Här för att stanna

Sverigedemokraternas partiordförande anknyter i sitt anförande i veckans partiledardebatt till sin, Erik Almqvists och Mattias Karlssons i Svenska Dagbladet nyligen publicerade inbjudan till budgettekniskt samarbete med S, V och MP. Reinfeldt klagar över Åkessons tal om ”den samlade oppositionen”, för vilken han menar att Åkesson också gör sig till ledare, men denna samling handlar naturligtvis bara om att få igenom SD:s politik på enskilda punkter där samsyn råkar råda med den rödgröna delen av oppositionen. Det markeras starkt i anförandet, liksom två gånger i artikeln, att det inte är fråga om någon politisk samsyn i övrigt.

Bilden av SD som vänsterparti, som bara socialdemokrater av äldre snitt, en bild som fortfarande några i den snabbt framsprungna nya generationen av borgerliga debattörer som kallar sig konservativa frammanar, vederläggs omedelbart och automatiskt när Juholt, i sitt svar på Åkessons replik på hans anförande, säger att han inte avser samarbeta med Åkesson eftersom SD är en ”del av regeringsunderlaget”. Till grund för denna på motsvarande men motsatt sätt överdrivna kritik ligger det likaledes självklara förhållandet att SD också, som Åkesson inledningsvis understryker, flera gånger (de allra flesta) sökt få igenom sin politik genom att rösta med alliansen på enskilda punkter där samsyn råder med den.

Genom nedskärningar på de ofantliga utgiftsområden på vilka de föregivna representanterna för en ekonomisk högerpolitik i total monolitisk betongenighet med S (det nya S, Sahlins S; det gamla S, hos vilket SD finner delsanningar, gjorde det naturligtvis aldrig) vräker ut skattemedel på grunder av ren politisk-korrekt illusion och verklighetsflykt, menar sig SD såvitt jag förstår sammantaget och på längre sikt faktiskt kunna erbjuda större skattesänkningar än alliansen. Det är inte det Åkesson säger nu, men såvitt jag minns har det sagts.

Alla vet hursomhelst att Sverige utan större problem skulle ha råd med rimliga, konstruktivt stödjade välfärdssystem av den typ SD försvarar om vi inte tyngdes av denna destruktiva drömvärld och dess intressenter. Det vore en jämförelsevis lätt sak att samtidigt upprätthålla en blomstrande ekonomi i till stor del privat regi och en sund välfärdspolitik om vi blev av med alliansens och de rödgrönas alla ideologiska extremister och globalistiska eftersägare, och det allmänna kulturella tillstånd de tillsammans med de pådrivande media åstadkommit.

Som jag betonat i tidigare inlägg bejakar SD endast under urskillning den äldre socialdemokratiska välfärdsstaten. De socialdemokratiska delsanningarna är förvisso viktiga, det finns utan tvekan ett för SD värdefullt arv att förvalta här. Men att SD inte är socialdemokrater ens av äldre snitt visas av att partiet är mot hela den kulturradikalism som även under de stora framgångsåren efter mitten av 1900-talet underminerade de oundgängliga djupare kulturella och moraliska förutsättningarna även för just denna materiella framgång. Också den gamla högern stödde ju i stor utsträckning S:s genomförande av välfärdsreformer av en typ den själv föreslagit i kapitalismens intresse. Detta är vad det handlar om. Självfallet är SD mot ett välfärdssystem som leder ut i det vegetativa träsket, i passiviserande beroende, ett välfärdssystem som för rent maktpolitiska syften knöt lydiga och alltmer maktlösa väljarmassor till S-regeringen (mekanismen fortsätter naturligtvis idag inte minst med föga eller alls icke integrerade invandrare). SD:s partiella försvar för folkhemsårens välfärdsstat är till skillnad från detta ett uttryck för dess socialkonservatism, och i linje även med den gamla nationella högern. SD:s välfärdsstat och folkhem är deras egna, självständiga.

Även alliansen, som många (inte alla) av de konservativa som insisterar på att SD är alltför socialdemokratiska fortfarande tillhör och säger att vi ska fortsätta rösta på, försvarar ju den svenska välfärden. På vilket sätt är dess försvar för den bättre än SD:s? De förmenta högerpolitikernas med monoman, fanatisk enständighet framförda uppfattning att den svenska välfärden bara kan räddas genom fortsatt invandring av analfabeter och ofta militanta muslimer även från länder på den allra lägsta utvecklingsnivå, invandrare vars rösträtt dessutom enbart kommer gynna den socialdemokratiska oppositionen, cementera fel sorts välfärdsstat och för alltid omöjliggöra skattesänkningar och borgerliga värden, ger inte något mer slående genialiskt intryck.

Att samtidigt även de viktigaste och mest avgörande delarna av Sveriges realekonomiska tillgångar i den enfaldigaste marknadsutopistiska yra helt enkelt ska säljas ut, och icke ogärna till de av kompromisslöst, diktatoriskt organiserat rasistisk-nationaliskt egenintresse drivna kineserna, gör knappast alliansens välfärdsalternativ mer övertygande. Om vi bara lyder EU, NATO och de visa globalistiska ekonomiska institutionerna, som Internationella Valutafonden, så kommer allt gå bra. Vad jag vill kalla bombvänstern, ledd exempelvis av Dagens Arenas Per ”Fortsätt bomba!” Wirtén, visar vägen.

Hur man kan sitta fast i detta träsk och samtidigt kalla sig konservativ är en gåta. Och hur vänstern kan tro att man på något sätt gynnar arbetare eller låginkomsttagare på det sätt socialdemokratin en gång i åtminstone vissa avseenden gjorde det, eller hur man kan ha mage att låtsas att man gör det, är en lika stor gåta. Det monumentala, inte bara för sitt eget parti katastrofala, men alltfort oavlåtligt globalistiskt ambitiösa och pådrivande fiaskot Gordon Brown, är en äkta, trovärdig folkkämpe av det slag man idag följer. Detta är dagens socialdemokrati. Att vänstern inte heller gynnar tredje världen – de analfabeter och ekonomiskt eftersläpande länder jag nämnde ovan – är tyvärr fortfarande mindre uppenbart för de flesta svenskar.

Både oppositionen och regeringen har i flera omröstningar redan de facto varit beroende av vågmästarna SD. Men till skillnad från de senare, som konsekvent röstat för sin egen politik, har de rödgröna såväl som regeringen ibland också röstat mot sin egen respektive politik när den överensstämt med SD:s. Detta tillhör de allra mest bisarra uttrycken för den politiska korrekthetens ideologiska regim i det Sverige som ännu inte anpassats till den situation som råder i stora delar av övriga Europa. Hur kan Reinfeldt och Juholt klaga över att SD ansluter sig till oppositionen respektive regeringen när de själva inte bara har en överväldigande gemenskap med varandra och samröstar i en lång rad helt centrala frågor, utan till och med väljer att anpassa sig till varandra framför att driva sin egen politik?

Detta samtidigt som deras partier i andra fall försöker smygförhandla med SD bakom en lögnfasad av förnekande av allt samröre. Det finns ingen trovärdighet här. Futtigheten, substanslösheten och oärligheten i det ynk-spel som Reinfeldt och Juholt nu förminskar och fördunklar sina karriärer med ger ett ohjälpligt intryck av politisk lättviktighet.

De är inga dåliga eller onda människor. Det finns sidor hos båda som jag tycker om. Sverige och jämförbara länder i Europa har fortfarande ett enormt allmänt kulturellt kapital som borgar för gemensamma civiliserade normer, humanistiska värderinar, sunda rättsprinciper, en respektfull ton, och därmed möjligheten till fredlig konfliktlösning och meningsfulla förhandlingar. Denna outtalade, tysta värdedimension glöms lätt men bör aldrig glömmas i de politiska stridernas hetta. Reinfeldt och Juholt är båda självklart delaktiga i den.

Men jag förundras över hur det är möjligt att personer som dessa, vid den ålder och i den ställning de uppnått, inte förmår se djupare än de gör. Varför producerar Sverige så många sådana här personlighetstyper? Varifrån kommer de? Man är benägen att fråga sig varför de inte läste några år till vid universitetet innan de gav sig in i politiken, men man påminner sig omedelbart att det inte är någon garanti för fördjupad insikt. Man frågar sig då i stället varför de inte på annat sätt kom i kontakt med den mer djuplodande litteraturen? Varför de inte åtminstone fick sig mer till livs på gymnasiet? Man undrar om de aldrig träffade och lyssnade på de intressanta och erfarna äldre personligheter som fanns i deras egna partier?

Reinfeldts såvitt jag vet fortfarande inte återtagna eller korrigerade ord om att vissa demokratiska politiska motståndare inte ska bli förvånade när de drabbas av politiskt våld, och om den svenska kulturens obefintlighet, markerar exempelvis något historiskt radikalt nytt, och tragiskt. Även om det till dels var fråga om naivitet och klumpighet eller tillfälliga olyckshändelser i de här fallen (orden om den svenska kulturen var exempelvis en klumpig parafras, i ett helt nytt sammanhang, av en ofullständigt ihågkommen formulering av Tegnér), måste man ha rätt att uttrycka uppfattningen att det var för en statsminister otillåtlig naivitet och klumpighet, otillåtliga olyckshändelser. Att det finns ett glapp, en torftighet, en utarmning här; ett brott i den kulturella överföringen. Att det faktum att dessa politiker argumenterar som de gör talar ett tydligt språk inte bara om deras partikulturer, utan även om aspekter av den allmänna svenska kulturen och debatten idag.

Det handlar om svagheter som, liksom de krafter som producerat dem, riskerar att på fatalt och mer slutgiltigt sätt erodera den djupare, gemensamma kulturella och moraliska grund vi alla står på och bygger på, den grund vi tar för given men som uppnåtts endast genom många generationers hårda arbete och strävan. Av politiska åtgärder kan bara SD:s typ av kulturpolitik, sådan den i framtiden kommer kunna vidareutvecklas, motverka detta.

Osjälvständigt och opportunistiskt tenderar Reinfeldt och Juholt – jag tänker här inte bara på den nu aktuella debatten – att bara pladdra på om SD, navigerande efter fladdrande ideologiska skenbilder, de billigaste och mest fantastiska förvrängningar, de genomskinligaste och ytligaste diskursiva diktat, utan att ge något övertygande intryck av att längre egentligen tro på något mer grundläggande, och framför allt utan att förstå något av den djupare innebörden av det SD talar om, de större perspektiv som motiverar SD:s politik. Man känner den kalla nihilismen ätit sig in strax under ytan. När Reinfeldt säger sig föredra Ohly framför Åkesson bör vi ju inte behöva tveka om vem Juholt föredrar. Deras partier reduceras alltmer till ihåliga, dammiga kulissvärldar, döda relikter av något som var meningsfullt för länge sedan. De är fyllda av uniforma, tanketomma mekaniska funktionärer som, utan att inse hur och varför, medels upprepning av samma meningslösa, färdigformulerade standardfraser administrerar ett i centrala avseenden ohållbart och havererande radikalmodernistiskt system.

Detta är inte platsen för en närmare analys av det politiska språket och makten, men för dem som finner det ovanstående abstrakt, ger jag ett exempel på en från alla håll ständigt upprepad meningslös fras som används som kritik mot SD: partiet “ställer grupp mot grupp”. Mer än de i högre grad innehållsligt bestämda språkliga instrumenten för systemhegemonisk styrning illustrerar denna otroliga abstraktion tomheten i det tänkande och den retorik som samtliga andra partier från höger till vänster delar i bekämpandet av SD.

Frasen har, i sig, utan tillägg och förklaringar, såvitt jag kan se utgjort det huvudsakliga, centrala, förment avgörande argumentet mot SD under hela det gångna riksdagsåret. Det säger det mesta man behöver känna till om nivån på sjuklöverns nuvarande argumentation. Frasen implicerar ett moraliskt fördömande. Men att, som man gör, säga att det i sig, generellt, är fel att ställa grupp mot grupp har i verkligheten inte någon som helst begriplig eller legitim innebörd i en parlamentarisk demokrati, den demokrati som handlar just om att, inom bestämda författningsmässiga ramar och i ordnade procedurala former, tolerera och acceptera att särintressen, grupper, organiserar och artikulerar sig politiskt, att de ställer sig och ställs mot varandra.

Om man ansträngde sig att försöka finna en mening i detta uttryck sådant det idag används, torde det enda man skulle kunna komma fram till vara att de ignoranter som gång på gång i det allvarligaste alarmtonläge och med anspråk på moralisk överlägsenhet upprepar frasen försvarar något som liknar den “fascistisk[a] fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter” som Sam Carlshamre och Daniel Strand i stället groteskt tillskriver SD.

Att SD inte är ett vanligt vänsterparti – för att nu återvända till detta tema – framgår också med all önskvärd tydlighet av Åkessons replik till MP:s nya språkrör Gustav Fridolin, som kan ses i riksdagens webbtv-arkiv. Åkesson får snabbt och med stor klarhet fram den bestående flumvänsterkaraktären hos MP:s politik, och man kan inte annat än förundras över hur detta parti kan vara så stort. Den integritetslösa och inte bara av det absurda motståndet mot SD frambringade ideologiska kollapsen i sjuklövern når en ny nivå av farsartadhet när det nu antyds att det samarbete med Fridolins parti som inleddes med den hårresande överenskommelsen om ytterligare förvärrad massinvandring nu ska fortsätta och vidareutvecklas, och att det är detta som ska rädda Reinfeldt, det ekonomisk-politiska högerbålverket mot de hemska gammelsossarna SD. Fridolin och Reinfeldt signalerar ömsesidigt en ny närhet.

Timbros Markus Uvell har nu i alla fall äntligen fått nog och i ett debattinlägg i Aftonbladet kommit fram till åtminstone en allmän slutsats rörande förhållningssättet till SD i linje med vad jag tidigare rekommenderade i ett inlägg om en Timbro-debatt om SD där bland annat han medverkade.

Partiledardebatten visar att SD under sitt första år i riksdagen redan hunnit inta en central position i svensk politik. Denna position har gjort det omöjligt att dölja hur de gamla partierna på punkt efter punkt förenas i vad som i realiteten helt enkelt är ett motstånd mot det som är bra för Sverige, bra för Europa, bra för den västerländska civilisationen och dess distinkta värden. Detta är slutsumman av den ideologiska och taktiska matematik jag här beskrivit. Och det förtjänar inte väljarnas mandat.

Det bör bli allt lättare att se att det är SD som idag representerar det som var bra i den gamla högerns konservatism. Liksom det som förblir hållbart i den gamla socialdemokratins välfärdsreformer. Och de moralkonservativa värden KD svikit. En starkt markerad men realistisk och genomförbar miljöpolitik, skild från MP:s hopplösa och oförbätterliga opportunism (naturen är ett av de “överordnade värden” Ambjörnsson nämner som konservatismens angelägenhet). Ett motstånd mot dagens EU som inte, som V:s, drivs från fel håll, från ståndpunkten av ett försvar för en postnationell ordning av ännu värre slag än EU:s. I någon mån en landsbygdsförankring som ersätter den som C tragiskt kastade bort till förmån för missförstådd urbanitet och liberal dekadens. Krav på invandrare grundad i en genomtänkt åskådning, långt bortom FP:s tillfälliga populistiska utspel, och en skol- och utbildningspolitik baserad på en historiskt förankrad kultursyn i stället för FP:s kalla, radikalrationalistiska ekonomism och teknokratism, i vilken man bortom de ibland svagt skönjbara tendenserna till begränsad insikt om omöjligheten i det, förlitar sig på invandrare av det ovan nämnda slaget.

Men det bör också bli lättare att se att SD driver allt detta utifrån en alldeles egen ideologisk profil. Att detta partis egna helhetssyn rymmer dimensioner som inget av de övriga partierna äger, som de alla saknar. Att alla de nämnda av sjuklövern förkastade eller förfuskade tingen är inte bara på nytt sätt kombinerade, utan omstöpta, modifierade och kompletterade i enlighet med SD:s egen unika politiska vision och dess egna historiska traditioner. Att det i allt väsentligt är ur denna vision och dessa traditioner som de olika ståndpunkterna vuxit fram, inte bara ur den nödvändiga räddningsaktion som övertagandet av element från de andra partiernas i de viktigaste fallen svikna och förrådda historia innebär.

SD borde kunna bli framtidens självklara stora, inklusivt välkomnande parti i vårt land. För det har gått så långt att man kan säga inte bara att de är de enda som tror på Sverige, utan nästan också att de är de enda som tror på något verkligt, konkret, levande och positivt överhuvudtaget. ”Här för att stanna” är väl redan en gammal paroll, förra höstens paroll. Den senste partiledardebatten visar att SD inte bara är här för att stanna, utan för att fortsätta växa. För att, på sikt, ta över ansvaret för Sverige.

7 Responses to “Här för att stanna”


  1. 1 jim June 18, 2011 at 7:58 pm

    Bra skrivet. Lite mer lättläst än vanligtvis. Kan du inte försöka få det publicerat på t.ex. Newsmill, så att det kanske når ännu fler.

  2. 2 Totto June 18, 2011 at 11:00 pm

    Lysande JOB!
    Du är verkligen en ny idol för mig 🙂

  3. 3 Mattias Johansson June 19, 2011 at 4:15 pm

    Återigen en serie dräpande kroppsslag från Bengtsson mot de “etablerade” partierna. Levererade med Muhammed Alis snabbhet och Mike Tysons tyngd. Antingen fyller Sd denna stora kostym idag eller kanske kräver det en tids tillväxt. I vilket fall gör artiklar av detta slag det lättare för partiet att ta ut kompassriktningen. Håller verkligen med om att detta borde upp på Newsmill eller Svd:s debattsida eller någon annan större arena.

  4. 4 Timpe June 19, 2011 at 6:57 pm

    Just taktiken att medvetet missförstå SD och förlöjliga partiet med bisarra slutsatser och resonemang är ovärdigt. När ska sjuklövern tvingas inse att de inte bara slår mot en SD-riksdagsledamot, eller ett parti, utan mot flera hundra tusen väljare?

  5. 5 Jan Olof Bengtsson June 20, 2011 at 1:41 pm

    Tack alla för de vänliga kommentarerna!

  6. 6 Jan Olof Bengtsson July 2, 2011 at 11:14 am

    jim och Mattias:

    När det gäller publicering i Newsmill och SvD känner jag en viss kluvenhet. Naturligtvis finns en del som är bra där. Jag har också tidigare medverkat i SvD. Newsmill är jag ännu inte så förtrogen med, och jag måste säga att jag tycker den ger ett litet svåröverskådligt och rörigt intryck. Men för några av orsakerna till mina tvivel hänvisar jag till inlägget ‘Blog or Newspaper?’ (gå till Contents-sidan och rulla ned till Uncategorized). Och åtminstone när det gäller dagstidningarna finns fler.

    Man bör förvisso kunna skriva tillfälligt i organ som redaktionellt har en helt annan politisk linje än den man själv försvarar. Det har ju alltid skett och det bör fortsätta; det är nödvändigt för den politiska debatten och det civiliserade politiska samtalet, för att inte tala om kulturdebatten i avseenden som mer eller mindre går utöver det politiska.

    Men samtidigt menar jag att en viss restriktivitet bör iakttagas här. Jag står ju ganska långt inte bara från DNs utan även SvDs allmänna politiska linje, och jag anser att det, utöver de skäl jag tar upp i ‘Blog or Newspaper?’, för sådana som gör det är problematiskt om tidningar med annan politisk inriktning betraktas som de normala och eftersträvansvärda forumen för publikation. Det bidrar till att skänka dem – och jag talar här nu om dagens stora svenska tidningar i allmänhet, självfallet finns skillnader och nyanser – en ställning de i sig själva inte förtjänar, och ett intryck av en trovärdighet de i verkligheten saknar förstärks. Det konsoliderar dem som tunga, mer allmänna, offentliga samhällsinstitutioner trots att de i högsta grad, ja, i tilltagande grad, är partiska, ideologi- och intressedrivna organ. De sprider tillfälligt ens budskap, men tillsammans med det också deras egna, och deras allmänna legitimitet som opinionsfora stärks. Deras åsikter ger än mer intrycket att vara basala inventarier i det samhälleliga rummet, som många okunniga därför tror på. Detta gäller naturligtvis i lika hög grad radio och TV, ja inklusive s.k. “public service”, som ju även den uppenbart drivs utifrån en inte sällan extrem politisk agenda.

    Vi befinner oss i en ny historisk situation som åtminstone kräver mer än detta beteende, mer än huvudsakligt förlitande på i centrala avseenden i hög grad problematiska existerande media. Jag förespråkar nya dagstidningar och nya radio- och TV-kanaler. Men som framgår av ‘Blog or Newspaper?’ har jag också av flera skäl en del tvivel rörande tidningars ställning i allmänhet, i framtiden men också i väsentliga avseenden redan idag. Åtminstone kommer de knappast kunna förbli centrala och dominerande på det sätt de hittills varit det.

    Marie Söderqvist gjorde nyligen ett TV-program (eller vad det nu var – något man kunde se på internätet) om det politiska bloggandet. Hon påpekade att i Sverige de flesta bloggare fortfarande tycks betrakta publicering i tidningarna som mer önskvärt än att skriva i den egna bloggen, att det förra för dem förblir ett mål som det senare i själva verket syftar till, medan i USA bloggarna ofta bara är bloggare. Deras bloggar i sig är där huvudsaken, målet, tillräckliga i sig. Många kvalificerade skribenter i USA som startar seriösa bloggar känner sig inte längre behöva de tidningar de tidigare skrivit i – de faller bort som relativt ointressanta.

    Jag har inte för avsikt att göra bloggandet till en huvudsaklig verksamhet på det sätt de amerikaner Marie Söderqvist beskriver gjort det. Men det börjar väl bli uppenbart även hos oss hur tidningarna i alla avseenden – och bl.a. just p.g.a. deras ideologiska styrning – kvalitativt numera ligger efter de bästa bloggarna och andra sajter på nätet. Och en hel del i de debatter som idag förs i dem är ju helt enkelt ovidkommande. Med detta vill jag inte förkasta tidningen i allmänhet eller ens i alla avseenden eller för alla syften de för närvarande i Sverige existerande (och tidskrifter, inte minst kulturtidskrifter, är förstås ofta en annan sak, och framför allt naturligtvis akademiska tidskrifter). Det finns som sagt fortfarande en del som är bra även i dem, förhoppningsvis kan de åter förbättras, och jag utesluter inte att då och då skriva i dem. Jag vill bara här ytterligare något förklara min återhållsamhet och den halvhjärtadhet, den bristande motivation och entusiasm, jag ofta känner inför det.

    Jag hoppas att läsare i allt större utsträckning hittar hit, till min blogg, där de finner mina texter i en “läsmiljö” som inte bara är fri från de brister och störningar jag nämnde i ‘Blog or Newspaper?’ utan också i flera avseenden positivt förmedlar det jag vill säga på ett bättre sätt.

    Inte minst underlättar ju bloggen i högre grad en fördjupad och kontinuerlig dialog med de kvalificerade läsarna!

  7. 7 Mattias Johansson July 2, 2011 at 4:00 pm

    Ok jag förstår resonemanget. Själv tänkte jag, som marknadsförare, snävt i termer av att nå ut till en större grupp och att artikelns perspektiv var nytt och intressant.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi