Sverigedemokraterna och de intellektuella

Doktoranden, journalisten och bloggaren Rasmus Fleischer tillhör dem som tagit Flashback-diskussioner till utgångspunkt för egna blogginlägg. Som jag tidigare nämnt hade jag från ett tidigt stadium planerat att kommentera hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Detta inlägg är en kommentar till en lång Flashback-tråd med titeln Intellektuella sverigedemokrater? Men eftersom en kommentator här fäste min uppmärksamhet på att en ny tråd dykt upp, en tråd i vilken jag själv betecknades som intellektuell, kom mycket av det innehåll jag planerade för kommentaren till Fleischer i stället att ingå i min första kommentar till denna nya tråd, Begreppet intellektuell.

Även i mitt inlägg Thomas Nydahls ensamhet har jag kort nämnt Fleischer, som skriver att Nydahl lagt sig allt närmare SD och att han uttryckt gillande av Dansk Folkeparti och Søren Krarup. Och som jag här fortsättningsvis kommer påminna om har jag åtskilliga gånger berört de större sammanhang i vilka Fleischers fråga måste förstås. En hel del finns dock kvar att säga om hans inlägg.

Fleischer skriver att “[d]efinitionen av ’intellektuell’ är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med ’ideolog’.” Detta är det första och mest grundläggande som jag inte håller med om i hans inlägg. Definitionen av begreppet intellektuell såväl som av begreppet ideolog, och förståelsen av deras likheter och skillnader, är som jag ser det avgörande för hela den fråga Fleischer, och Flashback, tar upp. Jag har förklarat varför i Begreppet intellektuell, och hänvisar till det inlägget i stället för att upprepa mig här.

Jag menar också att Fleischer har fel när han säger att ”[n]ärvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna”. Fleischers uppfattning är dock att det, möjligen med undantag för Tommy Hansson och Stellan Bojerud, helt enkelt inte finns några sverigedemokratiska intellektuella, av det skälet att partiet enligt hans mening är populistiskt, och populism är oförenligt med intellektualitet.

Fleischers artikel bygger tyvärr i alltför stor utsträckning på den hos liberaler och socialister vanliga, tröttsamma, simplistisk-reduktiva dikotomin mellan den egna liberalismen och socialismen å ena sidan och fascismen å den andra. Det vill säga, allt som inte är den egna liberalismen och socialismen tenderar att sammanfattas i och avfärdas medels kategorin fascism. Denna fantastiska förvrängning, jämförbar med eller i själva verket endast ett moment i den politisk-korrekta diskursordningens syn på hela västerlandet och dess kulturtradition som en förtryckande, rasistisk, paternalistisk källa till ondska, är sedan länge det kanske allra mest tydliga exemplet på eller illustrationen av liberalismens och socialismens ytlighet, deras karaktär av ideologier i den mening jag diskuterat i flera tidigare inlägg, av propagandistiska instrument, anpassade för  halvbildade journalisters bruk och i avsaknad av intellektualitet i djupare mening.

Dessutom tycks denna simplistiska förvrängning intensifieras och spridas även till läger där man verkligen inte hade väntat sig att finna den. Till och med en tidigare åtminstone jämförelsevis nyanserad, ledande fascismforskare som Zeev Sternhell, som jag förr kunnat läsa med behållning, förfaller i häpnadsväckande utsträckning till den i sin senaste, märkligt svepande bok Les anti-Lumières: Une tradition du XVIIIe siècle à la guerre froide.

Den bisarra simplismen ligger både i tendensen till reduktion av det samlade icke-liberala och icke-socialistiska västerländska politisk-filosofiska tänkandet och övriga historien och kulturhistorien, ja hela världen, mänsklighetens hela historia före 1945, till fascism, åtminstone implikationsvis, och i den förenklade förståelsen av fascismens fenomen som sådant, som såväl reduktionen som den enkla dikotomin förutsätter. Fleischer gör naturligtvis inte allt detta, men förutsättningen för hans analys är en liknande världsbild och historiesyn.

Fleischer menar heller inte att endast liberaler och socialister är intellektuella och ideologer, utan konstaterar riktigt att fascistiska rörelser ”alltid tenderat att attrahera intellektuella”. Detta gäller naturligtvis både fascismen i den oegentliga, propagandistiskt inklusiva meningen och i den strikta och historiskt egentliga. ”För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism” fortsätter Fleischer, ”krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till ’de intellektuella’.”

Fleischer instämmer i Sam Carlshamres och Daniel Strands fantastiskt men karaktäristiskt överdrivna åsikt att SD drivs av ”en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter”, men tillägger att ”närvaron av (mikro)fascistiska fantasier” inte ”gör…SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse”. Populistiska rörelser kan dock ”ta del i fascistiska tillblivelser [Fleischer menar: göra folk till fascister, hjälpa fascister till makten] inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än dem som handlar om nationen kontra dess fiender”, och därför är ”[å]tskillnaden mellan fascism och populism…inte absolut”. Men de populistiska rörelserna har ”alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.” Åtminstone på den sista punkten måste ju även Fleischer själv vara medveten om att han inte korrekt beskriver SD och jämförbara partier i Europa. Journalisten undergräver forskaren.

Populism tycks hursomhelst vara den term som den liberalsocialistiska opinionen och dess gamla intressemaskineri, SD:s och dess europeiska motsvarigheters motståndare, för tillfället bestämt sig för att samlas kring som huvudsakligt vapen. Det är värt att notera att denna i sin sant populistiska retorik snart nästan totalt konforma motståndare därmed tycks börja överge de alltmer uppenbart missvisande övriga epitet man tidigare tillgripit – trots att den bakomliggande analys, eller snarare propagandamall, som föranledde användningen av dem kvarstår helt oförändrad.

Jag förkastar båda Fleischers ståndpunkter, och påstår att SD inte är populistiskt i den mening Fleischer avser och att populism i en annan mening som i viss mån men inte helt är tillämplig på SD och dess europeiska motsvarigheter kan förenas med intellektualitet. Även här hänvisar jag till tidigare inlägg, Till frågan om populismen och Sverigedemokraterna och populismen, i vilka jag försökt kort utreda de här relevanta och avgörande distinktionerna och frilägga de centrala historiska linjerna. Populism kan men behöver inte vara ett problematiskt fenomen, det finns en högre såväl som en lägre populism.

Naturligtvis kan SD idag  ha flera, rentav många populistiska företrädare. Men partiets idé, dess program, kan lika litet som dess europeiska motsvarigheters betecknas som enbart eller entydigt populistiskt. De politiska och politisk-filosofiska traditioner de, som jag framhållit i andra tidigare inlägg, anknyter till, gör denna beskrivning missvisande. Jag har försökt visa hur dessa traditioner kommer till uttryck i de ideologiska grundpelarna och deras inbördes förhållande.

I linje med sin förståelse av de fascistiska intellektuella menar Fleischer att det tidigare fanns intellektuella sverigedemokrater, men att dessa försvunnit efter att den nya partiledningen övergått från ett fascistiskt förflutet till populism. “Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till Uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella nya högern i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.”

Fleischer säger dock inte uttryckligen att SD tidigare var fascistiskt eller mer fascistiskt (även om han påstår att den intellektuelle Partik Ehn har en bakgrund som ”nazist”). Men han menar tydligen att det program Rinderheim medverkade till att utforma ändå inte är populistiskt eftersom det tillkom före den nuvarande partiledningens tillträde. I vilken utsträckning Rinderheim är influerad av den nya högern kan jag inte bedöma. Jag har inte läst Virtus, och, viktigare: det framgår inte av det program som även i de för bara några år sedan publicerade versioner jag läst ännu sägs vara präglade av hans insats.

Enligt Fleischer förklaras frånvaron av intellektuell eller ideologisk (jag måste här förbise de av Fleischer utelämnade komplexiteterna i dessa begrepp och deras historia, men deras betydelse för min kritik framgår av de tidigare inläggen) debatt i SD inte bara av den nuvarande föregivna populismen utan också av spänningen mellan den och den tidigare rinderheimska och ehnska intellektualiteten. Fleischer närmar sig här den typ av kritik från den nya generationen konservativa i Tradition & Fason som jag bemött i flera inlägg men som även kommer från vänster, och som går ut på att företrädarnas skiftande partimässiga och ideologiska bakgrunder skapat blott en eklektisk ideologisk mix.

Här finns, menar Fleischer, sakliga åsiktsskillnader. Den populistiska partiledningen har inte attraherat några nya intellektuella: ”Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.”

Mycket vore att säga om detta och jag måste utelämna det mesta. Bland det mer uppenbara är dock det minst lika slående faktum att Hansson och Bojerud trots sina i några även centrala frågor avvikande ståndpunkter valt att nyligen bli medlemmar i ett parti vars linje i dessa avseenden de visste var en annan. Det säger mer om SD:s styrka, om behovet av SD, om SD:s förmåga att i kraft av just sin distinkta och unika ideologiska profil attrahera, assimilera och harmonisera personer med skilda bakgrunder, och om – i dessa personers fall – M:s och Alliansens ideologiska bankrutt, än om de nämnda spänningarna.

Det är givetvis fullt normalt att enskilda partiföreträdare avviker från partilinjen i en eller annan fråga. En annan sak som måste sägas är att även den rinderheimsk-ehnska falangen ibland förstås gör det. Fleischer säger att Ehn skrivit ett manifest på brittiska Third Ways hemsida där han bland annat förespråkat medborgarlön. Detta är inte partilinjen. Och om Rinderheim verkligen var starkt influerad av den nya högern, borde det utan tvekan på några punkter ha fört honom i konflikt med det program i vars utarbetande han själv tydligen hade stor del.

Avvikelser som dessa är ju självklara inslag i vitala demokratiska partiers inre liv och behöver inte vara något negativt. Jag har tidigare till stöd för min egen avvikande uppfattning framhållit partiveteranen Joakim Larssons protest i frågan om datalagringsdirektivet.

Fleischer menar att det på grund av den åsiktsbredd han pekar på kanske är “klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin”. Han finner det symptomatiskt att SD “aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-Kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen”. Han tror att ”[o]m de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll”. Det är ”inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp”. Och ”hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar”. För mig innebär detta en svårbegriplig underskattning av eller omedvetenhet om de ideologiska traditioner SD explicit anknyter till och de intellektuella resurser som därmed står till deras förfogande.

Det är naturligtvis riktigt att vi har svenska intellektuella som attraheras av fascismen. Än fler – i själva verket anmärkningsvärt många – attraheras dock med Rinderheim och Ehn av den nya högern, och på senare tid inte minst dess avknoppning identitarismen. Dessa ideologiska riktningar skiljer sig från fascismen på sätt som blir alltmer omöjliga att förstå eller vilja förstå från det liberala och socialistiska perspektivet, men som från alla andra utsiktspunkter är uppenbara. Fascismen är dock ett komplext historiskt fenomen, och denna komplexitet är naturligtvis också något som sällan görs rättvisa i debatten. Det är inte förvånande att även vissa strukturella likheter, beröringspunkter och överlappningar finns.

Bland andra förment “högerextrema” strömningar har jag i någon mån också försökt kontinuerligt studera och följa även dessa. Flera av de svenska företrädarna delar såvitt jag kan se vänsterns och liberalernas uppfattning att SD är populistiskt. De menar att partiet på grund av kompromisser och bristande radikalism är ett otillräckligt partipolitiskt alternativ. Delvis har de rätt. Men det är svårt frigöra sig från intrycket att de inte förstått djupet och rikedomen och därmed tillräckligheten i de traditioner på vilka SD bygger, och potentialen för vidgning, fördjupning och vidareutveckling av ideologin i linje med den hittillsvarande inriktningen.

Såvitt jag kan se har SD på det hela taget genomfört sådana förändringar som är rätta i sig och nödvändiga i det samtida svenska politiska klimatet. Det finns naturligtvis alltid en risk att detta kan ändras i framtiden, men de problemen med den tidigare linjen kommer inte vara mindre i en sådan situation: vad som krävs är i så fall endast en uppstramning enligt de egna historiska, ideologiska riktlinjerna. Jag förnekar inte alls att den nya högern fört fram viktiga delsanningar, och de är sådana som kan upptas – om de inte redan finns där, vilket oftast visar sig vara fallet – inom de historiska ramarna för den ideologiska helhet jag vill försvara. Det är legitimt att grupper intresserar sig för och odlar dem. Men jag står långt från flera av den nya högerns grundläggande filosofiska antaganden, som jag tycker borde diskuteras mer än vad som nu är fallet på exempelvis Motpol. Givet dessa antagandens på flera punkter mycket speciella karaktär är det förvånande att så inte sker i större utsträckning.  Av detta skäl har jag naturligtvis inte sett det som någon svaghet att SD inte följt med Rinderheim till detta läger, om han nu verkligen gått dit. (Det bör tilläggas att Rinderheim såvitt jag förstår inte, som Fleischer säger, “åkte ut”, utan själv valde att lämna partiet.)

De problematiska ståndpunkter jag här avser, och som jag kan återkomma till och specificera i ett separat inlägg, är sådana som är problematiska inte därför att de avviker från den politiska korrektheten, utan alldeles oavsett förhållandet till denna korrekthet. Och mina invändningar har också att göra med den form och stil som alltför ofta präglar deras uttryck på Motpol, inte bara med innehållet. Även den musik de ibland diskuterar säger något inte alltid helt förtroendeingivande om deras själstillstånd.

Uppenbart är nu i alla fall att SD behöver tydligare manifestera sin, som det idag onekligen fortfarande ibland kan se ut, inte sällan blott latenta intellektuella och ideologiska sida, och att en vidgning och fördjupning är nödvändig. De problem vi här står inför har naturligtvis också att göra med det jag behandlat i mitt inlägg om Sverigedemokraternas kompetens. Fleischers intryck av de intellektuellas frånvaro beror naturligtvis i hög grad på de fullt begripliga faktorer jag där nämnt.

Dansk Folkeparti har, menar Fleischer, en fördel genom sin tillgång till Tidehverv-rörelsen och dess tidskrift, med Krarup och andra: “Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet”, påstår han. Vad han egentligen säger är att SD saknar tillgång till en intellektuell kultur i vidare mening som kan uppbära och stödja partiets politik och ideologi. Detta är faktiskt en obegriplig, ja absurd uppfattning, som bara kan förklaras av historielöshet. När Fleischer spekulerar “om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella”, blir slutsatsen att det är svårt att tänka sig det. ”De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet.” Och Fleischer tror att många blickar just mot ”de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att värva folk.”

Om de gör det är det, alldeles oavsett frågan om de delsanningar som kan återfinnas där, ett beklagligt missförstånd om det sker på grund av en upplevd intellektuellt-ideologisk brist i det egna partiet. I vilken utsträckning Motpol sitter fast i den ideologiska hemvist Fleischer antyder är väl delvis en öppen fråga; det handlar om en bloggportal, och trots att en tydlig strävan finns att samla det hela under identitarismens enande beteckning representerar de individuella bloggarna ett ganska stort åsiktsspektrum som också går utöver denna. Några verkar vara ganska normala konservativa. Hos flera finns mycket som är bra – kommentarer, analyser, historiska artiklar, författarporträtt av stort värde – och några skriver även uppskattande kommentarer till mina inlägg, trots min kritik. Man kunde onekligen hoppas att de lösgjordes från den nya högerns och identitarismens problematiska sidor och förbättrade och fördjupade förståelsen av det de nu inte alltid men tyvärr alltför ofta tycks om inte förkasta så åtminstone i alltför hög grad ignorera. På så sätt kunde det värdefulla innehållet räddas in i en annan och bättre åskådningsmässig helhet.

Det finns många fler intellektuella än Fleischer tror av mer vanligt slag, såväl borgerliga konservativa som besvikna socialdemokrater, som inte står långt från SD. Men Fleischers spekulationer om Motpol är under ändå viktiga, och inte minst därför att denna portal, eller åtminstone flera av dess bloggare, såvitt jag vet faktiskt nästan ensamma representerar den ursprungligen franska nouvelle droite i Sverige, en europeisk strömning som trots dess brister alltså också lämnat viktiga bidrag som måste diskuteras och som man måste förhålla sig till. Den nya högern har länge varit starkare, bredare och djupare i flera länder än vad som framgår i mainstream-media och i forskningen, den har många etablerade representanter, och inte minst har den övat inflytande på såväl mer som mindre nationella partier, som står i ett intressant och för vår tid högst betydelsefullt spänningsförhållande till dess genuint  europeiska linje av federalism. Fleischer har även publicerat några korta journalistiska översikter och analyser av dessa partier och deras ideologiska profiler i Europa, och därvid gjort en åtskillnad mellan de partier som står under inflytande av den nya högern eller liknande idéer och de som inte gör det och därmed är mer populistiska.

Vad jag har försökt säga i min dialog med några av dem som tillhör detta nyhögerläger är i mycket detsamma som det jag länge sagt till företrädare för den borgerliga kulturkonservatismen. Nämligen att det finns ett helt ideologiskt eller mer allmänt intellektuellt, filosofiskt och kulturellt fält som breder ut sig bortom inte bara dikotomiseringen av ”fascism” å ena sidan och den politiskt-korrekta liberalsocialismen å den andra, utan även bortom dikotomiseringen av ”fascismen” och vad Fleischer kallar ”den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess” och som enligt honom ”andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i”. Förståelsen av detta fält, dess storlek, dess rikedom, och relevansen och tillämpbarheten av dess resurser, är av någon anledning i Sverige fortfarande utomordentligt bristfällig, inte bara hos dessa interlokutörer utan i debatten i allmänhet.

Liksom Motpol kommer, från ett annat håll, även Axess under Johan Lundbergs ledning ibland i vissa avseenden nära vad jag här talar om. Fleischer citerar vad Nydahl skrev före vad jag förstått är en beklaglig brytning med Lundberg: ”I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse [med kulturradikalismen] kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.”

Jag instämmer i detta. Men om Motpol på några punkter går i fel riktning, går Axess för det mesta ännu inte tillräckligt långt i rätt. Fleischer tror att det även här är svårt att ”få napp”, men återigen är det självklart en öppen fråga, något som beror på hur de aktuella individerna, vår samhälleliga verklighet, och givetvis även SD utvecklas. Jag tror mig kunna säga detta med viss säkerhet, eftersom även jag själv länge befunnit mig i just detta kulturkonservativa läger, diskuterat på djupet med det under flera årtionden, och försökt att få det att ta vissa ytterligare steg, bort från det “nyliberala” sammanhanget, och därmed bli mer konsekvent.

I sak tycks man numera mycket ofta dela SD:s ståndpunkter. De seminarier och debatter man på den senaste tiden arrangerat har till en huvuddel, direkt och indirekt, handlat om SD. Men förvisso har många av deltagarnas tematik av de lättbegripliga men ohållbara skäl jag analyserat i tidigare inlägg varit inriktad på SD som “problem”. Den gamla tröttsamma och barnsliga ”ska vi ta debatten eller ej, och om, hur”-frågan hänger fortfarande i alltför stor utsträckning kvar. Det gäller, som en del av ett ad hoc-artat men fast och tvingande decorum, att alltid på något sätt markera att man inte överskrider gränsen.

I borgerligheten finns ju också många som insisterar på en radikal liberalism, några i Johan Norbergs mening, andra i Per Ahlmarks – något som ofta introducerar en påfallande halvhet i eller avvikelse från den kulturkonservativa hållningen. De flesta har stannat i en blott nominell konservatism – neokonservatism – under vars yta döljs den blinda modernitetens gamla vanliga grundantaganden. Man har inte orkat eller förstått nödvändigheten av att ta tag i uppgiften att artikulera ett konsekvent, realistiskt alternativ till den för den problematiska huvudströmningen i den västerländska moderniteten konstitutiva ideologiska grundvisionen. Det “nyliberala” systemtvånget omöjliggör den seriösa civilisationskritik som borde vara en del av en utvecklad och fördjupad kultur- och värdekonservatism.

Avståndstagandet från SD i detta läger beror som jag ser det på en nästan genomgående otillräcklig förståelse av 1900-talshistorien och dess innebörd. Utifrån min förtrogenhet med den värld i vilken dessa intellektuella formats tror jag inte att fram till den punkt där vi nu befinner oss, efter den europeiska och nu även svenska scenens förändring, någon mauvaise foi varit involverad, av den typ vi finner hos enkla propagandister och mediamanipulatörer. Därför förtjänar deras arbete erkännande och stöd. De har med full uppriktighet sett så långt och så klart de kunnat, utifrån det konservativa paradigmet sådant detta återetablerats i Sverige. Det är inte dåligt. Man ska komma ihåg att det inte alltid varit självklart att det skulle kunna finnas något sådant överhuvudtaget i vårt land. Axess är helt enkelt med dagens svenska mått ofta en mycket bra tidskrift – och en som jag också själv både medverkat och recenserats i.

Det är först nu de ställts inför en ny utmaning, en utmaning som, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, bör bli ett verkligt test. För första gången erbjuds inte bara ett intellektuellt och ideologiskt alternativ av den typ Samtidsmagasinet Salt när det var som bäst representerade, utan också ett partipolitiskt. De områden man har gemensamma med SD torde bli tydligare för dem. Nya broar kommer rimligen byggas, mycket av motståndet uppges. Men detta beror som sagt naturligtvis också på hur SD utvecklas!

Många goda ansatser finns till att övervinna dessa begränsningar. Men hos några i Axess-lägret är steget ofta fortfarande alltför kort till de förbluffande ytligheter om även de allra mest centrala och grundläggande ting i världsskeendet, samtidshistorien och det inte alltför avlägsna förflutna som man ännu får höra från vanliga moderater, kristdemokrater och andra i borgerligheten. Det finns ett tröghetsmoment här som ibland, i ljuset av den intelligens och utbildningsnivå som de flesta äger, är litet svårt att förstå.

Jag tror det finns en god vilja, rentav en längtan att nå fram till fördjupning och konsekvens, till att på allvar kunna göra effektivt motstånd mot en verklighet de genuint lider under. Idag är det ju de facto bara de mer eller mindre nationella partierna i Europa och till dem knutna intellektuella som gör sådant motstånd, som driver på i en reellt konservativ riktning. Men så länge de borgerliga kulturkonservativa sitter fast inte bara i ideologiska låsningar, personliga hänsyn och i deras omgivning inbyggt strukturellt tvång utan också i en med allt detta sammanhängande problematisk historiografi – historien är ju ett avgörande område just för konservativa – blir det omöjligt att undvika även de mest flagranta motsägelser.

En del av den borgerliga och framför allt den mer explicit konservativa och kulturkonservativa debatten i Sverige tycks idag ändå ofta balansera på gränsen till ett uppgivande av det allt märkligare och i flera fall påtagligt krystade avståndstagandet från SD. Men eftersom den av en rad komplexa orsaker ännu inte förmått överskrida denna gräns, förblir den tyvärr till stor del teoretiskt såväl som sakligt ovidkommande. Den reduceras till illustration och dokumentation av dessa hämmande faktorers verkningssätt.

Sakernas tillstånd nödvändiggör i allt högre grad ett accepterande av SD:s problembeskrivning och problemprioritering, men ingen har ännu orkat ta steget att bejaka SD som vad som åtminstone i avsevärd utsträckning borde kunna bli framtidens självklara partipolitiska problemlösning – framtidens partipolitiska vehikel för just den kulturkonservatism man försvarar.

Och, tillägger jag, för en fördjupad, vidareutvecklad och mer konsekvent version av denna kulturkonservatism, frigjord från det i de borgerliga kretsarna segt kvardröjande globalistisk-liberala 1900-talsarv som man inte tycks kunna se hur bjärt det i verkligheten kontrasterar mot de egna värderingar man ofta på utmärkt sätt artikulerar och försvarar.

Vad vi behöver är därför, sedan vi lämnat den i dagens former alltmer uppenbart utarmade liberalismen och socialismen därhän, ett inmutande av det stora och alltför okända territorium som innehållsligt skiljer sig från såväl Motpol som Axess. Det är, som jag tidigare sagt, vad jag tror Samtidsmagasinet Salt skulle ha kunnat bidra med i den svenska debatten, och det är vad jag nu försöker göra. Detta fält representerar den med SD kongeniala intellektuella och ideologiska kulturen. Gör man sig väl förtrogen med det, blir det åter väl synliggjort, är det fullständigt omöjligt att påstå att det finns någon otillräcklighet i de intellektuella eller ideologiska resurserna. De är i själva verket näraliggande och lätt tillgängliga.

Och man förstår också varför även ett visst slags socialdemokratiska och andra vänsterintellektuella i allt större utsträckning kommer kunna känna sig befryndade med ett SD som är fast etablerat i detta fält. Som jag tidigare framhållit är detta idag lika intressant som vad som sker med den höger Fleischer felaktigt begränsar sig till.

Fleischer har dock naturligtvis rätt i att det fortfarande finns en brist på intellektuella i SD. Men vad som behövs är intellektuella av rätt typ, och jag påminner därför om de nödvändiga distinktioner jag gjorde i mitt inlägg om själva begreppet intellektuell. Partiet är fortfarande litet, förra årets framgång var snabb, och hela organisationen måste utvecklas på ett sätt som motsvarar det nya läget. Det är utan tvekan en bit kvar till den allmänna partikultur som i framtiden kommer krävas. SD måste ju nu inta och växa in i rollen av en fullt mogen och kulturellt kompetent, med tiden mer framträdande och ledande aktör på den nationella och internationella scenen. Man önskar därför att partiet så snabbt som möjligt blir en bred, öppen, utåtriktad rörelse med en rik och vital intern debatt, inklusive en ideologisk sådan på hög nivå. Det är utan tvekan centralt för konsolideringen av den hittillsvarande framgången och därmed för fortsatt framgång, och därmed för det avgörande, reella inflytande som hela verksamheten syftar till. Det står inte, i det större och längre perspektivet, i motsättning till ideologisk enhetlighet och en fast politisk kurs, utan är bara ett nödvändigt moment i utvecklingen mot att bli ett stort och med tiden dominerande parti. Den nödvändiga styrningen från partiledningen som idag ofta uppmärksammas, återkommer då, efter ett ideologiskt utvecklingssprång, i ett senare skede i annan form, på högre nivå. Fleischers föreställning om de splittrande inre strider som skulle utbryta om SD startade en tidskrift för idédebatt är överdriven.

Och inte heller skulle det vara svårt att fylla en sådan tidskrift med innehåll, när tillräckligt många intellektuella börjar få upp ögonen för och göra sig förtrogna med de traditioner, tänkare och skolor jag här åsyftar. Fleischer underskattar vad han avfärdar som den populistiska partiledningen. Några i den kan säkert visa sig avvaktande, men som helhet är den såvitt jag kan se på intet sätt avvisande mot den intellektuella sida av partiets arbete som man rimligen inser är inte bara nödvändig för framtiden och i största allmänhet, utan en essentiell del av partiet och av vad som historiskt skapat det. De vet att det nära partiet alltid funnits mängder av intellektuella, personer som tänkt om och kring partiet och dess politik även om de inte synts bland de aktiva företrädarna. Vi kommer säkert få se satsningar av just det slag Fleischer tror innebär risker för partiet.

Det är intressant att ta del av vad en av de två intellektuella Fleischer erkänner att den nya partiledningen attraherat säger i sin senaste bloggpost. Stellan Bojerud skriver om sin nu avlutade tid i riksdagen: ”Jag har för drygt tio år sedan varit riksdagsersättare för (m) och kan därför göra jämförelser. En jämförelse faller ut till SD:s fördel. Erik Almqvist, Mattias Karlsson, William Petzäll och Richard Jomshof är namn som borgar för spänstigt intellektuella meningsutbyten.” Och: ”Sammanträdena är ytterst effektiva och målinriktade. De som tror att det sjungs kampsånger och hetsas mot invandrare, har blivit djupt lurade av gammelmedia. SD:s riksdagsgrupp har sammantaget den högsta utbildningsnivån bland riksdagens partigrupper.”

Fleischer tror “tills vidare” inte att SD:s kulturpolitik behöver “tas på särskilt stort allvar”. Det är utan tvekan en fråga nära relaterad till den om förefintligheten av intellektuella. Jag har tidigare uttryckt uppfattningen att kulturpolitiken hittills varit jämförelsevis rudimentär och befinner sig i en process av komplettering och utveckling. Det möjliga SD jag ser framför mig är ett parti som kan överta regeringsmakten i kraft av att det bättre än de av ideologisering (i den i tidigare inlägg förklarade problematiska meningen), allmän okunnighet och dubiösa intressen förstörda gamla partierna förmår genom en nyskapande traditionalism uppbära och representera den klassiska europeiska kultur- och bildningstraditionen, inklusive dess nationella variation och med kvalificerad öppenhet även för andra kulturer enligt den “högre kosmopolitismens” principer. Och som därför kan förstå, vägledas av och förverkliga vissa specifika ordningens och frihetens principer som genom århundradena utkristalliserats inom denna kulturtradition.

Detta är en tradition som jag menar att Axess ännu inte riktigt nått fram till och Motpol lagt sig alltför långt vid sidan av. Och att åter tillägna sig den på det sätt och i den utsträckning jag menar är önskvärt kräver intellektuella av ett slag som liberalismen och socialismen i allt högre grad saknar, i det de förfaller till tomt regurgiterande av den politiska korrekthetens färdigformulerade fraser inom ramen för det globalkapitalistiska systemets bedövande konsensus.

Men dessa intellektuella finns och kommer bli fler. Det är i själva verket redan tid att att vända på frågan på Flashback: ’Intellektuella i sjuklövern?’ Fleischers rubrik – ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’ – är konstaterande, men, som jag har visat, på otillräckliga grunder. Vi går mot den punkt där vi i stället kommer kunna sammanfatta och tillämpa på Sverige de analyser som gjorts av med SD befryndade intellektuella i många länder, i ett inlägg med rubriken ’Varför det inte finns några intellektuella i sjuklövern’.

34 Responses to “Sverigedemokraterna och de intellektuella”


  1. 1 robban June 1, 2011 at 10:06 pm

    Tja intellektuella mej hit och dit, blir man en “bättre” människa om man har en högre utbildning och med en obskyr doktorsgrad? En krass slutsats är ju att de som anklagar folk för att förespråka fascistiska åsikter är de som per definition är de som har åsikter som ligger närmare dessa än dem som de anklagar. Vilken mening det blev hehe.

    Men men, känner gott om folk som kan definieras som intellektuella och med intelligens över medel som rätt och slätt är lite dumma i huvudet, gemensamt för dem är ju att deras självbild inte stämmer överens med min beskrivning av dem.

    • 2 Jan Olof Bengtsson June 3, 2011 at 11:24 am

      Om du läser lite mer i min blogg kommer du upptäcka att jag flera gånger tagit avstånd från den osympatiska uppfattningen, och attityden, att man blir en bättre människa bara för att man har en högre formell utbildning och en obskyr – eller t.o.m. icke-obskyr – doktorsgrad. Detta gäller naturligtvis än mer idag, när den högre utbildningen snabbt förvandlas till ett ideologiskt indoktrineringsinstrument.

      Ja, många säger att liberalsocialisterna som anklagar folk för att förespråka fascistiska åsikter själva är fascister eller ligger närmare fascismen. Men här är terminologin så vag att de historiska betydelserna och meningsfulla referenserna helt håller på att gå förlorade. Se exempelvis Paul Gottfrieds recension av Jonah Goldbergs bok Liberal Fascism:

      http://takimag.com/article/heil_hillary/

      Som visserligen framgår av flera av mina tidigare inlägg delar jag inte i allo Gottfrieds tämligen entydiga hänförande av fascismen till högern; den är mer komplex än så. Men jag menar ändå att det är bättre att undvika det lika problematiska talet om liberal fascism och vänsterfascism, att det är fullt tillräckligt och mer rättvisande att tala om socialismens och t.o.m. liberalismens egen, inherenta totalitära potential, som är historiskt välkänd, och om västerlandets nuvarande “sovjetisering” – i ofta men inte alltid nya former – i enlighet med denna potential, en process som ofta inte bara i dess djupare innebörd och många av dess specifika yttringar utan överhuvudtaget förblir märkligt osynlig t.o.m. för de debattörer i Sverige som idag gör anspråk på att representera konservatismen.

      Fenomenet med intellektuella som är rätt och slätt lite dumma i huvudet är något som konservativa identifierat i flera hundra år. Det är grundläggande i exempelvis Claes Ryns (se sidorna About, Links, References) analys av hur formell intelligens (och utbildning) kan leda fel utan moralisk karaktär, fantasi och vilja, något som helt vanliga människor utan högre utbildning ofta äger. Och common sense gäller s.a.s. på common sense’ nivå. Den som saknar det där blir riskabel när han eller hon går vidare till de vetenskapliga abstraktionernas och de högre metafysiska och andliga sanningarnas område: då produceras ofta farliga förvrängningar av dem. För att inte tala om vad som händer när sådana människor blir radikala ideologer. Inte sällan blir intellektuella utan sunt förnuft och moralisk karaktär inte bara moraliska monster, utan framstår också ofta som just dumma i huvudet.

      I mitt inlägg ’Begreppet intellektuell’ kan du se att detta fenomen täcks in i min klassifikation och beskrivning av olika typer av intellektuella. Jag menar att man måste skilja mellan verkliga intellektuella, vilkas intellektualitet är liktydig med den intelligens som leder i riktning mot verklig, djupare insikt och visdom och kan samtidigt bejaka tradition och förnyelse, å ena sidan, och modernistiska pseudo- eller kvasiintellektuella å den andra, som i själva verket uppger den sanna intellektualiteten och blir ideologer i den problematiska mening jag också beskriver i det nämnda inlägget.

  2. 3 Kalle June 2, 2011 at 7:53 pm

    Lysande analys! Trögheten och ambivalensen hos alla i grunden klarsynta “fence-sitters” är som du säger häpnadsväckade.
    Läste just en del på Integrationsbloggen som drivs av Henrik Emilsson – Sabunis statssekreterare som fick gå sedan han jämfört islam med nazism på sin blogg. Emilsson har stora faktakuskaper på det migrationspolitiska området som han med föredömlig pedagogik presenterar – avslöjande jämförelser mellan Sverige och omvärlden görs. Han har tidigare öppet varit starkt kritisk till islam och fått sota för det genom uthängning i kvällspressen och förstörd karriär.
    Trots alla alarmerande fakta han lägger fram och trots att det officiella etablissemanget redan spottat ut honom så vågar han ändå inte ta steget över till att stödja SD.

    • 4 Jan Olof Bengtsson June 2, 2011 at 8:58 pm

      Tack igen! Ja, psykologin hos personer av denna typ är fascinerande att iaktta. I deras förhållningssätt till SD avslöjas plötsligt helt nya sidor av deras personligheter. Jag ska titta på vad Emilsson nu skriver!

  3. 5 stenkvist June 3, 2011 at 5:08 pm

    En utmärkt artikel Jan Olof. Jag måste dessvärre komma med kritik, av måhända personlig art. Winston Churchill bad en gång om ursäkt att han skickade ett så långt brev, han hade nämligen inte tid att skriva ett kort. Den största intellektuella utmaningen kanske ligger i att formulera sina tankar kort och koncist, där svarar denna artikel inte riktigt upp till förväntningarna. Den verkligen intellektuelle kan fatta sina ord så budskapet går fram med en överkomlig längd. Jag misslyckas själv med detta men det är ett mål vi alla bör sträva efter. I morgon skall jag läsa din artikel en gång till.

    • 6 Jan Olof Bengtsson June 3, 2011 at 8:16 pm

      Tack för uppskattning!

      Som du kanske minns från mitt inlägg ‘Begreppet intellektuell’ gör ju jag själv inte anspråk på att vara någon “verklig intellektuell”. Som jag förklarar värjer jag mig, liksom många konservativa som av andra betecknats som intellektuella, mot beteckningen p.g.a. ordets ofta problematiska konnotationer i vår tid. Vad jag gör i inlägget är att utreda begreppets möjliga definitioner i ett historiskt perspektiv och få fram konturerna av den alternativa förståelse som jag kan acceptera och försvara – vilket inte är detsamma som att säga att jag skulle motsvara dennas kriterier.

      Det är säkert så att en verklig intellektuell kan fatta sina ord så att budskapet går fram med en överkomlig längd. Men han kan också skriva med den utförlighet som är nödvändig för stora ämnen och komplexa frågor. Även utan att vara en verklig intellektuell skriver jag ibland kort. Och det är inte så att jag inte förstår betydelsen av detta i många sammanhang. Men min miljö har under större delen av mitt vuxna liv varit akademin, och där kan man inte och bör man inte bara skriva kort. Det är kanske inte så konstigt att detta som inte bara är min bakgrund utan min nuvarande omgivning, och de genrer som där måste användas, präglar även mina blogginlägg.

      Men jag går längre än att anföra detta som en förklaring. Jag håller inte med om din kritik av längden. Jag är medveten om att det har kommit att tillhöra bloggpostens genre att den är kort, och att det förväntas att den ska vara det. Men det finns ju inte någon principiell nödvändighet att det ska vara på det sättet. Ingenting hindrar att man publicerar exempelvis akademiska uppsatser i bloggar, eller rentav böcker, förslagsvis kapitel för kapitel.

      Lämpligen blandar man då längre och kortare texter. De som inte vill läsa de längre kan ju lätt hoppa över dem, och hålla sig bara till de korta. Det är ju lätt att navigera inte bara genom Home-sidan (i mitt nya theme kallad Blog), utan även Categories, och den Contents-sida som jag själv har lagt till för att ytterligare underlätta.

      Än så länge är det väl bara de tidigare opublicerade kapitlen om ‘Bowne’s Idealistic Personalism’ som är rent akademiska texter här. Men jag ser alltså inget hinder att publicera fler. Eftersom jag forskat och publicerat mig en del utomlands, och regelbundet deltagit i internationella konferenser under många år, har jag ett jämförelsevis stort akademiskt kontaktnät som inte är begränsat till Sverige, ja, som till största delen är utländskt, och jag tänkte när jag startade bloggen – jag visste då faktiskt inte att det skulle bli så mycket politik och ideologi – att det var bekvämt att kunna hänvisa personer av detta slag till den, och till texter av denna typ i bloggen (liksom till den allmänna information om mig som finns här, framför allt på About-sidan), även om begripligen ännu inte så många icke svenskkunniga kommer hit eller regelbundet återvänder eftersom det flesta inläggen hittills varit på svenska. De flesta känner mig som forskare, som idé- och filosofihistoriker, inte som politisk debattör och kulturskribent, även om jag i begränsad utsträckning varit också det, eller bloggare, som jag först relativt nyligen blivit. Kort sagt: eftersom jag redan tidigare hade sådana läsare, tänkte jag alltifrån början använda bloggen också för att tillhandahålla åtminstone en del texter av den typ – och längd – de väntar sig från mig.

      Du såg kanske mitt inlägg ‘Blog or Newspaper?’. Sedan jag skrev det har jag fått skäl att delvis ompröva vad jag där sa om akademiska artiklar och tidskrifter, och jag planerar ett nytt inlägg med titeln ‘Blog or Academic Journal?’ där jag ska lägga fram mina nya insikter.

      Kritiken rörande längden har du ju framfört flera gånger, och på ett tidigt stadium förutskickade jag ett separat inlägg om detta. Jag tror det vore värt att publicera det (detta svar kunde utgöra huvuddelen). Men tills vidare vill jag också upprepa och bara kort 🙂 utveckla vad jag sagt i något längre inlägg här för länge sedan, nämligen att dessa inlägg ska anses tillhöra essäns genre. SvDs understreckare och längre tidskriftsartiklar kan ofta fortfarande räknas dit, men samlingar av tidigare ej i tidningar eller tidskrifter publicerade essäer i bokform – essäsamlingar – tillåter ytterligare något längre essäer. Christian Braw är ett exempel på en författare som utgivit en rad enligt min mening utmärkta essäsamlingar, Per Landin en annan.

      Den kulturella och intellektuella nivåns upprätthållande kräver denna genre som går utöver tidnings- och oftast även tidskriftsartikelns längd. Frans G. Bengtsson övade den en gång med ekvilibristiskt mästerskap. Stig Strömholms många klippböcker, som också innehåller nyskrivna essäer – ibland mycket långa – och utvidgade streckare, är fina exempel idag. Litteraturhistoriker gör också åtskillnad mellan olika typer av essäer, exempelvis mer och mindre “litterära”. Strömholm skriver både litterära essäer och sådana som mer har karaktären av utvidgade debattartiklar och ibland innehållsligt delvis närmar sig den vetenskapliga uppsatsen. Det är hursomhelst fråga om ett vitt spektrum, och det är det som gör att jag, alldeles oavsett frågan om kvalitet, känner mig ha viss rätt att formellt hänföra mina längre texter här till denna genre.

      Dessa längre inlägg är sådana som lämpligen trycks ut och tas med tillbaka till fåtöljhörnan och tekoppen, eller kanske tåget eller flyget. Jag råkar veta att jag har läsare som gör just det.

      Man bör bara komma ihåg att jag hittills under de närmaste timmarna, dagarna, ibland veckorna efter att jag publicerat ett inlägg, hittat fel och svagheter som jag under denna tid rättat och avhjälpt. De läsare som efter denna tid återvänt till mina inlägg, eller först då upptäckt dem, har i samtliga fall funnit långt bättre versioner!

      Jag skriver nu inte detta för att ta avstånd från vad du säger om värdet av att skriva kort och koncist. Faktiskt har jag ju gjort också det i åtminstone några fall här, och jag avser att fortsätta med det. Men det är fråga om ett värde som är genre- och kontextspecifikt och inte generaliserbart. Det är svårt för mig att se några som helst problem med att använda bloggen också för andra genrer och sammanhang som den verklige intellektuelle utan tvekan ser som lika viktiga och nödvändiga. Både-och alltså!

  4. 7 Timpe June 3, 2011 at 9:00 pm

    Det är intressant att SD:s belackare tvingats tona ned sin 1930-talsretorik till förmån för det mindre drastiska begreppet “populism”.

    Nu förekommer begreppet så ofta att vissa åsikter i sig tycks vara “populistiska” trots att åsikterna, som i SD:s fall, har stöd i ett partiprogram och följer en politisk ideologi.

    Självklart handlar “populist”-användandet om taktiska överväganden. När tillräckligt många väljare ifrågasatt vad som egentligen är så extremt med SD, ja då blir taktiken istället att insinuera att SD kanske har rätt i någon problembeskrivning, men de sitter inte på några genomförbara lösningar.

    Sedan är det förstås tacksamt för SD:s politiska motståndare att hänvisa till att väljarna röstar på SD för deras “populistiska aura” och inte för det politiska innehållet. Hade etablissemanget bara behandlat FI lika illa som SD så hade de fått alla SD-röster istället, typ…

    • 8 Jan Olof Bengtsson June 23, 2011 at 8:05 am

      Ja, jag håller med. Vissa åsikter blir i sig “populistiska”, inte bara trots att de har stöd i ett genomtänkt program och en ideologi, utan t.o.m. trots att de inte motsvarar vad som för tillfället lyckats göras populärt, som exempelvis – även, signifikativt nog, inom vänstern – de nuvarande krigen i Mellanöstern. Och ja, det är utan tvekan en fråga om taktik. Men man bör väl också tillägga att alla som använder termen populism inte själva är taktikerna. Reaktionen på SDs framgångar måste ju verkligen, för många som inte kände till den förut, ha avslöjat den svindlande höga graden av konformism, analytisk osjälvständighet och språklig torftighet inte bara i media utan tyvärr i stor utsträckning också i den akademiska världen. Även för mig har denna respons avslöjat nya dimensioner i detta beteendemönster, ja nya sidor hos personligheter som inte tidigare uppvisat det.

  5. 9 stenkvist June 3, 2011 at 9:35 pm

    “Fleischers uppfattning är dock att det, möjligen med undantag för Tommy Hansson och Stellan Bojerud, helt enkelt inte finns några sverigedemokratiska intellektuella, av det skälet att partiet enligt hans mening är populistiskt, och populism är oförenligt med intellektualitet”

    Vilken oerhörd tänkare. Har han ens definierat ordet “populism”?

  6. 10 stenkvist June 3, 2011 at 9:43 pm

    “Han tror att ”[o]m de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll.”

    Tror jag inte. Däremot har jag läst vad andra partier producerar, en räcka med floskler som är fullständigt verklighetsfrämmande som sossarna.

  7. 11 stenkvist June 3, 2011 at 10:04 pm

    Var har t.ex. V sina ideologer? Den ideologi de lägger i dagen är tunnare än den vattvälling svältande barn åt på 1800-talet. Ingen har ens läst Marx från detta eroderade parti, för då hade man upptäckt att Marx var motståndare till massmigration p.g.a. att det i princip är ett sätt för företagen att pressa lönenivån i en nation, precis det som händer i dagens Sverige. Att koppla samman tankar och idéer med verkligheten förmår inte alla s.k. intellektuella, men har man inte ens läst tankarna så är det riktigt illa ställt.

  8. 12 Timpe June 4, 2011 at 10:21 pm

    Om Fleischers “populist”-tes stämmer så bör ju SD inte heller ha intellektuella sympatisörer eller väljare. Hur ska man kunna kontrollera om detta stämmer? Vi har valhemlighet, och många har inget som helst intresse av att gå ut offentligt och ta partipolitisk ställning. Eller för den delen engagera sig i ett politiskt parti.

    Sedan vore det intressant med en jämförelse med andra partier. Socialdemokraternas och även Vänsterpartiet förfogar ju t.ex. över ABF och har helt andra resurser än SD. Så det borde ju förpliktiga.

    Apropå Mattias Karlsson så är det intressant att han knutit an till Antonio Gramsci. Inget jag själv studerat, men jag gillar strategin att dra lärdomar av hur 68:orna lyckats få så stort genomslag.

    • 13 Jan Olof Bengtsson June 23, 2011 at 8:35 am

      Instämmer igen, både populismkaraktäristiken och uppfattningen av frånvaron av intellektuella saknar tillräcklig grund.

      Socialdemokraterna, ABF och vänstern i allmänhet visar att det inte räcker med ekonomiska resurser. Här finns det ju t.o.m. annat som är förpliktande: en historia av genuin, klassisk-humanistisk folk- och arbetarbildning som man redan för länge sedan lyckats svika. Jag väntar hela tiden på att det ska börja träda fram gammelsossar besvikna på detta svek, om jag får uttrycka mig så, missnöjda med den utbildningspolitiska och kulturella utvecklingen – förfallet – alltsedan Palme. Inom borgerligheten finns ju mängder av missnöjda kultur- och andra konservativa. Om det inte på jämförbart sätt finns gammelsossar missnöjda med den politisk-korrekthetens billiga tankesurrogat, innebär det ju att den svenska socialdemokratins kris är är ännu djupare än man redan förstått, ja att den närmar sig en slutlig och i vissa avseenden – med hänsyn till de distinkta, värdefulla historiska insatser som kan frikopplas från den i reformistisk form kvarhållna marxistiska ideologin – tragisk kollaps.

      I Östeuropa är det bl.a., helt öppet, George Soros som pumpar in pengarna i vänsterns postmarxistiska destruktionsverk i media och akademi. Men här liksom i Västeuropa och USA och stora delar av övriga världen är det hela i allt högre grad reducerat till tankesurrogatets färdiga mall, utan kontakt med verklig intellektualitet. Det kan inte hålla länge.

      Anknytningen till Gramsci är faktiskt ett karaktäristiskt grepp i den franska nya högern.

  9. 14 Mattias Johansson June 4, 2011 at 11:04 pm

    Blytungt inlägg Jan Olof!

    Och lagom långt också;-)

    Kul att läsa så självklart auktoritativa och vederhäftiga idiotförklaringar av alla korkade åsiktpoliser som dominerar media och politik i landet. Mycket att ta med i bagaget.

    Får du inga negativa synpunkter på din blogg? Eller vågar sig inte de halvbildade pellejönsarna fram?

    • 15 Jan Olof Bengtsson June 5, 2011 at 6:36 pm

      Tack Mattias, roligt att höra inte minst att du gillar längden!

      Jodå, hela tre personer har vågat sig fram med negativa synpunkter, “Peter” på inlägget ‘Sverigedemokraterna och konservatismen’, “Magnus A” på ‘Margareta Sandstedt räknar inte fel’, och “futiledemocracy” på ‘Voices Against the Libyan War’.

  10. 16 James Dean June 5, 2011 at 6:53 am

    Herre Jesus min skapare vad långt du skriver!

  11. 17 Ernst June 7, 2011 at 5:41 pm

    Återigen mycket bra skrivet av Jan Olof. Motpol.nu har många högklassiga skribenter och det vore bara bra om SD kan inspireras av dem i olika frågor.

  12. 18 Totto June 7, 2011 at 11:57 pm

    Lång text som jag ändå uppskattade. Fast jag ser gärna en kärnfull sammanfattning.

    Min egen uppfattning är att SD har hur många intellektuella som helst i sina skaror. Både som representanter och som väljare. Handlar dina tidigare diskussioner om att SD inte har ‘think-tanks’ som är skolade? Min åsikt är att SD politiker har kunnat använda sitt logiska tänkande mycket bättre än alla andra politiska partiers representanter. Fritt tänkande med fokus på att forma ett bra och hållbart samhälle. Sedan ger jag personligen mycket mer för individer som är modiga i sitt tänkande och tänker emot åsiktsförtrycket i Sverige. För mig är SD de som bryter PK-kollektivets galna tankemönster. Svensk politiks paradigmskifte. Om de utanför SD har intellektuella så skrattar jag faktiskt åt dom. Kvasi var nog det de sysslade med de senaste 10 åren. Skall man klassas som intellektuell hos mig så krävs handling, verklig problemlösning, optimering och inte bara en massa snack. Självklart hjälper det att vara beläst och ha ett högt IQ.

    Jag själv då. Två examina. Läkare. Läst böcker. Filosoferat. Tänkt fritt.
    Min slutsats är att SD är de enda som har förstånd, resten är mer än lovligt dumma även med sina ‘think tanks’. Målet är ett bra samhälle.

    • 19 Jan Olof Bengtsson June 8, 2011 at 3:49 pm

      Roligt att du uppskattade inlägget. Angående längden, se mitt svar till Robert Stenkvist ovan.

      Vad mina tidigare diskussioner handlar om kan du se på Contents-sidan, som är indelad enligt inläggs-kategorierna, bland vilka en är Politics. I ett inlägg – ‘Sverigedemokraternas kompetens’ – har jag, utifrån min nuvarande förståelse av partiet, bemött den mycket vanliga kritiken att SDs kompetensnivå är låg. I kommentarer har synpunkten framställts att SD behöver en think-tank, och jag har instämt i detta och sagt att skolning krävs. I inlägget ‘Thomas Nydahls ensamhet’ har jag berört den mer allmänna frågan om de intellektuellas förhållande till partiengagemang, på ett sätt som jag tror ligger i linje med vad du menar.

      Men säkert vet du mycket mer om partiet än jag, som bara varit medlem i ett halvår. Jag har dock försökt studera det under flera år, har med viss noggrannhet läst programmet (de princip- och handlingsprogram som låg på webbsidan tills för bara några år sedan), och har inte minst under lång tid ägnat mig åt en del av de tanketraditioner partiet bygger på. Jag har också försökt lära känna några av er aktivister, på alla nivåer, i alla åldrar, och i hela landet, genom att skicka friend requests på Facebook (trots att jag p.g.a. de oerhörda försämringarna numera använder denna nätverkstjänst i mycket begränsad utsträckning jämfört med tidigare; se om detta sidan Facebook här i bloggen) för att därmed kunna följa vad ni skriver och postar där, och genom att skicka meddelanden till – inleda en korrespondens med – några av er som blivit vänner.

      Jag är nämligen väl medveten om bristerna i min förtrogenhet med partiet i mer konkret mening, och om att jag, inte minst för mina blogginläggs syften, behöver lära känna det mycket bättre – och inte bara med hänsyn till den här frågan om förefintligheten av intellektuella.

      Jag håller helt med om vad du skriver om “handling och verklig problemlösning”. Jag gör inte alls gör anspråk på att ha gjort några konkreta insatser av den typ du avser som är jämförbara med dina, men jag försöker i alla fall handla och lösa problem i linje med vad jag säger och skriver. Förra våren, innan jag blev medlem, framförde jag, efter att ha hört en debatt, i ett mail till Jimmie Åkesson åtminstone ett mycket konkret förslag till handling. Och när jag anmälde mig som medlem fanns en ruta på webbsidan som man skulle kryssa i om man var intresserad av att aktivera sig. Jag skrev att jag inte visste om, hur eller i vilken utsträckning jag skulle kunna göra det – jag vet verkligen inte det, jag har aldrig arbetat konkret praktiskt-politiskt och är inte säker på att jag är särskilt bra på eller har tillräckligt av den typ av kunskap som krävs för det – men jag kryssade i alla fall för att hålla möjligheten öppen.

      Vad du säger är hursomhelst viktigt. Som jag skriver i det här inlägget har jag i motsats till Rasmus Fleischer inte intrycket att partiledningen motsätter sig eller tvekar inför rätt typ av intellektuella och exempelvis en idétidskrift. Jag skriver att jag tror satsningar av ett slag som också motsvarar den situation du nu beskriver – “hur många intellektuella som helst i sina skaror” – med säkerhet kommer. Ja, jag har redan fått viss bekräftelse på detta.

      Men som du kan se i en av kommentarerna ovan och i inlägget ‘Begreppet intellektuell’ gör jag inte själv anspråk på att vara någon intellektuell. Jag värjer mig i själva verket mot beteckningen p.g.a. vissa av dess konnotationer idag.

      Dock förnekar jag att tänkande, skrivande och talande inte i sig skulle vara handling. De är också handling, om än av annat slag. Alla kan ju inte göra allt, och vissa är mer lämpade för tänkandets handling än för annan. Jag håller naturligtvis med om behovet av mer konkret politisk handling och problemlösning, men menar att de bör vara kopplade till den genuint intellektuella verksamhet som också är handling, och lika nödvändig sådan.

      I din formulering av uppfattningen att SD redan har alla de skolade intellektuella som behövs – personer som du – bekräftar du ju denna uppfattning som ju på intet sätt kan vara kontroversiell, och säger att ni intellektuella aktivister, samtidigt som ni inte bara ägnar er åt ”en massa snack”, är ”modiga i [ert] tänkande”, ”tänker mot åsiktsförtrycket”, ”bryter PK-kollektivets galna tankemönster”, och på så sätt representerar ett paradigmskifte.

      Allt detta är mycket bra. Utan tvekan har ni använt ert ”logiska tänkande mycket bättre än alla andra politiska partiers representanter”. Mitt intryck hittills har varit att en think-tank m.m. är önskvärt, men jag kan ha fel, jag har ännu inte tillräckligt underlag för en helt säker bedömning. Kanske har du rätt i att det inte behövs. Det är fullt möjligt att du och de andra bland de hur-många-som-helst redan gör allt som krävs.

      Mitt syfte i det här inlägget var hursomhelst endast att ifrågasätta Fleischers motsatta slutsatser, som inte bara är mycket mer långtgående än mina hittillsvarande, utan också bygger på en helt annan och enligt mig felaktig analys.

      • 20 Totto June 8, 2011 at 5:52 pm

        Du ifrågasatte bra! Nej gudbevare mig jag vet inte mer än du vet om SD. Däremot vet jag hur människan och samhället fungerar. Har man inte förstått att när ett nytt parti etablerar sig, som alltid är kontroversiellt, så är det skenbart inte så ‘intellektuella’ på de ledande posterna. De är de modiga som är där. Jämfört med när MP kom så har SD otroligt mycket mer intellektuella på sina ledande poster. Jag får nog kolla vad Fleischer har för åsikt. Jag återkommer. Även med lite mer svar till ditt inlägg. Och du jag är ledsen du är mer intellektuell än dina meningsmotståndare. Enorma mängder kvasi där. Ses!

  13. 21 Mattias Johansson June 8, 2011 at 4:12 pm

    Givetvis skulle Sd vara betjänt av en eller flera “think tanks”. Både som marknadsföring och som ideologisk skola och utmejslare av argument etc. Bengtsson vore givetvis en bra rekrytering till denna. Tex skulle man medverka till att motverka den vanliga uppfattningen att alla Sdare är lågutbildade unga män från landet som man inte kan rösta på samma parti som.

    • 22 Jan Olof Bengtsson June 8, 2011 at 5:48 pm

      Ja, du beskriver utan tvekan en vanlig uppfattning. Att du har rätt på denna punkt är något jag vet bortom varje tvivel, och har överväldigande bevis för. Frågan är om eller i vilken utsträckning den är riktig. Det är bland annat det jag försöker undersöka medels de initiativ jag beskrev.

      Om den inte är riktig, och i synnerhet om Totto har rätt, om det finns hur många skolade intellektuella som helst bland partiets företrädare, medlemmar och väljare, är det lite märkligt att uppfattningen överhuvudtaget har uppkommit eller åtminstone att den dröjer kvar.

      Även om situationen är som Totto beskriver den, är uppfattningen de facto fortfarande, med hänsyn till vissa icke oväsentliga potentiella väljargrupper, ett helt dominerande, ja allt annat överskuggande problem. Någon måste då ändå göra något fel. Det skulle förefalla som om partiet hade problem med att lyfta fram sina otaliga skolade intellektuella av Tottos typ, något som dessvärre möjligen skulle kunna bekräfta en del av Fleischers påståenden.

      Och man skulle då kunna tycka att en think-tank, om inte för något annat syfte åtminstone vore önskvärd för att för allmänheten och väljarna synliggöra alla dessa skolade intellektuella, och därmed förmedla en rättvisande bild av partiet.

      Men jag skulle vilja sträcka mig så långt som till att säga att även om Fleischer förvisso har fel, så har sannolikt Totto det också. Jag dristar mig till att föreslå att det i stället kan vara jag – och du – som har rätt. Det finns utan tvekan många fler intellektuella i partiet än Fleischer tror, intellektuella som utför ett beundransvärt arbete. Men partiet är fortfarande relativt litet och nytt, och framför allt är det kontroversiellt. Därför är det naturligt att dessa intellektuella ännu inte är tillräckligt många för dess framtida uppgifter. För dessa (om än inte för att hantera dagens motståndare i riksdagen) behövs fler, liksom också mer skolning.

      • 23 Totto June 8, 2011 at 6:01 pm

        Aha ser nu att ditt inlägg till Mattias liknar mitt! Det såg jag inte när jag skrev. Ja enligt mig så är det nu och sedan ett år tillbaka som de ‘intellektuella’ börjar representera. Tidigare var de som bulk mest bara medlemmar. Men en filosoferande medlem ger flera och ger en diskussion och en vänskap och en utveckling av partiet. Personligen skulle jag nog dö av skratt om jag lyssnade på en ‘think tank’ från folkpartiet. Dom har tappat människan och samhällets grunder. Visst som naturvetare har jag ju enorma fördelar jämfört med en som studerat humaniora. SD attraherar verkligen naturvetare. Vi är svårare att indoktrinera.

        • 24 Jan Olof Bengtsson June 9, 2011 at 5:56 am

          Håller med om allt detta. När det gäller naturvetenskapen berörde jag det du här säger i en kommentar i diskussionen om mitt inlägg ‘Sverigedemokraterna och konservatismen’. Men för samhället och kulturen som helheter räcker det inte med bara naturvetenskapen och teknologin. Humanioras förfall är tragiskt, och vi måste rädda dem. På About-sidan beskriver jag kort hur jag försökt bidra till det, några av de linjer enligt vilka det, som jag ser det, bör göras. Se också sidorna Links och References.

          • 25 Totto June 9, 2011 at 7:31 pm

            Jag börjar läsa Fleischers första inlägg nu som du länkar till. Aha han menar ‘ideolog’. Det blir spännande. Det han ser som fördelar och bra ser jag som nackdelar och dåligt. Jag undrar redan nu om Fleischer har samma åsikt idag som när han skrev det. Troligen. SD har ju ingen tankesmedja, tack och lov. Du får inte med lätthet naturvetare att sätta sig i (samhällspolitiska) tankesmedjor. Vi befinner oss hela tiden ute i verkligheten och jobbar. Workshops går bra 🙂

            Däremot är jag nyfiken om ni resonerar mer om formen för SD-tankesmedjor.

          • 26 Totto June 9, 2011 at 8:08 pm

            Jo jag håller med om att humanioran behövs i kombination med naturvetenskapen. Besvikelsen hos mig är dock enorm när jag ser och har sett hur i princip alla som saknar naturvetenskaplig skolning (eller har sunt förnuft och hållit sig borta från humanioran) har format sig efter PK-normen och inte brytt sig om den vetenskapliga sanningen för att kunna vara verksamma. Hmm jag får kolla, men det finns inte en chans i världen att Fleischer är yrkesverksam naturvetare. Är inte relativt många av SD’s representanter någorlunda utbildade naturvetare? Jag kan gå ut stenhårt och erkänna att jag anser att naturvetare behöver styra Sverige i några decennier för att få bort all förljugenhet. När jag tänker tillbaka så gjorde jag mitt naturvetenskapliga val tidigt med tanken att jag inte vill vara beroende av samhällets struktur för mitt värv. Jag ville redan då vara mer fri. I Sverige har humaniora och humanvetenskapliga utbildningar och yrken en stor skuld till det dåliga samhälle vi har idag och kommer att få. Jag märker att jag är arg på deras misslyckande att tänka fritt och sansat. Konformister så det skriker om det och jämfört med naturvetare ganska dumma.

            Förlåt 🙂

  14. 27 Ernst June 8, 2011 at 6:20 pm

    Jan Olof: Tror du att en framtida tankesmedja eller tidskrift kan kombinera skribenter och element från både arenor som Axess och mer radikala Motpol.nu samt allmänna konservativa, akademiker och fritänkare? Kan det fungera i praktiken? Jag tycker att det bör kunna vara hyfsat högt i tak för att på så vis få en livaktig idédebatt som kan ge många goda impulser till SD.

    Givetvis bör SD hålla sig borta från mer extrema element men man bör inte kategoriskt avfärda alla som hör till identitarismen, europeiska nya högern eller konservativa revolutionen. Expo och massmedia kommer att fortsätta hetsa och ljuga om SD även om politiken urvattnats till det oigenkännliga. SD måste kunna visa mer kraft och vara raka i ryggen. Annars finns risken att vi får liberal neokonservatism och det vore en fruktansvärd utveckling.

    • 28 Jan Olof Bengtsson June 9, 2011 at 1:27 pm

      Ja, jag tror att en framtida tankesmedja och tidskrift kan selektivt kombinera element från alla dessa håll, och att det kan fungera i praktiken. Selektivitet är nyckelordet här, eller urskillning.

      Men en av mina poänger i inlägget är att huvudlinjen måste vara en alldeles egen, som i centrala avseenden skiljer sig både från Axess och Motpol.

      Jag håller med om att man inte bör kategoriskt avfärda allt som hör till identitarismen, den nya högern och den konservativa revolutionen. Jag skulle vilja påstå att det s.a.s. är just det jag inte gör i detta – och tidigare – inlägg. I stället försöker jag tillämpa just den från min egen ståndpunkt nödvändiga urskillningen. Jag har inte använt uttrycket extrema element. Den nya högern är inte alltid så politiskt inkorrekt. Nationalister tror ofta, och inte alls alltid bara på grund av ytlig förståelse utan också verkliga historiska komplexiteter som jag inte kan gå in på här, att de traditioner jag försvarar är mer “liberala” än deras. Men min kultursyn är i vissa avseenden mer konservativ än Motpols, och jag tror också min förståelse av 1900-talet är mindre liberal än några av dess ledande skribenters. Jag säger att jag har problem med dessa strömningar på en del punkter, inte minst de filosofiska grundantagandena, men att dessa punkter för mig är problematiska oavsett förhållandet till den politiska korrektheten. Samtidigt framhåller jag att det finns delsanningar som det är legitimt att odla i särskilda fora, och att jag därför har tagit med några länkar till sajter tillhörande dessa strömningar i min länklista här i bloggen. Har du tittat på den, och har du läst vad jag säger om dessa och närbesläktade strömningar på About-sidan?

      Återigen, det finns några Motpol-bloggare som inte verkar vara någon av de strömningar du nämner särskilt närstående, som i stället tycks i allt väsentligt ligga inom de paleo-, national- och socialkonservativa huvudströmningarna, och vars bidrag därför vore tämligen lätta att inkorporera i en SD-relaterad think-tank och idétidskrift. Flera förefaller också vara mycket starkt påverkade av den typ av traditionalism som linjen från René Guénon och Tage Lindbom representerar, och som på många väsentliga punkter är skild från de riktningar du nämner.

      Det jag skulle vilja invända mot i din kommentar är vad som ser ut att vara åtminstone tendensen till det implicita antagandet att det bara är identitarismen, den nya högern och den konservativa revolutionen som kan hindra SDs politik från att bli urvattnad till oigenkännlighet, att de är nödvändiga för att SD ska kunna visa tillräcklig kraft och vara raka i ryggen, att vi utan dem får liberal neokonservatism.

      Det är inte alls säkert att du menar det, men jag känner att det är motiverat att i alla fall ta upp frågan. Här skulle nämligen i så fall åter förbises vad jag förespråkar som den egna, distinkta huvudlinjen och vad jag i inlägget beskrev som rikedomen, djupet och tillräckligheten i den och de traditioner den bygger på. Det är för mig av helt avgörande betydelse att förstå de filosofiska skillnaderna och därmed gränsdragningarna här. Det blir lite abstrakt att tala om det utan att gå in på de bestämda punkterna – jag skrev att jag kunde återkomma om dem i ett separat inlägg – men det handlar om grundläggande ting.

      Ja, det bör vara hyfsat högt i tak, och ja, skribenter och element från Motpols arena kan därmed, med vederbörlig urskillning, medverka och kombineras. Men enligt min mening finns det inget som helst behov av att förlita sig på någon av de i Motpol dominerande riktningar du nämner, vare sig enskilda för dem specifika element eller som ideologiska helheter, för fullständigheten, styrkan eller något annat i den egna åskådningen och den därur springande ideologin och politiken. Som framgår av inlägget har jag, utifrån de traditioner jag själv tillhör, svårt att förstå en sådan inställning. Jag kan inte se – återigen, jag säger inte att du faktiskt menar detta, det är inte sannolikt, men vissa gör det utan tvekan – att den beror på något annat än historielöshet, i förening med, och producerad av, åtminstone ett mått av allmän, överdriven romantisk-excentrisk mentalitet. Man måste ha rätt att säga att den typ av musik, film, skönlitteratur och datorspel man inte sällan skriver om bekräftar att en sådan mentalitet präglar Motpol.

      Jag vet inte vad alla de intellektuella bland mina nya partikamrater anser om allt detta, det är möjligt att flera har en annan inställning, i överensstämmelse med en del av Fleischers beskrivning. Men som helhet, som sådant, har ju partiet som Fleischer också konstaterar i alla fall inte följt efter Rinderheim till den nya högern.

      Mutatis mutandis måste självklart jämförbara principer och kriterier gälla för de Axess-element som takhöjden under urskillning tillåter. Även om dessa element finns formuleringar på About-sidan, ooh du hittar länkar också av detta slag på länk-sidan. Även här finns delsanningar. Men inte heller här finner vi vad som måste vara det centrala och bärande innehållet i den typ av idéfora vi diskuterar.

  15. 29 Totto June 18, 2011 at 11:45 pm

    Jag har ändrat åsikt och ser en tankesmedja med politisk grund i SD som en synnerligen bra idé nu. Framtiden kommer att bli tuff när de etablerade partierna tappar än mer mark och får det vanliga folket emot sig när de vaknar upp. Jag hade själv inte klarat mig utan att läsa på flera olika ställen på nätet. Finns det i framtiden en tankesmedja som publicerar alster och länkar tankegods som stärker och stödjer ens åsikter om hur man skapar ett bra samhälle så är det bara extra bra.

    Jag läste igenom detta blogg inlägg och alla kommentarer. Tack för det du gör Jan Olof och tack för det du tänker 🙂 När vi träffas på något seminarium i framtiden arrangerat av SD’s tankesmedja så skall jag ta dig i hand och tacka dig ordentligt.

    • 30 Jan Olof Bengtsson July 4, 2011 at 9:32 am

      Tack, bra!

      Det vore verkligen trevligt att träffas på SDs tankesmedja; jag ser fram mot det.

      Dock är, tror jag, några ord på plats med anledning av de vänliga förväntningara om min egen medverkan i denna. Flera kommentatorer har framfört förslag både om en SD-relaterad idétidskrift och en SD-relaterad think tank eller tankesmedja. Det är kanske en bit kvar tills sådana blir möjliga, men jag har stött och uppmuntrat båda förslagen eftersom de utan tvekan beskriver viktiga moment i den rätta framtida utvecklingen.

      Men detta försvar innebär inte att det är självklart att just jag själv ska vara involverad i dessa projekt, som också vänligen föreslagits. Den glädjande, mycket positiva responsen inte minst här i bloggen på mitt försvar för och mitt medlemskap i SD har gjort att jag redan flera gånger, i svar på kommentarerna, fått anledning att reflektera över mitt mer konkreta, praktiska förhållande till partiet, ibland med viss utförlighet. Det var något jag inte hade gjort tidigare.

      Jag kan förstå att mina blogginlägg ger intryck av att jag nu plötsligt tänker mig att gå över till en politisk eller ideologisk karriär i SD. Men jag hade inte tänkt i termer av något särskilt engagemang i partiet när jag gick med, och var inte alls säker på om, hur, eller i vilken utsträckning jag skulle kunna aktivera mig. Det var inte några sådana planer som gjorde att jag blev medlem. Mitt syfte var bara att uttrycka mitt allmänna stöd och få bättre information.

      Medlemskapet är, liksom mina partipolitiskt anknutna blogginlägg, ett uttryck för entusiasm efter den ganska plötliga upptäckten av ett parti som i så mycket större utsträckning än M och KD visade sig motsvara och representera mina åsikter, ett parti som också lika plötsligt hade stora framgångar, och som jag framför allt – och detta var avgörande – tyckte snabbt genom lovande insatser i riksdagen bevisade att det skulle kunna motsvara förväntningarna.

      Det bidrag jag försökt lämna i bloggen har bara bestått i att tydliggöra hur jag menar att SD kan förstås i termer av den typ av politisk åskådning jag tidigare försvarat och de därmed sammanhängande filosofiska och humanistiska traditioner jag ägnat mig åt, och i att argumentera för att det bör förstås i dessa termer. Nu när jag röstat på partiet och sedan också blivit medlem känns det ju viktigt att det inte fastnar och att den fortsatta, nödvändiga utvecklingen – i olika i mina inlägg diskuterade avseenden – i rätt riktning inte avstannar. Och än viktigare känns naturligtvis att man inte börjar gå i fel riktning, en riktning jag inte kan försvara!

      Genom blogginläggen har jag bara velat försöka s.a.s. försäkra mig om att så inte sker, att det parti jag nu givit mitt stöd i stället ska fortsätta på en väg som gör att det tydligare förstår sig självt och av andra förstås i linje med de djupare och mer centrala västerländska traditioner jag försvarat.

      Av dessa skäl hoppas jag naturligtvis att de SDare som i framtiden, om saker och ting utvecklas som jag hoppas, kommer arbeta med en idétidskrift och en tankesmedja kan ta till sig och inspireras av mina förslag, blogginlägg och övriga publikationer.

      Men om det visar sig att SD är fast etablerat på denna väg mot att, på sikt, bli ett dominerande, djupt förankrat riksdagsparti som tar del i regeringsbildningen och långsiktigt formar Sverige och Europa i enlighet med sitt program, kommer andra säkert kunna sköta detta arbete fullt tillfredsställande, och jag kommer inte längre känna något behov att – som jag i någon mån måste sägas hittills ha gjort åtminstone här i bloggen – prioritera partipolitiken och det partipolitiska tänkandet framför mina övriga verksamhets- eller intresseområden sådana de beskrivs på About-sidan.

      • 31 Totto July 4, 2011 at 9:08 pm

        Samsyn tror jag. Jag tänkte mig dig som gästföreläsare för en tankesmedja. Du är på tok för bra, fritänkande, visionär för att vara fast i ett partis tankesmedja. Förlåt 🙂

  16. 32 svensson June 23, 2011 at 8:55 am

    Det kommer, det kommer… stödet från de intellektuella. Själv är jag inte med i SD. Och jag är antagligen för radikal för det (Motpolsbloggare mm). Men iaf röstade jag på dem
    (http://lennart-svensson.blogspot.com/2011/03/jag-rostade-pa-sverigedemokraterna.html)
    och jag är väl ett slags intellektuell. Jag har gett ut diverse böcker på eget förlag, jag har publicerats lite här och där på papper:
    http://lennart-svensson.blogspot.com/2011/04/bibliografi-lennart-svensson.html

    Nåväl, nog om mig. SD:s enorma betydelse ligger för sin del i att man för upp invandringen på dagordningen. Man vrider debatten mot tidigare tabubelagda frågor. Man för in ord som “svenskfientlighet” och “massinvandring” i det politiska samtalet.

    Många intellektuella sympatiserar iofs med detta; många bildade människor jag träffat är emot massinvandring, de ogillar islamism och är trötta på att be om ursäkt för det svenska. Men det finns en mental låsning hos folk, SD är TABU. Därför tar så få ställning för SD. Sedan så förvisas man ju ur det kulturella finrummet om man tar ställning för SD. Man blir persona non grata, varg i veum. Ajöss till fler bokkontrakat, TV-debatter osv.

    Själv bryr jag mig inte om varken finrum eller tabustämpel. SD tar upp essentiella frågor, därför stödjer jag partiet. Hela post-1945-ordningen med USA-hegemoni, “antirasism”, fiatpengar osv håller på att rämna och det är skönt att befinna sig på torra land när Titanic går under.

    Att “komma ut” som radikal/SD-sympatisör/icke-PK kostar på och tar tid. Men snart är SD mainstream och då följer stödet från de intellektuella som ett brev på posten.

    • 33 Jan Olof Bengtsson June 23, 2011 at 4:12 pm

      Jag håller med om att SDs betydelse delvis ligger i det du nämner. Men för mig ligger den också i oerhört mycket mer och annat än detta, och lika mycket i detta andra. Vad och varför framgår av de flesta av mina SD-relaterade inlägg.

      Det här med mental låsning, tabu o.s.v. undrar jag om det verkligen är så allvarligt som det på vissa håll kan se ut. Hittills har jag nästan bara fått positiva reaktioner, och inte sällan mycket positiva, på mitt försvar för SD. Några har visserligen muttrat en del av de vanliga, av SDs motståndare föreskrivna invändningarna, men inte alls som uttryck för något personligt avståndstagande.

      En bidragande faktor här är dock kanske att de redan tidigare, och sedan mycket länge, kände till mina ståndpunkter. För det är verkligen inte så att jag har ”kommit ut” med något som jag tidigare dolt i garderoben. Det är bara det att jag knappt kände till SD innan den nuvarande partiledningen tog över. Det är fullt möjligt att de var ett seriöst och tillräckligt moget alternativ redan tidigare, men jag visste helt enkelt ingenting om detta. Jag upptäckte dem i verklig mening, förstod att de var ett sådant alternativ, först helt nyligen, för bara några år sedan, efter förra riksdagsvalet. Jag röstade på dem första gången i Europaparlamentsvalet 2009.

      Det är det partipolitiska landskapet som ändrat sig, inte mina åsikter. Hade dagens SD funnits 1979 när jag första gången röstade hade jag utan tvekan röstat på dem, och även blivit direkt medlem, i stället för att först bli medlem i M och KD. Alldeles oavsett invandringsfrågan, som det, som jag beskrivit i ett inlägg, av olika skäl förvisso tog lite tid innan jag förstod den fulla innebörden av. Jag har m.a.o. alltid försvarat de flesta av de åsikter du nu kan finna uttryckta i den här bloggen (även om jag verkligen får hoppas att de har utvecklats, fördjupats och nyanserats genom åren!).

      Men jag har ändå svårt att se att det skulle vara så fruktansvärt svårt och kontroversiellt att ta ställning för SD som du säger. Är det verkligen så många som fortfarande tar medias och sjuklöverns enkla propaganda om “rasism”, “främlingsfientlighet”, ”nazism”, ”fascism”, ”hat” och ”populism” på allvar? Jag håller i stället med om, och vill starkare betona, det du säger om att SD snart är “mainstream”.

      Jag menar ju att SDs politik och ideologi bör förankras i och försvaras i termer av centrala västerländska humanistisk-filosofiska traditioner, såsom personlighetsfilosofin, den värdecentrerade historicismen, det klassiska, humanistiska bildningsarvet i allmänhet, den högre kosmopolitism som innefattar, i sig är oskiljaktig från, ja definieras av den nationella tonvikten och variationen. Finns det ens för närvarande i Sverige någon seriös, kvalificerad intellektuell utmaning här? En sådan vore ingen liten sak.

      Om man bara skjuter in sig på de mer snävt nationalistiska tänkare som inte bara de flesta forskare utan även partiföreträdare framlyft, såsom Kjellén, och på tendensen hos vissa i partiet att definiera den svenska identiteten och kulturen uteslutande i termer av det specifikt svenska, inte minst med ensidig tonvikt på svensk folkkultur, och inte på den svenska tillhörigheten till och variationen av en gemensamt europeisk bildningtradition, blir naturligtvis träffytorna för den typ av kritik som på det sätt du beskriver försvårar ställningstaganden för partiet åtminstone litet större. Och det vore fel och lättsinnigt av mig att förneka eller inte låtsas om att det också finns tecken som kan tolkas som att flera inom partiet faktiskt förhåller sig avvaktande, ja rentav avvisande till mig, tvivelsutan i så fall därför att de finner mig och de riktningar jag försvarar främmande och alltför ”liberala”.

      Men på det hela taget, och på lång sikt, tror jag detta är undantag. Att det är fullt möjligt att förklara vad jag menar, tydliggöra att vad jag föreslår främst handlar bara om en vidgad och fördjupad underbyggnad och uttolkning av det existerande partiprogrammet. Från flera andra partiföreträdare har responsen varit positiv. Det pekar i rätt riktning. Jag hoppas rentav att några redan åtminstone implicit tänker i termer liknande de jag här antytt. Mattias Karlsson, exempelvis, som brukar nämnas som ideolog, har såvitt jag förstår en avsevärd historisk förankring. Men det är viktigt att komma ihåg att vad det handlar om här bara är mina egna förslag, den utveckling jag själv tycker vore den rätta för partiet. Jag kan inte tala för andra.

      Jag förstår inte det här med ”finrummet” som så många talar om. Jag torde kunna sägas vara väl förtrogen med det där rummet och kan tyvärr rapportera att det inte längre finns så mycket som är särskilt fint i det. Och att det inte gör det är djupt problematiskt, ja, det är i hög grad just det som är det problematiska i dagens samhälle. Det har i själva verket länge varit en av mina främsta drivkrafter: jag försöker s.a.s. synliggöra ett annat kulturellt rum.

      Som jag har skrivit i ett tidigare svar till dig här menar jag att den internationella ordning du beskriver i själva verket inte handlar om någon USA-hegemoni.

      Det skulle kanske av detta svar kunna se ut som om det i några frågor funnes avsevärda, djupare åskådningsmässiga meningsskiljaktigheter mellan oss. Men det är inte alls säkert att så är fallet, även om vad du kallar din ”radikalism” som Motpolbloggare väl, som du själv antyder, innebär att det skulle kunna göra det. Detta är något jag inte med säkerhet kan bedöma eftersom jag ännu inte är så förtrogen med vad du skrivit, men jag hoppas i alla fall du håller med om att jag på detta sätt i vänskaplig anda måste få ta upp dessa kanske förvånande många punkter som din kommentar aktualiserade.

      Jag håller naturligtvis med om och välkomnar din huvudpoäng att mer stöd från intellektuella kommer.

  17. 34 svensson June 26, 2011 at 2:41 pm

    Jo, ja. Det finns iofs bildade människor som förstår att SD står för vettiga åsikter. Men för en vettig finns det tio “låsta” människor. Tillräckligt många för att saker harvar på i gamla banor.

    Nåja, en förändring kommer. Proppen kommer att gå ur och sedan normaliseras debatten. För övrigt känner jag som du, man har behållit sina åsikter medan det politiska samtalet radikaliserats. Att vara emot invandring, att vilja minska den med minsta lilla är idag extremism enligt eliten. Multikulti ska frälsa oss, är man emot det är man varg i veum.

    Sedan detta med “finrum”, OK, kalla det en gemensam plattform då, platsen vars diskussioner räknas. Det kommer alltid att finnas ett diskursivt centrum, ett elitforum där dagens präglande idéer myntas eller vidmakthålls. När SD:s roll tas för given, när man lyssnar till dess förslag utan att krumbukta sig och korsa sig, då har SD fått plats i detta centrum. Men vägen dit är lång. För extremvänstern tog det cirka 45 år från sekelskiftet 1900 till 1945. För MP tog det lite kortare tid. Och för SD, kanske tio år. För saker kommer att hända snabbt nu känner jag på mig, verklighetsbilden kommer att rämna för många de närmsta åren.

    Jag gillar den civiliserade tonen här på bloggen. Mitt Motpolsbloggande ska då inte ses som något martyrium eller markerande att jag är radikalare (och bättre) än denna blogg, bara som ett erkännande av att SD förmodligen måste hålla rent högerut och att man då inte kan liera sig för hårt med Motpol och liknande aktörer. Det är ju fortfarande ett fritt land och som fri bloggare kan jag nog bidra till SD-folkets debatter och idésonderingar.

    Det finns mycket att kommentera här… Re det jobbiga i “att komma ut” osv så är det kanske som du antyder inte så farligt. Det kan jag själv hålla med om. Visst hör man talas om folk som mist jobbet etc pga att de visat stöd för SD, de har brännmärks socialt. Men kruxet här är sättet man säger det på. Har man ordets gåva klarar man sig i regel. På det sociala planet sonderar man terrängen med frågor som “och sedan anser SD det och det, vad anser ni om det” osv. Som bloggare behöver man bara formulera sig med lika delar vitsighet, retoriska frågor och avancerad teori när man tar tag i de riktigt brännande frågorna. Då måste de som kritiserar det höja sig till ens nivå. Humor är bra ifall man, säg, åtalas för hetsbrott för då kan man säga att man inte menade det.

    Man ska stå för vad man säger men ska man skriva om vissa tabubelagda ämnen skadar det inte att ha lite koll på retoriska knep och finter.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi