Category: Politics

Det finns mycket att säga om konservatismens förhållande till nationalismen i Sverige, i anknytning till Tradition & Fason som nästan ensamma, om än hittills blott i fragmentarisk kommentarform, har försökt anlägga ett mer genuint konservativt perspektiv på Sverigedemokraterna och deras framgångar.

Den rätta förståelsen av dessa frågor kräver naturligtvis inte minst ett fördjupat historiskt perspektiv, på såväl konservatismen som nationalismen. Jag har inte bara en filosofisk utan också politisk förankring i den så kallade svenska idealistiska personalismens – också kallad personlighetsfilosofin och personlighetsidealismen – tradition från 1800-talet, en tradition som var levande också under 1900-talets första årtionden. Denna inspiration har sedan förenats med anslutning till vissa av personalismens internationella traditioner, såväl som andra former av filosofisk idealism,  den s.k. värdecentrerade historicismen, och den s.k. traditionalistiska skolan. Därmed är min allmänna åskådning, inklusive den politiska, i några väsentliga avseenden skild från och annorlunda än den som dominerar dagens svenska debatt. Den står ibland främmande för den senare och dess problemformuleringar.

På detta sätt har jag uppfattat det under hela mitt vuxna liv, och jag har därför exempelvis inte, som jag tidigare skrivit, förmått varaktigt engagera mig i något politiskt parti. Det kan inte hjälpas; man upptäcker, avtäcker, sådant här i en hela livet omfattande och i studium, dialog, och andra erfarenheter gestaltad process av självkännedom. Även om jag ser bristerna i konservatismens historiska formuleringar, ser att de i sig själva är otillräckliga som ideologiska och politiska positioner idag, kan jag inte komma ifrån att vad vi kallar konservatismen i den tidiga betydelse som definierades under 1800-talet, d.v.s. kritiken av väsentliga aspekter av den franska revolutionens jakobinska utveckling och den fortsatta världsrevolutionens ideologiska, politiska, ekonomiska och kulturella manifestationer, borde ha en viktig uppgift i dagens samhälle. Jag är s.a.s. på det rent världsåskådningsmässiga planet benägen att vilja försvara väsentliga moment i den svenska konservatism som Gunnar Heckscher – en god historiker, som dock som politiker var en av dem som förde den svenska högern bort från den betydelsefulla konservatismen – studerade i sitt arbete Svensk konservatism före representationsreformen och som, i en av dess senare utvecklingsfaser, Nils Elvander studerade i Harald Hjärne och konservatismen.

Det lovande med Tradition & Fason är att de åtminstone börjar försöka närma sig denna mer genuina och förblivande intressanta och värdefulla svenska konservativa tradition, såtillvida som de studerar högerledarna under hela 1900-talet, hela vägen tillbaka till högkonservatismens huvudgestalt Ernst Trygger. Än har de dock, som redan bör ha framgått i mina inlägg ‘Engelbrektsbågen och blåsippan’ och ‘Ungsvenskarna, Per Albin Hansson och Sverigedemokraterna’, på intet sätt tagit steget att verkligen ansluta sig till denna stora tradition. De lever fortfarande delvis i en, i det här antydda perspektivet, problematisk kulturradikalisms värld i vid mening, de s.k. “åttiotalisternas” och “nittiotalisternas” värld (och man måste numera förstås förklara att man med dessa termer syftar på 1880- och 90-talen), Strindbergs värld, “det moderna genombrottets” värld. På den tiden, och ännu i flera årtionden, var det en ganska smal och liten del av det i övrigt klassiskt, kristet och historiskt orienterade svenska samhället, en del som dock i den sedan länge skeva historieskrivningen framstår som alltifrån början helt dominerande.

Detta är exempelvis Svenska Dagbladets och Fredrik Bööks värld, skild från Nya Dagligt Allehandas (som dock Boström på sin tid kallat “Nya Dåligt Allehanda”). En värld som, i nya utvecklingar av modernitetens konstitutiva, förenat rationalistiska och romantiska dynamik, gradvis börjar kasta loss från det gamla Europa, den stora traditionen från Athen, Rom, Jerusalem, och för den delen det fornnordiska som så kärleksfullt om än också på spekulativt sätt vårdats av successiva göticismer alltifrån stormaktstiden. En värld som driver hjälplöst in i den allt snävare temporala provinsialismen. En värld som även om den avviker från Strindbergs och exempelvis Ellen Keys ensidiga kulturradikalism på några punkter, samtidigt är helt beroende av den, bygger vidare på den, är otänkbar utan den. En värld som alltifrån efterkrigstiden och i väsentliga avseenden redan långt före andra världskriget motståndslöst om än gradvis gled samman med den intoleranta, eklektiskt liberalsocialistiska modernitetsortodoxi vi idag lever under.

Naturligtvis lever vi alla i stor utsträckning i denna värld. Den går inte att undkomma. Alla har olika slags band till den. Ingen kan förneka eller frigöra sig från dem. Inte heller kan vare sig liberalismens eller socialismens historiska betydelse, delsanningar och värden förnekas. Att försvara vad Eliot kallade “the permanent things” och det historiska arvet är alltid en akt av kreativitet i ett mer eller mindre föränderligt nu. När jag talar om en annan värld av svensk eller svenskt varierad europeisk tradition talar jag om något som på ett levande sätt kan förnyas och på nytt genomsyra och förvandla den värld vi idag lever i.

1900-talets nationella rörelser i Sverige har jag studerat endast i begränsad utsträckning. Nationalismen, de nationella värdena, folket och dess historiska, kulturella, etniska, språkliga gemenskap, ofta i den form allt detta tog sig i vad litteraturhistorikern Staffan Björck urskilde som den gamla patriotism han ställde i motsats mot 90-talets (1890-talets) nya estetiska nationalism, var en del av vad som kanske kan kallas den mer ursprungliga och egentliga konservatismen, d.v.s. den åskådning som från början såg de problematiska aspekterna av världsrevolutionens innebörd och bekämpade avgörande inslag i den huvudströmning av moderniteten som den representerade. Vid några tillfällen har jag skrivit om de punkter på vilka fascismen och den tyska nationalsocialismen – de mer radikala och extrema formerna av nationalism under 1900-talet – skiljer sig från konservatismen. Men jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt nationalismen i allmänhet och de många övriga formerna av nationalistiskt politiskt tänkande under det förra århundradet.

Jag har försökt försvara inslag i den stora, mer ursprungligt konservativa eller patriotisk-konservativa tradition i Björcks mening som de flesta av de svenska personlighetsfilosoferna tillhörde, från 1800-talets början till långt in på 1900-talet. Betraktar vi detta som konservatism, är det givet att det ofta är en konservatism med frihetliga inslag, ibland gående utöver de vi finner hos Burke. Den ibland oklara relation till liberalismen som vi finner främst i den engelska konservatismen, präglar också mycket av den svenska. Eftersom Geijer är det största och mest kända namnet bland de svenska personlighetsfilosoferna måste jag säga att jag, att jag, trots att det är uppenbart att Geijer vann avgörande nya filosofiska insikter efter sitt “avfall” till liberalismen, är benägen att ansluta mig till Edvard Rodhes och Sven Stolpes uppfattning att detta avfall också i vissa andra centrala avseenden innebar ett förytligande av hans tänkande. Men korrektiv fanns då nära tillhands hos de andra ledande tänkarna i denna strömning.

Just denna personlighetsfilosofiska tradition, en det gamla Europas tradition, kunde i de essentiella ideella avseendena förnyas med hjälp av filosofisk nyformulering såväl som den moraliska och estetiska fantasins resurser. Inspirerande exempel från konservativa i andra länder visade att liknande förnyelser där varit inte bara möjliga utan framgångsrika. Jag var övertygad om att den svenska traditionen, kreativt återupptagen och vidareutvecklad på detta sätt, och sammankopplad med de nya stora, genomskådande konservativa analyserna såväl som övriga nyformuleringarna från 1900-talet, var  mer hållbar, mer förankrad i verkligheten än det mesta vad som erbjudits i samtiden, eller under 1900-talets andra hälft. Att denna huvudströmning i den svenska humanistiska kulturen ägde den nödvändiga historiska rikedomen. Att den, rätt förvaltad, ägde förmågan att omforma det moderna Sverige i linje med den alternativa, traditionsbevarande men samtidigt förnyande moderniteten.

Mitt studium av svenskt nationalistiskt tänkande förblev alltså begränsat till nationalismen som en del av den svenska konservatismen under 1800-talet. Jag var medveten om att en bifurkation ägde rum under 1900-talets första årtionden, varvid en gren av högern drev iväg från Trygger, med liberalismen, kapitalismen, kulturradikalismen, Svenska Dagbladet och Arvid Lindman, i riktning mot vad som idag är Moderaterna, och en annan gren, med Vitalis Norström, Rudolf Kjellén, den tidiga unghögern och tidskriften Det Nya Sverige, sökte utveckla de intellektuella och andra instrument som var nödvändiga för att föra de traditionella värdena och principerna vidare i den fortsatt utvecklade materiella modernitetens Sverige, och, med tiden, kunde uppvisa vissa beröringspunkter inte bara med nationalsocialismen, i former som högern avskilde sig från, utan också med de socialdemokratiska folkhemsbyggarna.

Under 1900-talets andra hälft blev naturligtvis den första grenen helt dominerande inom en “höger” som snabbt blev en borgerlig vänster, och som idag, samtidigt som den avskaffar den svenska industrialismen som var den nya arbetarklassens förutsättning, och dumpar löner genom massinvandring, säger sig vara ett “arbetarparti”. Termen tycks delvis ha en propagandistiskt-manipulativ mening, men också uttrycka partiets satsning på vad man kallar “arbetslinjen”. Den andra grenens politik, som med rätta kunde göra anspråk på att vara ett “arbetarpartis”, på att, i stället för att bara vidareföra i nya former den snäva ekonomiska intressepolitik som ofta ramponerat den nya tvåkammarriksdagen under 1800-talets sista årtionden, representera en social konservatism som verkligen skulle kunna konkret visas vara var för hela folket, överlevde endast i vissa rent materiella aspekter i socialdemokraternas variant av folkhem. Efter bara några årtionden har vi nu signifikativt nog sett detta folkhem nedmonteras till förmån för i det närmaste oreserverad anslutning till den första “höger”grenens simplistiska globala nyliberalism. Vänstern godtog denna “högers” ekonomi, under det den senare anammade vänsterns kulturradikalism. Konservatismen i varje rimlig mening var redan långt bortom horisonten.

Det fanns helt enkelt för mig ingen organiserad svensk konservatism att ansluta mig till, ingen konservatism som kunde spela den viktiga roll den borde spela.

I det Bromma där jag växte upp fanns däremot en fascinerande mångfald av historiska lager av Sverige representerat. Där fanns dels i ganska rikt mått den äldre hög- och bildningsborgerlighet, det högsta ämbetsmanna- och näringslivsskikt där i den äldre generationen arvet från tiden före andra världskriget fortfarande i några avseenden dominerade tänkesätt, smak, stil, och livsmönster. Den f.d. konservative publicisten Per Dahl skriver, i sin nymoderata härdsmälta som jag tidigare beskrivit, om denna borgerlighet i en recension i Svensk Tidskrift av Carl Johan Ljungbergs bok om Gunnar Unger:

”Varje författare lever i en ekologisk balans med sina läsare, likt gasellen med gräset eller geparden med gasellen. Dör ena parten ut, försvinner också den andra. Och den svenska borgerligheten av år 1960 har mött samma öde som en gång dinosaurierna. Essäisterna Frans G Bengtsson och Knut Hagberg skrev för det slags läsare som Dagmar Lange hade som mördare eller mordoffer i sina deckare: lärare, läkare, jurister eller apotekare, i intriger där det fortfarande fanns privata pengar som möjligt motiv och där mördare och mordoffer om de så ville kunde lägga bort titlarna med varandra, äldst först. Dagens borgerlighet saknar rötter dit, och står främmande för dess normer och ideal. Och den gamla borgerlighetens litteratur har blivit främmande.

Samma sak med Gunnar Unger. Han är en övergångsskribent, som lever i det nya Sverige men har rötter och normer i en äldre ämbetsmannakultur, med dess täta personförbindelser och krav på stringens och bildning. Det finns ett klipp på Youtube från SVT som visar riksdagens högtidliga öppnande från 1973 eller möjligen 1974. Här ser vi Ungers läsekrets passera in genom slottets västra portal in i rikssalen: några nunor känner vi igen, som Gustaf Petréns eller Carl Eric Almgrens. Men när Hans Majestät Konungens stora vakt tågar in i salen möter vi vad vi än tycker en gången och svunnen tids offentliga Sverige. Det kan inte återskapas.

Det gäller även den politiska borgerligheten.” (Min kursiv.)

Detta är recensionens budskap. Det handlar knappast bara om nostalgisk resignation. Det är som om Dahl känner sig behöva med all kraft markera att dessa människor har dött ut som dinosaurierna, att dagens borgerlighet inte har några rötter i denna värld, att dess normer och ideal är främmande, att den inte kan återskapas – som om han behöver markera detta för att ingen oliktänkande ska få för sig att på allvar lära något eller hämta någon inspiration därifrån, och därmed avvika från de Nya Moderaterna och Alliansen. Rubriken på Dahls recension är inte minst signifikativ: ‘En stridsman från l’ancien régime’. Dahl ser här ut att ha blivit en förment oproblematisk revolutions revolutionäre krönikör.

Mig påverkade den förlorade värld Dahl beskriver i avgörande avseenden, ännu på 1960- och 70-talen. Mycket vore att säga om dessa människor och miljöer. Där fanns förvisso många som var liberaler. Men många äldre var ganska utpräglat konservativa; de hade inte längre något parti som motsvarade deras väsen och övertygelser även om de fortfarande av vana röstade som förr. Här fanns verkligen i flera avseenden, liksom i motsvarande miljöer i Stockholms innerstad och i andra äldre förorter (trots att de senare ju byggdes relativt sent i förhållande till motsvarigheterna i Tyskland, Frankrike och framför allt England), och inte bara genom familjernas historia och minnen, spår hela vägen tillbaka till det gamla Europa.

Till denna grupp kom en välmående medelklass med den mångfald av kvalificerat utbildningsbaserade, genuint produktiva eller på annat sätt nödvändiga yrken som den ännu ledande industrinationen Sverige uppvisade, och som också den var i stor utsträckning stöpt i den äldre tidens bildning och framför allt livsmönster. Politiskt kunde denna grupp vara alltifrån moderat liberalkonservativ, över folkpartistiskt liberal, till vänster i olika schatteringar.

Vidare, och kanske mest signifikativt av allt, fanns där den inte mycket mindre välmående gruppen arbetare som bodde i områdena med små egnahem eller hyreshus från 1930-talet och framåt. Detta var en svensk arbetarklass som var en naturlig del i den svenska samhällsgemenskapen, välfärden, kulturen och historien, och som bevarade och var en produkt också av en delvis egen kultur, eller en arbetarklassens egen aspekt eller variant av den svenska kulturen. Det var i stor utsträckning en kultur av arbetsmoral, ordning och fasta moraliska värderingar – även i dess förening med svensk amerikanisering och annat – som exempelvis idéhistorikern Ronny Ambjörnsson beskrivit i sin självbiografiska bok Mitt förnamn är Ronny. Ambjörnsson har för övrigt visat stor förståelse och sympati för värdekonservatismen, och hans bidrag till en i bokform utgiven debatt om konservatismen i Svenska Dagbladet 1983, ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, motsvarar, då långt det sträcker sig, helt min egen ståndpunkt och förståelse.

Sedan fanns vad som delvis, men sällan helt entydigt, kunde urskiljas som den specifikt socialdemokratiska ämbetsmannavärlden, den värld som utgjordes av de ledande skikten i folkhemsbygget och deras efterkommande, 1900-talets nya makthavare, dess nya elit, Tage Lindboms värld före hans omprövning. Där kunde förvisso många frön urskiljas till det dramatiska sammanbrottet på många områden från 1968 och framåt, som ju också drog med sig många av den borgerliga medelklassens såväl som arbetarklassens barn. Men där fanns lika mycket av de folkbildningstraditioner och de från äldre tider övertagna kulturella värden och ideal som man alltfort bekände sig till och åtminstone påstod även fortsättningsvis skulle förmedlas till eller erövras av arbetarna. Här läste man inte bara de svenska arbetarförfattarna, utan i någon mån fortfarande även de äldre klassikerna.

Allting höll på att kollapsa runt omkring dem med 1968, Palme, storfinansens eller globalkapitalismens begynnande massinvandringspolitik, och folkbildningens ofta till synes slutliga kapitulation inom arbetarrörelsen och skolan för den kommersiella och konsumistiska masskulturen. Men fortfarande fanns här trovärdiga, uppriktiga representanter för det svenska folkhemmet, det i åtminstone några avseenden och i den väsentliga meningen konservativa folkhemmet.

Slutligen ska också nämnas att där fanns residuerna av vad journalisten Åke Ortmark en gång förklarade för mig att han vuxit upp i: “det gamla nazistiska Bromma”. Man bör tillägga att motsvarande lämningar även av ett “fascistist” Bromma fanns; fascismen utövade ju ibland ett större inflytande, och inte mindre på socialdemokratin än på högern, under 1920- och 30-talen. Detta fanns också där, i alla de nämnda gruppera, om än sällan i den exakta betydelse Ortmarks formulering antyder. Men nu i mycket begränsad utsträckning och utan att längre ta sig något aktivt eller artikulerat uttryck. Vad som stod klart var dock att det var fråga om något som för inte länge sedan varit åtminstone långt mer framträdande.

Nationalsocialismen och fascismen blev p.g.a. deras historiska centralitet de enda former av nationalism under 1900-talet som jag på allvar i någon utsträckning studerade. Men endast i deras tyska och italienska former: jag såg dem inte som även svenska nationalismer. Inte ens exempelvis Per Engdahl såg ju fascismen som en sådan. Det var det väl knappast någon som gjorde, när det begav sig. Hitler själv tänkte sig visserligen en nyordning av Europa under tysk ledning, men ingen export av det specifika, tyska nationalsocialistiska systemet. Vad Ortmark kallade det gamla nazistiska Bromma tror jag endast till liten del bestod av sådana som verkligen specifikt var eller nyligen varit övertygade nationalsocialister; till helt övervägande del var det säkert fråga endast om personer i den sedan mycket länge tyskorienterade och tyskvänliga delen av det svenska etablissemanget som i kriget bara tog ställning för Tyskland i allmänhet och önskade en tysk seger.

Hursomhelst, någon politiskt organiserad genuin konservatism i relevant mening fanns alltså inte. En sådan kunde jag bara med vad idéhistorieämnets grundare i Sverige Johan Nordström kallade “rekonstruerande fantasi” studera som ett historiskt fenomen i Sverige. Det enda sättet att arbeta för den var att på något sätt trots allt försöka föra in den i samtidens liberala “höger”, den första av de ovan beskrivna grenarna som nu var den enda. Under en period, från 1980-talets första hälft, kändes detta inte helt meningslöst. I den nya politiska näringslivsoffensivens i övrigt problematiska sammanhang började man tala åtminstone om “liberalkonservatism”. Hur vagt och åtminstone till synes motsägande detta begrepp än var, innebar det åtminstone ett steg i vad jag såg som den önskade riktningen. Timbro gav visst utrymme för mer genuint konservativa tänkare, åtminstone i den anglo-amerikanska traditionen, och t.o.m. för Lindbom. Claes Ryn och Carl Johan Ljungberg förde vidare Folke Leanders filosofiskt utvecklade linje av burkeansk konservatism, och de kvarvarande från Gunnar Ungers värld levde upp. Skulle det vara möjligt att stoppa det fria fall som den första högergrenen sedan länge befunnit sig i? Skulle man kunna vrida den tillbaka till något slags konvergens med den värdefulla konservatismen vid tidpunkten för bifurkationen?

Det nya, aggressivt kapitalistiska propagandasammanhanget gjorde det förstås från början osannolikt. Ändå var det inte helt orimliga frågor. Snart föll Sovjetsystemet, och det blev plötsligt uppenbart att historien inte var obönhörligt bestämd av nödvändiga lagar och därmed en oundviklig, entydig rörelseriktning. Detta var heller åtminstone inte något som Marx egentligen hävdade. Det var bara det att så många till vänster mer eller mindre, och under så lång tid, trott på detta. Det marxistiska tänkandet sådant det kommit att gestalta sig uppvisade mycket påtagliga brister här, trots alla dess delsanningar rörande inte bara de materiella och tekniska faktorernas betydelse i modernitetens större sammanhang utan också flera av de mer helhetligt filosofiska sanningar det i sina bästa former upptagit och vidareutvecklat från den hegelska traditionen.

Men att de “liberalkonservativa” resurserna, inklusive de få som på allvar gjorde bruk av dem, inte ensamma skulle kunna åstadkomma en mer allmän vändning till den nödvändiga typen av konservatism blev tyvärr snabbt uppenbart. Med Fukuyama började borgerliga intellektuella på nytt tala om en determinism av “framsteg” med den nu förnyade “liberala demokratin” som globalt slutmål. Och i vad gällde denna demokratis substantiella innehåll rörde den sig snabbt vidare, under postmodernismens och postmarxismens ideologiska och finanskapitalismens materiella dominans, i den tidigare riktningen bort från den av Ambjörnsson försvarade typen av konservatism. Uvecklingen från efterkrigstiden fortsatte snart, och dessutom i accelererande takt, även om det inte längre var fråga om “högerns” anpassning till den socialistiska och kommunistiska vänstern i det tidigare 1900-talets mening, den politiska och framför allt ekonomiska vänstern, utan om dess anpassning till den nya kulturvänsterns teorilöst eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthet”. Det fallna Sovjetsystemets åsiktsförtryck och repressaliesystem började överfördes till väst. USA och England, som alltid varit längst från Sovjetunionen och därför var mest naiva, blev under Clinton och Blair ledande i denna förändring.

När jag för sju år sedan, återkommen till Sverige efter några år utomlands, gjorde ett sista försök att se om det fortfarande kunde finnas något hopp att åtminstone i någon del av “högern” den förändring som under en tid framstod som åtminstone icke helt omöjlig skulle kunna åstadkommas, insåg jag att så inte var fallet. Vid mitten av detta årtionde tycktes de som var mest engagerade i konservatismen, i någon mening, börja övergå från Moderaterna till Kristdemokraterna. Sannolikt hade det förekommit under en längre tid, medan jag bodde utomlands.

Det var på intet sätt obegripligt, och i högsta grad symptomatiskt för “högerns”, eller Moderaternas, förändring. Jag märkte snabbt att Bo Lundgren raskt hade gått vidare på den tekno-globalistiska linjen i Bildts efterföljd och nu också anslutit sig till Folkpartiets NATO-ståndpunkt. Och sedan gick förändringen fort. Reinfeldt och de Nya Moderaterna tog över med vad som i väsentliga avseenden såg ut som en för partiet ny personlighetstyp, formad dels av Johan Norbergs och Carl Rudbecks libertarianska kulturradikalism, dels direkt av den socialdemokratiska vänstern. Rudbeck är i själva verket också vad Paul Gottfried och andra kallar “kulturmarxist”; han skrev en avhandling om Walter Benjamin, och ägnade sedan över ett årtionde åt att introducera också de mest radikala poststrukturalisterna och postmodernisterna i Svenska Dagbladet, innan han släppte detta grepp och gav sig hän åt ohämmad kapitalism genom några artiklar där han hävdade att Operan och Dramaten måste få kosta vad de kostar och att Rambo är likvärdig med Rimbaud, artiklar som omedelbart renderade honom ett nytt jobb på Timbro.

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum, som verkligen ville företräda en mer genuin eller meningsfull konservatism, förklarade för mig att medan han höll med om blott 25% av Moderaternas program, instämde han i 98% av Kristdemokraternas. Det var fascinerande. Inte bara med tanke på vad det avslöjade om Moderaterna, utan därför att kristdemokratin varken i Tyskland, Italien eller Jönköping är en rörelse med några mer substantiella historiska kopplingar till högern och konservatismen. Moderaterna har det, men ville inte kännas vid dem. Kristdemokraterna har det inte, men ville ta över en del konservativa ståndpunkter.

Redan vid slutet av 70-talet – jag röstade första gången 1979 – hade de mer explicita kristna moraliska värderingarna gjort att jag föredrog Kristdemokraterna framför Moderaterna. Jag var under en period vid mitten av 1980-talet med i partiet, träffade på en valvaka Alf Svensson, som gav ett gott intryck, hade en del samröre med exempelvis Ingvar Svensson och Stefan Attefall, och skrev några gånger i Samhällsgemenskap/Kristdemokraten. Men jag hade problem med åtminstone aspekter av den frikyrkliga Jönköpingskulturen, även om den förvisso också hade många även för mig respektabla inslag (Mats Gellerfelt skrev en bok om dem). De försök till närmare anslutning till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin som skedde mot 1980-talets slut var såtillvida välkommen, men å andra sidan uppenbarade detta den ursprungliga, i ljuset av hela 1900-talshistoriens större perspektiv problematiskt radikala naturen hos denna kristdemokrati och därmed kristdemokratin överhuvud. Det var i grunden en rörelse byggd på en vanlig och typisk politisk kristendomstolkning. En del verkliga kristna värden finns kvar, men de har drag av de vanliga liberalsocialistiska abstraktioner i vars namn i själva verket något helt annat än human frigörelse o.s.v. gradvis byggs upp. Avståndet till den egentliga konservatismen med dess historiska sinne o.s.v. är tydligt.

Efter att under några år ha dragit mig undan till från idépolitiken till de akademiska studierna, passerade jag vid detta nya närmande till politiken därför först genom Moderaterna. Det gick snabbt, för det var lätt att se vad som hänt och fortsatte hända med detta parti. Den nya anmärkningsvärda öppenheten för och rentav tonvikten inte bara på kristna värderingar utan också konservatism hos Kristdemokraterna som Söderbaum rapporterade om var förvisso värd att utforska. Men även här blev jag besviken. Samtidigt som några i partiet starkt drev denna linje, tog ledningen nya snabba steg mot inrättningen i den partiövergripande, uppenbart propagandistisk-ideologiska, liberalsocialistiska “politiska korrekthetens” led. Jag föreslog – med Anders Björck – halvhjärtat och oengagerat en förening av Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet till ett stort liberalkonservativt parti, men förstod samtidigt dem som invände att Folkpartiets historia skulle göra något sådant omöjligt. Och det var lätt att se att även om verkligheten på lång sikt skulle tvinga dessa partier att överge den nuvarande katastrofkursen, skulle de inte på egen hand, av egen kraft, kunna lägga om denna kurs. Mina konservativa vänners ställning inom dem var alltför marginell.

Det var nu, och av alla dessa skäl, som jag för första gången på allvar påbörjade ett fördjupat studium av de svenska nationella rörelserna och partierna under 1900-talet, efter bifurkationen och Unghögern, i syfte att se om Sverigedemokraterna –  ett parti vars existens jag var nästan helt omedveten om före valet 2006 – kunde vara ett alternativ. Om de kunde förvalta de för mig väsentliga delarna av arvet från tiden före bifurkationen, och, efter bifurkationen, av den tidiga unghögerns linje. Kort sagt, om de kunde bättre förvalta den konservatism som kunde spela en viktig roll, den konservatism som Moderaterna för länge sedan tappat bort.

Jag började studera deras egen litteratur såväl som forskningen om dem. Den radikala 1900-talsnationalismen – främst den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen – hade jag alltså studerat förut. Dessa hade ju s.a.s. aldrig gått att undgå i samband med den allmänna analysen och förståelsen av den moderna historien. Först nu blev det nödvändigt för mig att titta även på deras partiella svenska motsvarigheter, i samband med att jag studerade svensk 1900-talsnationalism i allmänhet och urskilde och gjorde distinktioner mellan de många olika former som funnits även i vårt land under detta århundrade. Jag behövde lära mig mer om dessa, som jag inte tidigare närmare bekantat mig med.

Ännu har jag långtifrån avslutat eller ens nått en punkt av tillfredsställande klarhet i detta studium. Det är exempelvis oklart om de måste leda till några förändringar av min i den personlighetsfilosofiska traditionen förankrade åskådning, av den typ av bejakande av en alternativ modernitet, som bevarar den ursprungliga konservatismens insikter och förmår förena dem med modernitetens delsanningar. Just denna typ av syntes, av nyskapande traditionalism, av frihetlig konservatism, var i hög grad de svenska personlighetsfilosofernas (och naturligtvis liknande tänkares i andra länder vid samma tid) projekt alltifrån början. Den rena liberalismens abstrakta individualism, rättighetstänkande och kapitalism såväl som socialismens historiskt och kulturellt feltänkta klasspolitik måste utifrån en sådan åskådning, oaktat dessa riktningars övriga delsanningar, båda avvisas som i någon mån rena missförstånd men också som ideologiska förvrängningar av modernitetens och samtidens innebörd. Industri, urbanisering, och arbetarklassens framväxt och delaktighet i samhälls- och folkgemenskapen – åtminstone allt detta har konservativa tänkare av olika slag visat vara hanterbart och förenligt med förnyade traditionella värderingar. Betydelsen av flera av de praktiska reformer som genomfördes av arbetarrörelsen och det svenska folkhemmet måste erkännas, men de måste också förstås som på intet sätt i sig nödvändigt implicerande den ibland öppna, ibland illa dolda destruktiva agenda som i distinkta och ofta av vänstern själv oanade och oväntade intressens tjänst oftast varit en del av den historiska vänstern.

1800-talet var ett århundrade då det kvarvarande gamla Europa fortfarande med viss framgång kämpade mot den nihilistiska sidan av världsrevolutionen och dess intressen. De kristna värdena förenades med än en gång förnyad klassicism, den högre romantiken gav impulser till värdering av nationell och historisk egenart, en oöverträffad rikedom av historisk och komparativ forskning etablerade kontinuiteten mellan Europa och den större indoeuropeiska kulturen och traditionen, och möjliggjorde därmed en andlig förstärkning och förnyelse som sedan länge varit oumbärlig. Ett vitt spektrum av åsikter på alla områden, inte minst det politiska, diskuterades med aldrig tidigare skådad vigör. Det var ett resultat av den allmänna, moderna kritiska andan, men samtidigt av att själva dess modernitet inte drivits alltför långt.

I vissa avseenden diskuterades nämligen detta åsiktsspektrum också med aldrig senare skådad vigör. Under 1900-talet tog ideologierna, massamhället, konformismen, förtrycket periodvis över på ett ofta oväntat och för många svårförklarligt sätt, och i demokratins namn. 1800-talet var förvisso inte “demokratiskt” i den senare meningen, men det var, i jämförelse, fritt på det tanke- och åsiktsmässiga planet. Vi kan inte återvända dit. Men vi kan selektivt föra in dess endast till begränsad del förverkligade potential i nuet med hjälp av den rekonstruerande fantasins – både den moraliska och den estetiska – resurser, och därmed återuppta dess förverkligande.

Det är fortfarande oklart för mig om 1900-talets svenska nationalism i någon av dess efter unghögern existerande former har tillfört något väsentligt, och i så fall vad. Fortfarande måste det första världskriget ses som den största disruptiva europeiska katastrofen. Men det är positivt att Sverigedemokraterna säger sig bygga delvis på Ungsvenskarnas program, som ju omfattade mer än nationalismen, och av de skäl jag angett i tidigare inlägg kan knappast några invändningar resas mot en partiell inspiration från Per Albin Hanssons folkhem. Det enda faktum att folkhemsideologerna tänkte just i termer av folket, i den mening detta historiskt förståtts, gör dem ju långt mer konservativa än dagens, ja gårdagens Moderater, även om också deras nationalism förvisso har en del problematiska inslag. Det enda som verkligen står klart idag är att den andra grenen av den svenska högern, Moderaternas gren, är förlorad. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning Sverigedemokraterna kommer kunna föra det väsentliga i den svenska konservatismens tradition vidare. Ett problem här är att det ännu inte är så lätt att via partiets offentliga, till allmänheten riktade information få ett tillräckligt underlag för denna bedömning.

Verkligheten är sådan att det trots partiernas utveckling och de allmänna samhällsförändringarna fortfarande finns många i värdefull mening konservativa svenskar – ja, den är sådan att de nu snabbt blir allt fler. Därför är  många svenskar idag faktiskt i just den situation jag beskrivit som min.

Och inte bara svenskar. Situationen är densamma i hela Europa. Låt oss se på England, ett exempel jag känner väl. Få genuina High Tories tar idag David Cameron och hans parti på allvar. Vissa har inte gjort det sedan 1930- eller rentav 20-talet, kanske med undantag för några sidor hos Thatcher. Patriotism, nation, etnicitet, och historisk identitet är självklara värden för dem. De håller i sak i långt högre grad med UKIP – UK Independence Party – idag. Men där liksom här är partitillhörighet och röstande fortfarande i hög grad en klass- och familjefråga. Detta har visserligen förändrats under de senaste årtiondena. Men det förblir en viktig faktor. Och till detta kommer den institutionaliserade, postmarxistiska “politiska korrekthetens” programmatiskt manipulativa och destruktiva tryck, som naturligtvis eroderar t.o.m. de mest historiskt förankrade grupperna.

I Frankrike har Front National visserligen stöd i de högsta skikten i det andra, traditionella Frankrike som alltid lever vidare vid sidan av den radikala republikanismens, men stora delar av medelklassen tvekar att rösta på ett parti som också har – och framför allt på överdrivet sätt utmålas som att det har – en helt annan, socialt inkompatibel väljarkår. Detsamma gäller i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Italien.

De konservativa som har tillräckliga historiska kunskaper och tillräcklig kognitiv förmåga för att förstå vad som är felet med de gamla partiernas färdigförpackade liberalsocialistiska globalism, vet att de behöver ett alternativ. Sverigedemokraterna står här inför inför ett socialpsykologiskt problem snarare än ett politiskt. Men att de, liksom deras motsvarigheter i de andra länder jag nämnt, går framåt, beror i icke obetydlig utsträckning på att de konservativa ändå i allt större utsträckning nu faktiskt ger dem sitt stöd och slutligen förmår sig att överge sina inte bara till oigenkännlighet utan till direkta motståndare förvandlade gamla partier.

Dock finns i Europa många mer eller mindre nationella och nationalkonservativa partier, och skillnaderna mellan dem är ofta avsevärda. Och i Sverige är Sverigedemokraterna ännu oprövade och åtminstone för mig i mycket okända. Det enda som står klart är att det just nu är meningslöst att arbeta inom Moderaterna och Kristdemokraterna för den typ av konservatism jag här kort antytt och som Ambjörnsson riktigt uppfattat och försvarat.

Det finns åtminstone en principiell möjlighet att Sverigedemokraterna med tiden kan dra dessa och rentav ytterligare partier med sig, att deras nödvändiga kursändring kan komma att ske på detta sätt. Men om så blir fallet, vilken trovärdighet kommer de då ha kvar? Hur ska de då bortförklara sin nuvarande politik? Moderaterna har ju redan kastat bort sin historia, sin berättelse. Kristdemokraterna, trots deras bättre ståndpunkter i många sakfrågor idag, hade aldrig mycket till historia och berättelse överhuvudtaget. Men hur ska berättelserna se ut om dessa partier slutligen lägger om kursen? Varför ska man då överhuvudtaget lyssna på dem? Kommer de inte ses som räddningslöst komprometterade?

Under alla omständigheter är det för mig uppenbart att för den typ av åskådning och de värderingar jag försökt försvara behövs idag en ny organiserad politisk kraft i Sverige. Det är mycket som står på spel.

This video from 1986 is wildly popular among Frank Zappa fans:

It has by now more than 1.6 million views on YouTube. But quite regardless of the question of censorship in this discussion, aren’t almost all of Zappa’s arguments  wrong?

Most obviously, his main argument about “words”, which he keeps repeating (at one point he tries to strengthen it by saying instead “syllables put together”), seems wrong. He fails to answer Robert Novak’s first question and simply avoids it. Forced to admit that words have meaning, what he says about meaning appears sophistic and evasive.

One wonders if his statement that there are no songs that advocate incest is not disingenuous.

Asked about the intentions of the founding fathers, Zappa first dismisses them by saying they owned slaves, but then goes on suddenly to say they intended to defend the rock pornography that he seems to be in favour of.

Zappa makes the following “statement on national defence”: “The biggest threat to America today is not communism, it’s moving America towards a fascist theocracy, and everything that’s happened in the Reagan administration is steering us right down that [path?].” He gives the following “example of fascist theocracy”: “When you have a government that prefers a certain moral code derived from a certain religion, and that moral code turns into legislation, to suit one certain religious point of view, and if that code happens to be very very right wing…”. He agrees that every society must be based on some kind of morality, but says it should be “morality in terms of behaviour not in terms of theology”.

But isn’t this beside the point in a discussion about videos advocating incest, which is condemned not only in all major religions, but also in almost all secular systems of “morality in terms of behaviour”? Is there anything specifically Christian or theological about the discussed moral concerns? Like the general liberal positions Zappa defends in substance, his words about “right wing” morality also seem to contradict his own profession of conservatism.

In response to the criticism that his statement that there is a tendency to hide sex in America is ridiculous (it is truly ridiculous), Zappa says it is just a matter of titillation, not sex. He probably regards it as a form of “repressive desublimation”. But what he seems to say is that there should be not just titillation in advertisement etc., but more.

When asked what is going to give kids hope and keep them from suicide etc., Zappa replies that they should “register to vote” and then “run for something”. John Lofton, who intended to point to the need for something other than rock lyrics and videos with explicit sex, of course finds merely registering to vote and running for “something” insufficient. Since he asked what according to Zappa should give kids hope, it is clear that he had something positive in mind, probably religion, or perhaps things like high culture, social service, humanitarian work.

But Zappa responds with what could perhaps be seen as somewhat dishonest sophistry to the dismissal of his suggestion: “Are you trying to dissuade them from registering to vote? Are you trying to dissuade those kids from running for office, is that what you’re doing?”

Zappa is right about some of the criticism of rock music (18:54-19:08). And I too think that some rock stars who are wrong, and often fools, make good music, although good rock music is rare. The phenomenon of the intentionally or naïvely immoral or amoral artist – often, to a certain point, great artist – is a very well-known phenomenon, at least since Romanticism (and rock musicians are romantics, in the specific and precise sense elegantly defined by Robert Pattison in the best book by far on rock, The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism from 1987). It is not at all difficult to account for from the perspective of an adequate philosophy of aesthetics.

Some rock musicians are even right, or at least right on some issues. A few of them make music that is rather an expression of what has been called the higher romanticism, distinct from the lower.

It is also true that Lofton’s personal attacks seem unnecessary. Lofton may indeed not be personally sympathetic. But is that really what, in contradistinction, Zappa is? He seems to ooze a supercilious, pseudo-moralizing self-righteousness from beginning to end, something which becomes pathetic when accompanied by his weak reasoning and contradictions. Lofton may be narrow-minded, but Zappa is wrongheaded.

Novak was an important figure, but this was hardly one of his most brilliant moments as host of Crossfire. The fact is that it is the liberal radicalism that Zappa in reality represents that has by now long sought to criminalize its critics as bigoted “haters” and to abolish the first amendment. Almost the whole of the global-capitalist entertainment industry portrays them as “haters”. Idols like Zappa are key tools; their presence trumps all arguments. As plentifully evidenced in the 8 000+ comments on the video, the critical faculties of the fans are suspended whenever their idols speak, whatever they say.

The politicians think they cannot afford to be seen to disagree. And of course, most don’t. They are fans too. The stars are invited in droves to the White House and Downing Street, awarded prizes, knighted.

It’s not least in the mass rock concerts etc. of today that true hate can really be drummed up. The leaders of today’s proto-totalitarian global control know the power in this, and some even seek to imitate the stars themselves.

Only with regard to censorship of the internet are the critics’ arguments still widely heard. But this is no longer due mainly to a concern for children and families. It is because they are used as a pretext for the introduction of a more general censorship which will primarily target so-called “hate speech” – including criticism of today’s proto-totalitarian ideology. That is the main concern of today’s extremists who are said to be “mainstream”.

Det värdefulla och i Sverige idag nästan unika med Tradition & Fason är att dess redaktörer och flera av dess andra skribenter försöker tillägna sig och på politikens dagsfrågor tillämpa en genuin, historiskt förankrad svensk konservativ ståndpunkt av den typ som skulle kunna spela en så betydelsefull roll i dagens svenska – men naturligtvis inte bara svenska – samhälle.

Detta blir inte minst intressant i dess analyser och kritik av Sverigedemokraterna. Ingen annan framför i debatten seriös kritik som gör anspråk på att komma från detta håll.

Roland Poirier Martinsson säger visserligen att han tar avstånd från beteckningen av Sverigedemokraterna som högerextrema eller överhuvudtaget höger, eftersom han – i några frågor avgjort med rätta – ser dem som stående till vänster om sig själv. Men fastän han kallar sig konservativ och har filosofiska förutsättningar att klart förstå de här relevanta distinktionerna, är Poirier Martinsson till skillnad från åtminstone några i Tradition & Fason såvitt jag kan se ganska entydigt och okritiskt ombord på Timbros och Moderaternas allmänna, ohistoriskt abstrakta och liberalsocialistiskt utopiska globaliseringsprojekt. Mycket riktigt har han också såvitt jag minns fått kritik från Tradition & Fason för att inte adekvat representera en konservativ ståndpunkt.

Denna genuint konservativa ambition hos Tradition & Fason gör den mer intellektuellt relevant än de flesta andra svenska politiska sajter och bloggar. Och det är inte minst den kontinuerliga diskussionen om relationen mellan konservatismen och Sverigedemokraternas nationalism som idag är helt central. Den berör ju med nödvändighet frågan om konservatismen både inom Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt några andra partier (har de tappat bort och ofta medvetet förkastat inte bara den nationella dimensionen utan också andra konservativa värden?), och inom Sverigedemokraterna (är de trovärdiga som försvarare av detta som de andra partierna övergivit?).

I ett signifikativt replikskifte med dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist skriver Dag Elfström, en av redaktörerna, att Moderata ungdomsförbundets kampanjer mot Sverigedemokraterna, liksom andra ungdomsförbunds, är ”pinsamma”. Han tar upp en mycket viktig och på annat håll helt frånvarande problemdimension när han skriver att ”Man angriper SD från fel håll.” Elfström förklarar i linje med den äldre svenska konservatism han vill återuppliva att han själv gärna kallar sig nationalist. Det handlar för honom om att ”värna nationalstatens självbestämmanderätt och värna den nationella samhörigheten”. Han ”gillar Högerns program från 1920; ’Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.’”

Elfström är här helt i linje med Högerpartiet de konservativa, som för några år sedan för en kort tid existerade. Och inte minst är han i linje med Ungsvenskarna, vars namn och vars symbol, Engelbrektsbågen, han kritiserar Sverigedemokraterna för att ha stulit.

I replikskiftet skriver Elfström att skillnaden mellan “förkrigstidens nationalkonservatism”, som Ungsvenskarna stod för, och “SDs estetiska Per-Albin-nationalism är enorm”. Att hylla båda samtidigt är enligt honom “bisarrt”. Jag avstår här från att diskutera vad Elfström exakt menar med “estetisk” (jag hoppas kunna återkomma till det senare). Men detta är i sig ett viktigt argument, även om det inte är helt självklart att Per Albin Hanssons eller Sverigedemokraternas nationalism är mer estetisk än förkrigstidens. Som inte minst litteraturhistorikern Staffan Björck en gång framhöll var nationalismen i hög grad estetisk – i viss mån även i den mening Elfström avser – redan på 1890-talet. Almqvist besvarade tyvärr inte Elfströms argument på denna punkt.

Elfströms distinktion är utan tvekan viktig, och det är just uppmärksammandet av distinktioner som denna som är det förtjänstfulla hos Tradition & Fason. Man skulle önska en långt utförligare diskussion om dem.

Men såtillvida som Sverigedemokraterna också hämtat inspiration från vissa former av förkrigstidens – och än äldre – nationalkonservatism kan det ju, oavsett vad vi tycker om resultatet, inte sägas att deras nationalism är endast en Per Albin-nationalism, att de inte har något att göra med Ungsvenskarna. Inte bara Almqvists bekännelse i denna diskussion, utan även partiprogrammet och flera andra utsagor från partiet visar att man också bygger eller åtminstone vill bygga på denna nationalkonservatism, ja även på än äldre sådan.

På annat håll är Elfström också medveten om detta. Sverigedemokraterna har helt enkelt delvis upptagit en tradition som Moderaterna och deras ungdomsförbund sedan länge tagit avstånd från. Partiets ideologi har formats i spänningsfältet mellan de förvisso ofta i väsentliga avseenden olika typerna av nationalism.

Men just detta har länge varit ett karaktäristiskt huvuddrag i de mer eller mindre nationella partierna i Europa. Det finns mycket att säga om nationalismen och inte minst om dess problematiska aspekter och dess otillräcklighet som politisk ideologi, men rent allmänt finns det knappast något teoretiskt eller på annat sätt orimligt i detta slags inspiration från olika typer av nationalism, den nya kombinationen av element från flera sådana typer i en ny historisk situation. Kombination är typisk och på intet sätt ny. Så här formuleras den i Sverigedemokraternas partiprogram: ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan.”

I själva verket kan denna typ av kombination följas hela vägen tillbaka till förra sekelskiftet, och förkrigstidens nationalkonservatism var i allmänhet inte opåverkad av denna strävan.

Det bör betonas att Elfström egentligen endast försvarar Ungsvenskarnas, högerns dåvarande ungdomsförbunds, specifika variant av nationalkonservatism, och att skillnaderna mellan den och andra former, i synnerhet vissa former av eller åtminstone senare utvecklingslinjer i den sedan före det första världskriget existerande s.k. unghögern som de tog avstånd från, är stor. Det är knappast fråga om förkrigstidens nationalkonservatism i allmänhet.

Likafullt står det klart att Almqvist och hans parti trots skillnaderna främst i ekonomiska frågor (detta var trots allt Lindmans era) också inspirerats just av Ungsvenskarna: “Vi gillar Ungsvenskarna och vi ser oss som de ideologiskt och politiskt närmsta arvtagarna till dessa.” Han är positivt överraskad av att Elfström vill förknippas med Ungsvenskarna och alltså till och med säger att han gärna kalla sig nationalist.

Elfström har således tagit upp centrala och av alla andra utom hans vänner i Tradition & Fason förbisedda frågor. De problem jag har med hans inlägg har inte att göra med denna viktiga problematisering, utan med det förhållandet att han, vid tiden för den här citerade diskussionen, tvärtemot Almqvist faktiskt tycks se MUF som alltfort Ungsvenskarnas verkliga ideologiska och politiska arvtagare. Att Elfström senare blev kristdemokrat har inte mer än marginellt minskat detta problem.

Läsaren slås ju nämligen oundvikligen av den sant enorma skillnaden mellan Ungsvenskarna och dagens MUF. Inte minst slående är väl att Nya Moderaterna accepterat så mycket just av den gamla socialdemokratiska kulturradikalismen – den inte minst viktiga av de saker som skapade skillnaden mellan Ungsvenskarna och Hansson, och som enligt Elfström gjorde SDU:s och dess moderpartis kombination ”bisarr”.

Här ligger Sverigedemokraterna utan tvekan i viss mening i ”mitten”, även om deras ”mitt” är en i många avseenden helt annan än den vi finner om vi försöker urskilja den bland riksdagens gamla partier: Sverigedemokraterna har ju till skillnad från MUF inte godtagit den radikala kultursynen och moralen o.s.v., den postnationella, kapitalistiska globalismen, den centralt övervakade abstrakta rättighetsuniversalismen, o.s.v. Liksom på vissa punkter t.o.m. Hansson är de långt mer konservativa än MUF.

Elfström skriver på annat håll i Tradition & Fason: ”Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten.”

Jag delar många av Elfströms övriga ståndpunkter. I de meningar som märkligt nog omedelbart föregår de här citerade skriver han lysande om masspsykosen efter valet: ”När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig.”

Om jag inte höll med Elfström om så mycket skulle jag vara benägen att säga att han tyvärr i det först citerade stycket förfaller till att beskriva Sverigedemokraterna på ett sätt som kommer farligt nära just det på vilket han säger att de beskriver verkligheten: en genomskinlig karikatyr under vars förevändning han drar sig undan några av vår tids centrala problem på just det sätt som alltmer dömer såväl Moderaterna som Kristdemokraterna till hopplös politisk-korrekt irrelevans.

Även Christian Romberg, som jag skrev om i gårdagens inlägg, förbiser eller döljer skillnaden mellan Ungsvenskarna och MUF. ”SDU bildades”, skriver han, “i slutet av 90-talet och har ingenting med MUF eller vår historia att göra.” Det är naturligtvis riktigt att, som Almqvist också påpekar i diskussionen med Elfström, SDU inte har mycket med dagens MUF att göra. Men det är fel att säga att de inte har något med deras historia att göra. Karaktäristiskt nog tar Romberg  i detta sammanhang till och med upp den vanliga falskt humanitära ideologiska retoriken från dagens aggressiva globala intressepolitiker: “Att stå upp mot de främlingsfientliga krafterna och inte tillåta dem att gå så långt som att stjäla delar av vår historia borde vara en självklarhet för oss.” Den del av historien som det här handlar om är långt större än de nu aktuella symbolerna – och än mer försummad.

Med “främlingsfientliga” avser Romberg SDU:s milda kritik av globalkapitalisternas extrema massinvandringspolitik och lika milda försvar för svensk kultur och tradition, ett svagt eko av Ungsvenskarnas nationalism, av de värderingar som på deras tid var självklara, även långt utanför deras egna led. Vad är detta om inte just den “etablissemangsstämpel” Romberg problematiserar? Vad är det om inte den “etablerade politiska sfären”, som han menar att MUF borde stå fri från?

MUF har sannerligen, som Romberg säger, marginaliserat sin konservativa historia. Romberg tydliggör genom sitt ogenerade upptagande av den vänstern manipulerande och enrollerande storfinansens substanslösa propagandaklichéer att avståndet mellan MUF och Ungsvenskarna är långt mer enormt än det mellan SDU och Ungsvenskarna. Om detta är att representera högerns konservativa historia bekräftar det bara dess förkastande inom MUF och Moderaterna.

Almqvist har rätt när han säger att det, fastän MUF givetvis formellt är Ungsvenskarnas arvtagare, snarare är SDU som är det idémässigt. Han har rätt i att SDU kan göra anspråk på att vara nationalistiskt i Ungsvenskarnas klassiska bemärkelse även om de frikopplar denna nationalism från vissa sidor av Ungsvenskarnas övriga politik – den långtgående marknadsliberalism som Elfström också nämner – och i stället ansluter sig till Per Albin Hansson.

Den “höger” som idag är fullständigt inordnad i och stämplad av den sedan lång tid framvuxna terapeutisk-manageriella sfär som är det nya radikala etablissemanget verkar ha ytterst små utsikter att förnyas i den meningsfullt konservativa riktning som både Romberg och Elfström önskar.

Den tror helt enkelt inte på de traditionella värdena. Och de få personer som gör det framstår själva som lika marginella i de aktuella gamla partierna som dessa värden. Inför en påträngande verklighet som de förnekar, framstår Moderaterna och Kristdemokraterna på intet sätt som mindre hjälplöst otidsenliga än de rödgröna.

Eftersom jag alltså finner centrala, oundgängliga insikter i det politiska tänkande som kan betecknas med termen konservatism, alltifrån Burke, eftersom jag menar att deras representation och nyskapande försvar har en omistlig funktion i vår tid, beklagar jag att Tradition & Fasons starka koppling till Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ungdomsförbund försvagar dess trovärdighet ifråga om det perspektiv på Sverigedemokraterna som man vill anlägga. Det är nämligen fråga om insikter i förening med vilka allena den nationella dimensionen kommer till sin rätt, utan den trångsynthet, slutenhet och chauvinistiska överdrift som historiskt alltför ofta präglat nationalismen.

4-9

Wilders says quite a few superficial things here – about Christianity and Judaism as well as Islam – but he has some good points too, especially about the attitudes of the Germans and Europeans in general.

En som tydligt gör anspråk på att tillhöra den nya konservativa generation som den konservative publicisten Per Dahl talar om och som jag nyligen diskuterat är Moderata ungdomsförbundets distriktsordförande i Bohuslän, Christian Romberg. I en debattartikel på Politikerbloggen kritiserar han MUF:s ledning för att ha tolererat att Sverigedemokraternas ungdomsförbund stjäl “såväl legitimitet som symboler” från dem.

Det handlar om “Engelbrektsbågen”, ett arv från ungdomsförbundets begynnelse på trettiotalet – från den tid då de hette Ungsvenskarna – som enligt Romberg fortfarande används i högtidligare sammanhang och på distriktsnivå, men som inte längre är förbundets officiella symbol. Tydligen har SDU också för vissa syften lagt beslag på själva namnet Ungsvenskarna. Enligt Romberg är frånvaron av protester från MUF-ledningens sida “medveten och strategisk”: “Den handlar…om att marginalisera vår konservativa historia.” Ledningen skapar “djup splittring inom förbundet”, vilket “på sikt gör oss helt irrelevanta för unga människor runtom i landet”.

Utan en “för unga människor relevant framtidsvision” som möjliggörs av ett bejakande av den egna historien riskerar förbundet, menar Romberg, att förlora mer än de gamla frihetssymbolerna: de kommer förlora de unga väljarna till Sverigedemokraterna, på landsbygden såväl som i storstäderna. “De etablerade ungdomsförbunden har fått en etablissemangsstämpel och misslyckats i sina visioner om att ha mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade politiska sfären.”

Även Dag Elfström, en av Tradition & Fasons redaktörer, kritiserade för några år sedan SDU:s användning av Engelbrektsbågen och beteckningen ungsvensk. Rombergs artikel har nu ånyo väckt viss uppståndelse i frågan.

Symbolstölden är – symbolisk. Den påminner också om en annan sådan.

För några val sedan uppstod ett nytt parti: “Högerpartiet de konservativa”, i protest mot Moderaternas många förändringar. När jag skrev och frågade om de hade något program, hänvisade de till Allmänna Valmansförbundets från 1919!

Kända blev de emellertid – om de överhuvudtaget blev det – enbart för att anklaga Sverigedemokraterna för att ha stulit deras partisymbol, blåsippan. Det är möjligt att Sverigedemokraterna gjorde det. Men det förefaller mer sannolikt att de inte hade en aning om Högerpartiet de konservativas symbol eller ens dess existens, att de bara råkade välja samma blomma som symbol i en tid när alla partier valde blommor. Hursomhelst fick de inga röster, och de har såvitt jag kan se sedan dess försvunnit. Det är signifikativt.

Symbolstölderna – eller åtminstone de stölder Romberg tar upp – är märkliga och säkert mycket fräcka. De kan antagligen beivras som märkesintrång.

Men får inte MUF s.a.s. skylla sig själva om de blir “bestulna” i form såväl som i innehåll? Romberg förefaller mig ha rätt. Den medvetna marginaliseringen av centrala, tidlöst giltiga värden i partiets konservativa historia, det som kunde göra konservatismen relevant, det som kunde ge den en betydelsefull roll, har pågått länge. Den har förvisso skapat djup splittring och avfall, den har gjort att partiet fått en tröstlös etablissemangsstämpel, och den gör att förbundet misslyckas med att formulera en framtidsvision som är relevant för unga människor, att visa att det har mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade sfären.

MUF tar efter sitt moderparti, vars “framgångar” är grundade på förutsägbara anpassningar till och därmed stöd från de starkaste intressena, på självförnekelse, opportunism, billigt blairskt, littorinskt och schlingmannskt trixande och spindoktorerande. Det är ingenting nytt, men det drivs hela tiden längre i den entydiga riktningen. Det borde inte kunna hålla länge. Priset är högt: en fastlåsning i den ur välkända historiska faktorer förklarbara ideologi och masspsykologiskt-opportunistiska politiska korrekthet som även utan perspektivet av dessa faktorer helt enkelt praktiskt upplevs som alltmer verklighetsfrämmande, mossiga, ja inte sällan löjeväckande.

I det de anammar den enklaste, flackaste, tristaste globala liberalsocialism torde de med andra ord på sikt döma sig själva till irrelevans inte bara för de relativt få som förmår kognitivt greppa en större del av utvecklingen av modernitetens problematiska sidor utan även för alltfler av de jämförelsevis många som endast uppfattar en mindre del av den. Och denna irrelevans måste ju bli allt större när de jämförelsevis många blir allt fler och snabbt börjar uppfatta allt mer genom den verkliga nyhetsförmedling och analys som numera är lätt tillgänglig på internätet.

Det kan inte hjälpas att det ser ut som om stölderna kan ha räddat symbolerna. Handlandet symboliserar adekvat Sverigedemokraternas övertagande av frågor som MUF och Moderaterna inte bara försummat, utan för länge sedan övergivit, ja, i vilka de ofta nästan helt ändrat ståndpunkt. Det kunde rentav tyckas rättvist. Frågan är nu bara om eller hur Sverigedemokraterna kan förvalta dem.

I en replik till Åkessons och Ekeroths debattartikel i SvD den 19:e november, ‘Lagändring försvårar EU-utträde’, skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Mia Sydow Mölleby att “I riksdagens EU-nämnd sitter partiet [Sverigedemokraterna] för det mesta tyst utan att kritisera regeringen när de vill ge EU mer makt på olika områden. Att sitta tyst är i EU-nämnden detsamma som att ge regeringen sitt stöd…Regeringen bygger i dag sin politik där EU ges mer makt över oss på SD:s passiva stöd. Det gäller även nu när regeringen föreslår att EU:s fördrag ska ändras så att unionen ska ges mer makt över vår finanspolitik inklusive möjligheten att bestraffa oss ekonomiskt om vi inte skär ner som EU kräver. Det är till skillnad från grundlagsändringen en verklig maktöverföring till EU…Men när statsministern rapporterade från Europeiska rådet om denna nya föreslagna fördragsändring som han stöder orkade inte ens SD närvara på mötet.”

Sjöstedt och Sydow Mölleby skriver också att inskrivningen av EU-medlemskapet i grundlagen ”i sig inte överför någon makt till EU och inte heller påverkar frågan om vi ska vara medlemmar i framtiden eller ej. Det är ett politiskt val medan grundlagsändringar är en följd av det politiska valet.”

De går här inte lika långt som Sjöstedt senare gjorde i riksdagen, där han explicit förklarade att inskrivningen inte försvårar ett utträde. Men uppenbarligen var detta vad de menade.

Denna kritik bemötte däremot Åkesson och Ekeroth i sitt svar i SvD (som också är ett svar till Moderaterna Per Bills och Gustav Blix’ replik, vilken dock inte berörde frågan om innebörden för utträdet): ”Redan innan EU-inträdet 1995”, skriver de, ”gjordes en utredning om hur EU skulle påverka våra grundlagar, SOU 1993:14, och där sades att det ’borde undvikas att ett medlemskap och dess konsekvenser gavs grundlagsskydd redan i samband med ett svenskt tillträde’. Varför? Jo, för att ’man kunde inte utesluta möjligheten att gemenskaperna i en avlägsen framtid utvecklades på ett sådant sätt att Sverige fann anledning att dra sig ur ett samarbete’.”

Utredningen talar entydigt för Sverigedemokraternas ståndpunkt och mot Vänsterpartiets.

Jag vill tillägga att jag finner Sjöstedts och Sydow Möllebys formulering om det politiska valet och dess följd anmärkningsvärd.

En grundlagsändring är ett politiskt val. Men det är inte en följd av andra politiska val – i betydelsen politiska beslut fattade av riksdagen – som är grundlagsstridiga. Grundlagarnas funktion är inte att i efterhand registrera sådana val, utan tvärtom bl.a. just att i förhand sätta gränser så att vissa politiska val blir omöjliga. Om riksdagen vill göra ett politiskt val – i betydelsen fatta ett politiskt beslut – som bryter mot grundlagarna, måste den först göra det politiska valet att ändra grundlagarna så att det första valet blir möjligt. Detta gör det svårare att göra det första valet, och det är det som är meningen.

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris

Debatten om grundlagsändringarna

–

Kent Ekeroths upprop mot grundlagsändringarna som jag skrev på i förra veckan nämnde tre huvudsakliga punkter. Det finns många fler som inte togs upp, och dessa diskuterades heller inte i dagens riksdagsdebatt inför omröstningen.

Men huvudpunkterna berördes. Den första var att “Det blir svårare att gå ut ur europeiska unionen om svenska folket så skulle önska eftersom det kommer krävas en förändring av grundlagen innan så kan ske. Därmed urholkas svenskarnas möjlighet att påverka sin egen framtid.”

Försvaret av inskrivandet av medlemskapet i unionen gick framför allt ut på att det bara var en fråga om en beskrivning av den faktiska situationen, av verkligheten. Det är riktigt, men gör naturligtvis inte saken bättre. Förutom att EU-medlemskapet inte har ett sådant stöd hos svenska folket som motiverar att medlemskapet skrivs in i grundlagen, går kritiken – upprepad i kammaren – alltså ut på att detta inskrivande gör att det blir svårare att gå ur unionen om folket så skulle önska. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedts försvar var emellertid det intressantaste. Han förnekade helt enkelt att ett utträde försvårades. Det kommer inte kräva en förändring av grundlagen – vi kan fortfarande lika lätt går ur, och grundlagen kan ändras i efterhand.

Om så är fallet, är det märkligt att detta inte var ett huvudargument från alla försvararna av denna ändring. Men även om det är riktigt är det svårt att tänka sig att medlemskapsformuleringen inte skulle försvåra ett utträde – exempelvis genom att den helt enkelt åberopas av och ger tyngd åt medlemskapets försvarare. Organisationen Nej till EU delar Sverigedemokraternas uppfattning på denna punkt.

Sjöstedt anklagade också Sverigedemokraterna för att inte vara seriösa i sitt EU-motstånd och i flera fall, bl.a. i EU-nämnden, i själva verket inte ha motsatt sig överföring av makt till Bryssel utan varit frånvarande eller suttit tysta. Detta är en allvarlig kritik mot Ekeroths parti – om Sjöstedt har rätt kan det ha varit den viktigaste under dagens debatt, även om man naturligtvis måste titta närmare på vilka specifika fall av maktöverföring det var fråga om. (Den andra kritik som kanske förtjänar att beaktas är Peter Erikssons fråga om varför Sverigedemokraterna först nu engagerar sig i grundlagsfrågan; det är riktigt att den inte drevs i valrörelsen, trots att den Sverigedemokraterna närstående Politiskt Inkorrekt och andra nyhetssajter kritiserade propositionen inför den första omröstningen i våras.)

Ekeroth sa sig ha varit närvarande och ha reserverat sig vid ett av de tillfällen då Sjöstedt hävdat att Sverigedemokraterna var frånvarande. Men Sjöstedt nämnde flera sammanträden. Vid åtminstone ett av dessa var Sverigedemokraterna också självklart närvarande. Det rörde enligt Sjöstedt EU:s åtgärder för begränsning av invandringen (sådana förekommer också, p.g.a. det allmänna kontinentaleuropeiska motståndet). Sjöstedt uttryckte det så att det föreföll vara viktigare för Sverigedemokraterna att “stoppa flyktingar” än att stoppa överföringen av makt till EU. Men det är naturligtvis begripligt att Sverigedemokraterna inte motsatte sig dessa åtgärder.

Frågan som uppstår är om det funnits fler tillfällen där Sjöstedts kritik verkligen är träffande. Den besvarades inte av debatten.

Ekeroths andra punkt var att “Mångkulturalismen befästs i och med att skrivningarna i grundlagen om att främja etniska, kulturella och religiösa grupper blir tvingande. Därmed befästs den politik som förts i snart 40 år och som vi menar varit katastrofal.”

Ingen försvarare förnekade att mångkulturalismen befästs, däremot förnekade samtliga att detta innebar ett befästande av en katastrofal politik. Som jag uppfattade försvararna handlade de nya formuleringarna endast om ett fåtal specificerade folkgrupper: samer, tornedalsfinnar, judar och romer. Även Sverigedemokraterna tycktes föra debatten i dessa termer. (Jag kan dock ha missat något; några av anförandena och replikskiftena lyssnade jag mindre uppmärksamt till under denna debatt som p.g.a. Sverigedemokraternas insatser blev lång.)

Men enligt mina källor är det fråga om helt allmänna formuleringar om att “Sverige är ett multikulturellt land” och att “etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Men även om dessa uppgifter är felaktiga och det i själva verket endast är fråga om de nämnda grupperna – något som jag betvivlar – är det naturligtvis fullständigt osannolikt att denna förändring inte skulle komma att utsträckas till och börja tillämpas på än fler minoritetsgrupper än de nu avsedda. Muslimerna är ju exempelvis redan en långt större grupp, och andra nationella grupper växer ju starkt. En statlig kulturpolitik, mångkulturpolitik, en statlig styrning av kulturen av oerhörd omfattning, tycks ha skrivits in i grundlagen i total enighet av samtliga de gamla riksdagspartierna från vänster till höger.

Den tredje punkten var följande: “Betydelsen av det svenska medborgarskapet urholkas i och med att utlänningar i stort jämställs med svenska medborgare och därmed åtnjuter samma rättigheter. Dessutom försvinner kravet på svenskt medborgarskap vid anställningar av känslig karaktär, vilket innebär att utlänningar tillåts ha viktiga och samhällsbärande positioner.” Allt detta bekräftades rikligen i dagens debatt. Försvararna hävdade helt enkelt att den enda kritiken, eller kritiken från de enda kritiker som framträdde, nämligen Sverigedemokraterna, innebar “diskriminering” eller “mer diskriminering”. Argumentet avslöjar åter den fantastiska verklighetsförlust som i riksdagen (såväl som i media och utbildningsväsendet) blivit ett självklart normaltillstånd. Utifrån den radikala, ohistoriskt abstrakta rättighetsideologi som numera är den gemensamma och allt annat överskuggande förklarades på fullt allvar att det är otillbörlig diskriminering att hävda att vem som helst – eller, med den nya grundlagens term som sägs ersätta “medborgare”, “var och en” – som råkar befinna sig i landet inte kan ha samma rättigheter som svenskar i de avseenden som är aktuella i de nu genomröstade förändringarna.

Att högern accepterat detta visar entydigt att även de som vill kalla sig konservativa är fullständigt omedvetna om den verkliga innebörden av och syftet med denna politik, eller helt korrumperats av den från den globala kapitalismen oskiljaktiga neokonservatismen. Att vänstern tror att denna tillämpning av de revolutionära principerna är i linje med dess egna historiska strävanden vittnar åter om vad som framstår som dess nästan lika totala konvergens med och förvandling till indirekt instrument för den kapitalistiska globalism den tidigare ville ersätta.

Alla implikationer av ändringarna rörande medborgarskapet togs inte upp. Och överhuvudtaget behandlades alltså långt ifrån alla de problematiska ändringar som går utöver Ekeroths tre huvudpunkter. Inte heller debatterades de lika problematiska aspekterna av utredningsarbetet och riksdagens tidigare behandling av propositionen.

Det är ofattbart att enighet uppnåtts i denna fråga mellan samtliga de sju gamla riksdagspartierna. En av ändringarnas försvarare avslöjade att motståndare inom dessa förvisso finns. Men inte en enda av dessa har vågat göra ens en markering i debatten. Och än värre: inte en enda av  dem röstade nej! Intrycket av den svenska demokratins fortgående kris kvarstår.

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris

När grundlagsändringarna diskuterades inför den första omröstningen på försommaren hade Moderaternas Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi i Lund, redan meddelat den moderata valberedningen i Skåne att hon inte ämnade kandidera till riksdagsvalet 2010. “Riksdagen”, förklarade hon, “har utarmats på makt och inflytande och reducerats till just det knapptryckarkompani som vi beskylls för att vara”. Det inlägg hon då gjorde i debatten om ändringarna förtjänar att ihågkommas som en klassisk formulering rörande en aspekt av den svenska demokratins kris:

“Fru talman, idag när riksdagen debatterar den svenska demokratin är det tomt i kammaren – jag delar Peter Erikssons frustration över detta. Hur kan det tolkas? Är intresset obefintligt? Anser kammarens ledamöter att den svenska demokratin inte är en sak för dem? Det är något som partieliterna ensamma och själva kan avgöra? Eller ska vi tolka det som att kammarens ledamöter anser att den svenska demokratin är så fulländad att den inte längre behöver debatteras, den står över allting annat? Jag vet inte, jag kan bara konstatera att frågan inte verkar ha särskilt hög prioritet – här – i demokratins hjärta.”

Nu är Pålsson – en person jag fått ett gott intryck av även i andra sammanhang, där hon stött ett av mina projekt – borta. Och vi står inför den andra och sista omröstningen. Peter Eriksson, som förra gången uttryckte frustration över frånvaron av debatt, har nu rättat in sig i ledet; han tycks varken göra motstånd eller ens debattera. Även Vänsterpartiet godtar plötsligt Lissabonfördraget. Finns det någon enda motståndare kvar i de gamla riksdagspartierna? Finns det någon enda som ens ställer frågor? Det är lika tyst från de få som fortfarande kallar sig konservativa som från vänstern. Det finns ingen skillnad mellan dem.

I verkligheten, utanför partierna, finns självfallet ett vitt utbrett motstånd, och långt utöver Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer. En och annan motståndare måste väl också bakom den officiella fasaden finnas kvar i “sjupartiet”. Men de gamla riksdagspartierna som det består av verkar nu inte ens kunna tillåta enstaka ifrågasättande röster i de egna leden.

Det hela avspeglar också lättsinnet och den tilltagande s.a.s. allmänna lättviktigheten hos majoriteten av dagens riksdagsmän. Åtminstone några få av dem är ju i den åldern att de vet hur grundlagsfrågor tidigare diskuterats, alternativt har en sådan utbildning att de äger åtminstone någon liten vag kvardröjande uppfattning om deras principiella och historiska betydelse.

En avsevärd del av riksdagens majoritet tycks förstå nästintill ingenting, en annan del litet men inte mycket, och resten mycket, men denna sista del gör ingenting för att ändringarna och deras innebörd ska uppmärksammas. Liksom den amerikanska kongressen föreläggs riksdagen propositioner och förarbetes- och utredningsmaterial i frågor av så avgörande och grundläggande slag som denna av en omfattning som gör att de omöjligen hinner tillägna sig, förstå och reflektera över dem.

I stor utsträckning är ändringar av det slag som nu rapporterats om alltmer uniformt genomförda i västvärlden. De är delvis förberedda och lancerade på övernationell nivå av målmedvetet arbetande organisationer och lobbygrupper. Det hela verkställs sedan av nationella politiker som endast i begränsad utsträckning själva är representerade i dessa organisationer, eller, i den mån de är det, inte har något avgörande inflytande, eller, i den mån de har ett inflytande, detta inflytande är helt i linje med organisationens allmänna vilja, i vars tjänst de ställt sig.

Lika ofattbart, och naturligtvis historiskt helt nytt, är att ändringar i Sveriges grundlagar överhuvudtaget kan beslutas utan en livlig, långdragen, allmän och offentlig debatt med deltagande inte minst av mängder av ledande representanter för de relevanta akademiska disciplinerna. Ändringarna genomförs med närmast total, tyst komplicitet från statsvetare, jurister, historiker, och även ledarskribenter, debattörer, “frisvävande” intellektuella, kulturpersonligheter.

Att riksdagen inte har det avgörande inflytandet, att den ofta bara ratificerar beslut som i realiteten redan fattats i andra instanser under långa remissrundor o.s.v., är naturligtvis sedan länge känt. Det nya är att det hela kunnat ske i ett ärende som detta med sådan grad av slutenhet, med sådan nästan total offentlig tystnad. Tidigare har utarbetandet och receptionen av propositioner av denna vikt på olika nivåer och i olika instanser beledsagats av en åtminstone mer eller mindre motsvarande allmän debatt. Men nu föreläggs även detta utan allmänhetens kännedom en riksdag vars ledamöter vet att beslutet redan är fattat och som delvis själva redan fattat det; omröstningen är bara en formalitet.

Det är inte osannolikt att Sverigedemokraterna överskattar riksdagens makt. Kent Ekeroth tar hursomhelst upp flera men inte alla av de problematiska punkter som min uppmärksamhet fästs på; mer kunde tilläggas inte minst om ändringarna i tryckfrihetsförordningen och den relativt nya yttrandefrihetsgrundlagen, och om följderna för offentlighetsprincipen.

Ytterligare, men smärre, ändringar är sådana som de ansvariga lättare kan peka på som förbättringar – men de har hittills inte bemödat sig att göra ens detta. Det behövs inte. Ingen bryr sig.

Utom Sverigedemokraterna. Faktiskt är dessa de enda som gör motstånd. Jag har tidigare skrivit på ett upprop av Ekeroth där han, förra året, försökte förmå Václav Klaus att stå på sig i sitt motstånd mot Lissabonfördraget, att inte underteckna det och därmed stoppa det. Klaus visade sig vara för svag. Men det var ett utmärkt initiativ från Ekeroth.

Nu är det dags igen. Tyvärr kommer det nya uppropet inte kunna stoppa det aktuella beslutet. Men det kan bidra till att lägga en grund för den långsiktiga politik som i framtiden kommer att kunna upphäva det eller dess effekter (detsamma gäller Ekeroths förra upprop). Ekeroth och hans parti tycks i denna avgörande fråga vara de enda som gör något för att rädda den svenska demokratin ur denna kris. Detta handlar verkligen om mer och annat än blott populism.

William Petzäll är tydligen en av Sverigedemokraternas huvudsakliga talesmän i partiets huvudfråga, invandringspolitiken, och höll därför anförandet när frågan nyligen diskuterades i den allmänpolitiska debatten.

Petzäll (man undrar hur han är släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör?) fastslog att invandring i begränsad omfattning kan vara värdefull, och som Jimmie Åkesson framhöll i partiledardebatten har den självklart alltid förekommit och kommer alltid förekomma i någon utsträckning. Med detta kommunicerades den viktiga sanningen att invandring faktiskt kan vara i olika avseenden “berikande”, fastän detta uttryck idag av kritiker, begripligt nog i ljuset av de uppenbara problemen, kommit att brukas med gränslös, obarmhärtig sarkasm mot dess floskulösa politisk-korrekta användning och användare. Naturligtvis kan, som historien visar, olika kulturer i viss utsträckning samexistera inte bara mellan utan även inom länder. Detta är, eller borde vara, okontroversiellt.

Denna ståndpunkt är självfallet helt förenlig med den nödvändiga kritik av massinvandringspolitiken som Petzäll artikulerade å sitt partis vägnar – även om, som vi ska se, denna kritik tyvärr ännu inte helt belyser problemets verkliga natur, inte täcker alla dess dimensioner och orsaker. Problemet är nytt: den i hela västvärlden förda massinvandringspolitiken är ny och unik, den saknar historiska förebilder, och den situation den skapar är inte jämförbar med etnisk och kulturell samexistens – eller för den delen konflikt – av det slag som kan studeras historiskt. Helt andra faktorer och intressen är nu involverade. Alla vet vid det här laget att det inte handlar bara om behjärtansvärd flyktingmottagning och behovsgrundat arbetskraftstillskott.

Jag har tidigare ställt mig frågande till Sverigedemokraterna på några centrala punkter, och massinvandringen faller inom området för en del av dem. Jag är osäker om deras förståelse av och förhållningssätt gentemot de globala aktörer som är den avgörande faktorn i vår tids massinvandringsfråga. Vad som krävs är dels adekvat förståelse av de nya supranationella sammanhangen, dels realistisk strävan mot alternativa, frihetliga former för internationellt samarbete.

Petzäll svarade inte tillfredsställande på migrationsminister Tobias Billströms fråga om hur invandringen på ett år ska kunna reduceras i den utsträckning Sverigedemokraternas budgetmotion enligt Billström förutsätter. Billström pekade på att bindande internationella avtal gjorde detta omöjligt. Och om vi bryter mot EU:s regler drabbas vi av straffavgifter som upphäver regelbrottets besparingar. På detta argument svarade Petzäll att om EU-medlemmarna Danmark och Finland kan ha den låga invandring de har, så kan Sverige det också.

Men han svarade inte på argumentet att deras låga invandring beror på att Danmark av EU beviljats ett särskilt undantag och att få söker sig till Finland eftersom det är mindre känt än Sverige. Eller rättare sagt: han svarade att han var för brytande mot EU:s regler. Detta signalerar i och för sig en anda som kan vara riktig. Men om Bilström har rätt gör det inte den aktuella budgetmotionen mer hållbar. Här måste i så fall Sverigedemokraterna fortsättningsvis, oavsett om Billström har rätt eller ej (och det är inte sannolikt att han har det), tydligare ta upp frågan om regelbrott, undantag och utträde ur unionen i samband med sina skuggbudgetar.

Petzälls utfall mot islam var enligt min mening alltför svepande och urskillningslösa. Och när en vänsterpartist nämnde att också judendomen och Israel kunde förtjäna kritik, avfärdade han signifikativt nog detta genom att tala om den antisemitism som enligt hans mening präglat Vänsterpartiet. Även om denna kritik har fog för sig, blev Petzäll här, liksom ibland den i andra avseenden värdefulla svenska nätnyhetssidan Politiskt Inkorrekt och, i långt högre grad, den tyska Politically Incorrect, också i någon mån en representant för en sida av just den politiska korrektheten, nämligen den alltför ofta orättvisa beskrivningen av “skarpt” formulerad kritik av judendomen, Israel, judiska organisationer eller enskilda judar som antisemitism.

Kent Ekeroth, som också var närvarande och aktiv i kammaren, vet naturligtvis mycket väl att det i hög grad är även radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet – liksom att det överhuvudtaget av olika skäl finns en lång historia av judisk revolutionär liberalism och socialism; ledande konservativa judar som David Horowitz, och senast t.o.m. den neokonservative nestorn Norman Podhoretz, i sin nya bok Why Are Jews Liberals?, tar upp detta kända faktum och försöker tillhandahålla vidare analyser. Detta är en djup, historisk realitet i den västerländska moderniteten som de riktigt inser inte kan förbises.

ADL, exempelvis, ägnar sig förutom en rad av de typiska PK-kampanjerna bl.a. åt viss registrering av misshagliga oliktänkande, och ligger i mycket bakom den proto-totalitära s.k. hatbrottslagstiftningen, inte bara i USA utan också i Europa. Därför är de naturligtvis utsatta för skarp kritik också från frihetligt och icke-politiskt-korrekt judiskt håll. Det vore hälsosamt för debattklimatet och för hans parti om den visserligen i några avseenden troligen alltför neokonservative men i andra avseenden såvitt jag kunnat se utmärkte Ekeroth kunde tydligare uttala även dessa sanningar. Även han själv är ju föremål för attacker från detta håll.

Politiskt korrekt var Petzäll också i det något krystade övertagandet av de övriga partiernas allra mest verklighetsfrämmande retorik om “ställande av grupp mot grupp” och liknande, som ju blir till destruktiva abstrakta formler eftersom den inte kvalificeras och preciseras medels närmare analys och definition. Detta övertagande hotade vid några tillfällen att inveckla Petzäll i motsägelser. Åkesson hanterade det bättre i partiledardebatten.

Petzälls anförande och svar uppvisade kanske också en eller annan felsägning eller språklig oformlighet och grammatisk felaktighet; Ekeroth uppvisade större språklig och retorisk säkerhet. Det finns också en del andra rent stilmässiga dimensioner här som inte bör försummas.

Men vad blev slutresultatet av denna debatt om invandringen? Det blev att Petzäll trots alla dessa brister vann med ganska stor lätthet och med god marginal, och att han skulle ha gjort det även utan Ekeroths effektiva eldunderstöd. Sällan, kanske aldrig, har ohållbarheten i de övriga partiernas pseudohumanistiska och -demokratiska argument framstått med så bjärt tydlighet som nu: arten och vidden av deras illusioner, deras osjälvständighet och konformism, deras trötta klichéer, det fantastiska töcknet av deras logiska motsägelser, deras allmänna intellektuella nivå. Inte ens deras framställningskonst var, allt vägt och mätt, överlägsen Petzälls, som i alla fall var levande, verklighetsförankrad och övertygande. Det är inte roligt att se vad som idag återstår av partier som – åtminstone några av dem – en gång haft reell substans, producerat statsmän, haft världsledande vetenskapsmän och kända, tunga intellektuella i toppositioner.

En kvinnlig ledamot anlade gentemot de unga herrarna tonen av en beskyddande och överseende mamma. Men vad som i verkligheten stirrade oss i ansiktet var blott en kall tanketomhet, en nästan patologisk verklighetsförlust – kvinnligt väsen på avvägar. En annan kvinnlig ledamot (eller möjligen samma – eftersom de alla, från höger till vänster, säger samma saker orkar man inte hålla reda på dem och det finns heller ingen anledning att göra det) tvingades till och med tillstå att hon föredrog en naiv invandringspolitik framför en som enligt henne inte “trodde på individen”. Några tvingades rentav, pressade av Petzäll, att öppet bekänna sig till utopin om en helt gränslös värld.

Det är obegripligt att allt detta fortfarande kan passera som en “human” och “demokratisk” politik i motsats till Sverigedemokraternas föregivet “rasistiska” och “främlingsfientliga”. Kammarens majoritet har inte ens något begrepp om de värden och förhållningssätt som verkligen kan få begränsad samexistens mellan olika kulturer att fungera.

Invandringskritiken handlar inte om det Sverigedemokraterna beskylls för. Det är vänsterns och Alliansens politik som är fientlig – inte bara mot svenskar, utan i längden även mot invandrarna. Som alltid uppkommer frågan om i vilken utsträckning de svenska och invandrade riksdagspolitiker som försvarar den nuvarande politiken verkligen endast är de ignoranter de framstår som, och hur många som är medvetna om vilka intressen de egentligen tjänar och vilka de verkliga resultaten av deras arbete är? Utan tvekan finns båda kategorierna representerade.

Ser vi bortom den tillfälliga budgetfrågan framstår Billströms användning av EU-argumentet – liksom Reinfeldts – som nästan tragikomisk. Jag menar att Sverigedemokraterna borde arbeta för det sanna Europasamarbetet, ja bli det verkliga Europapartiet i Sverige. Men det innebär med nödvändighet att motverka och avveckla den nuvarande unionens Europafientliga politik och strukturer, och bygga upp en alternativ europeisk enhet. EG- och EU-anhängarnas huvudargument var att Sverige skulle vara med och påverka. Vår självständighet hotades inte, utan våra intressen befrämjades. Nu bekräftar de på det mest löjeväckande, ja provocerande övertydliga sätt riktigheten av motståndarnas argument.

EU bestämmer över Sverige. Skulle vi vilja självständigt utforma vår invandringspolitik så går det ej: den är fastlagd av EU. Vi måste underordna oss EU, till och med om det innebär ett slags masskolonisation och ersättande av det svenska folket och kulturen med andra folk och kulturer. Vad unionen i själva verket är, vilka dess syften är, och vilka som kontrollerar den, framstår i obarmhärtigt skarp belysning. Att Billström och Reinfeldt så oförblommerat kan göra EU-tvånget till ett huvudargument bevisar ju en gång för alla att de inte är i god tro ifråga om de allmänna argument de så länge framfört i Europafrågan. Det avslöjar också deras lika totala, cyniska okänslighet och respektlöshet för opinionen. Sverigedemokraterna vann till och med på Billströms argument i denna debatt.

Dock lyste tyvärr de större perspektiv på massinvandringsfenomenet som denna argumentation skulle ha kunnat aktualisera, de verkligt avgörande perspektiven, med sin frånvaro. Fenomenet har i stor utsträckning skapats av den globaliserade ekonomins multinationella – eller snarare trans- eller supranationella, och helst postnationella – huvudaktörer och intressenter, och de med dem samverkande, på samma supranationella plan verksamma anti-västliga ideologiskt drivna grupper och organisationer som sedan mycket lång tid kapat internationalismen. Den är deras projekt. Den handlar förvisso om lönedumpning. Men den handlar också om långt mer än detta. Det handlar om hela systemets utveckling och de konsekvenser det får för tredje världen.

Varför stödjer vänstern dessa intressen? Det vore en av många lämpliga frågor för Petzäll att ställa. Den skulle avslöja vad större delen av vänstern, i synnerhet men på intet sätt uteslutande efter marxismen, objektivt sett är. Den skulle visa på vilket sätt och i vilken utsträckning denna vänster idag är en integrerande del av den systemhelhet vars övriga delar är kapitalet, de största internationella organisationerna, lobbygrupperna och de stora mediakoncernerna, i vilken riktning denna helhet driver den internationella utvecklingen, och varför den gör det. Påträngande och central är, som riksdagsdebatten åtminstone till viss del visade, naturligtvis frågan om den roll just EU och dess institutioner kommit att inta i denna konstellation av krafter.

George Soros är bara det idag bäst kända exemplet (och det är beklagligt att uppmärksamheten ofta så ensidigt riktas mot honom) på hur megakapitalister stödjer den vänster – inte minst inom kulturen, och inklusive extremvänstern och kommunismen – som tjänar modernitetssystemets järnprocess av nedbrytning av kulturer, nationer, traditioner, identiteter, och självständiga ekonomier, och därmed underordning av folken under en ny, ständigt sig själv förstärkande, abstrakt universell, rationellt-administrativ, men också distinkt ideologisk regim. Exemplen är legio inte minst i Östeuropa, där inte bara den svenska vänstern utan i lika hög grad svenska kvarvarande nominellt konservativa inom M och KD okritiskt tjänar och stödjer de NGO:s genom vilka detta skeende till stor del befrämjas, och fördömer regeringarnas försök till försvar och motåtgärder mot det implicita och i stor utsträckning automatiskt fortverkande systemtvånget.

Massinvandringspolitiken är både en del av denna strävan från den yttersta maktens grupperingar i vår tid, och en blind, oreflekterad systemeffekt. Det är i dessa sammanhang som de oavlåtliga kampanjerna mot föregiven “rasism” och “främlingsfientlighet” o.s.v måste ses; de är rökridåer som döljer de verkliga anti-frihetliga, destruktiva syftena och funktionerna. Det är detta debatten från Sverigedemokraternas sida borde handla om. Det är vad frågan egentligen handlar om.

Det har avslöjats att det brittiska Labourpartiet uttryckligen tänker i termer av att befrämja massinvandringen för att nästan alla invandrare röstar på dem, och för att man därför tror sig genom dem kunna uppnå ett permanent maktinnehav. Detta har i själva verket de nämnda kapitalistiska intressena ingenting emot – och historien visar ju att det inte krävs någon Blair eller Brown eller Miliband för att de, och deras trögrörliga strukturer, ska stödja vänstern.

Men Labours är alltså bara ett av de destruktiva motiven för massinvandringspolitiken. De stora sammanhangen på detta område är sedan länge väl utforskade, kartlagda, dokumenterade. Här måste man förr eller senare, och snarare förr än senare, ta ställning. Och tar man inte ställning mot, kommer man aldrig på allvar kunna bidra till att stoppa den nivellerande, abstrakt homogeniserande globala utveckling den nya massinvandringen och ideologiska multikulturalismen är uttryck för. Man står s.a.s., för att använda den gamla vänsterns språk, på fel sida av barrikaderna.

Alternativet till denna radikalmodernistiska, supranationella och alltmer totalitära centralism är inte någon sluten, aggressiv nationalism, utan en modifierad, frihetlig och decentrerad inter-nationell och inter-kulturell politik och ekonomi. Först på basis av ett tillräckligt säkerställande av en sådan, och ett förnyat, historiskt förankrat politisk-filosofiskt tänkande, kan den typ av alternativ, human och högre kosmopolitisk politik som framtiden kräver åter börja växa fram. Det är en politik till vars teoretiska förståelse och delvis också förverkligande, inom ramen för en modernitet i vidare mening, reella ansatser fanns under 1800-talet, men som 1900-talet illa förvaltat och allvarligt förvrängt.