från tiden före bifurkationen, och, efter bifurkationen, av den tidiga unghögerns linje. Kort sagt, om de kunde bättre förvalta den konservatism som kunde spela en viktig roll, den konservatism som Moderaterna för länge sedan tappat bort.

Jag började studera deras egen litteratur såväl som forskningen om dem. Den radikala 1900-talsnationalismen – främst den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen – hade jag alltså studerat förut. Dessa hade ju s.a.s. aldrig gått att undgå i samband med den allmänna analysen och förståelsen av den moderna historien. Först nu blev det nödvändigt för mig att titta även på deras partiella svenska motsvarigheter, i samband med att jag studerade svensk 1900-talsnationalism i allmänhet och urskilde och gjorde distinktioner mellan de många olika former som funnits även i vårt land under detta århundrade. Jag behövde lära mig mer om dessa, som jag inte tidigare närmare bekantat mig med.

Ännu har jag långtifrån avslutat eller ens nått en punkt av tillfredsställande klarhet i detta studium. Det är exempelvis oklart om de måste leda till några förändringar av min i den personlighetsfilosofiska traditionen förankrade åskådning, av den typ av bejakande av en alternativ modernitet, som bevarar den ursprungliga konservatismens insikter och förmår förena dem med modernitetens delsanningar. Just denna typ av syntes, av nyskapande traditionalism, av frihetlig konservatism, var i hög grad de svenska personlighetsfilosofernas (och naturligtvis liknande tänkares i andra länder vid samma tid) projekt alltifrån början. Den rena liberalismens abstrakta individualism, rättighetstänkande och kapitalism såväl som socialismens historiskt och kulturellt feltänkta klasspolitik måste utifrån en sådan åskådning, oaktat dessa riktningars övriga delsanningar, båda avvisas som i någon mån rena missförstånd men också som ideologiska förvrängningar av modernitetens och samtidens innebörd. Industri, urbanisering, och arbetarklassens framväxt och delaktighet i samhälls- och folkgemenskapen – åtminstone allt detta har konservativa tänkare av olika slag visat vara hanterbart och förenligt med förnyade traditionella värderingar. Betydelsen av flera av de praktiska reformer som genomfördes av arbetarrörelsen och det svenska folkhemmet måste erkännas, men de måste också förstås som på intet sätt i sig nödvändigt implicerande den ibland öppna, ibland illa dolda destruktiva agenda som i distinkta och ofta av vänstern själv oanade och oväntade intressens tjänst oftast varit en del av den historiska vänstern.

1800-talet var ett århundrade då det kvarvarande gamla Europa fortfarande med viss framgång kämpade mot den nihilistiska sidan av världsrevolutionen och dess intressen. De kristna värdena förenades med än en gång förnyad klassicism, den högre romantiken gav impulser till värdering av nationell och historisk egenart, en oöverträffad rikedom av historisk och komparativ forskning etablerade kontinuiteten mellan Europa och den större indoeuropeiska kulturen och traditionen, och möjliggjorde därmed en andlig förstärkning och förnyelse som sedan länge varit oumbärlig. Ett vitt spektrum av åsikter på alla områden, inte minst det politiska, diskuterades med aldrig tidigare skådad vigör. Det var ett resultat av den allmänna, moderna kritiska andan, men samtidigt av att själva dess modernitet inte drivits alltför långt.

I vissa avseenden diskuterades nämligen detta åsiktsspektrum också med aldrig senare skådad vigör. Under 1900-talet tog ideologierna, massamhället, konformismen, förtrycket periodvis över på ett ofta oväntat och för många svårförklarligt sätt, och i demokratins namn. 1800-talet var förvisso inte “demokratiskt” i den senare meningen, men det var, i jämförelse, fritt på det tanke- och åsiktsmässiga planet. Vi kan inte återvända dit. Men vi kan selektivt föra in dess endast till begränsad del förverkligade potential i nuet med hjälp av den rekonstruerande fantasins – både den moraliska och den estetiska – resurser, och därmed återuppta dess förverkligande.

Det är fortfarande oklart för mig om 1900-talets svenska nationalism i någon av dess efter unghögern existerande former har tillfört något väsentligt, och i så fall vad. Fortfarande måste det första världskriget ses som den största disruptiva europeiska katastrofen. Men det är positivt att Sverigedemokraterna säger sig bygga delvis på Ungsvenskarnas program, som ju omfattade mer än nationalismen, och av de skäl jag angett i tidigare inlägg kan knappast några invändningar resas mot en partiell inspiration från Per Albin Hanssons folkhem. Det enda faktum att folkhemsideologerna tänkte just i termer av folket, i den mening detta historiskt förståtts, gör dem ju långt mer konservativa än dagens, ja gårdagens Moderater, även om också deras nationalism förvisso har en del problematiska inslag. Det enda som verkligen står klart idag är att den andra grenen av den svenska högern, Moderaternas gren, är förlorad. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning Sverigedemokraterna kommer kunna föra det väsentliga i den svenska konservatismens tradition vidare. Ett problem här är att det ännu inte är så lätt att via partiets offentliga, till allmänheten riktade information få ett tillräckligt underlag för denna bedömning.

Verkligheten är sådan att det trots partiernas utveckling och de allmänna samhällsförändringarna fortfarande finns många i värdefull mening konservativa svenskar – ja, den är sådan att de nu snabbt blir allt fler. Därför är  många svenskar idag faktiskt i just den situation jag beskrivit som min.

Och inte bara svenskar. Situationen är densamma i hela Europa. Låt oss se på England, ett exempel jag känner väl. Få genuina High Tories tar idag David Cameron och hans parti på allvar. Vissa har inte gjort det sedan 1930- eller rentav 20-talet, kanske med undantag för några sidor hos Thatcher. Patriotism, nation, etnicitet, och historisk identitet är självklara värden för dem. De håller i sak i långt högre grad med UKIP – UK Independence Party – idag. Men där liksom här är partitillhörighet och röstande fortfarande i hög grad en klass- och familjefråga. Detta har visserligen förändrats under de senaste årtiondena. Men det förblir en viktig faktor. Och till detta kommer den institutionaliserade, postmarxistiska “politiska korrekthetens” programmatiskt manipulativa och destruktiva tryck, som naturligtvis eroderar t.o.m. de mest historiskt förankrade grupperna.

I Frankrike har Front National visserligen stöd i de högsta skikten i det andra, traditionella Frankrike som alltid lever vidare vid sidan av den radikala republikanismens, men stora delar av medelklassen tvekar att rösta på ett parti som också har – och framför allt på överdrivet sätt utmålas som att det har – en helt annan, socialt inkompatibel väljarkår. Detsamma gäller i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Italien.

De konservativa som har tillräckliga historiska kunskaper och tillräcklig kognitiv förmåga för att förstå vad som är felet med de gamla partiernas färdigförpackade liberalsocialistiska globalism, vet att de behöver ett alternativ. Sverigedemokraterna står här inför inför ett socialpsykologiskt problem snarare än ett politiskt. Men att de, liksom deras motsvarigheter i de andra länder jag nämnt, går framåt, beror i icke obetydlig utsträckning på att de konservativa ändå i allt större utsträckning nu faktiskt ger dem sitt stöd och slutligen förmår sig att överge sina inte bara till oigenkännlighet utan till direkta motståndare förvandlade gamla partier.

Dock finns i Europa många mer eller mindre nationella och nationalkonservativa partier, och skillnaderna mellan dem är ofta avsevärda. Och i Sverige är Sverigedemokraterna ännu oprövade och åtminstone för mig i mycket okända. Det enda som står klart är att det just nu är meningslöst att arbeta inom Moderaterna och Kristdemokraterna för den typ av konservatism jag här kort antytt och som Ambjörnsson riktigt uppfattat och försvarat.

Det finns åtminstone en principiell möjlighet att Sverigedemokraterna med tiden kan dra dessa och rentav ytterligare partier med sig, att deras nödvändiga kursändring kan komma att ske på detta sätt. Men om så blir fallet, vilken trovärdighet kommer de då ha kvar? Hur ska de då bortförklara sin nuvarande politik? Moderaterna har ju redan kastat bort sin historia, sin berättelse. Kristdemokraterna, trots deras bättre ståndpunkter i många sakfrågor idag, hade aldrig mycket till historia och berättelse överhuvudtaget. Men hur ska berättelserna se ut om dessa partier slutligen lägger om kursen? Varför ska man då överhuvudtaget lyssna på dem? Kommer de inte ses som räddningslöst komprometterade?

Under alla omständigheter är det för mig uppenbart att för den typ av åskådning och de värderingar jag försökt försvara behövs idag en ny organiserad politisk kraft i Sverige. Det är mycket som står på spel.

This video from 1986 is wildly popular among Frank Zappa fans:

It has by now more than 1.6 million views on YouTube. But quite regardless of the question of censorship in this discussion, aren’t almost all of Zappa’s arguments  wrong?

Most obviously, his main argument about “words”, which he keeps repeating (at one point he tries to strengthen it by saying instead “syllables put together”), seems wrong. He fails to answer Robert Novak’s first question and simply avoids it. Forced to admit that words have meaning, what he says about meaning appears sophistic and evasive.

One wonders if his statement that there are no songs that advocate incest is not disingenuous.

Asked about the intentions of the founding fathers, Zappa first dismisses them by saying they owned slaves, but then goes on suddenly to say they intended to defend the rock pornography that he seems to be in favour of.

Zappa makes the following “statement on national defence”: “The biggest threat to America today is not communism, it’s moving America towards a fascist theocracy, and everything that’s happened in the Reagan administration is steering us right down that [path?].” He gives the following “example of fascist theocracy”: “When you have a government that prefers a certain moral code derived from a certain religion, and that moral code turns into legislation, to suit one certain religious point of view, and if that code happens to be very very right wing…”. He agrees that every society must be based on some kind of morality, but says it should be “morality in terms of behaviour not in terms of theology”.

But isn’t this beside the point in a discussion about videos advocating incest, which is condemned not only in all major religions, but also in almost all secular systems of “morality in terms of behaviour”? Is there anything specifically Christian or theological about the discussed moral concerns? Like the general liberal positions Zappa defends in substance, his words about “right wing” morality also seem to contradict his own profession of conservatism.

In response to the criticism that his statement that there is a tendency to hide sex in America is ridiculous (it is truly ridiculous), Zappa says it is just a matter of titillation, not sex. He probably regards it as a form of “repressive desublimation”. But what he seems to say is that there should be not just titillation in advertisement etc., but more.

When asked what is going to give kids hope and keep them from suicide etc., Zappa replies that they should “register to vote” and then “run for something”. John Lofton, who intended to point to the need for something other than rock lyrics and videos with explicit sex, of course finds merely registering to vote and running for “something” insufficient. Since he asked what according to Zappa should give kids hope, it is clear that he had something positive in mind, probably religion, or perhaps things like high culture, social service, humanitarian work.

But Zappa responds with what could perhaps be seen as somewhat dishonest sophistry to the dismissal of his suggestion: “Are you trying to dissuade them from registering to vote? Are you trying to dissuade those kids from running for office, is that what you’re doing?”

Zappa is right about some of the criticism of rock music (18:54-19:08). And I too think that some rock stars who are wrong, and often fools, make good music, although good rock music is rare. The phenomenon of the intentionally or naïvely immoral or amoral artist – often, to a certain point, great artist – is a very well-known phenomenon, at least since Romanticism (and rock musicians are romantics, in the specific and precise sense elegantly defined by Robert Pattison in the best book by far on rock, The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism from 1987). It is not at all difficult to account for from the perspective of an adequate philosophy of aesthetics.

Some rock musicians are even right, or at least right on some issues. A few of them make music that is rather an expression of what has been called the higher romanticism, distinct from the lower.

It is also true that Lofton’s personal attacks seem unnecessary. Lofton may indeed not be personally sympathetic. But is that really what, in contradistinction, Zappa is? He seems to ooze a supercilious, pseudo-moralizing self-righteousness from beginning to end, something which becomes pathetic when accompanied by his weak reasoning and contradictions. Lofton may be narrow-minded, but Zappa is wrongheaded.

Novak was an important figure, but this was hardly one of his most brilliant moments as host of Crossfire. The fact is that it is the liberal radicalism that Zappa in reality represents that has by now long sought to criminalize its critics as bigoted “haters” and to abolish the first amendment. Almost the whole of the global-capitalist entertainment industry portrays them as “haters”. Idols like Zappa are key tools; their presence trumps all arguments. As plentifully evidenced in the 8 000+ comments on the video, the critical faculties of the fans are suspended whenever their idols speak, whatever they say.

The politicians think they cannot afford to be seen to disagree. And of course, most don’t. They are fans too. The stars are invited in droves to the White House and Downing Street, awarded prizes, knighted.

It’s not least in the mass rock concerts etc. of today that true hate can really be drummed up. The leaders of today’s proto-totalitarian global control know the power in this, and some even seek to imitate the stars themselves.

Only with regard to censorship of the internet are the critics’ arguments still widely heard. But this is no longer due mainly to a concern for children and families. It is because they are used as a pretext for the introduction of a more general censorship which will primarily target so-called “hate speech” – including criticism of today’s proto-totalitarian ideology. That is the main concern of today’s extremists who are said to be “mainstream”.

Det värdefulla och i Sverige idag nästan unika med Tradition & Fason är att dess redaktörer och flera av dess andra skribenter försöker tillägna sig och på politikens dagsfrågor tillämpa en genuin, historiskt förankrad svensk konservativ ståndpunkt av den typ som skulle kunna spela en så betydelsefull roll i dagens svenska – men naturligtvis inte bara svenska – samhälle.

Detta blir inte minst intressant i dess analyser och kritik av Sverigedemokraterna. Ingen annan framför i debatten seriös kritik som gör anspråk på att komma från detta håll.

Roland Poirier Martinsson säger visserligen att han tar avstånd från beteckningen av Sverigedemokraterna som högerextrema eller överhuvudtaget höger, eftersom han – i några frågor avgjort med rätta – ser dem som stående till vänster om sig själv. Men fastän han kallar sig konservativ och har filosofiska förutsättningar att klart förstå de här relevanta distinktionerna, är Poirier Martinsson till skillnad från åtminstone några i Tradition & Fason såvitt jag kan se ganska entydigt och okritiskt ombord på Timbros och Moderaternas allmänna, ohistoriskt abstrakta och liberalsocialistiskt utopiska globaliseringsprojekt. Mycket riktigt har han också såvitt jag minns fått kritik från Tradition & Fason för att inte adekvat representera en konservativ ståndpunkt.

Denna genuint konservativa ambition hos Tradition & Fason gör den mer intellektuellt relevant än de flesta andra svenska politiska sajter och bloggar. Och det är inte minst den kontinuerliga diskussionen om relationen mellan konservatismen och Sverigedemokraternas nationalism som idag är helt central. Den berör ju med nödvändighet frågan om konservatismen både inom Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt några andra partier (har de tappat bort och ofta medvetet förkastat inte bara den nationella dimensionen utan också andra konservativa värden?), och inom Sverigedemokraterna (är de trovärdiga som försvarare av detta som de andra partierna övergivit?).

I ett signifikativt replikskifte med dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist skriver Dag Elfström, en av redaktörerna, att Moderata ungdomsförbundets kampanjer mot Sverigedemokraterna, liksom andra ungdomsförbunds, är ”pinsamma”. Han tar upp en mycket viktig och på annat håll helt frånvarande problemdimension när han skriver att ”Man angriper SD från fel håll.” Elfström förklarar i linje med den äldre svenska konservatism han vill återuppliva att han själv gärna kallar sig nationalist. Det handlar för honom om att ”värna nationalstatens självbestämmanderätt och värna den nationella samhörigheten”. Han ”gillar Högerns program från 1920; ’Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.’”

Elfström är här helt i linje med Högerpartiet de konservativa, som för några år sedan för en kort tid existerade. Och inte minst är han i linje med Ungsvenskarna, vars namn och vars symbol, Engelbrektsbågen, han kritiserar Sverigedemokraterna för att ha stulit.

I replikskiftet skriver Elfström att skillnaden mellan “förkrigstidens nationalkonservatism”, som Ungsvenskarna stod för, och “SDs estetiska Per-Albin-nationalism är enorm”. Att hylla båda samtidigt är enligt honom “bisarrt”. Jag avstår här från att diskutera vad Elfström exakt menar med “estetisk” (jag hoppas kunna återkomma till det senare). Men detta är i sig ett viktigt argument, även om det inte är helt självklart att Per Albin Hanssons eller Sverigedemokraternas nationalism är mer estetisk än förkrigstidens. Som inte minst litteraturhistorikern Staffan Björck en gång framhöll var nationalismen i hög grad estetisk – i viss mån även i den mening Elfström avser – redan på 1890-talet. Almqvist besvarade tyvärr inte Elfströms argument på denna punkt.

Elfströms distinktion är utan tvekan viktig, och det är just uppmärksammandet av distinktioner som denna som är det förtjänstfulla hos Tradition & Fason. Man skulle önska en långt utförligare diskussion om dem.

Men såtillvida som Sverigedemokraterna också hämtat inspiration från vissa former av förkrigstidens – och än äldre – nationalkonservatism kan det ju, oavsett vad vi tycker om resultatet, inte sägas att deras nationalism är endast en Per Albin-nationalism, att de inte har något att göra med Ungsvenskarna. Inte bara Almqvists bekännelse i denna diskussion, utan även partiprogrammet och flera andra utsagor från partiet visar att man också bygger eller åtminstone vill bygga på denna nationalkonservatism, ja även på än äldre sådan.

På annat håll är Elfström också medveten om detta. Sverigedemokraterna har helt enkelt delvis upptagit en tradition som Moderaterna och deras ungdomsförbund sedan länge tagit avstånd från. Partiets ideologi har formats i spänningsfältet mellan de förvisso ofta i väsentliga avseenden olika typerna av nationalism.

Men just detta har länge varit ett karaktäristiskt huvuddrag i de mer eller mindre nationella partierna i Europa. Det finns mycket att säga om nationalismen och inte minst om dess problematiska aspekter och dess otillräcklighet som politisk ideologi, men rent allmänt finns det knappast något teoretiskt eller på annat sätt orimligt i detta slags inspiration från olika typer av nationalism, den nya kombinationen av element från flera sådana typer i en ny historisk situation. Kombination är typisk och på intet sätt ny. Så här formuleras den i Sverigedemokraternas partiprogram: ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan.”

I själva verket kan denna typ av kombination följas hela vägen tillbaka till förra sekelskiftet, och förkrigstidens nationalkonservatism var i allmänhet inte opåverkad av denna strävan.

Det bör betonas att Elfström egentligen endast försvarar Ungsvenskarnas, högerns dåvarande ungdomsförbunds, specifika variant av nationalkonservatism, och att skillnaderna mellan den och andra former, i synnerhet vissa former av eller åtminstone senare utvecklingslinjer i den sedan före det första världskriget existerande s.k. unghögern som de tog avstånd från, är stor. Det är knappast fråga om förkrigstidens nationalkonservatism i allmänhet.

Likafullt står det klart att Almqvist och hans parti trots skillnaderna främst i ekonomiska frågor (detta var trots allt Lindmans era) också inspirerats just av Ungsvenskarna: “Vi gillar Ungsvenskarna och vi ser oss som de ideologiskt och politiskt närmsta arvtagarna till dessa.” Han är positivt överraskad av att Elfström vill förknippas med Ungsvenskarna och alltså till och med säger att han gärna kalla sig nationalist.

Elfström har således tagit upp centrala och av alla andra utom hans vänner i Tradition & Fason förbisedda frågor. De problem jag har med hans inlägg har inte att göra med denna viktiga problematisering, utan med det förhållandet att han, vid tiden för den här citerade diskussionen, tvärtemot Almqvist faktiskt tycks se MUF som alltfort Ungsvenskarnas verkliga ideologiska och politiska arvtagare. Att Elfström senare blev kristdemokrat har inte mer än marginellt minskat detta problem.

Läsaren slås ju nämligen oundvikligen av den sant enorma skillnaden mellan Ungsvenskarna och dagens MUF. Inte minst slående är väl att Nya Moderaterna accepterat så mycket just av den gamla socialdemokratiska kulturradikalismen – den inte minst viktiga av de saker som skapade skillnaden mellan Ungsvenskarna och Hansson, och som enligt Elfström gjorde SDU:s och dess moderpartis kombination ”bisarr”.

Här ligger Sverigedemokraterna utan tvekan i viss mening i ”mitten”, även om deras ”mitt” är en i många avseenden helt annan än den vi finner om vi försöker urskilja den bland riksdagens gamla partier: Sverigedemokraterna har ju till skillnad från MUF inte godtagit den radikala kultursynen och moralen o.s.v., den postnationella, kapitalistiska globalismen, den centralt övervakade abstrakta rättighetsuniversalismen, o.s.v. Liksom på vissa punkter t.o.m. Hansson är de långt mer konservativa än MUF.

Elfström skriver på annat håll i Tradition & Fason: ”Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten.”

Jag delar många av Elfströms övriga ståndpunkter. I de meningar som märkligt nog omedelbart föregår de här citerade skriver han lysande om masspsykosen efter valet: ”När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig.”

Om jag inte höll med Elfström om så mycket skulle jag vara benägen att säga att han tyvärr i det först citerade stycket förfaller till att beskriva Sverigedemokraterna på ett sätt som kommer farligt nära just det på vilket han säger att de beskriver verkligheten: en genomskinlig karikatyr under vars förevändning han drar sig undan några av vår tids centrala problem på just det sätt som alltmer dömer såväl Moderaterna som Kristdemokraterna till hopplös politisk-korrekt irrelevans.

Även Christian Romberg, som jag skrev om i gårdagens inlägg, förbiser eller döljer skillnaden mellan Ungsvenskarna och MUF. ”SDU bildades”, skriver han, “i slutet av 90-talet och har ingenting med MUF eller vår historia att göra.” Det är naturligtvis riktigt att, som Almqvist också påpekar i diskussionen med Elfström, SDU inte har mycket med dagens MUF att göra. Men det är fel att säga att de inte har något med deras historia att göra. Karaktäristiskt nog tar Romberg  i detta sammanhang till och med upp den vanliga falskt humanitära ideologiska retoriken från dagens aggressiva globala intressepolitiker: “Att stå upp mot de främlingsfientliga krafterna och inte tillåta dem att gå så långt som att stjäla delar av vår historia borde vara en självklarhet för oss.” Den del av historien som det här handlar om är långt större än de nu aktuella symbolerna – och än mer försummad.

Med “främlingsfientliga” avser Romberg SDU:s milda kritik av globalkapitalisternas extrema massinvandringspolitik och lika milda försvar för svensk kultur och tradition, ett svagt eko av Ungsvenskarnas nationalism, av de värderingar som på deras tid var självklara, även långt utanför deras egna led. Vad är detta om inte just den “etablissemangsstämpel” Romberg problematiserar? Vad är det om inte den “etablerade politiska sfären”, som han menar att MUF borde stå fri från?

MUF har sannerligen, som Romberg säger, marginaliserat sin konservativa historia. Romberg tydliggör genom sitt ogenerade upptagande av den vänstern manipulerande och enrollerande storfinansens substanslösa propagandaklichéer att avståndet mellan MUF och Ungsvenskarna är långt mer enormt än det mellan SDU och Ungsvenskarna. Om detta är att representera högerns konservativa historia bekräftar det bara dess förkastande inom MUF och Moderaterna.

Almqvist har rätt när han säger att det, fastän MUF givetvis formellt är Ungsvenskarnas arvtagare, snarare är SDU som är det idémässigt. Han har rätt i att SDU kan göra anspråk på att vara nationalistiskt i Ungsvenskarnas klassiska bemärkelse även om de frikopplar denna nationalism från vissa sidor av Ungsvenskarnas övriga politik – den långtgående marknadsliberalism som Elfström också nämner – och i stället ansluter sig till Per Albin Hansson.

Den “höger” som idag är fullständigt inordnad i och stämplad av den sedan lång tid framvuxna terapeutisk-manageriella sfär som är det nya radikala etablissemanget verkar ha ytterst små utsikter att förnyas i den meningsfullt konservativa riktning som både Romberg och Elfström önskar.

Den tror helt enkelt inte på de traditionella värdena. Och de få personer som gör det framstår själva som lika marginella i de aktuella gamla partierna som dessa värden. Inför en påträngande verklighet som de förnekar, framstår Moderaterna och Kristdemokraterna på intet sätt som mindre hjälplöst otidsenliga än de rödgröna.

Eftersom jag alltså finner centrala, oundgängliga insikter i det politiska tänkande som kan betecknas med termen konservatism, alltifrån Burke, eftersom jag menar att deras representation och nyskapande försvar har en omistlig funktion i vår tid, beklagar jag att Tradition & Fasons starka koppling till Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ungdomsförbund försvagar dess trovärdighet ifråga om det perspektiv på Sverigedemokraterna som man vill anlägga. Det är nämligen fråga om insikter i förening med vilka allena den nationella dimensionen kommer till sin rätt, utan den trångsynthet, slutenhet och chauvinistiska överdrift som historiskt alltför ofta präglat nationalismen.

4-9

Wilders says quite a few superficial things here – about Christianity and Judaism as well as Islam – but he has some good points too, especially about the attitudes of the Germans and Europeans in general.