Länge framstod många aspekter av Breiviks ohyggliga terrorattacker i Norge som så oklara att jag uppfattade det som omöjligt att komma med någon mer djupgående analytisk kommentar. Det fanns skäl, utöver det förhållandet att jag varit bortrest och inte kontinuerligt följt rapporteringen och debatten på nära håll, att avvakta tills ett tillräckligt grepp om den enorma tragedin blev möjligt.
Dock blev det snabbt klart att hela situationen, och framför allt politiska motståndares och en del av medias utnyttjande av tragedin för politiska poänger mot SD och jämförbara partier i andra länder, innebar att SD stod inför en utmaning vars rätta hantering krävde åtskillig eftertanke. Och detta gäller fortfarande.
Man kan aldrig helt hindra eller skydda sig från att onda eller sinnesförvirrade människor delar ens åsikter och till och med begår vansinnesdåd i deras namn. Jag väljer, tillägger jag, med viss noggrannhet orden onda och sinnesförvirrade, och tror att de bör betonas ungefär lika starkt. Breivik väljer att göra det onda, och han gör det på ett sätt som indikerar sinnesförvirring i strikt, klinisk, patologisk mening. Men även om sinnesförvirringen inte är av detta slag, även om Breivik begick sitt dåd endast av stark tro på sin sak, är den ett faktum eftersom dådet så uppenbart komprometterar och motverkar just denna sak. Gärningen är konsekvensmässigt irrationell över gränsen till det vansinniga.
Man kan försöka visa att sådana gärningsmäns åsikter i själva verket inte alls är ens egna utan i stället någon motståndares, och därmed försöka skylla på denne. Men om exempelvis Breivik faktiskt inte hyser åsikter liknande mina, finns, hur groteskt det än kan synas utifrån åsikterna som sådana, ingenting som i ett fritt samhälle någonsin helt kan garantera att någon annan som verkligen gör det dyker upp och utför något liknande. Det är i så fall en mörk, tragisk stund för alla andra med dessa åsikter. Men det är inte åsikternas tragedi.
Breivik utförde sitt illdåd i namn också av åsikter som nästan alla samtida västerländska liberala demokrater delar. Och utan tvekan delar han även en del av mina, fastän jag inte är en sådan liberal demokrat. Eller snarare, som Åkesson uttryckte det i sitt sommartal i Sölvesborg, likheter finns i begreppsanvändning och problemformulering. Breivik formulerar problem med hjälp av allmänt förekommande begrepp som i sig själva varit och borde vara relativt okontroversiella: massinvandring, multikulturalism, politisk korrekthet, kulturmarxism. Och det står självklart bortom allt tvivel att SD som parti – inte bara hos enstaka företrädare som Kent Ekeroth – liksom många liknande partier i Europa i viss mån är influerat av islam- och islamiseringskritkiker som Robert Spencer och hans blogg Jihad Watch, Fjordman, och bloggar som Gates of Vienna, som alla på avgörande sätt format Breivik.
Trots att jag inte delar deras neokonservativa tendens och deras onyanserade och urskillningslösa kritik av islam och försvar för judendomen och Israel, finner jag den kritik som riktats mot dem efter Breivik – ibland kappvändande, ibland bara intensifierad – orättvis, ensidig, överdriven, plötsligt bortseende från alla sanningar de uttalat om den västerländska civilisationen och dess försvar och från alla problem med de radikala, fundamentalistiska formerna av islam de med rätta pekat på. Detta gäller även när denna kritik framförs från positioner som jag i många avseenden delar. Det finns viktiga delsanningar hos de nämnda islamkritikerna. De är förvisso inte några unika bidrag endast från deras sida, och de är naturligtvis bara en del av SD:s helhet av sanningar. Men de är likafullt sanningar som Breivik inte kan tillåtas få SD att sluta uttala.
Emellertid finns det en punkt som berört mig starkt i den förnyade SD-kritik som nu hörs, en punkt som jag instämmer i: klimatet och tonläget på vissa håll på internätet kan utan tvekan åtminstone bidra till att skapa onda, ensamma galningar och driva dem till handlingar av det slag vi nu sett. Det kan knappast förnekas att Breivik till dels är en extrem produkt av den anonymitetskultur vars avarter jag flera gånger påtalat och kritiserat under det gångna året, i inlägg såväl som, och inte minst, i diskussioner i kommentarfälten. Det tonläge jag mött på en del håll på internätet har varit skrämmande, våldsamt, någon gång explicit hotfullt. Jag har själv några gånger känt att jag haft att göra med latenta våldsmän (även om det ska sägas att just dessa tydligt visat sitt ideologiska avstånd från SD). Den pågående mediakampanjen är väsentlig för mig av det skälet att jag själv fått anledning att engagera mig i sådan utsträckning i just denna fråga.
Liksom tidigare tar jag dock fullständigt avstånd från de protototalitära förslag som nu med förnyad styrka framförs om att inskränka internätets frihet. Jag förkastar också helt Tysklands inrikesminister Hans-Peter Friedrichs förslag att omöjliggöra just anonymiteten som sådan. Vad jag vänder mig mot är anonymitetskulturen just som dominerande kultur, som en norm som de flesta anpassar sig till, och framför allt dess uppenbara missbruk i ansvarslöshetens tecken. Jag kan inte ta avstånd från anonymiteten som sådan. Skälen till det har jag flera gånger fått anledning att återkomma till här. Anonymiteten, trots att den normalt är beklaglig, inte bara kan användas på ett menings- och ansvarsfullt sätt. Den kan också vara nödvändig just på grund av den typ av bekämpande och förtryck av oliktänkande – inklusive i ett större historiskt och internationellt perspektiv högst måttfulla och alltigenom demokratiska sådana – som idag bedrivs inte minst från stora delar av media.
Den ståndpunkt jag inför den nu inträffade tragedin måste upprepa innebär således dels ett förkastande av anonymitetskulturen som sådan, som allmänt mönster, och framför allt av dess missbruk, men dels också ett försvar för den principiella rätten och möjligheten till anonymitet på internätet. Det finns nu anledning att desto skarpare upprepa och insistera på båda dessa moment.
I ljuset av större kännedom om Breiviks åsikter och deklarerade motiv kan man tycka att den påstådda åsiktsgemenskap mellan honom och SD som såväl liberaler och socialister å ena sidan som olika radikala nationalister (sådana som på internätet som vanligt talar stora och hårda ord men inte vågar göra det under eget namn) å den andra ständigt vill påtala, inte är något som förtjänar att tas på större allvar och utförligt bemötas. Det har visat sig att Breiviks manifest verkligen är ett bisarrt hopkok, fyllt av motsägelser. Signifikativt nog måste ju också de sinsemellan olika, ja motsatta grupper som vill använda det mot SD betona helt olika, och lika motsatta, element i det. Det är till stor del men inte enbart den förvirrade karaktären hos Breiviks manifest som förklarar medias förvirrade framställning och användning av honom.
Med hänsyn endast till Breivik själv, hans åsikter och hans illgärning skulle och borde SD, utifrån vad vi idag vet, helt enkelt avstått från att överhuvudtaget ge sig in i en jämförande ideologisk analys. Man skulle bara ha uttryckt de självklara fördömandena utifrån humanistiska och demokratiska principer och värderingar, och medlidande med offren, de anhöriga och det norska folket.
Men det oanständiga, intensiva och prolongerade utnyttjandet av tragedin från delar av media (dock förvisso inte alla delar!), inlett omedelbart efter det inträffade och överordnat uttrycken för sorgen och det elementära medlidandet, gjorde det ändå oundvikligt för Åkesson att ägna nästan hela sitt sommartal i Sölvesborg åt just en sådan analys.
Denna analys kunde naturligtvis inte, givet omfattningen av den fantasmagoriska blandning som är Breiviks manifest, vara heltäckande. Dock tas i ett sammanhang som detta förvånansvärt många aspekter upp, och de flesta anklagelser och guilt-by-association-argument bemöts. Såvitt jag kan se är det faktiskt en av de mer detaljerade, utförliga och djupgående analyserna av Breiviks bisarra manifest som hittills presterats.
Manifestet i sig förtjänar alltså inte en sådan närläsning, och inte heller står analysen i någon proportion till SD-kritikens kvalitet. Ändå var detta nödvändigt, och trots allt också i viss mån i sak intressent. Åkesson tydliggör nämligen genom sin jämförelse även en del viktiga allmänna poänger om SD:s politik. Delar av SD:s egen distinkta profil blir tydligare, tecknad mot denna groteska bakgrund. Genom att i tur och ordning avslöja åtminstone en del av sanningen om Breiviks “nationalism”, “kristendom” och “konservatism”, får Åkesson utan tvekan fram att den partiella överensstämmelsen i problembeskrivning och begreppsanvändning inte innebär någon allmän åsiktsgemenskap.
Återigen: det är i princip möjligt, och omöjligt att hindra, att även en person som verkligen i stor utsträckning har rätt förstått nationalismen, kristendomen och konservatismen blir galen och begår terrorhandlingar. Och även att en person som begår sådana handlingar bara säger sig förstå dem, bara gör anspråk på att vara nationalist, kristen och konservativ, är naturligtvis tragiskt. Det går inte att förneka det tragiska i Breiviks överensstämmelse i begreppsanvändning och problemformulering.
Men det är nu inte bara ifråga om det omänskliga våldet uppenbart att i det aktuella fallet gärningsmannen i verkligheten står för något annat. De skillnader Åkesson lyfter fram, den ena eller den andra av vilka kritikerna av talet utan undantag ignorerat på samma sätt som de utelämnat flera av Åkessons exakta formuleringar, går utöver den uppenbara och grundläggande som består i förespråkandet respektive förkastandet av politiskt våld. Det är, som också alla omdömesgilla kommentatorer i media framhållit, en skillnad som även om en mer långtgående åsiktsgemenskap i övrigt skulle ha varit förhanden vore tillräcklig för att SD inte, som vissa velat, skulle kunna tillskrivas något som helst ansvar för det inträffade, för Breiviks ofattbara grymhet mot oskyldiga barn och ungdomar.
I ljuset av dessa skillnader är Åkessons hypotetiska polemiska parallell med ansvarsutkrävande från exemepelvis socialdemokraterna för socialistiska terroristers gärningar – en parallell som tidigare också använts av Björn Söder – fullt giltig. Åkesson får också fram att samtliga muslimer naturligtvis inte kan ställas till svars för den radikala islamistiska terrorismen.
En annan sak är att socialdemokrater aldrig och moderata muslimer alltför sällan stäms till eftertanke av att deras åskådningar missbrukas eller känner sig behöva prestera analyser och klargöranden av Åkessons slag till sitt försvar. Inga kraftfulla åtgärder mot socialismen och islam har någonsin krävts, av den typ som nu med förnyad styrka ropas på mot nationalism, rasism, främlingsfientlighet, högerextremism o.s.v. Ingen förståelse uttrycks för “bakomliggande problem” som drivit denne terrorist till hans dåd på det sätt som regelmässigt sker när terroristen är socialist eller muslim.
Men terrorism ger alltid anledning till eftertanke, för såväl sverigedemokrater som socialister, muslimer, miljöpartister och moderater (Åkessons paralleller omfattade även de två sistnämnda). Och vad eftertanken för sverigedemokraters del bör gälla är alltså frågan om den anonymitetskultur på internätet, i vilken mer eller mindre sverigedemokratiska åsikter för det mesta dominerar. Jag vet naturligtvis att Åkesson är väl medveten om problemet, men det förtjänar ändå att nämnas. Alltför mycket av uttrycken för dessa åsikter är, framför allt och ofta enbart med avseende på tonen, problematiska. Och de är det alltså även ur aspekten att de faktiskt kan bidra till att ensamma och marginaliserade individer som bara sitter framför sina skärmar och rör sig i nationalistiska nätfora eller bara i de vanliga tidningarnas och andra sajters och bloggars kommentarfält som alldeles oavsett deras egen inriktning ofta domineras av nationalister av olika slag, börjar på ett alltmer osunt sätt förvridas i sin verklighets- och självuppfattng.
Trots åsiktsskillnaderna gentemot SD är det uppenbart att Breivik åtminstone delvis var en sådan person. Om än uteslutande i hans eget psykologiska och intellektuella kaos, var han just det så många i dessa internätfora är: en systemkritiker av nihilistiskt slag. Jag är naturligtvis medveten om att den helt dominerande terrorismen idag och under lång tid, utan samma stöd i anonymitetskulturen på internätet, utförts av sådana systemkritiker i den radikala vänstern och bland radikala, fundamentalistiska muslimer. Men även alla andra har ett ansvar här. SD, som delvis är ett på annat sätt systemkritiskt parti, har ett ansvar att verka för att den del av den utbredda och starka opinion som stöder partiet i anonymitetskulturen mognar och utvecklas på sådant sätt att missbruket minimeras och i möjligaste mån ersätts av den sunda, balanserade och disciplinerade kultur som finns i partiet i övrigt. Det är ju bland annat endast så denna opinion kan bli en konstruktiv och effektiv kraft för den politiska och förändring partiet arbetar för.
Inte minst nödvändigt är det att besinna detta ansvar eftersom SD måste försvara yttrandefriheten på nätet – inklusive den i sig, i allmänhet och som sådan icke önskvärda anonymitetens möjlighet. SD måste bekämpa de inskränkningar som starka krafter länge önskat och nu ser ännu en anledning att införa.
Jag kritiserade nyligen Svenska Dagbladets Per Gudmundsons kommentar till Åkessons tal i Almedalen. I sina inlägg efter Breivik träffade Gudmundson snabbt fel i beskrivningen av denne (“nazist” – senare sägs han ha ändrat det till det lika felaktiga “identitär”), och den tidigare jämförelsevis självständige, politiskt-inkorrekt sanningssägande skribenten såg ut att börja röra sig i en högst problematisk riktning ifråga om vad som borde göras. De gränser han sätter upp för den debatt han vill “tillåta” är inte bara alltför snäva i största allmänhet utan också dragna på fel ställen. Ändå kan jag i viss mån förstå och känna sympati för honom när han härom året stängde av kommentarfälten i sin blogg och i förtvivlan utbrast “[H]ur fan kan man vilja förstöra internet? Jag hatar er av hela mitt hjärta.”
Vad vi här som på så många andra områden ställs inför är de stora krav, de ofta svåruppnådda förutsättningar, som kännetecknar all sann och bestående frihet.
Jan Olof Bengtsson 
“Emellertid finns det en punkt som berört mig starkt i SD-kritikernas argument, en punkt som jag instämmer i: klimatet och tonläget på vissa håll på internätet kan utan tvekan åtminstone bidra till att skapa onda, ensamma galningar och driva dem till handlingar av det slag vi nu sett.”
Ja, håller med. Men samma råa tonläge används av SD:s motståndare också. Läs min senaste post på Dissidenten. Notera medias agerande sista veckan innan valet. De använder sig också av ett tonläge som initierar polarisering och ett hårt tonläge.
“Med hänsyn endast till Breivik själv, hans åsikter och hans illgärning skulle och borde SD, utifrån vad vi idag vet, helt enkelt avstått från att överhuvudtaget ge sig in i en jämförande ideologisk analys. Man skulle bara ha uttryckt de självklara fördömandena utifrån humanistiska och demokratiska principer och värderingar, och medlidande med offren, de anhöriga och det norska folket.”
Hmm…sådana tankar fanns hos många, men i praktiken blir det oerhört svårt att följa en sådan strategi, av en massa orsaker.
“Såvitt jag kan se är det faktiskt en av de mer detaljerade, utförliga och djupgående analyserna av Breiviks bisarra manifest som hittills presterats.”
Håller med.
“Återigen: det är i princip möjligt, och omöjligt att hindra, att även en person som verkligen i stor utsträckning har rätt förstått nationalismen, kristendomen och konservatismen blir galen och begår terrorhandlingar.”
Ja håller med, och alla vet detta innerst inne också. Man plockar alla politiska poäng man kan. Här borde väl SD också rannsaka sig själva i sanningens namn.
“Alltför mycket av uttrycken för dessa åsikter är, framför allt med avseende på tonen, problematiska. Och de är det till och med ur aspekten att de faktiskt kan bidra till att ensamma och marginaliserade individer som bara sitter framför sina skärmar och rör sig i mer eller mindre SD-relaterade eller SD-vänliga nätfora eller bara i de vanliga tidningarnas och andra sajters och bloggars kommentarfält som alldeles oavsett deras egen inriktning ofta domineras av nationalister av olika slag, börjar på ett alltmer osunt sätt förvridas i sin verklighets- och självuppfattng.”
Ja, men sjuka individer finns det, och kommer alltid att finnas. Breivik entusiasmerades av allt möjligt. Främst av enskilda bloggare och ja,..alt möjligt. Hade inte FRP eller SD funnits hade en tragedi fortfarande varit för handen, det är min analys.
“Ändå kan jag i viss mån förstå och känna sympati för honom när han härom året stängde av kommentarfälten i sin blogg och i förtvivlan utbrast “[H]ur fan kan man vilja förstöra internet? Jag hatar er av hela mitt hjärta.”
Ahh… han måste markera för att inte bli av med jobbet, så enkelt är det nog, tyvärr.
Du är en utmärkt skribent Jan Olof, just därför vill jag komma med ett tips som kanhända är lite övermaga, men det ges i all välmening, det är dagens sanning. Du borde träna dig på att komprimera texten. Det som kan sägas på 1,5 A4 skall aldrig sägas på 2 A4. Det är svårt, men just därför skiljer det proffsen mot amatörerna. Minns Winston Churchills ord. Han bad om ursäkt för att han skrev ett så lång brev, ity han inte hade tid att skriva ett kort.
”Men samma råa tonläge används av SD:s motståndare också. Läs min senaste post på Dissidenten. Notera medias agerande sista veckan innan valet. De använder sig också av ett tonläge som initierar polarisering och ett hårt tonläge.”
Ja, det håller jag med om.
”Hmm…sådana tankar fanns hos många, men i praktiken blir det oerhört svårt att följa en sådan strategi, av en massa orsaker.”
I det efterföljande stycket säger jag själv att en sådan orsak – ”det oanständiga, intensiva och prolongerade utnyttjandet av tragedin från delar av media” – gjorde det ”oundvikligt” att följa en annan strategi.
”Ja, men sjuka individer finns det, och kommer alltid att finnas. Breivik entusiasmerades av allt möjligt. Främst av enskilda bloggare och ja,..allt möjligt. Hade inte FRP eller SD funnits hade en tragedi fortfarande varit för handen, det är min analys.”
Javisst. I anonymitetskulturen uttrycks ju långt mer och i hög grad annat än FrPs och SDs åsikter.
”Ahh… han måste markera för att inte bli av med jobbet, så enkelt är det nog, tyvärr.”
Jaha. Men jag håller i så fall ändå med i sak ifråga om många kommentatorer där ute. Jämför med denna blogg. Nästan alla mina kommentatorer är föredömliga i samtliga formella och t.o.m. innehållsliga avseenden. De vet vad som gäller här. Jag har fått ytterst få kommentarer av det slag Gudmundson avser, och när jag fått det har jag bl.a. medels mina svar på just dem klargjort och etablerat den standard i form såväl som innehåll som vi måste kräva. Jag tycker att mina kommentatorer överlag med mycket god marginal har upprätthållit den nödvändiga nivån.
”Du är en utmärkt skribent Jan Olof, just därför vill jag komma med ett tips som kanhända är lite övermaga, men det ges i all välmening, det är dagens sanning. Du borde träna dig på att komprimera texten. Det som kan sägas på 1,5 A4 skall aldrig sägas på 2 A4. Det är svårt, men just därför skiljer det proffsen mot amatörerna. Minns Winston Churchills ord. Han bad om ursäkt för att han skrev ett så lång brev, ity han hade inte tid att skriva ett kort.”
Tack för vänliga ord, och tips. Men nu verkar du glömma hur många gånger du redan har kommit med detta tips, och att och hur jag redan svarat. Jag håller fortfarande på det hela taget inte med i vad gäller arten av mina texter. Men eftersom ämnet både för mig är i högsta grad intressant och i sig av mycket stor vikt ska jag här upprepa och vidareutveckla vad jag redan tidigare med viss utförlighet svarat.
Det är riktigt att det ofta är bra att komprimera texten, att det ibland är svårt, och att det i de fall där det är bra och svårt skiljer proffsen från amatörerna. Men detta är långtifrån hela sanningen.
Det är inte bara så att det inte alltid är bra, inte är generellt bra, med komprimerade texter, att vissa texter måste vara långa. Det är också så att det s.a.s. är orimligt förenklat att påstå det som kan sägas på 1,5 A4 aldrig ska sägas på 2. Det finns ofta mängder av mer eller mindre subtila skäl, inte minst i svåra och känsliga ämnen, att säga det på 2 eller rentav 3.
I mitt inlägg om bloggpostens genre talade jag om dennas nyhet och beskrev dess ännu oftast något amorfa, obstämda, gränsöverskridande karaktär. Den befinner sig i ett fält som delvis täcker och blandar dagboksanteckningen, debattartikeln, krönikan, essän och än mer. Till detta kan läggas att den än så länge kännetecknas av en större informalitet än vad som tidigare kännetecknade tryckta texter. Även mina blogginlägg är ofta mycket snabbt skrivna och inte på samma sätt genomarbetade som de artiklar jag publicerar i tidningar och tidskrifter. Jag är medveten om att detta kan leda till onödig längd, överflödiga ord och meningar, upprepningar. Som jag förklarade brukar jag alltid ändra, rätta och polera under ibland lång tid efter det jag publicerat ett inlägg. Dock hittills utan att ändra grundläggande komposition. Det viktiga är för mig att de är tillräckligt bra i formellt avseende för att kunna publiceras och äga läsvärde som bloggposter. Jag har tänkt tanken – först tänkt av vänliga kommentatorer – att några av dem senare kanske skulle kunna omarbetas för publicering i bokform.
Men denna bloggpostens karaktär gör inte att jag finner den i princip sämre än dagens politiska kommentar och exempelvis kulturjournalistik i tryckt pappersform, genrer från vilka den alltså delvis är principiellt skild. Och detta gäller även oavsett vad jag, som jag förklarat i ett annat relaterat inlägg, menar vara de allmänna problemen med tidningarnas ”läsmiljö” idag. Jag finner denna litteratur påfallande svag inte bara innehållsligt utan numera mycket ofta också formellt.
Vidare gäller att jag liksom P.C. Jersild (i övrigt dock inte någon favoritförfattare) skriver texter av det slag jag själv vill läsa. Är det något jag ogillar med den genomsnittliga bloggposten är det att den är för kort. Det gäller inte minst de många SD-bloggarna. Mellan oss: det är inte alltid jag känner att det är mödan värt att gå till dem eftersom man bara hittar små pluttenuttsnuttar till texter. Detsamma gäller exempelvis Axess-bloggen: hela tiden finner jag att jag vill läsa fler längre texter av den på många sätt föredömlige Lundberg. För att inte tala om exempelvis Gudmundsons blogg. Vad som fördelaktigt utmärker dina bloggar är just att de har jämförelsevis långa texter, även om jag fortfarande finner dem för korta. Om det s.a.s. är någonting det finns ett behov av är det just kvalificerade, analytiskt fördjupade och mer preciserade och nyanserade längre texter från SDare. Ingenting förefaller mig viktigare. Pluttenuttsnutteriet håller inte, eller åtminstone räcker inte. Otaliga frågor som med nödvändighet kräver utförlig behandling, som inte kan klaras av på 1,5 eller ens 2 A4, tränger sig på.
En förklaring här är dock naturligtvis att både du och Lundberg genremässigt formar bloggposten på ett annat sätt än jag. Era ligger formellt närmare dagens typ av ledare, ledarstick, tidningskrönikor. Redan på sjuttiotalet frapperades jag av tomheten och floskelexercisen i dessa genrer i de stora dagstidningarna. De var nästan alltid ointressanta. De var så uppenbart att de huvudsakligen fyllde en i hög grad propagandistisk funktion, att skapa och kontinuerligt dirigera en tämligen konform liberalsocialistisk mainstream, den dagliga dosen av vad som i stor utsträckning kunde beskrivas som ”korrekt” indoktrinering. (Självklart fanns många undantag.) Innehållsligt kan du och Lundberg naturligtvis inte jämföras med detta. Men ni vänder er i hög grad till läsare av samma formella genre. Här skiljer vi oss helt enkelt därför att vi delvis har olika syften och läsare. Mina inlägg torde oftast böra jämföras med de artiklar man finner i några av de tidskrifter, nättidskrifter och sajter jag länkar till i länklistan.
Men återigen (detta är ett exempel på att upprepning och därmed större längd ibland är önskvärd), detta innebär av de skäl jag här gått igenom inte att mina texter inte ibland verkligen kan vara alltför långa, onödigt långa. Det kan gälla inlägget ovan, som dock inte alls tillhör mina längsta. Men jag finner det osäkert om det faktiskt förhåller sig så.
Det är långt av tre skäl. För det första behandlar det i själva verket två stora ämnen: inte bara frågan om anonymitetskulturen och terrorismen i allmänhet, utan också Breiviks specifika terrorism. Mina kommentarer om Breivik-tragedin är inlagda i en post om den mer allmänna frågan om anonymitetskulturen och terrorismen. Två olika inlägg kunde förvisso varit bättre. Men såvitt jag kan se borde den samlade textmängden då knappast ha blivit mindre. För det andra är båda ämnena av den karaktär jag inledningsvis beskrev i detta svar, nämligen svåra och känsliga. De är inte lämpade för korthuggna, hårdkokta, stålblanka, kommandoartade proklamationer. De kräver i sig själva av flera skäl, som i Åkessons tal, en viss mjuk utförlighet som det är fel att avfärda som i mer begränsad mening sakligt eller stilistiskt överflödig. För det tredje innehåller inlägget vissa upprepningar, nämligen av mina två huvudpoänger rörande omöjligheten, oavsett åsikter, att skydda sig mot att galna och/eller onda människor begår terrorhandlingar i deras namn, och, framför allt, att anonymitetskulturen verkligen kan bidra till sådan terrorism. Det är, menar jag, viktiga poänger som jag saknade från SD-håll, och jag fann det därför motiverat att starkt understryka dem genom upprepning.
Inte heller innebär de allmänna skäl jag ovan anfört för längden att det inte också för mig ibland kan vara på sin plats med korta inlägg. Men avslutningsvis vill jag påminna om att när jag efter att jag p.g.a. dina klagomål lovat blanda långa och korta publicerade ett kort (om Almedalen), sågades det omedelbart av en annan kommentator, som framstått som en av mina allra mest seriösa: ”Tråkigt att du fallit till föga för gnällspikarnas kritik. Här hade man bespetsat sig på en lång och ingående analys av Axess-seminarier och partiledartal på ditt eget oefterhärmligt grundliga sätt.”
“En förklaring här är dock naturligtvis att både du och Lundberg genremässigt formar bloggposten på ett annat sätt än jag.”
Hmm…vet inte riktigt. Jag skriver dessutom olika slags artiklar. Den vanligaste är när jag bemöter artiklar i DN eller SvD. Min tekopp är egentligen den rena debatten, en fäktning med argument. Detta är det jag tycker är allra roligast.
“Det är långt av tre skäl. För det första behandlar det i själva verket två stora ämnen: inte bara frågan om anonymitetskulturen och terrorismen i allmänhet, utan också Breiviks specifika terrorism. ”
Alltså bara detta skulle man kunna skriva en doktorsavhandling om. Läste man igenom hela manuskriptet och gjorde en analys skulle det säkert kunna bli en tjock bok. Frågan är om det är värt energin. Mitt svar är nog “nej” på den frågan.
“De är inte lämpade för korthuggna, hårdkokta, stålblanka, kommandoartade proklamationer.”
Ha, ha. Någon gång skall jag skriva en sådan stålblank proklamation.